Etikettarkiv: 2012

Jun 25 2013

Röjar-Ralf (2012)

Jag var alltid en Pac-Man-kille.
Eller Space Invaders-snubbe.
Jisses vad mycket nöje man hade en gång i tiden, då när tv-spelen inte var så…eh…avancerade och det fanns en och annan arkadhall att testa lyckan i. Inte minst på Gröna Lund och Liseberg!

När nu Disney sätter fingret på just tv-spel och dess världar och tar sig an storyn om den store väldige Ralf (eller Ralph), ond figur i det lätt ålderstigna men ack så populära spelet ”Fix it Felix!” (rippen på Super-Mario och Donkey Kong!), blir det  kul för både äldre och yngre publik.

Grejen är att Ralf är trött på att vara elaking, han vill bli uppskattad och hejad på. Som hans motståndare Felix i spelet. Dessutom får Felix alltid medalj. I Ralfs värld är höjden av uppskattning en medalj. Så varför skulle inte han också kunna få en? När han får höra att man möjligen kan få medalj i andra spelvärldar återstår bara att sonika lämna sin egen värld och utforska de andra!

Storyn leker underfundigt med att spelvärldens alla olika karaktärer och figurer kan röra sig fritt mellan maskinerna i spelhallen. Det enda man inte får göra är att dö i en annan spelvärld, då kommer man aldrig tillbaka igen. När så Ralf till slut hamnar i den märkliga ”Sugar Rush”-spelvärlden och möter den lilla flickan/viruset Vanellope börjar en märklig vänskap och ett äventyr som dock i värsta fall hotar att utplåna hela maskinparken i spelhallen!
Läge att bli hjälte fast man är bad guy alltså!

Givetvis fullständigt apsnyggt när Disney Animation Studios sätter den sidan till, de olika spelvärldarna är läckra och inte sällan snygga kopior på sådana vi hört talas om genom åren. Just greppet i manuset att leka med tanken att figurerna har ett annat liv när spelhallen stängts för dagen är helkul. Att se Ralf gå på terapimöten ihop med andra elakingar från allehanda tv-spel är bara för härligt…är det inte Bowser jag ser sitta där borta på stolen…?

”Som vanligt” vinklas (numera) historien lika mycket mot oss vuxna som målgruppen 2000-talets kids. Disneys saltiga moral finns naturligtvis allestädes närvarande i vilken produktion de än åstadkommer, men vägen dit går i dagens äventyr via både nostalgiskt roande humor och lite tuffare slapstick. Till och med de mörkare bitarna blir rejält dramatiska och kan möjligen få mindre knattar och knattor att sätta värsta skrattet i halsen. Överlag är det dock naturligtvis positiva tankar från Disneyfabriken! Fattas bara annars!

En top notch animerad skapelse flyger ju också bara så högt som röstresurserna kan bära den. Numera är det ju så. Faktiskt. På andra sidan Atlanten har man självklart fattat detta sedan länge, och nu är det mer eller mindre en konstart..och till och med lite prestige att få en röstroll i animerad produktion och försöka förmedla både känslor och dramatik med rösten som enda verktyg.
Här hemma i Sverige är känslan att vi ligger ljusår efter just det tänket, och är nöjda då Robert Gustafsson, Allan Svensson eller en lagom förvirrad Ulla Skoog kan städslas för uppgiften. Inget ont om dessa dock. jo förresten..Robert G är Sveriges mest överskattade komiker. Så, nu vet ni det också (antagligen är jag ensam i hela riket om att tycka detta..).

”ärligt…är det storleken…?”

Nåväl, dagens äventyr avnjuts självklart med originalröster som då tillhör John C. Reilly som Ralf och skräniga Sarah Silverman som Vanellope. Jag vet att många har svårt för gapiga Silverman, men här är hon lysande och verkligen ett med sin rollfigur. Reilly får kanske äntligen den cred han förtjänar. Mycket bra. Och banne mig om han inte låter som Seth Rogen till och från också!

Röjar-Ralf är fartig, lite bullrig, lagom sockersöt, sirlig och artigt sedesam. Tekniskt utfört ett typiskt mästerverk från studion. Och som vanligt har filmmakarna fattat att det gäller att flirta med föräldrarna till målgruppen. Här lyckas de riktigt bra. Ett av de bättre animationsäventyren i den nya stabila konceptformen.
Friskt underhållande.

full starfull starfull star

Jun 6 2013

The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Maj 30 2013

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.

