Feb 21 2013

Grabbers (2012)

Alltför många aliens har droppat ned från himlen i diverse filmer för att det ska vara nyskapande nu för tiden. Istället handlar det om att göra något annorlunda av historien. Få den att sticka ut en aning så den inte drunknar i det otaliga utbudet av B- och C-filmer på ämnet. Oftast finns det två vägar, två fåror, action eller komedi.

Dagens betraktelse håller sig till det mer lättsamma och komiska. Spelplatsen är ön Erin Island utanför den irländska kusten där det mesta ser ut att höra hemma i ett avsnitt av Hem till gården. Mystiska ljussken faller från skyn, en besättning på en fiskebåt försvinner, döda valar spolas upp på stranden. Den något alkade polisen/kustbevakaren (lite oklart vilket) O´Shea vet inte vad han ska tro, dessutom måste han ta hand om en kvinnlig vikarie som ska tjänstgöra på ön. Och som om inte det vore nog närmar sig (naturligtvis) en monsterstorm.

På tal om monster så dröjer det inte länge förrän utvalda delar av the locals tas av daga av några, uppstigna ur havet, varelser som påminner om slemmiga bläckfiskar korsade med nyllet på The Predator. Nu blir det fullt upp i grannskapet så att säga. Av en slump upptäcks dock att bestarna inte tycks tåla alkohol i det mänskliga blodet, så vad är väl ett bättre sätt att skydda sig än att bli dyngrak i preventivt syfte..?

Det sägs ju ofta att de bästa filmerna är de som plötsligt dyker upp lite under radarn sådär. Precis som här. Med en historia som lutar åt det B-aktiga, tar regissören Jon Wright igen det hela på knäppa karaktärer och underhållande skådespel. Spontant kommer jag att tänka på Hotet från underjorden, och då förstår ni vilket sorts birollsgalleri vi snackar här. Fast med brittisk touch.

För att vara en rulle från en på papperet lägre division hålls klassen på cgi-effekterna anmärkningsvärt hög, men det är på humorn filmen vinner sina poäng. Nu är det icke på något sätt så att jag sitter och gapskrattar i parti och minut, men hejdlöst roligt är det mest hela tiden. Utan av vara asflabbigt. Hänger ni med? Extra kul också att se Richard Coyle i huvudrollen som den ovanlige hjälten O´Shea, vem kan glömma hans insats som den sexgalne Jeff i njutbara serien Couplings för ett antal år sedan?

besökarna bjuder på oväntade tricks

Förvänta er inget djup i det lövtunna manuset, mer ett roligt förvaltande av detsamma. I sina bästa stunder blir möjligen historien en rolig passning till andra mer kända monsterfilmer ur A-facket. Full fart på tokerierna således, mixat med lite hederlig rymdmonsteraction. Sprithumor kan vara riktigt underhållande om den görs på rätt sätt, och här försedd med brittisk smak blir det riktigt trivsamt. Ruth Bradley i rollen som O´Shea´s kollega Lisa svarar möjligen för filmens roligaste fylleporträtt.

Grabbers är oväntat underhållande och höjer sig en bra bit över mängden från alla andra dussinprodukter i samma genre. Mer tokroligt än spännande och visst lever historien lite extra på sin spritrelaterade humor. Vilket dock inte är något som helst problem när det gäller att uppskatta det som utspelas här. Kuligt säger jag.

Feb 20 2013

Zero Dark Thirty (2012)

Som vanligt är det oerhört intressant att svischa runt i bloggosfären när stora omtalade filmer har haft premiär. Hypen runt just denna är liksom lite svår att undvika.
Varenda kotte som har åldern någorlunda inne kan på något sätt referera till dagens ämne. Vare sig man vill eller inte.

Vi kan traumat 9/11, vi kan historien om den amerikanska starten på ett årtionde då varenda utpekad terrorist skulle infångas och helst dödas på fläcken. Vi kan historien om den bindgalne och helt värdelöse presidenten Bush som trodde att nyckeln till världens framtid och fred låg i att USA startade sitt villkorslösa krig mot terrorismen över hela jordbollen. Och så, precis när världens mest hatade terrorgubbe, OBL, ansågs vara borta för alltid…kom den högst överraskande nyheten om hans död.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Hollywood kastade sina blickar mot allt som hänt, och nog fasen kunde man kosta på sig att känna en viss fasa inför vad hetlevrade patriotiska manusgubbar skulle kunna få för sig. Lyckligtvis visar sig den oron vara helt obefogad. Det smartaste greppet var kanske att ge Kathryn Bigelow chefspinnen. Bigelow känns som en sådan regissör som verkligen vill berätta något, inte bara casha in på billiga genvägar. Steg två var kanske också att teama upp sig med manusförfattaren Mark Boal. Deras gemensamma The Hurt Locker behöver ingen vidare utläggning. Drama om krig och känslor. Kan vi vänta oss samma här? I historien om hur det (troligen) gick till när OBL till slut mötte sitt öde våren 2011.

Möjligen kan vi inte lita på att det som visas upp här ÄR precis det som skedde, men mycket talar för det. Filmen har självklart fått sin beskärda del av kritik, inte minst för att det inte hymlas med att CIA ägnar sig åt lika mycket tortyr som den sida de bekämpar. Tar filmen ställning? Det är såklart upp till betraktaren att avgöra, men själv tycker jag att Bigelow antar ett mer observerande öga. Hon väjer inte för obehagliga scener, påstår inte vad som är rätt eller fel. Ändamålet helgar medlen? Hade vi tyckt annat ifall det inte handlade om jakten på världens mest efterspanade terrorist?

