Jul 11 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Jul 9 2017

Flmr vs Filmåret 1974!

 

Nu börjar vi komma rätt långt ned i myllan.
Ett 70-tal som här var ganska ungt. Var det rentav det ”glåmiga” årtiondet vi såg nu på film? Efter det ”färgglada” 60-talet? Kanske. Möjligen känns det, så här i backspegeln, som att filmerna blev lite…dystrare, lite mörkare, lite hårdare i sitt ”klimat”. Undantag fanns givetvis. Kan -74 sägas vara en del av detta ”nya” format?

Allt är givetvis som vanligt subjektivt i en filmbloggares ögon…men detta är mitt 1974:

***********************

10. The Sugarland Express

Lite bortglömd och underskattad rulle från Mästaren Spielberg. Hans första ”riktiga” Hollywood-film. Kanske en uppvärmning inför åren som skulle komma. Goldie Hawn i huvudrollen, men långt ifrån komedi detta. Dessutom en BOATS.

9. The Man With The Golden Gin

Det tog sina beskärda år innan jag tog till mig den här 007:an. Tyckte länge den var mest tramsig och hade ”löjlig o-Bondskt” intrig. Idag känns det bättre.

8. Earthquake

Hollywood gick stenhårt på katastrofrullar detta år. Här Los Angeles som får sig en körare. Givetvis finns tecknen i början av filmen, men ingen tror på snubben som varnar. Idag lökiga effekter med betong i papier maché som regnar över gatorna. Och så surgubben Charlton Heston!

7. Young Frankenstein

Bra år för Mel Brooks detta! Här skojar han till det med den klassiska monster-genren. Fortfarande jäkligt kul! Gene Wilder!

6. The Texas Chainsaw Massacre

Missvisande i både namn och rykte. Faktiskt rejält oblodig. Istället spännande och obehaglig på det där ”braiga sättet”.

5. Thunderbolt and Lightfoot

Mycket tät och spännande ”mellanvästern-thriller” i det lilla formatet, signerad Michael Cimino. Clint E stabil…men bäst är kanske Jeff Bridges. Håller fortfarande.

4. The Conversation

Gene Hackman äger i den här lowkey-rullen av Coppola. Märklig. Udda. Men nästan omöjlig att inte sugas in i.

3. Blazing Saddles

Mera Mel Brooks! Är detta hans bästa rulle?? Ja kanske! Känns tidlös i komiken, trots allt. Provocerande -74, då Brooks inte väjde för ras-skämten och sexismen. I vissa lägen ikonisk humor.

2. The Towering Inferno

The mother of all katastroffilm! En hel jäkla skyskrapa som brinner. Tuffa snubbar, lömska bygggherrar, damer och barn i nöd, fräsiga och svindlande effekter som känns goa även nu. Plus O.J.!!! Wtf??

1. The Godfather part II

It´s a god damn classic!

 

Så vad tycker då resten av diverse filmbloggers om detta år på 70-talet!? Check it out!

Jul 6 2017

Snacka om Film #96 – ”somriga pärlor – del 1”

Javisst, det är semester och sommarlov för podden. Vilket  betyder att vi ”som vanligt” slänger iväg några sommarhälsningar från badfilten vid stranden.
Dags återigen för lite tillbakablickar från året som gått. Bla ger vi dig en alldeles speciell önskad sekvens…som lite symboliserar det sköna kaos som ofta omger den här lilla podden.

Och nästa vecka…då blir det nya sommarhittepågrejer!

Go Sommar!

 

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Jul 3 2017

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 1 2017

#sommar!

Pang, smock, smackelibang!! 

Plötsligt är den bara här!
Sommarledigheten!
5 skamlöst sköna veckor väntar. Med allmän kontemplering.
Och film förstås! Massor av film! och tv-serier!

Bloggen tar dock icke ledigt. Inte alls.
Även om frekvensen möjligen kan gå ned lite på inläggen…så finns Flmr som en liten kompis i ledigheten.
Sommarklubben fortsätter ju att leverera hela sommarn!

Och blockbuster-rullarna måste ju avhandlas! Icke att förglömma.
Tja, det mesta är väl egentligen som vanligt med andra ord.

Trevlig Sommar!

 

 

p.s.
Glöm inte att lyssna på sommarpoddarna från Snacka om Film! Mysigheter utlovas! Tjipp!