Maj 29 2013

Life of Pi (2012)

Redan någonstans under förtexterna till de grälla färgerna av en underskönt Indien, plus den fötrollande musiken, känner jag att filmen har mig.

En känsla som bara förstärks när finurlig humor blandas med strålande och klara bilder, snabba kast mellan nutid och dåtid..gjort på ett sätt som gör att man bara sitter och väntar på mer.

Tydligen ansågs författaren Yann Martel´s äventyrs/livsåskådningsroman rätt ofilmbar under en lång, men det ska ju också till en visionär som Ang Lee för att göra slag i saken. Denne Lee tycks ständigt utmana sig själv och letar nya horisonter. Är detta möjligen HANS kronjuvel i samlingen? Ja kanske.

Efter att ha njutit mig genom två timmars upplevelser har jag först lite svårt att summera mina intryck. Vad handlade egentligen filmen om? Vad är det jag tagit del av? Någonstans i berättelsen nämner den genomtrevlige vuxne Pi (Irrfan Khan) att ibland händer bara saker och det behöver inte betyda något. Aningens motsägelsefullt dock då hans äventyr som ung sannerligen bjuder in till egna tolkningar av…tja…existensen..?

Ramstoryn kan ni ju: en författare söker upp Pi i vuxen ålder i Montreal. Pi lär ha en rejäl historia att berätta lyder ryktet. Vilket han har. De unga levnadsåren, äventyren, första kärleken, familjens zoo. Pi själv som vid ett tillfälle nyfiket utmanar världsreligionerna och är muslim, kristen och hindu på samma gång. Inte utan viss komik. Tuffare tider väntar den tonårige Pi då hela familjen plus alla djur ska skeppas till Kanada. Djuren ska säljas och familjen börja ett nytt liv på främmande kontinent. En resa med ett abrupt slut då det stora japanska fraktfartyget förliser mitt på Stilla Havet i värsta stormen och går under med man, djur och allt.
Nästan.

Pi klarar sig otroligt nog ombord på en livbåt och befinner sig snart utlämnad åt havets öden i sin ensamhet. Fast riktigt ensam är han ju dock inte, då den ståtliga bengaliska tigern Richard Parker (!) också tagit sin tillflykt till det begränsade utrymmet. Återstår för Pi att komma på ett sätt att umgås med den rätt opålitlige fyrfotade Parker.

Lee tycks ju besitta en märklig förmåga att ur den minsta handling lyckas krama fram både spänning, humor och en sorts hopp. Det är magiska bilder han trollar fram, som en mjuk levande tavla vilken fylls med färger, mystik och känslor. Svårt kanske att ta på många gånger, men det rör om i sinnet som den värsta mixer. Som en udda variant av Cast Away.

Bedårande visuella upplevelser gör att man ibland helt enkelt släpper handlingen och vad det är storyn vill berätta. Som om känslan av vad det jag ser förmedlar i sinnet är viktigare än att förstå mellan raderna. Debutanten Suraj Sharma är lysande i rollen som den unge Pi, han är i bild större delen av filmen och är den som gör grovjobbet med både humor, sorg och ilska. Bara att spela mot en tiger som egentligen inte finns i båten är ju en bedrift. Vilket för mig till att konstatera en hänförelse över den tekniska biten, nu användes faktiskt en levande tiger till en av sekvenserna men det är bara genom att kika på lite extramaterial jag får reda på detta. Inte en chans i hela oceanien att jag kunnat klura ut det själv.

att ta fan i båten har man ju hört talas om, men en tiger…

Nog för att CGI idag är vardagsmat, men att det kunde se så här fantastisk ut är en skön bonus att få uppleva. Nattscenerna på Stilla Havet är magiska. Helt underbara. Kanske är det också den felfria Blu Ray-bilden som hjälper till. Awesome är det iaf. Upplevelsen i 3D måste ha varit beyond magisk i scener som dessa. Vad är det då som gör att filmen inte föräras med de gudalika fem stjärnorna i betyget? Tja, även om filmmagin lever i nästan två timmar här så finns det partier i mitten som kanske känns lite utdragna och som en sorts avmätt väntan på finalen. Möjligen kommer slutet lite abrupt och hastigt snopet (fast med en liten tvist)…men..näst intill fulländat i omdömet är ju inte tigerskit precis.