Filmen är lång och med ett tempo som möjligen inte tilltalar alla. Det handlar alltså om de långa tio år det tog att med både list, slump och ren jäkla tur komma den skygge terrorledaren i hasorna. Vissa ute i stugorna skriver om att det inte händer så mycket i filmen, men möjligen får det tillskrivas de otåliga som kanske bara väntar på finalen då vi visuellt får vara med vid tillslaget mot OBL´s gömställe. Beror möjligen otåligheten på att just den handfasta åtgärden är den som mest symboliserar hur vi äntligen kan göra oss fria från hotet av denne man? Ett sorts slutgiltigt bevis? Jag ser att jag ställer många frågor i min recension, men det är svårt att inte börja fundera när man ser filmen.

historiens motor och drivkraft

Själv känner jag mig helt indragen i historien från första början, och trots att det är en film där du redan vet utgången, känns spänningen hela tiden närvarande. Den röda tråden är CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) och är sådär galet hängiven sitt uppdrag. Hon bara vägrar ge upp. På samma sätt som Carrie i Homeland. Besatthet och envishet. Regissör Bigelow gör också det lyckade draget att behålla Maya´s förflutna i dunkel. Vi lär istället känna henne genom det hon gör och säger i filmen. Chastain gör henne otroligt bra och har en närvaro i rollen som fångar precis det jag vill ha som åskådare. Överlag är det otroligt välspelat ut i minsta biroll, och extra kul att Fares Fares har en rejält framskjuten roll i filmen.

Till slut ersätts dramat av den handfasta och väntade upplösningen, också den mästerligt iscensatt av Boal och Bigelow. Det går snabbt, kliniskt, utan dravlig patriotisk bakgrundsmusik. En sorts spänning mixad med visst obehag. Någonstans läser jag att det filmiska tillslaget nästan på minuten motsvarade den verkliga tidsramen. Något som inte gör Bigelows ansträngningar mindre värda precis. Här finns heller inga patriotiska dialoger eller ageranden. Bara yrkesmän som gör sitt jobb.

Zero Dark Thirty är ett tungt och superproffsigt hantverk. Det är många scener, många klipp, och många biroller som passerar förbi under den långa speltiden. Själv sitter jag på helspänn hela filmen och känner, nej kanske hoppas, att det faktiskt är ett stycke nutidshistoria jag ser. Mästerligt fångat av Bigelow och hennes crew. Att se dagens alster ur underhållningens tecken känns lite fel. Mer som obehagligt/spännande redovisande av ett långt traumas upplösning. Naturligtvis en av årets bästa filmer jag sett så här långt.

Feb 20 2013

Bond by Flmr & friends!?

Kamrater!
Av en tillfällighet som ser ut som en tanke faller det sig så smutt att ärade bloggkamraten Henke och yours truly tänker ägna oss en stund åt den gamle brittiske agenten. Igen!

Lagom till Skyfall-släppet till hemmasofforna tar vi nu ett par olika grepp på fenomenet.
Läs gärna om Henkes trevliga projekt här.

Från Flmrs håll dårå inbjuds det här och nu till att medverka i framtagandet av den ultimata (?) topplistan över Bonds alla filmer. Tanken är att ni och jag tillsammans ska rösta fram hur listan ska se ut. Kan det vara den slutgiltiga listan på vad vi alla tycker om den gode agentens otaliga äventyr?

Hur göra?
Jo, det finns ju 23 st riktiga (officiella) Bond-filmer (trams som David Niven-komedier och tröttsamma nyinspelningar på Åskbollen göre sig icke besvär!)
Du tar således och sätter 23 poäng på den film som är din absoluta favvo, 22 poäng till den du tycker näst bäst om osv…ändå ned till den sämsta som då får iaf 1 poäng.
Inga konstigheter? Lite som Mello-omröstning ju!

Maila sedan din lista till moi, så räknar och sammanställer jag allting till en totallista som kan presenteras här på bloggen.
Vore inte det lite kul så säg? (nu ska alla som läser detta hojta jaaaa…!)

Hur många av oss har kanske inte gått omkring och ältat detta med Bondfilmerna genom åren? Och funderat på vad andra tycker?
Här är nu chansen! En litet projekt öppet för såväl Filmspanare som övriga besökare på Flmr.
Spread the word helt enkelt!

Fundera, fundera lite mer, plita ned dina poäng, justera när du sovit på saken…och skicka sedan hela listan till: flmr01@gmail.com

Ska vi säga att du har fram till och med söndag 10 mars på dig att fundera?
Ja det gör vi.

Jag har min lista ganska klar för mig!
Har du?

OCH….

….de muntra kandidater du ska värdera är ju som följer:

  • Agent 007 med rätt att döda (1962)
  • Agent 007 ser rött (1963)
  • Goldfinger (1964)
  • Åskbollen (1965)
  • Man lever bara två gånger (1967)
  • I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)
  • Diamantfeber (1971)
  • Leva och låta dö (1973)
  • Mannen med den gyllene pistolen (1974)
  • Älskade Spion (1977)
  • Moonraker (1979)
  • Ur dödlig synvinkel (1981)
  • Octopussy (1983)
  • Levande Måltavla (1985)
  • Iskallt Uppdrag (1987)
  • Tid för hämnd (1989)
  • Goldeneye (1995)
  • Tomorrow never dies (1997)
  • Världen räcker inte till (1999)
  • Die another day (2002)
  • Casino Royale (2006)
  • Quantum of Solace (2008)
  • Skyfall (2012)

Må bäste agent vinna!

Feb 19 2013

Hit and Run (2012)

Charles Bronson (!) har ett problem.
Egentligen heter han Yul och ingår i statens vittnesskyddsprogram efter att ha vittnat mot gamla kriminella bankrånarkumpaner. Nu bor han med nyfunnen flickvän i en liten håla och försöker bli den där mönstermedborgaren han vill vara.

