Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5