Etikettarkiv: …ok för stunden

Feb 5 2014

This Is 40 (2012)

Fyrtio. Anmärkningsvärt tecken i åldrandet eller?
Då man ska ha hunnit med det ”man ska”? Härifrån är det liksom bara att köra på i det nu utstakade facket? Villa, Volvo, Voffe och hela kittet? Nja.

Tillhör de som passerat denna sifferkombo i prästbetyget (okej det var ett tag sen). Kändes det nåt speciellt? Kommer jag ihåg nåt? Blev jag aspackad på min egen fest? Icke alls, då omständigheter gjorde att det där med superduperfest uteblev. Vilket gjorde att kalaset (för det var ett litet iaf) egentligen kändes som vilket som helst. Och kom igen, att fylla 40 är ändå rätt vanligt. Hos mig ingen som helst förändring i sinnet, vare sig före eller efter. Det där med 40-årskris har aldrig varit ett begrepp hos mig. Man är väl inte äldre än hjärtat och fantasin säger. Eller?

Regissören Judd Apatow har också vissa tankar om det här med 40 och den gyllene (?) medelåldern. Hans ofta rätt träffsäkra humor om vissa företeelser i livet ska inte underskattas (The 40 Year Old Virgin, På Smällen). Och så med lite lagom rå underlivshumor.
Här låter han gifta paret Pete och Debbie (som skymtade förbi i just På Smällen) båda stå i begrepp att inträda i 40-årslandet, och de rustar inför den stora (?) förändringen i livet. Eller, är det så stor förändring? Det är två döttrar som mest är i luven på varandra, ett möjligen för stort hus, pengar som saknas i hushållet…de ständigt återkommande tankarna på drömmarna (?) som aldrig förverkligades. Debbie och Pete tjafsar, älskar och verkar plötsligt allmänt osäkra på hur de ska bete sig när ålderssiffrorna ändras med två tecken istället för ett. Ett sorts fasande inför vad som komma skall kanske. Extra kul när ordet Viagra avhandlas i badrummet… (”I don’t want a turbo penis. I like your medium soft one!!”).

Ok, det är lite igenkännande. Man så att säga kan kosta på sig ett par extra leenden, och varför inte något mindre asflabb, då och då. Apatow´s manus pinpointar en och annan situation som inte helt otänkbar. Framför allt ställer han frågan; nu när man levt så länge med varandra, och nött på varandra, finns det något kvar att upptäcka hos den andre? Har det gått så långt att inte ens ett toabesök är inom den privata sfären längre? Kanske inte så fantasifullt av ett manus, jag vet. Men ändå.

Jag gillar att Apatows filmer ofta går lite utanför de normalkategoriserade rullarna. Att det blir lite mer ruffigt, lite mer råare. Går man inte över den där gränsen för ofta kan det rentav bli riktigt lyckat för det mesta. Här har vi en familj som inte är helt i balans kan man lugnt säga. Pete (Paul Rudd) dras med oro för sitt egna företag, ett litet skivbolag, som dras med katastrofalt dåliga siffror. Debbie (Leslie Mann) å sin sida får stereotypiskt nog mer noja än sin man över det här med att bli 40. Kravet på hälsosamhet och snygghet och framgång tar sig då och då ganska roliga uttryck i en och annan komisk scen.

Antar att själva kärnfrågan i dagens film handlar om hur man förhåller sig till livet när man hamnat mitt i det? Och hur man hanterar de kriser och tvivel som uppstår när man upptäcker att man kanske inte alls riktigt är där man vill vara. Där ger jag Apatow viss cred för att han på ett ganska icke-sötsliskigt-Hollywoodskt sätt ändå tar upp de här frågorna. Problemet som han möjligen har, är istället att han vill berätta så mycket…att det liksom blir lite långdraget. Som att så mycket klyschor, och för all del realistiska problem, måste tryckas in på två timmar. Mittenpartiet saggar märkbart, och slutet blir på tok för rumphugget och lite snopet.
Kanske Apatow kände att han fått fram det han ville säga?