Problemet består nu i att flickvännen Annie (Kristen Bell) fått chansen på ett jobb i Los Angeles och Charlie beslutat sig för att skjutsa henne dit, mot bättre vetande och mot just de gamla kriminella jaktmarkerna. Annies gamla ex, puckot Gil, tänker dock inte acceptera att Annie försvinner ur hans liv, och är dessutom övertygad om att Charlie är en mördartyp. Lägg till detta en minst sagt fumlig US Marshal (Tom Arnold) som är Charlies övervakare, och en gaypolis på friarstråt, Charlies gamla kumpan Alex (Bradley Cooper) som via skvallerbyttan Gil får redan på att Charlie och Annie är på väg…och…tja…det blir en riktig soppa till roadmovie-light.

Bakom verket står dagens huvudrollssnubbe Charlie, Dax Shepard, som skrivit både manus och regisserar ihop med en David Palmer. Dessutom har han också slängt in sin riktiga flickvän Kristen Bell som Annie, och bjudit in kompisar som Arnold och Cooper att dyka upp i birollerna. För visst känns det här som en riktig kompisgrej. Enligt uppgift en rejäl lågbudgetrulle där budgeten inte var mer än runt 2 miljoner dollar, varav 1 mille sägs ha gått åt till de musikaliska rättigheterna för soundtracket.

En rätt smart investering tycker jag då det är en ren njutning att lyssna på scoret i filmen som bjuder på en skön blandning från smäktande soul till självaste Hendrix. Storyn är en riktig bagatell som går ut på att alla jagar Charlie och Annie, vilket allt som oftast resulterar i ett par biljakter och lite lagom under-bältet-humor. Om man vill går det att ana lite vibbar från Tarantino-skolan, men det är naturligtvis blekt i DET sammanhanget. Snyggt fotat dock, som håller värsta billighetskänslan borta.

Det mest underhållande med dagens film är att samspelet mellan det ”äkta paret” Shepard och Bell känns bitvis riktigt kul och att trots ett rätt svagt manus är det bra fart i replikföringen mellan alla inblandade parter. Speciellt Bradley Cooper känns skönt malplacerad som den illvillige Alex med rastaflätor och fula gula solglasögon.

kära på film, kära på riktigt

Det handlar mest om ett gäng skådisar som tar sig från en plats till en annan, det gasas i bilar, svärs och skjuts lite. That´s about it. En lågbudgetrulle helt klart, men ändå känns det inte direkt tråkigt. Kanske är det den romantiska tonen mellan Charlie och Annie, kanske de knasiga birollerna, kanske den snygga hot roddiga Lincoln Continental som Charlie rattar längs vägen… som gör filmen till ett underhållande alster just för stunden. Frågar du mig om detaljer i handlingen såhär i efterhand kan jag säkerligen inte redogöra för den fullt ut. Så lättviktig känns rullen, och då fattar ni ju vilken nivå det ligger på.

Hit and Run kan avfärdas som en okej bagatell. Som ett gäng kompisar som bestämt sig för att ta en hittepåhistoria och ha lite kul framför kameran. Lite bilåkande, lite tramsaction, lite romantik och lite ansträngd humor med ett gäng skådisar som ändå bjuder lite på sig själva. En hygglig lättviktare som inte lämnar några som helst bestående minnen.

Feb 18 2013

Kellys Hjältar (1970)

Kellys_HjältarHär har vi nu ännu en i raden av gamla sköna nostalgiska återtittar.
Det är Clintan och det är andra världskriget. Igen. Och återigen är det en sådan där rejäl helaftonsrulle med en välbroderad ensemblerollista i ett äventyr vars utseende man inte tycks se till längre i filmvärlden.

Här är Clint den driftige Kelly, medlem i en amerikansk spaningspluton under den gapige Big Joe´s (Telly Savalas) ledning. Gänget är någonstans i det ockuperade Frankrike, och när filmen börjar har Kelly sett till att kidnappa en tysk officer som visar sig bära på en snygg hemlighet; i en bank i en liten by någonstans i Frankrike finns ett mindre berg av guldtackor! Skulle det då inte vara smutt att genomföra tidernas bästa bankrån såhär i skuggan av kriget? Tänker alltså Kelly, och har raskt värvat resten av plutonens brokiga medlemmar. Till och med Big Joe som till en början är anti och mest längtar efter några dagars permis och en riktig säng.

Kelly och co behöver dock lite assistans både här och där och snart är galningen Oddball (Donald Sutherland) med på trippen som härförare för ett gäng slitna stridsvagnar som kommer att behövas då banken i den lilla byn är bevakad av såväl trupper som ett par luriga tyska Tiger-tanks. För att inte tala om alla administrativa och praktiska problem som måste lösas. Men, det mesta går ju att komma runt då löftet om en andel i den stora guldhögen hägrar.

Och hur ska man nu då definiera denna film? Komedi? Krigsäventyr? Krigsaction? Oklart, men gjord med synnerligen digert antal glimtar i ögonen blir det mer eller mindre tokroligt mest hela tiden. Återigen är det regissören Brian G. Hutton, vilken spakade Örnnästet till succé, som ser till att dagens story tar sig från punkt A till B på ett rejält underhållande sätt. Till skillnad mot just spänningsäventyret Örnnästet, ligger här tonvikten på humorn och publikfriande action där nazisterna får bita i gräset i både parti och minut. Filmens upplösning är kanske den mest actionstinna, när Kelly och gänget via list och ren eldkraft smyger sig in i den lilla byn och mot det väntande guldet.

