Vad annat passar väl bättre i juni 2014, mitt under pågående fotbolls-VM, än att göra ett besök i Brasilien även i filmvärlden!?
Närmare bestämt i Rio där vi snabbt får bekanta oss med den intensiva, otrygga och impulsiva värld som råder i alla stadens favelor. Året är 1997 och påven himself ska komma på besök, och dessutom övernatta i närheten av en av alla dessa ökända, trånga bostadsområden som plågas hårt av kriminalitet och droger. Myndigheterna bestämmer att Rios speciella militärpolis, BOPE, de hårdaste av de hårda, ska gå in och säkra upp den aktuella favelan, rensa ur de värsta brottslingarna och göra området så säkert det bara går.
Känns ju som en ganska hopplös uppgift.
Elittruppen i dagens film leds av den tuffe kapten Nascimento (Wagner Moura), som liksom sina övriga kamrater i kåren inte direkt lägger fingrarna i kors när det gäller att hantera buset i Rio. Här snackar vi inte om att arrestera och bura in medelst rättegång. Trupperna tycks istället skjuta skurksen rakt av på plats och eliminerar hot med eget våld i största allmänhet. Vill man se det lite obehagligt kan man säga att det handlar om utrensning i ordets bemärkelse.
Regissören José Padilha (RoboCop) har gjort en grym film, helt klart. Men också en film med otroligt mycket känslor och närvaro. Realismen känns på topp och jag föreställer mig att det är precis såhär i de mest utsatta områdena i vykortsstaden Rio. Och i andra delar av Brasilien också för den delen.
Stentuffe Nascimento ska dessutom till att bli pappa och planerar att sluta på fältet för att istället träna rekryter till den sektliknande polisstyrkan. Men vem ska ta hans plats? Kandidater finns kanske bland de många förhoppningsfulla som ständigt drömmer om en plats i den stentuffa elitstyrkan? Barndomsvännerna Neto och Matias söker sig till den utsatta positionen att verka som polis i denna jättelika stad. Neto (Cairo Junqueira) är vildhjärnan som hellre agerar än tänker före, Matias (André Ramiro) är den lugne, analyserande. Deras vägar kommer snart att korsas med kapten Nascimento´s i dagens story, som sakta arbetar sig upp till en annalkande ofrånkomlig uppgörelse i den utsatta favelan. Nascimentos jakt på den lokale knarkkungen i området gör dessutom ohälsosamma saker med både moral, humör, kontakten med familjen och eftertänksamheten.
ruffel i Rio!!
Jag gillar att Padilha sätter gasen i botten från början. Klippningen är galet intensiv i vissa lägen, varvas med hetsig musik.
Känslan att vara närvarande i området med de svartklädda specialsoldaterna är påtaglig. Jag kan absolut inte säga att jag njuter av sällskapet, men filmens stil suger in mig i känslorna. Jag ser hopplösheten i bostadsområdet, de unga som inte ser någon annan utväg än att ta till kriminalitet för att överleva. Polisens Matias fruktlösa argument för att få omgivningen att förstå att kampen mot misär och brottslighet måste gå via sunt förnuft och viljan att studera, gå i skolan, lära sig ett yrke och satsa på ett normalt jobb. Men hur når man fram till andra, när till och med ”vanliga” studenter i medelklassen anser att polisen i Rio, i Brasilien, bara finns till för att terrorisera befolkningen? Padilha ställer många frågor under den här filmen, frågor om ett samhälle där poliskorruption och mutor är en del av vardagen. Vilka kan man lita på? Att vara snut i Rio måste vara världens mest otacksamma yrke. Speciellt om du dessutom är en ärlig polis!
Manuset låter också sina poliser mer än en gång upplysa om att enda sättet att få väck knarkbaronerna i de olika favelorna är att sätta hårt mot hårt. Inga andra utvägar. Inget utrymme för langare och de som skor sig på den fattiga befolkningen att slippa undan på något annat sätt än med total utrotning. Ganska obehagligt när man ser det så här svart på vitt, eller hur? Och ännu mer då man också får veta att invånarna känner sig mer trygga med de lokala brottslingarna som vakar över området än med myndigheterna.
Tropa de Elite är en både verklighetsnära och obehaglig rulle samtidigt som det är en stenhård smällkaramell rent visuellt. Närvaron är total och det känns nästan som man hänger med ett dokumentärgäng i de trånga gränderna stundtals. Det blir en klump i magen efteråt, samtidigt som man inte kan låta bli att tjusas av regissörens känsla för stil och engagemang.
Våldsamt, tankeväckande och engagerande. En mycket bra film. Trots sitt dystra innehåll.
Flmr - Om film och serier. Mest. 