Rudd trodde för ett ögonblick att det var HANS familj!

Om skådisarna finns inte mycket att säga. Paul Rudd är alltid sevärd och hans Pete blir precis så instabil och lite skraj som regissören antagligen avsett. Leslie Mann är till vardags gift med Apatow och kanske känns det helt naturligt för henne att spela mot Rudd´s figur, då det talas om att Apatow baserat hela filmförhållandet på sitt eget verkliga med Mann. Hoppsan.
Och som om detta inte vore nog så är det Mann´s och Apatow´s riktiga döttrar som spelar just döttrarna i familjen! Så kan det gå. I övrigt flimrar John Lithgow, Albert Brooks, Jason Segel, Megan Fox, Graham Parker (!) och Ryan Adams (!!) förbi. Missa heller inte UNDERBARA Melissa McCarthy i miniroll som försmådd mamma i skolan! Speciellt under eftertexterna går hon loss helt hysteriskt i ett av de roligaste klippen jag någonsin sett. Kanske det bästa i hela filmen?

This Is 40 träffar ganska ok i humorn med sina betraktelser. Positivt på sätt att regissören inte sockrar det så där jättemycket. Dessutom lite råare och mer provocerande än andra rullar i samma genre. Det mindre bra är att Apatow har en alldeles för lång film att hantera och verkar inte kunna komma till ett naturligt slut. Återbesök hos Pete och Debbie när det är dags för 50?
Slutet lämnar ju en glasklar öppning.

Enhanced by Zemanta
Jan 22 2014

Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta
Dec 13 2013

Flmr vs Julen: Julfritt (2004)

Försök aldrig avskaffa julen.
Speciellt inte i en julkomedi. Fråga bara Luther Krank (Tim Allen). När dottern åker utomlands för att volontärarbeta tappar Luther lusten för allt vad jul heter. Dessutom är det ju dyrt som satan att fira jul! Bättre då att lägga cashen på en liten semestertripp till Karibien.
Som dessutom blir betydligt billigare!

Mrs Krank, Nora (Jamie Lee Curtis), är inte lika övertygad om det smarta i att överge julen bara sådär men låter sig övertalas och nu gäller det bara att hålla sig cool fram till juldagen då det är dags för avresa mot varmare breddgrader. Att avskaffa julen bara sådär innebär ju också att strunta i både julbelysning, gran, julkort, julmat och hela faderullan. Något som inte går villakvarterets övriga invånare obemärkt förbi. Speciellt inte gatans ordningsman Vic Frohmeyer (Dan Aykroyd)..dessutom julälskare av rang. Onda ögat på paret Krank således.

Dagens julgalenskaper bygger från början på en liten novell av rätt kände John Grisham. Minsann. En sorts tvärtom-berättelse om svårigheterna med att försöka komma undan julen. Inte det lättaste. Luther är dock fast besluten om att inget ska komma ivägen för lite sand och varm sol istället för snö, kyla och dyra utgifter. Naturligtvis går det åt skogen runt sisådär en kvart in i filmen.

Allen drar fördelarna med att välja gult som julens färg.

Här är  såklart inga konstigheter i manus.
Den som väntar på det sedvanliga sättet att fira jul i amerikanska komedier blir inte besviken. Trots alla besvär att undvika allt med julen och dess traditionella inslag, lyckas Luther och Nora snart fastna i besvärligheterna. Om man vill kan man möjligen se en liten drift med den kommersiella sidan av högtiden och alla dess oskrivna lagar som inte får brytas.

Att Tim Allen är pålitlig som komediskådis vet man ju, men nog går han lite på halvfart här. Desto piggare Jamie Lee Curtis som har några riktigt halvhysteriska scener…och dessutom tas chansen att skoja lite med Curtis´bakgrund som den klassiska ”Queen of scream” en gång i tiden. Förutom den påfrestande Aykroyd fylls rollistan upp med diverse halvkändisar, och på något sätt fyller de ändå alla sin funktion i den här halvtama rullen. Vissa inslag av den svarta humorn går dock hem, och överlag är det väl en ganska ok historia att glo på. Den som inte ser hur det här kommer att sluta 5 minuter in i filmen…kan inte ha sett mycket film på temat.