hårdingar, skojare, bankrånare

Som tidens normer erbjöd med dessa krigsrullar är rollistan naturligtvis diger med kända namn. Förutom Clint Eastwood, Telly Savalas och Sutherland dyker filurer som en ung Harry Dean Stanton, komikerna Don Rickles och Carroll O´Connor upp. Dialogerna är snärtiga och humorn lagom vass. För sin tid. Det finns ösig action då Kelly och boysen bränner på med kulsprutorna i gammal god krigsfilmsanda. Den bästa rollen kanske ändå spelas av det frodiga landskapet som gänget rör sig i. Delar av det forna Jugoslavien fick föreställa fransk landsbygd och småbyar, och gör det riktigt snyggt. Överhuvudtaget tycks mycket litet av filmen vara inspelad i studio, vilket gör den nästan ännu bättre bara därför. Eastwood är naturligtvis storstjärnan här, men tog enligt uppgift endast rollen för att hans kompis Don Siegel från början skulle regissera. När Siegel fick förhinder kallades Hutton in och Eastwood satt fast i sitt kontrakt, men resultatet måste ändå sägas vara lyckat och en av Eastwoods bättre rullar. Missa heller inte skojeriet med hans gamla westernfilmer mot slutet.

Kellys Hjältar är en film riktigt i min smak. Jag gillar den här gamäng-humorn, och att den är proppad med serietidningsaction, roliga kommentarer och en liten hejsanhoppsan-känsla hos många av skådisarna. Som om hela gänget åkt på sommarlov till Europa och gjort en matiné ihop. Låt vara lite våldsam då och då. Oerhört skön 70-talsmusik i scoret gör också att det här smakar mumma i min dvd-spelare och sinne. Riktigt rejält underhållande från förr och tål att återses med jämna mellanrum.
Fyran känns lattjolajban-glad!

Feb 15 2013

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…

 

Feb 14 2013

Flight (2012)

Är Denzel Washington en av de där ”stora” skådisarna i det moderna Hollywood? Kanske va? Titt som tätt dyker hans namn upp i rollistan, och efter 52 roller (enligt bibeln IMDb) har han säkert lyxen att sålla rätt friskt i urvalet som säkerligen dimper ned på hans bord. Ok, en del av hans rollval kanske kan diskuteras rent kvalitetsmässigt, men vad tusan..är man superstar så får man väl unna sig en skitfilm då och då..

Framför allt har Denzel, i mina ögon, gjort sig känd som en snubbe som liksom kan byta skepnad lite bara sådär. Som att han klarar av roller från alla fack. Good guy eller badass. Möjligen kan man ana en liten slentrian i hans rätt att agera på äldre dar. Både han och vi som tittare kanske vet att gubben klarar av att leverera, och då är det kanske lätt hänt att agera lite på rutin och halvfart.

Här har regissören Robert Zemeckis nu kallat in vår leading man att gestalta piloten Whip Whitaker, en man som sedan länge uppenbarligen glömt både moral, hälsa och ansvar i sitt yrke. Whip´s tanke med en bra start på dagen är att grunda med ett par rejäla stänkare och ett par linor kokain. Med ens blir hans slitna kropp rask och spänd som en fjäder. Synd bara att han valde fel dag för att spaka ett välfyllt passagerarplan. En otäck flygkrasch senare, där Whip mirakulöst räddat typ 96 av drygt 100 passagerare undan döden genom att flyga planet upp och ned under några minuter innan det slår i marken, är han talk of the town. Den illa sargade hjälten som gjorde underverk. Mindre smickrande blir det när det står att klart Whip gjort allt detta under droger och alkohols påverkan och är en tvättäkta missbrukare.

Alla som väntat sig någon slags flygfilm med stinna sekvenser blir naturligtvis besvikna här (även om flygkraschen är visuellt topnotch), för istället blir det en Denzel Washington som i det längsta förnekar sitt missbruk och den figur han blivit. Kontakten med sonen och ex-frun är minst sagt ansträngd och den enda vän han tycks ha är den nästan löjligt jovialiske langaren Harlin (John Goodman i lagom påfrestande roll). Inte ens mötet med en ung missbrukarkvinna på sjukhuset, Nicole (Kelly Reilly), tycks kunna få honom att söka hjälp. Utredningen om bakgrunden till olyckan fortgår och Whip känner hur sanningen kommer allt närmare offentlighetens ljus.

eftertankens kranka blekhet…?

Jaha.
Det är stabilt, det är snyggt och välspelat och det är dramatiskt. En mans karriär möjligen på väg ned i en mörk källare. Besvärliga omständigheter. Vem om någon kan gestalta denne strulputte om inte Washington? Jag litar på honom, jag vet att han fixar det, Och det gör han ju. Så bra att han är uppe för att kamma hem en tredje Oscar för bästa huvudroll 2012, att kanske lägga till de två han har. Grejen är bara att trots att jag njuter av Washingtons stabila skådespel, som inbegriper både nerver i dallring och fyllesnack, så berör han mig inte så speciellt mycket. Klart det är galet tragiskt synd om mannen jag tittar på, men hans öde är liksom inte dolt i oklart dunkel. Manuset följer den av Hollywood rätt stramt uppsatta mallen för hur en ”missbrukarfilm” ska hanteras.

Flight känns helt klart som Zemeckis allvarligaste film som regissör. Den är stabilt tillverkad och Washington känns naturligtvis som helt rätt man att gestalta vår olycksalige pilot. Visst bjuder han på känslor och återhållen frustration, men sådär superengagerande blir det aldrig. Ett drama från drömfabrikens A-formulär. En bra film helt klart, men utan större överraskningar.

Feb 13 2013

Chernobyl Diaries (2012)

Många trender i filmvärlden går i vågor.
En sorts modets nycker kanske. Det finns teman som är aktuella lite nästan jämt, vissa som hajpas upp något alldeles speciellt för att några tycks ha bestämt det och så vissa som tar bärhjälp av fenomen i vår verklighet och samtid. Oavsett om det behövs eller ej.

