Etikettarkiv: …en mycket…jag lovar…mycket bra film!

Aug 29 2013

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Aug 23 2013

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Jul 2 2013

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Maj 29 2013

Life of Pi (2012)

Redan någonstans under förtexterna till de grälla färgerna av en underskönt Indien, plus den fötrollande musiken, känner jag att filmen har mig.

En känsla som bara förstärks när finurlig humor blandas med strålande och klara bilder, snabba kast mellan nutid och dåtid..gjort på ett sätt som gör att man bara sitter och väntar på mer.

Tydligen ansågs författaren Yann Martel´s äventyrs/livsåskådningsroman rätt ofilmbar under en lång, men det ska ju också till en visionär som Ang Lee för att göra slag i saken. Denne Lee tycks ständigt utmana sig själv och letar nya horisonter. Är detta möjligen HANS kronjuvel i samlingen? Ja kanske.

Efter att ha njutit mig genom två timmars upplevelser har jag först lite svårt att summera mina intryck. Vad handlade egentligen filmen om? Vad är det jag tagit del av? Någonstans i berättelsen nämner den genomtrevlige vuxne Pi (Irrfan Khan) att ibland händer bara saker och det behöver inte betyda något. Aningens motsägelsefullt dock då hans äventyr som ung sannerligen bjuder in till egna tolkningar av…tja…existensen..?

Ramstoryn kan ni ju: en författare söker upp Pi i vuxen ålder i Montreal. Pi lär ha en rejäl historia att berätta lyder ryktet. Vilket han har. De unga levnadsåren, äventyren, första kärleken, familjens zoo. Pi själv som vid ett tillfälle nyfiket utmanar världsreligionerna och är muslim, kristen och hindu på samma gång. Inte utan viss komik. Tuffare tider väntar den tonårige Pi då hela familjen plus alla djur ska skeppas till Kanada. Djuren ska säljas och familjen börja ett nytt liv på främmande kontinent. En resa med ett abrupt slut då det stora japanska fraktfartyget förliser mitt på Stilla Havet i värsta stormen och går under med man, djur och allt.
Nästan.

Pi klarar sig otroligt nog ombord på en livbåt och befinner sig snart utlämnad åt havets öden i sin ensamhet. Fast riktigt ensam är han ju dock inte, då den ståtliga bengaliska tigern Richard Parker (!) också tagit sin tillflykt till det begränsade utrymmet. Återstår för Pi att komma på ett sätt att umgås med den rätt opålitlige fyrfotade Parker.

Lee tycks ju besitta en märklig förmåga att ur den minsta handling lyckas krama fram både spänning, humor och en sorts hopp. Det är magiska bilder han trollar fram, som en mjuk levande tavla vilken fylls med färger, mystik och känslor. Svårt kanske att ta på många gånger, men det rör om i sinnet som den värsta mixer. Som en udda variant av Cast Away.

Bedårande visuella upplevelser gör att man ibland helt enkelt släpper handlingen och vad det är storyn vill berätta. Som om känslan av vad det jag ser förmedlar i sinnet är viktigare än att förstå mellan raderna. Debutanten Suraj Sharma är lysande i rollen som den unge Pi, han är i bild större delen av filmen och är den som gör grovjobbet med både humor, sorg och ilska. Bara att spela mot en tiger som egentligen inte finns i båten är ju en bedrift. Vilket för mig till att konstatera en hänförelse över den tekniska biten, nu användes faktiskt en levande tiger till en av sekvenserna men det är bara genom att kika på lite extramaterial jag får reda på detta. Inte en chans i hela oceanien att jag kunnat klura ut det själv.

att ta fan i båten har man ju hört talas om, men en tiger…

Nog för att CGI idag är vardagsmat, men att det kunde se så här fantastisk ut är en skön bonus att få uppleva. Nattscenerna på Stilla Havet är magiska. Helt underbara. Kanske är det också den felfria Blu Ray-bilden som hjälper till. Awesome är det iaf. Upplevelsen i 3D måste ha varit beyond magisk i scener som dessa. Vad är det då som gör att filmen inte föräras med de gudalika fem stjärnorna i betyget? Tja, även om filmmagin lever i nästan två timmar här så finns det partier i mitten som kanske känns lite utdragna och som en sorts avmätt väntan på finalen. Möjligen kommer slutet lite abrupt och hastigt snopet (fast med en liten tvist)…men..näst intill fulländat i omdömet är ju inte tigerskit precis.