Julfritt, eller Christmas with the Kranks, är i grunden en rätt blek version av alla de andra julfilmerna om hårt prövade familjemedlemmar i jultider. Den sirapssliskiga julfeelingen som Hollywood är en fena på kommer man dock inte undan. Även om den försöks döljas med en udda approach.
Jul är ändå jul och det blir till slut ganska ok underhållning för stunden.
Varken mer eller mindre. Jul-mellanmjölk kanske?

Julfaktor: Helt ok. Snön kommer mot slutet…och då tar det sig med granar, blinkande lampor och allt det andra.

Dec 6 2013

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.

Nov 20 2013

Hush (2008)

Engelsk lågbudgetthriller som ger sig fan på att pytsa ut typ lite Duellen-vibbar.
Eller försöker i alla fall. Oh yes, we have seen it before.
Å andra sidan behöver det ju inte vara dåligt för det. Fast det blir ju sällan asbra.

Zakes (William Ash) susar fram längs den stora motorvägen M1 i sin högst alldagliga bil. Regnet vräker ned denna ovädersnatt och med sig i bilen har han flickvännen Beth (Christine Bottomley). Zakes åker uppenbarligen runt till diverse bensinstationer längs motorvägen och sätter upp reklamaffischer. Lite oklart varför. Kanske har han bara ett sunkigt deltidsjobb.

Spänt läge mellan paret, harmonin i förhållandet är inte det bästa. Ett möjligt uppbrott på gång då Beth anser Zakes vara en rätt oansvarig och slackig typ som inte har några större planer i sitt liv. Illavarslande.
Av misstag råkar så Zakes missa en avfart, tar en rövare och håller sånär på att krocka med en vit lastbil. Ilskna signalhorn och snart dundrar den stora lastbilen om i någon sorts racervrede och lägger sig precis framför Zakes. Plötsligt far ena lastdörren upp och en blixtsnabb glimt av en bunden och blodig kvinna syns!
Eller var det bara inbillning?

Zakes vet dock vad han tyckt sig se, och snart förvärras det hela av att Beth plötsligt försvinner när paret stannar till vid nästa bensinstation. När Zakes kommer ut från stället är hon puts väck. Borta som i frivilligt avvikande eller kanske under tvång…?
Och varför tycks det som om den mystiska lastbilen plötsligt bara dykt upp?

Här drälls inte med backstorys i onödan. Pang på bara. Snart är Zakes indraget i galenskaper han inte riktigt hade räknat med. Svårigheten blir bara att övertyga andra om att dels han såg något i den mystiska lastbilen, och att hans flickvän försvunnit bara sådär. Och inte var de direkt sams med varandra heller.
Trovärdighetsproblem för vår huvudperson således.

Historien berättas rätt rakt upp och ned. Det är mörkt och murrigt och rätt avskalat. Bra signum hos brittiska thrillers. En och annan liten halv-tvist trycks in under speltiden på runt 90 minuter. Annars är det rätt mycket business as usual i historien som inte bjuder på några sensationella vinklingar direkt. Vi vet naturligtvis, liksom den olycklige Zakes, att det hänt Beth något och att den mystiska lastbilen i allra högsta grad är inblandad. Det blir traditionellt smygsmyg och trixande i manuset för hjälten.

zakes ångrade att han kritiserat snubbens hoodtröja…

Vägen fram till upplösningen är således rätt ordinärt staplad med de sedvanliga oväntade hindren att bestiga. Finalen kommer raskt och blir något av filmens antiklimax kanske. Lite synd på en rätt intressant setup i den engelska landsbygden.