Vad världen dock absolut inte behöver är ännu fler filmer om ett gäng skrikiga amerikaner på vift någonstans i någon obskyr omgivning/vildmark/you-name-it där de plockas en efter en enligt uppställt och föga upphetsande mönster. Detta, mina vänner, är en trend som borde få bannor medelst aga.

Här sällar sig då ännu en rulle från denna kategori till sällskapet.
Med misstänksam blick och en imaginär motorsåg lite smygstartad i bakgrunden hoppar jag här in i handlingen och får en story som går ut på att lite extremturism kan väl aldrig vara fel? Ett lagom kaxigt jänkar-resesällskap som mellanlandat i Kiev, med två bröder, flickvän, flickvännens vän och ett annat backpackerpar, kan inte motstå att anta ryske resefixaren Uri´s erbjudande om att besöka den övergivna staden Pripyat i utkanten av Tjernobyl. Staden där alla familjer till dem som jobbade på det olycksaliga kärnkraftverket bodde, och som fick evakueras nästan hysteriskt vid katastrofen 1986. Nu alltså en spökstad fylld med byggnader, tystnad och smygande strålning. Perfekt för ett besök. Jorå visst.

Väl på plats i den olycksbådande ödsligheten dröjer det knappast länge förrän det mesta ballar ur, och alla räcker upp handen som tror att stället verkligen är övergivet och ödsligt. Klart alltså för tagande av daga av resesällskapet, och om inte annat kan man som tittare roa sig med att försöka förutse i vilken ordning detta kommer att ske. Även om man tacksamt nog slipper found-footage-stilen uppför sig kameran ändå stirrigt, ryckigt och synnerligen irriterande i dagens äventyr, vilket inte direkt gör det lättare att hålla ordning på turerna.

Trots den totala avsaknaden av fantasi i manus kan jag tycka att det är lite synd att filmen får gå ett sådant vattnigt blaha-öde till mötes. Setupen känns faktiskt lovande och filmens första 30 minuter är de absolut minst dåliga. Dagens man i registolen, en Bradley Parker, lyckas med konststycket att frammana ödesmättade bilder och obehagliga känslor när han visar upp de skrämmande resterna av staden. Snyggt filmat, och snyggt scenografisk fusk med huvuddelen av inspelningen förlagd i Ungern och Serbien samt riktiga inklippsbilder filmade på plats i Pripyat som förstärker känslan. Men det är som sagt den första halvtimmen.

ödesmättad utsikt när filmen är som minst svag

Sedan övergår dessvärre storyn till en riktig skriksoppa och allt är således som vanligt i dessa s.k. rysare. Och så speciellt rysligt blir det sannerligen inte när stadens ”icke-invånare” ger sig tillkänna. Upphovsmannen bakom historien till dagens film är självaste Paranormal-gubben Oren Peli, och nog tycker jag att han hade kunnat hålla sig från att låta upplösningen skena iväg till det bleka alster det nu blir. Trots att han försöker sig på att slänga in en liten pliktskyldig twist. Här finns inget att skriva hem om vad gäller skådisinsatserna. Ett gäng amrisar som gör vad filmens nivå på gager och kompetens tillåter.

Chernobyl Diaries blir till slut en i den fantasilösa mängden av filmer om en grupp som faller sönder enligt uppställt mönster. Dock känns filmens scenografiska hantverk lite över den lägsta nivån, vilket gör att den iaf ser lite bättre ut än vad den förtjänar att vara och inte får mig att omedelbart vilja stänga av och såga skivan i splittriga småbitar. Med viss tvekan godkänt för sina första 30. Sedan är det suck och stön mest hela vägen till eftertexterna. Mest för kategorins trognaste fans.

 

 

Feb 12 2013

ParaNorman (2012)

Dags för lite animerad dockaction igen.
Och det är för det mesta riktigt lyckat. Idag är det den synnerligen klassiska historien om det ensamma inåtvända och i folks ögon märkliga barnet som står i centrum (igen). Och givetvis är inget som det verkar vara och ännu mer givetvis finns en hårdstämplad sensmoral som hamras in i tittarens medvetande vid pass eftertexternas början. Å andra sidan KAN ju sådant vara rätt underhållande också.

Norman är en grubblande ung grabb i sina bästa tonår-to-be. Han håller sig för sig själv och anses helmysko av den övriga befolkningen i den lilla staden Blithe Hollow, en snygg pastisch på valfri mindre stad i New England med gamla myter och spökhistorier. Grejen med Norman är dock att han kan se…eh..döda personer. Till och med prata med dem. Lite creepy och lite härligt på samma gång. Och som inte det nu vore nog står den lilla staden inför ett ruggigt problem då en gammal förbannelse, som naturligtvis inbegriper en otäck häxa och ljusskygga figurer från förr, hotar att ställa till det ordentligt…kanske till och med utplåna staden.

Vare sig han nu vill eller inte, så är det alltså Norman som nu får försöka ställa allt till rätta innan både häxa, zombier (!) och annat löst folk tagit över hela den lilla hålan. Som vanligt kan Norman också räkna med hjälp från oväntade håll, med mer eller mindre humoristiska bieffekter och sedvanlig fantasifull action…the animation-style.

Här är det alltså en allsköns blandning av 3D-effekter, dockor, lera och nyfräsig cgi-hittepå. Männen bakom dagens äventyr, Chris Butler och Sam Fell, har båda erfarenhet från alster som Corpse Bride, Bortspolad och Sagan om Despereaux så viss rutin på handhavandet saknas inte. Ett hantverk som faktiskt ger de konstgjorda huvudrollsinnehavarna rejält med liv och karaktär.