Life of Pi är en sådan där film där upplevelsen av vad ögat ser och sinnet tar in är viktigare än vad den egentligen handlar om. En sådan där stund när man bara kan luta sig tillbaka och njuta av det man ser utspelas framför ens ögon, gotta sig i den varma känslan i kroppen. Heders till Ang Lee som rott (!) detta projekt i hamn och också lämnar stora utrymmen för varje enskild betraktare att själv fundera på vad dagens äventyr betyder just för honom eller henne.
Storartard upplevelse. En av de absolut bästa filmer jag sett i år. Den femte och sista stjärnan ligger där och skvalpar under den blå förföriska oceanytan…

Maj 15 2013

Mörkt vatten (2012)

Fasen vad trist det är ändå.
När de gamla fördomarna får nytt bränsle. Dagens rätt är svensk.
Och (återigen) knappt något att skriva hem om. Än mindre slösa viktiga livsminutrar på.

Stekarmäklaren Daniel (Sverrir Gudnason) ska sälja vräkvilla på skärgårdsö när kalla hösten börjar dra in. Med sig på resan tar han chefens fru Marie (Helena af Sandeberg) för några dagars rajtan tajtan i lönndom. Paret pippar naturligtvis som kaniner i tid och otid, bastar, grillar gott och trycker i sig vin som om det inte fanns någon morgondag. Märkligt nog dyker det aldrig upp några husspekulanter.

Dyker upp gör däremot en skum polsk snickare som mellan förväntat beteende och allmänt pladder påstår att han hyrts in för att ”fixa lite saker som behöver fixas”… Hrm.

Rafael Edholm´s tredje film som regissör är ett försök i spänningsbranschen med lite rysliga vibbar.
Ok, tanken kan väl någonstans vara god…men shit vad kasst resultatet blir. Styltiga repliker som staplas på varandra, irriterande ologiska händelser och ett rent uselt förvaltande av en möjlig idé. Mest retar jag mig på Gudnason som hittar noll nyans i sitt skådespel. Även af Sandeberg är lite för ofta ute och vinglar i sunkträsket. Och polacken då…tja slätstruken och knappast en snubbe med något nytt att förtälja i DET karaktärsskrået.

”här kommer jag och stör lite..”

Om nu Edholm med sin rulle är ute efter att få oss tycka lite lagom illa om det otrogna paret lyckas han mer än väl. En stor fet smäll är vad man vill ge mäklartönten. Storyn känns FÖR vattnig och tunn för att den ens ska ha en chans. Och när regissören dessutom väljer att ösa på med klyschorna från Hollywoods sämsta rullar i kategorin…då är det ju liksom kört.

Mörkt vatten känns som ett rejäl dikeskörning, en story som knappt duger som tv-film och den enda sinnestämning den framkallar hos mig är att jag blir förbannad på det faktum att jag dumt nog slösat bort tid på den och att jag fick ännu lite mer vatten på min kvarn om att Sverige alltför ofta suger på att göra film.
Bara att ruska av sig och gå vidare.

Maj 13 2013

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Apr 30 2013

The Sweeney (2012)

Här hottas det upp från brittöarna.
Gammal populär 70-talspolisserie får sig en liten ansiktslyftning och anpassas till dagens London, lite fräckare scenografi och lagom tungt underhållningsvåld matchas upp med lämpliga flygbilder över huvudstaden.

In på banan med rutinerade Ray Winstone som den gamle räven Jack Regan, en relik inom poliskåren som (naturligtvis) tror på devisen ”bättre att slå först och fråga sen”. Jack leder en specialenhet som riktar in sig på tunga rån och våldsbrott. En sorts inofficiell insatsstyrka som dyker upp lite här och var och för det mesta tar skurksen på bar gärning. Gärna med lite uppspöande som bonus. Sådant gillas förstås inte av internutredningsavdelningen som startar en undersökning och hoppas få Jack suspenderad.

Samtidigt inträffar ett nytt brutalt rån med dödlig utgång och Jack tar sig an fallet som sig bör och upptäcker snart kopplingar som (naturligtvis) ingen annan vill se till en början.
Samtidigt som han privat har en affär med en gift kollega (Hayley Atwell).
Samtidigt som han prövar tålamodet hos sin chef (Damian Lewis).
Samtidigt som han provocerar interutredarna.
Samtidigt som han sätter vänskapen med sina kollegor på prov .
Tja, allt är väl ungefär som vanligt i kriminalhistoria på film med andra ord..