Hush gör väl vad den ska för stunden. Oroar, förvillar och förbryllar. En liten stund. Sen handlar det mest om på vilket sätt huvudpersonen ska lyckas lösa problemet. Ingen story som stannar kvar i minnet om man säger så. Habilt mellanmjölksverk av alla inblandade i en historia som lika gärna kunde varit en tv-deckare på fredagskvällen. Sådana man egentligen kan somna till utan att få dåligt samvete.
Lovande början. Sämre slut.

Okt 25 2013

Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.

Okt 21 2013

Tema Rysligheter: The Reaping (2007)

Vad det egentligen som händer i den lilla hålan Haven mitt i värsta bibelbältet nere i amerikanska södern? Är det möjligen Guds berömda 10 plågor (de som drabbade Egypten när det begav sig ni vet) som är i antågande?
Och vad betyder det i så fall?

Det är något visst med filmer och det klassiska goda mot onda i alla fall.
En sorts skön gammal envis kamp som aldrig verkar sina. Ett oerhört tacksamt ämne att leta stoff till allehanda storys i. Dagens manus serverar naturligtvis alla de välbehövliga ingredienserna; en huvudperson som på något sätt måste ha en speciell koppling till religion, obehagliga skeenden, en övertygad folkmassa, detaljer som snor hejvilt från de senaste 50 årens alla religionsskräckisar.

Varför tycks då den lilla hålan i södern vara föremålet för Guds (?) vrede, och får honom att börja skicka på de berömda plågorna en efter en? Svar som kräver sin expert och in på banan med Katherine (Hilary Swank) som sedan ett par år förlorat sin tro som präst och nu nästan fanatiskt lever för att avslöja alla mirakel och övernaturligheter med vetenskapliga förklaringar istället. Behöver jag påpeka att dagens hjältinna naturligtvis råkat ut för hemskheter som gjort att hon vänt Gud ryggen?

På plats i Haven med sin trogne medhjälpare Ben (Idris Elba) får Katherine dock anledning att plötsligt börja fundera på om det ändå inte är en del mystiska krafter med i spelet trots allt. Svårigheterna verkar dessutom kunna lokaliseras till en liten flicka som bor ute i träsket och som har fått the locals att börja anta formen av en gammal hederlig lynchmobb då de anser att hon är roten till allt det onda som håller på att hända och som kommer att dra olycka och elände över den lilla staden.
Försök diskutera med en sådan invånare om ni kan.

Första timmen är faktiskt lite delikat underhållande.
Swanks vetenskapliga hållning mot de märkliga händelser hon och Elba ställs mot. Mystiken som tätnar då man ju inte alls riktigt vet i vilken riktning man ska titta. Den lokale matteläraren Doug (David Morrissey) är den som får förse det undersökande paret med backstory och information längs vägen om stadens bakgrund. Anar vi dessutom en sorts attraktion mellan Katherine och Doug..?

Swanks vildmarkskniv var av det tuffare slaget.

Sedan blir det dessvärre lite som vanligt.
Regissören Stephen Hopkins tycks tappa tålamodet med den krypande obehagliga känslan och vill hellre gå all in med alla traditionella ingredienser som finns när det handlar om kampen mellan gott och ont. Det blir lite Rosemarys Baby, ett stänk av Exorcisten och lite lagom otrevliga checkpunkter innan den stora finalen kan avhandlas.

Det här är ingen dålig film, början är nästan lite bra. Längs vägen sjunker den dock ned i det klassiska stuket där händelser och scener plötsligt blir mer over the top ju längre historien håller på. I finalens vräks det såklart på med  allting och the CGI-department får jobba järnet. Swank gör vad hon kan med sin tvivlande forskare även om det inte är lätt mot slutet när det mesta tycks drunkna i specialeffekter.

The Reaping lovar gott, och faller sedan sakta men säkert ned i den trygga fåran från Hollywood. Inga större överraskningar längs vägen, även om manuset försöker sig på en liten twist mot slutet som är rätt ok…men som naturligtvis har kunnat ses en bit i förväg om man är på det observanta humöret. Möjligen är religiösa obehagligheter på film inte så rysliga längre, men man får ändå vara glad om det då och då dyker upp ett alster som kan kasta lite vibbar i den riktningen. Ämnet är ju så att säga lite tacksamt ändå.
Även om känslan faller tillbaka här stannar det på godkänt för stunden.