Norman med…udda…sänglampa

Själv tycker jag det är en stunds roande underhållning, en skön bagatell. Lite som att slänga sig i soffan en helgeftermiddag och njuta av en stunds underfundig humor, coola effekter och finfin scenografi i minimiljö. Kanske historien vänder sig till lite äldre barn, och kanske framför allt de bästa filmiska passningarna går fram genom rutan om man är lite av en filmdåre (jag säger bara Halloween…!) och kan ta till sig flirtarna med filmhistorien, spökhistorier och andra filmiska klyschor som kommer rullande…och de backas upp av mycket bra originalröster där bla Kodi Smit-McPhee, Casey Affleck, John Goodman, favvisen Jeff Garlin och Leslie Mann kan höras (svenska röster är sedan länge bannlysta i animerade äventyr i Flmr-huset…)

ParaNorman är den där kuliga upplevelsen du får när du inte är på humör att riktigt gräva ned dig i något tungt drama, en stenhård actionstänkare, en ryslig skräckis…eller för den delen en barnsligare variant av animerat. Om inte annat är det alltid spännande att fascineras över jobbet bakom den tekniska grannlåten som visas upp. En nygammal klassisk saga med snygg touch, ett alster med mysig eftersmak.
Och skön musik till eftertexterna av The White Stripes!

Feb 9 2013

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.

Feb 7 2013

Serenity (2005)

Ja men här är jag nog ändå ganska sist på bollen iaf va..? Har lyssnat på peppen och snacket i diverse kanaler rätt länge nu. Kanske var det ändå bara en tidsfråga innan det var dags…?

Som icke-skådare av den föreliggande tv-serien Firefly kastar jag då frankt in skivan, som nu legat till sig ordentligt, i spelaren och tar plats. Det är framtiden och den omedelbara känslan är en salig mischmasch av Star Wars/Battlestar Galactica och det gamla pc-spelet Privateer. Och det går snabbt här! Inga onödiga minuter ödslas på vattentrampande i scenerna…lite som att har man inte sett tv-serien så får man fan skylla sig själv..

Det är då hjältegänget i sitt hjälterymdskepp Serenity, en skön samling ska sägas, där de flesta märkligt nog alltid har tid för en dräpande eller rapp kommentar. Hur illa läget än må vara. Som vanligt är den allena styrande överhögheten, i det här fallet ”Alliansen”, the bad guys och de man ska misstro. Likt Imperiet i en annan galax tror de sig veta vad som är bäst för de tänkande inviterna som befolkar planeterna. Motstånd finns i form av sorglösa smugglar- och bandittyper (det är inte utan att Han Solo skulle passa in här!) som verkligen gillar att jävlas med The Man (som i dagens fall verkligen tillhandahåller ett synnerligen elakt badass..). Andra hot förekommer i form av de knas-kannibalistiska The Reavers, galna stackare som uppenbarligen verkar vara detta universums livsfarliga råttor och icke att leka med.

Då jag inte skådat dagens karaktärer tidigare, blir det också lite svårt att lära känna dem så där som man skulle vilja. Solklart är ju, även i detta anpassade manus, att de har historier och djup som utvecklats allteftersom i den tidigare serien. Vad jag förstår lades just serien ned på ett otillfredsställande sätt, och till slut fick Joss Whedon loss finansiering för att en sista (?) gång låta sina karaktärer ge sig ut på ett litet större äventyr…? Kan det vara så, ni som upplevt serien? Fanns det kanske ett par obesvarade frågor?

nästan som att vara på Tusenåriga Falken…typ

Funkar då dagens film för en som inte sett serien? Tja, det gör den väl ändå. Historien blir ändå som en stand-alone i sammanhanget, och det verkar som om Whedon filat ned kanterna så att även en ”utomstående” tittare kan ta till sig vad som händer utan att klia sig i skallen för mycket. Inget fel på cgi-effekterna, skeppet känns som en sån där robust bättre begagnad skrothög som dock levererar när det behövs. Möjligen störde jag mig lite på att bildspråket ändå känns tv-anpassat vilket gör att det kapas frisk i vissa scenlösningar när det gäller förflyttningar, händelser och tidsrymder.

Om skådisarna finns väl inget att klaga över. Uppenbarligen har alla inblandade från serien återvänt. Jag känner bla igen Alan Tudyk och Adam Baldwin. Och Morena Baccarin från spänningspillret Homeland. Kul! Dessutom gillar jag Nathan Fillion som kapten Mal. En tjomme med rapp käft och uppenbarliga drag av ovan nämnde Han Solo.

Serenity funkar helt okej som rymdunderhållning. Historien känns möjligen lite överhastad, men är ändå så pass intressant att man vill veta hur det ska sluta. Bra fart på actionbiten när det väl hettar till, och effekterna är varken världsklass eller B-crappiga. Trots att den möjligen promotades som en egen långfilm, känns det som att det är ett påkostat/förlängt avsnitt av en tv-serie.
Men det behöver ju å andra sidan inte vara kattskit det heller.
Men jag önskar nog att jag sett serien innan, för den fulla upplevelsen.

Feb 6 2013

Ted (2012)

Ibland får man ändå vara glad att tidsrymden mellan biopremiär och släppet på DVD/Bluray har minskat betydligt. Det fanns ju en tid folks, när det gick eoner av månader innan en populär film dök upp på det då gamla blytunga VHS. Men åhh vilken lycka å andra sidan det väl skedde.

Här nu dårå en film som missades på bio, men som jäklar i min låda har tagits igen i tv-soffan. En vuxen man och hans livs levande teddybjörn. Really? Komedi? Kul?Svaret på detta är enkelt hos Flmr: Ja, Ja och Ja!!!