Life of Pi är en sådan där film där upplevelsen av vad ögat ser och sinnet tar in är viktigare än vad den egentligen handlar om. En sådan där stund när man bara kan luta sig tillbaka och njuta av det man ser utspelas framför ens ögon, gotta sig i den varma känslan i kroppen. Heders till Ang Lee som rott (!) detta projekt i hamn och också lämnar stora utrymmen för varje enskild betraktare att själv fundera på vad dagens äventyr betyder just för honom eller henne.
Storartard upplevelse. En av de absolut bästa filmer jag sett i år. Den femte och sista stjärnan ligger där och skvalpar under den blå förföriska oceanytan…

Maj 23 2013

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!

Apr 17 2013

Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Apr 5 2013

Du Gör Mig Galen! (2012)

Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!

Feb 20 2013

Zero Dark Thirty (2012)

Som vanligt är det oerhört intressant att svischa runt i bloggosfären när stora omtalade filmer har haft premiär. Hypen runt just denna är liksom lite svår att undvika.
Varenda kotte som har åldern någorlunda inne kan på något sätt referera till dagens ämne. Vare sig man vill eller inte.

Vi kan traumat 9/11, vi kan historien om den amerikanska starten på ett årtionde då varenda utpekad terrorist skulle infångas och helst dödas på fläcken. Vi kan historien om den bindgalne och helt värdelöse presidenten Bush som trodde att nyckeln till världens framtid och fred låg i att USA startade sitt villkorslösa krig mot terrorismen över hela jordbollen. Och så, precis när världens mest hatade terrorgubbe, OBL, ansågs vara borta för alltid…kom den högst överraskande nyheten om hans död.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Hollywood kastade sina blickar mot allt som hänt, och nog fasen kunde man kosta på sig att känna en viss fasa inför vad hetlevrade patriotiska manusgubbar skulle kunna få för sig. Lyckligtvis visar sig den oron vara helt obefogad. Det smartaste greppet var kanske att ge Kathryn Bigelow chefspinnen. Bigelow känns som en sådan regissör som verkligen vill berätta något, inte bara casha in på billiga genvägar. Steg två var kanske också att teama upp sig med manusförfattaren Mark Boal. Deras gemensamma The Hurt Locker behöver ingen vidare utläggning. Drama om krig och känslor. Kan vi vänta oss samma här? I historien om hur det (troligen) gick till när OBL till slut mötte sitt öde våren 2011.

Möjligen kan vi inte lita på att det som visas upp här ÄR precis det som skedde, men mycket talar för det. Filmen har självklart fått sin beskärda del av kritik, inte minst för att det inte hymlas med att CIA ägnar sig åt lika mycket tortyr som den sida de bekämpar. Tar filmen ställning? Det är såklart upp till betraktaren att avgöra, men själv tycker jag att Bigelow antar ett mer observerande öga. Hon väjer inte för obehagliga scener, påstår inte vad som är rätt eller fel. Ändamålet helgar medlen? Hade vi tyckt annat ifall det inte handlade om jakten på världens mest efterspanade terrorist?