Okt 15 2013

Tema Rysligheter: The Jersey Devil (2012)

a.k.a. The Barrens.

Att ta med sig sin familj ut på camping i filmer från dagens kategori är naturligtvis alldeles galet. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att det kommer att gå tokgalet då.

Att det dessutom handlar om en familj där harmonin inte riktigt är på topp hjälper ju inte upp situationen direkt. Richard Vineyard (Stephen Moyer) har bestämt sig för att nu ska familjen ut och campa, kosta vad det kosta vill. Ursäkten är att han ska sprida sin fars aska i det område där han campade med just sin pappa när han var liten (Pine Barrens, en nationalpark i södra New Jersey). Att båda barnen inte är speciellt sugna på utflykten, och att nya frun Cynthia (Mia Kirshner) mest får försöka fungera som medlare mellan den otålige Richard och truliga tonårsdottern Sadie (Allie MacDonald), verkar inte påverka honom speciellt mycket.
Här ska campas. Basta.

Naturligtvis finns en inte helt oviktig liten sidostory till det hela.
Området familjen är på väg mot är sedan länge hemvist för myten om den hemska ”Jersey Devil”, en demonlik varelse som är en sorts blandning av människa och djur vilken sägs husera i skogarna sedan urminnes tider ( i alla fall sedan 1600- och 1700-talet då det var på modet att peka ut kvinnor som sades gå i förbund med djävulen och allt det där ni vet…intresserade kan läsa om den högst verkliga myten här). Vad pappa Richard inte riktigt upplyser familjen om är att han uppenbarligen plågas av ett minne av att han en gång mött denna varelse i vildmarken.
Eller inbillar han sig bara?

Filmens första 20 minutrar är naturligtvis som en snygg karbonkopia på allt man sett i sammanhanget förut. Bara att plocka fram protokollet och checka av; plågad pappa, motsträvig och tjurig dotter, tålmodig stymamma som naturligtvis har barnens bästa för sina ögon och handlingar när det verkligen kniper, omständigheter som placerar familjen så långt bort i vildmarken från de andra camparna som möjligt.

Höstlikt väder och allt annat än snygga campingförutsättningar stoppar således inte Richard, trots familjens protester. Inte ens rapporter om att kanske en björn härjar i området, enligt den förnuftige parkrangern. Björn!?! Ha!
Richard har ju naturligtvis sin egen teori, inget man kastar i ansiktet på sin familj som något motsträvigt följt med ända hit och inte direkt ler tillbaka.

Darren Lynn Bousman heter regichefen bakom verket jag skådar, och han är möjligen mest känd för att ha varit på två delar i Saw-franchisen. Här har han plitat manus själv och låter campingfamiljen drabbas av inte helt lätta omständigheter. Cynthia märker snart att Richard håller på att tappa greppet om tillvaron, verkar besatt av att tränga djupare in i skogen, uppträder som en paranoid och inte är att lita på.
Har Bousman rentav snott lite här från The Shining tro?

vampyr…bah.
rena barnleken mot att vara plågad pappa i bushen

Ju längre in i skogen de ofrivilliga camparna kommer, ju värre blir situationen. Dessutom händer det märkligt konstiga grejer runt om i skogen. Are we surprised? Frågan är dock vad som egentligen sker? Vem är det som ligger bakom? Och vad händer i Richards hjärna? Att kalla filmen en rysare kanske är att ta det lite långt. Obehaglig är den dock stundtals, då Bousman får till det via Moyer som plötsligt känns synnerligen ostabil att luta sig mot. Barnen får istället självklart vända sig mot den tappra Cynthia vilken kliver fram när det kärvar som mest.