Kommer på mig själv med att sitta och jämföra dagens story med alla svenska krimmare som öses ut i tv-burken med jämna mellanrum. Egentligen är det ingen skillnad alls. Samma lager av berättande, samma nyanser och samma riktningar på historiens utveckling.

Så…varför uppskattar jag då denna historia så mycket mer?
Är det möjligen för att skådisarna överlag utklassar de svenska? Är det för att tempot flyter så mycket bättre här? Är det för att de tunga actionsekvenser, vare sig det handlar om skjutande (extra plus till en snygg shootout vid Trafalgar Square!) eller biljakter, som finns…är just så mycket tyngre och vassare än vad en svensk budget skulle kunna tillåta?

”skiter väl i om du är internutredare..!”

Ray Winstone gubbar på, är sannerligen ingen skönhet men stenhård och envis som få, vilket naturligtvis sätter honom i fokus mest hela tiden. Lite överraskande att se Damien ”Homeland” Lewis hoppa in i en mindre roll som den prövade chefen, vilken naturligtvis ändå aldrig slutar att tro på sin supersnut.

The Sweeney är kanske ett ganska utdraget tv-avsnitt egentligen, men regissören Nick Love passar på att fläska på med så pass mycket visuella snyggheter och välkoreograferat underhållningsvåld att hjärnan luras upp ordentligt. Lägg till detta kompetenta skådisar som ger sina repliker en omgång…och än en gång blir man tillfredsställd av brittiskt krim. Gillart.
Kanske är de bäst i världen på denna genre?
Ihop med danskarna.

Apr 29 2013

Cockneys vs Zombies (2012)

Tänk, jag halkar ju ständigt ned i det här zombieträsket.
Nästan så det börjar bli lite larvigt. Och naturligtvis kommer det inte att vara sista gången heller.

Nu dårå dags för engelska spralligheter.
De två småkriminella bröderna Terry och Andy har planerat en bankstöt för att på ekonomisk väg förhindra att deras farfars ålderdomshem bommas igen då nya moderna skrytbyggen ska uppföras på platsen. Kanske inte världens bästa idé, och än värre blir det när plötsligt en zombieepidemi (tjohoo!) bryter ut i Londons East End…och precis i närheten av pensionärerna! Återstår bara för våra hjältar (efter ett omständigt bankrån) att försöka ta sig till gamlinghemmet och se om farfar fortfarande är i livet. Inte det lättaste ska det visa sig, när gatorna fylls av dreglande och väsande döingar som raglar runt i traditionell stil och som vanligt  är envist sugna på att sätta tänderna i friskt människokött.
Fast…med lite vapenkraft och jävlaranamma kommer man ju som bekant långt när det gäller de flesta zombieraffel.

Svårt att inte känna vibbarna från Shaun of the Dead när man kikar på dagens rulle, och det är väl inget fel i det. Samma lite töntiga humor varvas med rätt roliga repliker och goriga effekter. Även om en del kanske är lite väl simpla då och då. Känslan är hela tiden att filmmakarna och de inblandade skådisarna har haft rätt kul här, och ett friskt och fartigt manus döljer ändå de bristande fläckarna så pass att jag som glor sitter och flinar förnöjt i soffan.

Just greppet att mixa pensionärer som ställs mot zombies känns plötsligt hysteriskt kul i en och annan scen. Det är ju lite samma rörelsemönster om man säger så… Bland gamlingarna blir det för övrigt mumma att skåda gamla Bond-bruden Honor Blackman som minsann vet hur ett automatvapen ska hanteras även på äldre dar. Alan Ford kanske inte är så känd till namnet, men den som sett Viasats reklam för sina sändningar från Premier Leauge vet då möjligen kanske vem denne kärve och gastande britt är. Dessutom med sin karaktäristiska accent från östra London. Att han sedan också dök upp i Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels gör ju inte saken sämre. Här som farfar Ray kör han på med gangsterstilen och dräpande kommentarer till höger och vänster som den mest naturliga saken i världen.

inget busskort!??! Ingen åktur zombiecreep!

Bered er inte på några nya innovativa grepp i genren. Snarare ännu en lite skojkul utflykt kryddad med skjutaction och töntkomik och en och annan rå effekt. Som sagt, ibland kanske det är bra att kika på zombiestuket ur ett lite lättsammare perspektiv, och inte så damn allvarligt.