Filmen är lång och med ett tempo som möjligen inte tilltalar alla. Det handlar alltså om de långa tio år det tog att med både list, slump och ren jäkla tur komma den skygge terrorledaren i hasorna. Vissa ute i stugorna skriver om att det inte händer så mycket i filmen, men möjligen får det tillskrivas de otåliga som kanske bara väntar på finalen då vi visuellt får vara med vid tillslaget mot OBL´s gömställe. Beror möjligen otåligheten på att just den handfasta åtgärden är den som mest symboliserar hur vi äntligen kan göra oss fria från hotet av denne man? Ett sorts slutgiltigt bevis? Jag ser att jag ställer många frågor i min recension, men det är svårt att inte börja fundera när man ser filmen.

historiens motor och drivkraft

Själv känner jag mig helt indragen i historien från första början, och trots att det är en film där du redan vet utgången, känns spänningen hela tiden närvarande. Den röda tråden är CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) och är sådär galet hängiven sitt uppdrag. Hon bara vägrar ge upp. På samma sätt som Carrie i Homeland. Besatthet och envishet. Regissör Bigelow gör också det lyckade draget att behålla Maya´s förflutna i dunkel. Vi lär istället känna henne genom det hon gör och säger i filmen. Chastain gör henne otroligt bra och har en närvaro i rollen som fångar precis det jag vill ha som åskådare. Överlag är det otroligt välspelat ut i minsta biroll, och extra kul att Fares Fares har en rejält framskjuten roll i filmen.

Till slut ersätts dramat av den handfasta och väntade upplösningen, också den mästerligt iscensatt av Boal och Bigelow. Det går snabbt, kliniskt, utan dravlig patriotisk bakgrundsmusik. En sorts spänning mixad med visst obehag. Någonstans läser jag att det filmiska tillslaget nästan på minuten motsvarade den verkliga tidsramen. Något som inte gör Bigelows ansträngningar mindre värda precis. Här finns heller inga patriotiska dialoger eller ageranden. Bara yrkesmän som gör sitt jobb.

Zero Dark Thirty är ett tungt och superproffsigt hantverk. Det är många scener, många klipp, och många biroller som passerar förbi under den långa speltiden. Själv sitter jag på helspänn hela filmen och känner, nej kanske hoppas, att det faktiskt är ett stycke nutidshistoria jag ser. Mästerligt fångat av Bigelow och hennes crew. Att se dagens alster ur underhållningens tecken känns lite fel. Mer som obehagligt/spännande redovisande av ett långt traumas upplösning. Naturligtvis en av årets bästa filmer jag sett så här långt.

Jan 9 2013

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

Sep 4 2012

The Cabin in the Woods (2011)

Oj oj oj, precis som det redan konstaterats på flera andra ställen i filmbloggarvärlden är det satans svårt att skriva om dagens upplevelse utan att förstöra och spoila. För här är det ju så att ju mindre man vet, desto fräckare och intensivare blir upplevelsen.

Det är både galet roligt och skrämmande på samma gång, eller…kanske mer roligt än skrämmande om man ska vara ärlig. Dock är det gjort med sådan härlig tounge-in-cheek-humor att det omöjligen går att värja sig emot alla eventuella brister och ologiska element. Älskare av ren slasherskräck får också möjligen vad de suktar efter, även om det kanske sker med en udda touch…men ändå i gamla beprövade spår.

Vad fenomenet Joss Whedon och kumpanen Drew Goddard åstadkommit rent manusmässigt är kanske en helt nytt omtag på genren . Eller hyllning, eller en riktig bjudning. Det är klassiska upplägg varvade med helt galna infall och som förstagångstittare är det rena bergochdalbanan med frågetecknen staplade runt om, utan att man liksom hinner hämta andan.

Klassisk ramstory. Vännerna som ska ut och campa i naturen. Sova i avlägsna släktingens stuga. Våra såta vänner kommer alla ur manualen för filmgenrens traditionella koncept; hunken, pluggisen, den blyga, sportisen, den pårökte och naturligtvis hon som inte tvekar att visa brösten i tid och otid (i sällskapet kan man bla skåda Chris Hemsworth innan han blev Thor..). Trots varningar längs vägen tas det snart in på Casa Horror mitt ute i spenaten. Och sedan…tja sedan börjar det ju gå som det oftast går…och ändå inte!

blodig teen med tillhygge. inga konstigheter.