Och sen var det ju det här med den gamla legenden…

Historien fungerar bättre som ett sorts drama där hotet kanske, kanske inte, kommer inifrån. Till detta lägger Bousman in lite standardotrevligheter, typ sådana man kan förvänta sig i en skog under den inte helt somriga delen av året, en gammal otrevlig sägen som naturligtvis gås igenom i början, lagom vinklade trådar i berättelsen som satsar på att förvilla sin åskådare. Hårt kapad längs fotknölarna i många recensentläger, men jag finner den ändå ok på det stora hela. Något som Bousman ändå lyckas med, tycker jag, är den olycksbådande stämningen som snabbt sänker sig över hela filmen och stannar kvar. Moyer från True Blood ser lika plågad ut som när han är vampyr, och gör ett helt ok jobb här som pressad pappa. Mia Kirshner har kanske den otacksammaste uppgiften, att både stödja sin filmmake och vara kompis med styvbarnen samtidigt som hon förtvivlat försöker komma underfund med vad som sker egentligen.

The Jersey Devil bjuckar inte på något nytt. Absolut inte. Men faller heller inte igenom totalt. Tycker inte alls att det finns någon katastrofvarning att utfärda här. Knappast skrämmande. Istället mer obehaglig stundtals om konflikten i familjen. Ingen upplevelse att skriva hem om, men duger att foka på för stunden. En udda take på den gamla legenden kanske.
Och väntar man på en twist…..så den kommer såklart.
Vad trodde ni?

Sep 4 2013

Treasure Island (2012)

Egentligen ett ganska taffligt försök att slå mynt av succeérna med Pirates-franschisen.
Någon tyckte säkert att det var en lysande idé att väcka Robert Louis Stevensons gamla romanpärla till liv igen, nu när kajalförsedda piratsnubbar tycks vara på modet sedan drygt ett decennium.

Budgeten räckte dock uppenbarligen bara till en tvåtimmars tv-film, men å andra sidan behöver ju det inte alltid vara kattskit.
Således, den gamla klassiska drapan om unge Jim Hawkins som verkar vara den enda som vet var den fruktade piraten Flint begravt sin skatt. Dubbelspel, trippelspel och lagom med tv-anpassad våldsaction. Och så lite brittisk humor också. Bäst är Eddie Izzard (!) som otippat briljerar i rollen som den opålitlige Long John Silver (tänker alltid på mormors cigaretter när vi var små!). Elijah Wood känns som en lustig smurf med klet i nyllet levandes vildmarksliv som någon sorts halvvilde på ön där skatten ligger. Donald Sutherland får oförtjänt mycket plats på omslaget då han bara gör runt 7 minuters insats i filmen som piraten Flint.
Billigt marknadsföringstrick där.

Gillar man pirater, gamla skepp och behagligt varma karibiska öar är det här dock helt ok som underhållning en vardagskväll när man är för trött i huvet för att orka ta in något mer avancerat.

Naturligtvis sämre än den sämsta av Pirates-filmerna (eller…kanske inte…) och den klenare budgeten hindrar förekomsten av större folksamlingar i scenerna , men Izzard är ett oväntat bonusinslag som förhöjer stämningen en aning i denna upphottade version.
Ayeeh!

full starfull star

Aug 28 2013

The Call (2013)

Det kan ju tyckas lite lustigt, men ändå ganska märkbart, att vissa år ska vissa yrkesskrån uppmärksammas på film. Om vi bortser från det vanligaste av dem alla förstås; polisen.

Annars har ju både brandkår, ambulanspersonal, läkare i alla former (ofta), forskare, kustbevakare och ditten och datten fått sin beskärda del av rampljuset.
Nu var det uppenbarligen någon som tyckte att SOS-telefonisterna, eller 911-operatörerna som det heter i Amerikat, gott kunde få lite uppmärksamhet.