Cockneys vs Zombies är föredömligt kort och friskt underhållande i all sin tramsighet.
Pang på liksom, levererat med sköna dialekter och lite hederliga ostiga effekter utan att förlita sig på CGI-stuket till 100 procent. Inget du kommer att spara i fina minnesarkivet, men sådana här tokerier är jag allt lite svag för…fortfarande.
Extra plus också till skönt soundtrack med Madness-vibbar!

Apr 26 2013

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Apr 25 2013

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Apr 12 2013

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Apr 8 2013

Killing Them Softly (2012)

Den sävligt berättande regissören Andrew Dominik följer här upp sin begåvat annorlunda The Assassination of Jesse James by….med en historia som mer än väl kvalar in under etiketten ”ruffiga berättelser från brottsvärldens baksida”.

Spelplats New Orleans runt tidpunkten för Barack Obamas första kampanj för att bli president. En kampanj som fokuserades mer än någonsin på ekonomin och de bistra tiderna. En snygg ljudmatta mot filmens story om två losers som på beställning robbar ett illegalt pokerparti uppstyrt av maffian. Tanken är att den rätt lömske pokerfixaren Markie (Ray Liotta) ska få skulden och dra på sig maffians vrede.

Inget går naturligtvis som det ska och enter Jackie (Brad Pitt) maffians specielle lönnmördare, som nu får besöka de mindre bemedlade gatorna i stan för att försöka styra upp situationen, ta hand om rånarna och gjuta lugn på de ansträngda vågorna. Dominik vrålstirrar sig inte direkt blind på att ösa fram en temposnärtig historia, fokuserar mer på dialog och det faktum att den krassa ekonomin även verkar ha hittat in i den organiserade brottsligheten. Jackies möten med ”uppdragets beställare” (Richard Jenkins) leder ibland tankarna till två män som istället diskuterar det dåliga företagsklimatet i landet.

Kameleonten Pitt klarar av det mesta han ställer upp, likaså här. Mest förtjust blir jag av det faktum att Pitt blir som bäst när han förvandlar sig till de där lite sliskiga, hala typerna. När coolheten övetrumfas av en sorts tuff trashighet. Pitt har heller inga problem med att ändra både sättet att tala och kroppsspråk om så behövs. Kind of like it. Våldet i dagens alster pumpar fram när det behövs, då rätt grafiskt och brutalt, men aldrig på ett sätt som visar att det skulle vara filmens högsta prio. Lite som Drive vill jag påstå. Ett gott betyg till manuset. Som annars mest håller sig på den lugna styrfartsnivån.

en hitman med sin bäste vän

Liksom i sitt westernepos låter Dominik bilderna och känslan vara viktigare än thrillereffekten och något krav på att det ska gå undan. Är man det minsta otålig KAN man ha lite problem med den här historien. Själv gottar jag mig lite nöjt åt det ruffiga och glåmiga fotot, miljöer som inte är de bästa i stadens blickfång, att de personer som figurerar förbi varken blir för ytliga eller för mycket karikatyr. Jenkins sitter ständigt när han är i bild och verkar uppriktigt bekymrad över var landets ekonomi håller på att ta vägen för brottslingarna, James Gandolfini hoppar in i en finfin biroll som gör det oerhört svårt att se honom som någon annan än gamle Tony S. Men det funkar. Ray Liotta då, ställer upp och tar några rutinerade minutrar framför kameran och den grabben HAR verkligen rutin på maffiasnubbar. Däremot har Genus-o-metern all anledning att knorra då de kvinnliga rollerna nästan till 100 procent lyser med sin frånvaro. Inte störande för filmens berättelse, men anmärkningsvärt ändå.

Det går knappast att påstå att Dominiks film och manus växer längs vägen. Snarare blir den som ett litet nedslag i en alternativ verklighet, och med den ständiga påminnelsen ljudmässigt om pengar och ekonomi och en nations ovissa framtid blir det nästan lite…socialpolitisk diskbänksrealism the odd style…?

Killing Them Softly rullar på i sin makliga takt, blandar våldsamheter med rätt depraverande dialoger de olika skådisarna emellan. Den som väntar sig maffiathriller i traditionell stil kan bli lite grinig här. Brad Pitts munvige Jackie blir snarare en lagom studie från bakgatorna, och i mindre skala. Dock på ett rätt udda och mer lågmält sätt. Dominik tar hem det på miljöerna, replikerna och stabila aktörer. Utan att sticka ut åt något håll.
Stabilt.

Apr 5 2013

Du Gör Mig Galen! (2012)

Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.