Jag inbillar mig att Whedon och Goddard möjligen har suttit och riktigt nördspånat om hur man kan ta alla dessa sugiga slasherhistorier genom åren, vrida och vända på dem, titta lite bakom och twista konceptet så inihelvete galet att det liksom inte går att värja sig bara för att det är så out of the box. Det är förvirrande, mystiskt, lite lagom läskigt och helt superdumt egentligen.

Början är snygg, traditionell och lite smådumrolig. Mot slutet bryter hela helvetet löst och vi matas med skräck, effekter och smart humor i kanske den galnaste mix jag sett på åratal när vi snackar rysare/skräck. Effektgubbar som får jobba övertid ser till att Goddard´s regianvisningar och vision följs till punkt och pricka. Att filmen gjordes redan 2009 och sedan legat till sig på någon hylla är också ett smärre mysterium (men skriven text hävdar att filmen skulle förberedas för 3D, trots Whedon´s och Goddard´s protester och filmbolaget till slut föll till föga…kanske ”straffet” var en tid i frysboxen…?)

The Cabin in the Woods liknar banne mig ingenting man sett i genren förut. Eller också är det allt nedmonterat till en och samma beståndsdel. Att se den första gången är som att svepas med av upplevelsen utan att ha någon större kontroll. Sedan är det bara att se den igen för att lägga märke till alla detaljer du missat. En skitbra film helt enkelt!

Aug 14 2012

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Jul 31 2012

Sommarklubben: The Mist (2007)

Ja här skulle man ju faktiskt kunna stanna upp och förlora sig i en lång lång utläggning om det till synes starka band som tycks råda mellan Frank Darabont och Stephen King. En tillfällighet eller ett sorts likformigt tänkande, som gör att Darabont på ett enastående sätt har lyckats visualisera varenda King-story han pillat med?

Här är inget undantag, och med rätt små medel (och för all del rätt fantasifullt ihopmeckade digitaleffekter) spelar han upp en synnerligen obehaglig men ack så spännande historia om vad som händer när en mystisk illavarslande dimma plötsligt sveper in i den lilla Staden (som så alltid i King-land är det en average-Joe-sömning småstad som råkar illa ut) och vår hjälte för dagen David  (Thomas Jane) tillsammans med sin son tar skydd i stadens supermarket. Tillsammans med en hoper andra förundrade har de nu parkettplatser när det gäller att beskåda det hemska som plötsligt tycks bebo den vita dimman och visar sig då och då.

Trots den yttre ramberättelsen är det naturligtvis en snillrik betraktelse om oss människor och vad som lockar fram det bästa respektive sämsta i oss. Eller kanske hur lätt vi påverkas av andra krafter i ögonblick av fara och rädsla. Efter en stund känns det snarare som hotet mer står att finna i grannen intill än vad som döljer sig ute i dimman.

Darabont har lyckats portionera ut den här berättelsen av King till en underhållande fullängdare där det för huvudpersonerna naturligtvis gäller att välja rätt läger innan filmens showdown tar vid. Trogna gluttare av The Walking Dead känner igen flera av skådisarna runt Thomas Jane´s figur. Det stör dock inte här och istället blir det både rysligt, tankeväckande och framför allt spännande. Även när man sett filmen förut! Några givna svar på situationens uppkomst finns inte, istället låter man oss ana att viss yttre påverkan från den intilliggande militärbasen kan spela in.

The Mist kombinerar skräcken för det okända och rädslan för vad människan är kapabel till i helt oväntade situationer. Säkerligen vad gamle King också hade i åtanke när han skrev storyn. Darabont står själv för filmens manus och satsar på en final som till och med författaren själv imponerades av så till den grad att han officiellt önskade att han själv kommit på det.
Dimmigt i sommarnatten! (vilket ju låter som något helt annat…)

Jul 19 2012

Taken (2008)

Möjligen kan dagens tyckande vara lite extra subjektivt.
Och fan vore det väl annars.

Som varande trebarnsfar oroar man sig ju lite vardagligt sådär att något ska hända ens kids. Vare sig det handlar om fysisk åkomma, olyckor eller bara ren jädra otur. Man vill inget hellre än att de egentligen ska vara lyckliga och tillfreds med livet 24-7. Vilket naturligtvis är rätt omöjligt.