Och visst, det börjar bra. Väldigt bra till och med. Operatören Jordan (Halle Berry) spelar i veteranligan på sin arbetsplats, har hört det mesta och det bästa. Kan sålla knasbollarna från de som verkligen behöver hjälp. Kort sagt är hon en riktig goto-girl när det behövs. Tills den dan hon faller igenom totalt. Ett larmsamtal från en skräckslagen kvinna utvecklas så småningom till att Jordan har direktkontakt med en flåsande potentiell mördare/inbrottstjuv innan linjen bryts. När kvinnan några dagar senare hittas mördad brister allt för Jordan som tvingas till själslig påtvingad semester, och när hon väl återvänder till sin arbetsplats blir det i form av instruktör för nyanställda operatörer. Sällan anar hon att ödet strax har henne på plats bakom kontrollbordet igen när en annan ung kvinna råkar illa ut.

Berry kanske blandar och ger som skådis, men här känns hon faktiskt både naturlig och proffsig som Jordan. Till en början. En regisserande Brad Anderson tar sig tid med att visa Jordans påtvingade ”trauma” vilket gör att jag som tittare fattar visst tycke för karaktären. Ironiskt nog kan det då tyckas att det är i de delarna där Jordan inte omedelbart i bild eller i handlingen som filmen är som bäst! Unga Casey (Abigail Breslin) trodde att det bara skulle bli en dag som alla andra shoppingdagar på det stora köpcentret. Ända tills hon brutalt blir överfallen och kidnappad rakt in i bakluckan på en bil. När hon kvicknar till visas dock en annan sida upp än den skrikande tonåringen, och via sin mobil får hon av en slump tag på just Jordan i andra änden av linjen.

Länge är filmen en rejält spänstig spänningshistoria med den inlåsta Casey som pratar med Jordan, vilken plötsligt måste övervinna sina själsliga ärr från förr för att kunna ta tag i situationen och både lugna Casey samtidigt som man gör allt för att spåra samtalet. Manuset bjuder såklart på svårigheter av varierande grad, och länge är det rejält ovisst i handlingen. Förövaren (Michael Eklund) är så pass oroväckande oförutsägbar att han blir rejält obehaglig. Jordan finns med sin röst i bakluckan för att ge råd och tröst, och Casey får tillfällen att visa prov på handlingskraft. Lägg till detta alla poliser som skickas kors och tvärs i jakten på den efterlysta bilen.

Upplägget är smart, och känns som en kamp mot klockan. Orsak och verkan avhandlas enligt gällande mall. I det här läget är filmen långt ifrån tråkig och mer i klassen av vässad spänningsunderhållning på ett rätt oväntat sätt..vilket också gör att den rätt länge är uppe och nosar på tre fina guldstjärnor.

Får snart ett otrevligt samtal

Aldrig får man dock vara glad helt ut, och när manuset i sista tredjedelen får för sig att skicka ut Jordan från arbetsplatsens trygga kontrollbord, ut i verkligheten, dyker också historien dessvärre tillbaka ned i det där stora träsket där förutsägbarheten samsas med ologiska handlingar. Det filmen tog in på slänggungorna, förlorar den lika snabbt och snopet på karusellerna.och upplösningen är långt ifrån så engagerande som inledningen.

The Call åker upp och ned på upplevelseskalan. Oväntat bra i första hälften, och man sitter och hoppas på ett riktigt rafflande utgång. Finalen är kanske inte dålig, bara mindre underhållande och mindre engagerande. Anderson tycks trots allt ha viss fallenhet för sitt yrke och får gärna återkomma i framtiden. Berry är inte asdålig, passar bara mindre bra som amatördeckare på eget uppdrag när filmen ska knytas ihop.
Slutbetyget blir ändå godkänt och som vardagsthriller har den möjligen sin plats.

full starfull star

Jul 12 2013

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

Jun 26 2013

Dark Tide (2012)

Sommaren är här, och med den badsäsongen!
Naturligtvis tarvar en sådan årstid sin beskärda del av vattenskräckisar, eller som vi också säger..farliga djur i mörka vatten.
Givet inslag i semestertider…jaså inte?

Så värst mycket skräckis blir det dock inte av dagens karamell. Mer ett sorts drama med synnerligen oroande komplement i det blöta elementet. En film som jag på förhand mer eller mindre avfärdat som träskigt trams.
Men se vad jag ändå bedrog mig lite grann. Faktiskt.