Kanske är det för att jag gillar Marky-Mark Wahlberg, kanske är det för att en egentligen simpel och banal historia vävs in i en sorts gränsöverskridande humor…? Eller är dagens historia bara en avart från vågade komedier som Den där Mary och Mina jag och Irene…? Under-bältet-komik som kapslas in via en gullig teddybjörn och humor som absolut tangerar moralens och lättviktighetens gränser. Kanske beror det på Seth MacFarlane´s egenknåpade manus och regi. Har aldrig gillat serien Family Guy speciellt mycket, men här känns det som MacFarlane´s humor smuttar in sig snyggt och han liksom till och med kommer undan med riktigt låga skämt på ett nästan…familjärt sätt.

Wahlberg är losern John med snyggsnygg flickvän (Mila Kunis) och en livs levande (!) teddybjörn (MacFarlane´s röst). Den lurige björnen har synnerligen dåligt inflytande på John, och duon mår som bäst när de sitter i soffan, röker på och drar sexskämt framför något obskyrt tv-program. Verkligheten kallar dock på förändring och ska John inte förlora både tjej och en framtid gäller det att ta sig i kragen ordentligt och styra upp sin vardag. Lättare sagt än gjort då man har en gammal barndomsvän i form av en problemskapande nallebjörn. Eller kan det helt enkelt vara så att John är lite rädd för att bli vuxen på riktigt..?

välklädd björn med slackig Marky

Avskalat handlar manuset naturligtvis om ansvar, tro hopp och kärlek och allt det där ni vet. Vad MacFarlane, Wahlberg, Kunis och övriga casten lyckas med är att faktiskt föra den rätt smetiga storyn framåt med lite nya friska skamgrepp. Dussintals med referenser och passningar till både filmhistoria och andra figurer höjer underhållningsvärdet enormt. Ämnet Blixt Gordon behandlas ju bara för härligt, och det är galet kul att självaste Sam J. Jones (ja vi som växte upp på 80-talet med skön sci-fi får anledning att gnugga händerna här!) dyker upp som sig själv. Glöm heller inte Giovanni Ribisi i en sådan där skum biroll som bara han tycks kunna göra. Plus en hoper andra som jag väljer att inte spoila här.

Själva nallen, Ted, är naturligtvis katalysatorn som står för de mesta galenskaperna. Men någonstans under den fräcka humorn, de låga skämten och den ibland banala slapsticken anas konturerna av den där killen som vägrade släppa taget om det förflutna. Kanske den där kompisen som aldrig kom någonvart. Den som alla tyckte lite synd om i gänget från förr. Här har regissör MacFarlane klätt denna karaktär i ett ovanligt yttre men andemeningen känns densamma. Vad menar jag nu? Fanns det en ton av drama här också…? Hmm..

Ted är också vansinnigt rolig i sina detaljer, i allt från de filmiska passningarna, plumpa skämten och till Patrick Stewart som voiceover med lagom bitska kommentarer. En humor som inte passar alla, men jag hugger direkt. Wahlberg känns som gjuten, Kunis kan komedi och kan säkerligen förvänta sig en lång karriär i Hollywood. Filmen skulle lika gärna kunna ha varit ett verk av bröderna Farrelly på inspiration, men är nu MacFarlane´s skötebjörn och jag tycker han fixar det synnerligen fräsigt. En skitkul film helt enkelt som jag skrattar gott åt bara genom att tänka på den. Jaja…ni får väl kalla mig banal om ni vill…

Feb 5 2013

Örnnästet (1968)

”One weekend Major Smith, Lt. Schaffer and a beautiful blonde named Mary decided to win World War II.”

Men titta, Hollywoodsk 60-tals-tagline-humor av bästa märke!
Rentav lite åt Tarantino-hållet kanske? Dagens film stoppas med glädje ned i samma sköna säck som andra fina alster i den här genren från samma tidsperiod; 12 Fördömda Män, Kanonerna på Navarone och den förtjusande Kellys Hjältar (som dagens regissör här, Brian G. Hutton, skulle basa över bara några år senare)…för att nämna några. Filmer vars adelsmärke var ren och skär krigsunderhållning, äventyr och proppade med cliffhangerscener. Detta alster sågs av mig både på bio och senare på VHS i yngre dar, och förtjänar helt klart sin plats i den berömda återtittskategorin.

En klassisk story naturligtvis, och en klassisk bok signerad mästaren i genren Alistair MacLean. Vad möjligen en del inte kanske känner till är att MacLean faktiskt skrev filmmanuset på beställning, och då bestämde sig för att också göra en roman av den. Således i teknisk mening ingen bokförlaga som ligger till grund här.

Det hela är raka puckar och utan krusiduller, det är andra världskriget och en amerikansk general sitter fängslad av nazisterna på Schloss Adler (egentligen Schloss Hohenwerfen, som faktiskt går att besöka än idag), en superduperborg belägen i de sydtyska alperna. Den gode generalen kan nu sitta inne med känslig info som berör den förestående D-Dagen, vilket kan vara nog så besvärande för de allierade. Bara ett alternativ finns, skicka ut ett par listiga tuffingar att smyga sig in i slottet och frita gubben innan han hinner förhöras alltför mycket. Lättare sagt än gjort då slottet ligger högt på en bergstopp och enda vägen dit är via en linbana, och dessutom är stället bevakat av elittrupper i massor. Härliga förutsättningar! Gamle MacLean visste how to make them.

Stor helaftonsfilm kräver kändisnamn i rollistan och enter Richard Burton ihop med Clint Eastwood. Burton som listig engelsman och Clint som inhyrd jänkare som står för musklerna och the looks. I sann 60-tals anda hålls det mesta kort och simpelt. Våra hjältar ödslar ingen större tid och tar nazister av daga lika lätt som vi smashar myggor en ljummen sommarkväll. Enligt uppgift är bodycounten i dagens äventyr runt 100 pers, varav typ 98 är tyskar. Pang på bara.

die nazi-bastard!