Jun 30 2017

Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

Jun 29 2017

Snacka om Film #95 – ”på länk från Kuba”

 

Rena examenskänslan bakom mikrofonerna den här
veckan när vi sportar ”säsongsavslutning” med det fagra avsnittet nr 95!
Diane Keatons bästa, Fiffi gråter till robotar, Steffo skrattar till pervogubbar.
Ur led är sommartiden! Hu!

Tv-serien Fargo har nyss avslutat sin säsong 3 och vi sammanfattar våra intryck. Försommarns sista Filmroulette gör sitt bästa för att överlista oss, men vi klarar väl skivan….väl?

Nu stundar ”sommarledigt” för poddverksamheten, men hav förströstan. Vi har förstås redan förberett ett par specialdesignade sommaravsnitt som vi pytsar ut under de kommande 4 veckorna. Och sen…ja sen är podderiet tillbaka som vanligt. Och då fyller vi 100! Hurra!

Trevlig Sommar!
(kom ihåg att inte bada förrän tidigast en timme efter maten)

Sprid din filmkärlek till oss: film@sofpodden.se

Än är det inte försent att fixa bästa picknick-muggarna: sofpodden.se

 

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Jun 28 2017

Seven Psychopaths (2012)

När podd-partner Fiffi plötsligt drar upp en rulle ur hatten och öser en sån där äkta, oförställd, kärlek över den….ja då är det klart att man blir nyfiken värre!

Vad får vi då här? Jo, en lustiger historia som inbegriper flera udda karaktärer. I Los Angeles försöker en bekymrad Marty (Colin Farrell) att skriva ett filmmanus. Hans minst sagt knasiga kompis Billy (Sam Rockwell) försöker ge honom inspiration på sitt eget lätt udda vis. Dessutom ägnar sig sagda kamrat åt en uppenbarligen lönande bisyssla då han kidnappar hundar (!), för att sedan återlämna dem mot furstliga belöningar. Häpp! Kanske har han nu dock tagit sig vatten över huvudet då han kidnappat gangstern Charlies (Woody Harrelson) ögonsten till jycke. Nu blir goda råd dyra för Billy och hans partner i crime, gammelgubben Hans (Christopher Walken). Lägg till detta också en galen seriemördare som stryker runt i staden och endast tycks ta livet av brottslingar. Joråsåatt.

Om man tänker sig en liten portion Quentin Tarantino, och mixar med det bästa ur rullar som de brittiska Snatch och Lock Stock and two smokin barrels...får man med lite vilje dagens film. Egentligen en massa udda och aviga scener staplade på varandra. Fast med en sorts lockande svart humor, vilket gör att den totala handlingen inte är så jätteviktig. Mer kul att ta del av de olika karaktärernas förehavanden. Stackars Marty blir på något sätt figuren som får vara den röda tråden i detta sammelsurium av händelser som inträffar.

ett stilla snack i öknen. inga konstigheter.

Bakom rullen Martin McDonagh som gjorde den excellenta In Bruges, och det här är regissörens blott andra fullängdare efter Bruges-rullen (som kom 2008). Han tar uppenbarligen tid på sig mellan varven. Nåväl, Alla gör förstås bra ifrån sig. Roligast är kanske Harrelson som orolig hundägare med stort djurhjärta, vilken i övrigt inte tvekar att ta livet av människor till höger och vänster. Christopher Walken gör också en skön insats och står för några av de bästa replikerna. Förutom skådisarna ovan dyker en ansenlig mängd kända namn upp i diverse biroller. Bara att hålla ögonen öppna! Känns som att det här är en film som har alla möjligheter att bli klassad som lite kultrulle i framtiden (om den inte redan är det…?)

En rulle som (faktiskt) vinner på sin avighet och rätt snygga komposition av scener vad gäller färger och miljö. Storyn känns på något sätt ganska underordnad och det är istället i dialogen och samspelet mellan karaktärerna filmen är som bäst. En trevlig bekantskap detta. Men In Bruges var aningens bättre. Den som eventuellt nu tar sig an en back-to-back med dessa två alster kommer dock icke att bli besviken!

Avigt underhållande.