Rullen har (såklart) inte inhöstat några större stjärnor i snacket runt vår blå boll. Ett objekt att studera bara lite därför alltså. Här sportar Halle Berry moderiktig bikini under våtdräkten när hon blir marinbiologen Kate som utanför den sydafrikanska kusten är ett ess på att simma med vithajar. Jepp, rejäla bjässar dessutom. Enligt historien nästan den enda personen i sitt slag faktiskt. Här ska i filmens början göras undervattensdokumentär som visar Kates färdigheter, men som på ett beställt tecken i manuset går någonting åt skogen och det hela tar en ände med förskräckelse och dödlig utgång för en av Kates kollegor. Så pass att hon tvärt slutar att simma med hajarna faktiskt. (MEN, vi vet ju….VI VET JU!!)

Ett år senare vill burdus affärsman med tonårsson betala ohemult med pengar för att Kate ska ta med dem på utflykt till hajvatten och leda ett gemensamt dyk så kostymnissen ska få känna adrenalinet pumpa. Kate vägrar, ex-mannen Jeff som fixat mötet, och dessutom passande nog är undervattensfotograf, övertalar och vips är sällskapet på väg ut i båten Orc…flåt..Volante. Hade de bara vetat vad som väntar hade de naturligtvis spelat minigolf och tagit en glass istället.

Det bästa med den här filmen är det vrålsnygga sättet den är fotad på. Riktigt classy faktiskt. Och hur själva hajscenerna är gjorda. Fråga mig inte vilket som eventuellt är CGI:at in i filmen, för det är jäkligt bra presenterat i bild. Någonstans har jag ju ändå lite svårt att tro att Halle Berry på allvar simmade med de här hajarna live framför kameran. Eller..?

Det sämsta med filmen är att den segar sig ordentligt i mittpartiet. Det händer helt enkelt nästan ingenting förutom att båten tuffar på, den skrävlige affärsgubben är taskig mot sin son, trogne besättningsmannen Tommy (gissa hans öde…) drar ett par snuskiga skämt och Kate försöker tillsammans med Jeff (Olivier Martinez) köra med ett slags rebound på förhållandet. Eller inte, svårt att veta säkert då de hojtar och gormar på varandra för att i nästa sekund krama varandra förlåtande. Alla klyschor på en gång alltså.

nästan som gamla Spielbergtider…nästan.

Normalt sett har jag lite svårt för Halle Berry, förtjänar hon egentligen den stjärnstatus hon tycks ha? Monsters Ball var en sak, men hjärnsläppet med Catwoman är svårt att förlåta. Dessvärre. Här känns hon väl ok ändå. Det går att köpa hennes rollfigur, och hon SKULLE nog kunna tas för en marinbiolog. Kanske.

Den fysiska spelmiljön är naturligtvis begränsad större delen av filmen då den utspelas ombord på båten, och om man kan gnälla på historien och skådisarnas trovärdighet kan man inte göra detsamma på regissören John Stockwell´s sätt att komponera bilderna. Det är snygg klippning och utnyttjande av finurliga vinklar ombord det trånga utrymmet.
Som ni hör imponerar det tekniska hantverket mer på mig än själva historien.

Den som letar en traditionell vattenskräckis med hajar här kan bli lite besviken. Hajarna är mer med som luriga biroller, skugglika hot, men får naturligtvis sina beskärda sekunder av fokus när det väl hettar till. Kanske är det ändå den mest realistiska hajfilm man sett på ett tag?

Dark Tide är inget du behöver lägga på minnet. Rent storymässigt en rätt klyschig rulle med den mentalt sargade hjältinnan som måste övervinna sina demoner för att kunna gå vidare. Vi har sett´et förut. Därmed inte sagt att det är dåligt här.
Men bäst är fotot!

full starfull star

Maj 24 2013

Elizabeth: The Golden Age (2007)

Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.

Maj 13 2013

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Maj 2 2013

The Good German (2006)

Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.