Dock, som i de flesta av MacLean´s historier, finns det såklart en och annan tvist inbakad. I dagens äventyr en av de mest långsökta och kanske mest omständiga. Men what the hell, två timmars finfin underhållning värks ju fram komplett med lite snygga klätterscener mot backdrops the 1968-style. De goda grabbarna får också naturligtvis hjälp av två snygga hjältinnor och en galet effektiv väska som innehåller uppenbarligen obegränsad mängd sprängladdningar som gör underverk mest hela tiden. Trots den lite luriga sidohistorien är det aldrig någon tvekan om hur det ska gå. Historien är egentligen av underordnad betydelse, och här gäller det att ösa på med action, effekter och fartiga scener ända in i kaklet.

Örnnästet är en lyckad äventyrsrulle i sann nostalgisk anda av sin tid. Ingen större tid ödslas på djupsinnigheter i historien trots klurigheterna. Det smäller och är tillverkat enligt framgångsrikt recept där det mesta handlar om att ge nazisterna på skallen. Regissör Hutton har bra driv i hanteringen och det känns småspännande mest hela tiden. Trots den givna utgången och den egentligen helt tokiga tillrättalagdheten i manuset.
Här vet man vad man får.

Feb 4 2013

Hypnotisören (2012)

Förutom konsument av höga och låga filmer är jag också en bokälskare i tid och otid. Dessa två fantastiska medier upptar således en stor del av mitt underhållningsliv och samsas hela tiden med de lite mer vardagliga plikterna i Svensson-livet. Och som vanligt; så mycket sinnesgodis..och så lite tid…

Jag tillhörde nu också den skara som roades ordentligt av dagens historia i bokform, där både spänning och djupare drama mixades till en mustig rätt av mättande mått. Hur nu då överföra denna utbroderade berättelse till ett filmmanus som ska mynna ut i ca två timmars filmisk underhållning utan att skära på innehållet? Det går naturligtvis inte, och därför har dagens man i registolen, hemvändaren Lasse Hallström, med medarbetare satt sig ned och liksom karvat ut det mest matnyttiga i storyn, och sedan försökt pussla ihop historien något sånär hyggligt.

Ett vansinnesmord på en familj, ett överlevande offer, en envis polis och en psykolog med personliga problem som möjligen kan hjälpa till att lösa fallet. En rätt enkel ramberättelse på papperet, där boken dock grottade ned sig ordentligt i psykologen Erik´s (Mikael Persbrandt) privatliv och val och dess konsekvenser. Här är allt sådant satt ordentligt i bakgrunden, och Hallström låter oss bara glimtvis ana besvärligheterna i familjerelationen samt hans icke helt obesvärliga förflutna. I övrigt satsas filmkrutet på att driva kriminalhistorien vidare, om än med ett något ansträngt grepp för att ytterligare blanda in Erik och dennes familj i händelseutvecklingen.

Kännare av bokhistorien får möjligen anledning att gruffa lite extra då en del skiljer sig från romanförlagan, och Hallström och co väljer att helt lämna vissa moment utanför manuset. Trots detta visar regi-Lasse att han kan konsten att med små medel göra sina huvudpersoner synnerligen levande. Det blir ett snyggt drama av kriminalhistorien och kanske är det skådisarnas förtjänst. Persbrandt får här och nu lite upprättelse för snedstegen med Hamilton-sörjan. Som Erik passar han märkligt nog mycket bra, trots att jag såg en helt annan person framför mig när jag läste boken. Macho-Micke är inte alls närvarande utan det är istället en bräcklig och blek figur som framträder här…och Beck-träsket känns lååångt borta.
 
Någonstans umgicks jag också vid något tillfälle med surmulna tankar om att Lena Olin bara fått den kvinnliga rollen för att Hallström skulle regissera. Och, det må väl vara så hänt med det då, men jäklar i min låda att Olin här visar att hon är ett rutinerat ess i skådespelandets konst. Som Eriks fru Simone pendlar hon alldeles lysande mellan en bitsk hårdhet och ett okontrollerat nervvrak. Kalasbra och bra feeling mellan henne och Persbrandt. Dagens polis, Joona, görs mycket lågmält men effektivt av Tobias Zilliacus som fungerar som en sorts lugn motvikt till paret Persbrandt/Olin. Inget att klaga på, och castingen känns helt rätt.

ser ut som Beck-skit men är något mycket bättre!

Hallström själv gör en smart film. En svensk kriminalthriller som förkläs i övervägande dramaform, och på så sätt höjer sitt värde ordentligt. Han undviker rutinerat de värsta blindskären som annars alltid finns i svensk krim, vilket gör att till och med dagens dialog känns nästan som på riktigt. Eller också är det skådisarnas samlade rutin som fixar biffen. Så speciellt spännande blir det möjligen inte för en som redan läst den något djupare boken, men det ovissa dramat ligger ändå som en effektiv filt över det hela. Liksom i boken får man möjligen ha överseende med vissa helt ologiska beteenden stundtals, men plussa å andra sidan på ett oerhört snyggt foto och färgsammansättning så känns resultatet riktigt stabilt och genomarbetat.

Hypnotisören i filmversion är bra. Mycket bättre än jag trodde att den skulle vara, och Hallström visar helt klart varför han är en filmmakare som lyckas locka fram intressanta karaktärer även ur en till viss del uppstyckad historia. De som tar del av storyn för första gången lär dock inte få känslan att något saknas. Och det är ju ett bra betyg om något!

Feb 1 2013

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.