Min yngsta, dottern, är 12 år och på väg in i de truliga tonåren (och det märks minsann kan jag tala om). Jag vet inte jag, med mina två äldre grabbar kändes det aningens enklare, som om det fanns andra saker att oroa sig för. Nu svävar allt oftare mina tankar iväg om vad som väntar henne som ung tjej därute i den hemska världen…

…och på så sätt har jag antagligen alldeles ovanligt lätt att förhålla mig till dagens man Bryan (Liam Neeson) och dennes sätt att hantera sin dotters väg mot vuxenlivet. Bryan är förvisso gammalt ess inom CIA, ett jobb som kostat honom både äktenskap och att vara närvarande vid dotterns uppväxt. Nu har han dock pensionerat sig för att kunna ta igen alla de förlorade åren med dottern Kim (Maggie Grace). Inte helt lätt då mamman (Famke Janssen) gift om sig med en synnerligen tät snubbe som låter Kim få det mesta hon önskar i livet. Bryan sitter mest och glor i gamla fotoalbum, drömmer sig tillbaka till en Kim i småbarnsformat och framstår som synnerligen ömklig och näst intill patetisk.

Vilket kommer att förändras drastiskt i samma sekund som Kim, på föräldrafri tonårsresa till Paris på ett synnerligen obehagligt sätt blir kidnappad in i sexslavhandelns mörka verklighet. Bryan går förstås bananas men inte mer än att hans slumrande agentnatur vaknar till liv igen, och inom två dygn är han i Paris för att hitta sin dotter till varje pris.

det sista den svinpälsen ser i livet!

I grund och botten är detta förstås en ren och skär actionstänkare signerad fransmannen Pierre Morel, men någonstans lyckas han också hitta en annan lite mer dramavinkel på det hela, en sorts fader-dotter-ton som sätter spets på hela historien. Snyggt komponerat manus (Luc Besson och Robert Mark Kamen) går ut i lagom svenne-tempo för att sedan likt en lavin växa i intensitet i takt med att Neeson´s enmansarmé rullar fram genom Paris.

Om man nu ska hitta några spännande punkter att stanna upp vid här så är det kanske att Morel rätt snyggt styr sin film så att den börjar med att visa upp en nördig Neeson som mest påminner om en tjatig gammeldags farsa utan någon koll på det moderna livet, till en häpnadsväckande extremt dödligt effektiv maskin som till synes helt utan samvete går genom alla helvetets eldar för att få tillbaka sitt barn. Det kanske mest förbjudna som drabbar mig som åskådare är att Bryan inte bara faktiskt hittar bad guys längs vägen, han har inga tankar på att låta dem leva en sekund längre i tillvaron och tar dem av daga rakt upp och ned…och som varande förälder och åskådare har inga som helst problem med det!

Taken är en snabb och effektiv film. Bygger upp känsloförhållandet på minimal tid och låter sedan mayham drabba Paris och scumbagsen som håller på med denna, dessvärre ganska verkliga, verksamhet. Välgjord, snygg och stinn action som inte låter dig hämta andan förrän gamlingen Neeson gjort sitt. Jisses vad jag gillar den karln!
Inte första gången jag såg dagens alster, och inte sista heller.

Jun 27 2012

Moneyball (2011)

Att baseball är en för jäkla obegriplig sport, iaf här i Svedala, är väl ingen nyhet.
Och då har man ändå tragglat en del basebollfilmer genom sitt filmtittarliv. Det snackas om innings där, walks här, curveballs hitten och ditten. Och en sjujäkla massa termer och strategi.
Icke tuggtobaken att förglömma!

Men än mer obegripligt är det då att man kan bli så fast i en film om just baseboll, som ändå lyckas hålla sig till största delen från att visa dessa obegripliga matchscener. Istället bjuds det in till ett snyggt och rappt drama om spelet bakom kulisserna, närmare bestämt en sann historia om den unge sportchefen Billy Beane som i början på 2000-talet vågade utmana hela basebollkulturen när det gällde att sätta ihop ett lag.