Jun 27 2017

#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 23 2017

The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Jun 22 2017

Snacka om Film #94 – ”lagom nedkissad”

 

Avsnitt 94! The Midsummer Edition!
VM-fotboll. Choklad. Idylliska småstäder. Seriemördare. Rått kött. Glass. Pasadena. Trauma. Tompa C. Sommarvinjett. Filmroulette. Grekland. Gene Hackman. Dr Jekyll. Lång näsa. Uppsala Domkyrka. The Mummy. Martin Dahlin. Tattoo-T-Rex. Sommarflum. Pannkakor. Orminvasion i Enskede! Get Everything here and now!

Lyssna på repeat. Om och om igen!

Skicka sommarhälsningar till oss! film@sofpodden.se

Köp en fikamugg och rädda sommarvädret! www.sofpodden.se

Gla sommar!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Jun 20 2017

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.

 

 

Jun 19 2017

#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 16 2017

John Wick: Chapter 2 (2017)

Jäklar vad Keanu Reeves har vaknat till igen!
Ok, han har ju alltid funnits där, lite under radarn. Typ samma årgång som Tompa C, men ändå liite bakom i kulisserna sådär. Fel val av filmer? Fel val av manus överlag?

Kanske kommer nu Keanus Karriär 2.0? Tuffare och hårdare än någonsin!? Jag gillade första rullen. En simpel skjut-hämnar-rulle där badassen stöp som eländiga myggor en klibbig sommarkväll. John Wick gjorde processen kort. Det var fullt ös utan att stanna upp en endaste sekund. Dessutom var det jävligt snyggt! Serietidningsvåld i sin bästa form.

Och, nu är han tillbaka. Fast besluten om att äntligen få leva det där lugna livet han egentligen vill. Givetvis med en hund vid sin sida. Och givetvis efter att han i ett sorts brutalt Bond-intro-homage (?) återtagit sin bil från förra filmen…som nu hamnat hos ex-skurken Micke Nyqvists (film nr 1 alltså) bror Peter Stormare (!) Ännu en svensk som spelar skum ryss! Funkar! Eller också är det bara för att jag är svensk som jag tycker det.

However, ett par manussidor senare vill kriminell hot shot att Wick återbetalar en gammal skuld. Påtryckningsmedlet är minst sagt jobbigt för Wick. Han åtar sig detta sista (ha!) uppdrag, en liten lönnmördar-resa till Rom. Sen ska väl allt vara frid och fröjd. Eller? Joråsåatt.

Alltså, jag gillar den här världen som regissören och stuntmannen Chad Stahelski trollar fram. En värld där lönnmördare stryker omkring mitt ibland oss vanliga dödliga. Med sina olika hederskodex, sina safehouse (hotellen där inget gruff får förekomma), de oskrivna lagar som alla hitmen måste följa. Idag vill John Wick inget hellre än att lämna den världen en gång för alla, men för att göra det måste han ta i så han storknar när det gäller våldsamheter.

lika stentuff. ny hund.

Badassen faller som flugor och Wick rör sig som en stenhård mördarmaskin genom leden av motståndare. Bodycounten måste lätt överstiga förra filmen. Det slår mig att detta är uppbyggt som ett typiskt tv-spel-. Några cut-scenes instoppade här och där, för att sedan hjälten ska slå sig fram genom en bana för att ta sig till nästa nivå. Ganska löjligt egentligen, när man tänker på det från lite från-perspektiv sådär. MEN, satans underhållande. Filmen är minst lika bra som sin föregångare sett till underhållningsvärdet.
Keanu sviker icke! Efter Rom väntar showdown och uppgörelse hemma i New York. Full fart och sådär skönt gamla hederliga actionstunts där, inbillar jag mig iaf, inga större CGI-åthävor används. Lite old school-filmvåld! Tufft och fartig som tusan.

Förutom gamle Keanu ses idag Ruby Rose, Common och Laurence Fishburne i rollistan. Den sistnämnde betyder ju också att Reeves och han möts för första gången på film sedan Matrix-dagarna! Referenserna står givetvis som spön i backen i manuset! Kul! Ian McShane återvänder också. Liksom Bosch-favoriten Lance Reddick. Vi nostalgiker hinner också njuta några minuter av Franco Nero i Rom .

Andra delen av en planerad trilogi, och den levererar samma härliga adrenalinstinna bagatell- popcornskänsla som sin föregångare. Smutt! Superstabil lönnmördar-betygs-trea detta.
Nu väntar vi på del 3!

 

SoF-podden gillar också Keanus stenhårde fighter. Lyssna bara i avsnitt 93!