Beane (Brad Pitt) inser att det behövs nytänkande om dekislaget Oakland A:s ska komma någonvart. Bort med gamla mumlande talangscouter som dillar om hårdhet i slag och huruvida spelare har bra hållning på planen eller en vacker fru. In istället med analytikern och nörden Peter Brand (Jonah Hill) som baserar sina teorier om det perfekta laget på vad siffror säger. Tabeller, kolumner, statistik och antaganden framväkta i ett datorprogram. Hu skriker de konservativa!

Beane får milt sagt kämpa för sina idéer och gör detta i en film som verkligen andas baseboll, fast utan att fastna i de uttjatade sportklyschorna. Det är dialogdrivet värre och karaktärerna matar snabba haranger till höger och vänster. Utan att det blir vare sig tråkigt eller långdraget. Filmen drar sig en bit över tvåtimmarsstrecket, så visst kan den risken finnas annars.

Men som alltid när en av manusplitarna heter Aaron Sorkin sugs man liksom in i dialogerna, sitter som på helspänn inför de verbala konflikterna och vart det hela ska ta vägen. Sorkin och co vilar sannerligen inte på några gamla nostalgiska sportlagrar, ser till att tempot håller snyggt igång mest hela tiden trots namn- och visst basebollterms-droppande till höger och vänster.

smart sportchef med fördjävlig huvudbonad

Brad Pitt visar ännu en gång att han är en fenomenal skådis, och är han inte galet lik Robert Redford i den här historien?! Till och med när manuset drar ned tempot och låter Pitt umgås med sin dotter utstrålar han en aura av trygghet och känslosamhet som inte är så jäkla vanligt i de leden Pitt kommer ifrån. Den som vid det här laget inte tar honom på allvar som skådespelare bör snarast tänka om!

Mera minnesvärt här är naturligtvis också Philip Seymour Hoffman som tränaren som inte har några större planer på att anamma sin sportchefs galna tänkande om laget. Som vanligt äger Hoffman större delen av de scener han dyker upp i, och lyckas dessutom se ordentligt sliten och framför allt åldrad ut. Imponerande.

Moneyball är både spännande, intressant och engagerande. En händelse som uppenbarligen skakade om i den annars så stelbenta och indoktrinerade världen runt denna märkliga sport. Tack vare ett manus som också behandlar känslor och viljan att utmana blir det avgjort en av de absolut bästa sportdramafilmerna i modern tid. Stannar kvar i tanken utan att spela på klyschorna.
Men…det här med baseboll som sport känns fortfarande rätt obegripligt.

Jun 20 2012

Sommarklubben: Sunshine (2007)

Får med sitt passande namn inleda sommarens ”klubberi”.

Toksnygg och stilren rymdis av Danny Boyle där detaljerna och den klaustrofobiska känslan sannerligen inte behöver skämmas för sig!

I framtiden håller solen på att slockna och besättningen på rymdskeppet Icarus II är nu på väg mot vår närmaste stjärna för att bränna av den fetaste atombomb som finns rakt in i solen för att få den att ”reboota”. Galet uppdrag, och galnare blir det när problemen naturligtvis tar kölapp och sätter den nerviga besättningen på hårda prov.

Glöm traditionella alienhot, här är det människans egna tillkortakommanden som står i fokus. Boyle tankar ur det mesta ur sina skådisar med Cillian Murphy i centrum som ”svår” forskare otåligt påhejad  av bla Chris Evans, Rose Byrne och Michelle Yeoh som mer traditionella rymdfarare.

Sunshine är läcker att skåda med lurigt inbakad svårmod i storyn, och solen som sådan får en nästan mytisk aura över sig. Stilenlig rymdspänning som blandas friskt med kvasifilosofiska funderingar och oväntade överraskningar. Extra bonus: de ca 7 sekunder som är inspelade i…..Stockholm…!
Återhållsamt berättad men med olycksbådande mäktig stämning. Mycket bra.