Jan 25 2017

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Jan 24 2017

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

Jan 23 2017

Without a Paddle (2004)

whitoutapaddle_picBörjan på veckan. Då krävs det att man muntrar upp sig lite.
Fast bara för dig som har rätta humorn här förstås. Här kommer lövtunna fånerier om tre barndomsvänner som ger sig ut på kombinerad nostalgitripp/skattletaräventyr. Allt för att hylla den avlidne fjärde medlemmen i kompisgänget från förr.

Ack ja. Tramsigheter, lökiga vildmarksskämt, bonnläppar, rednecks, vilda djur, nakna trädkramare, skumma poliser, strida forsar, under-bältet-skämt. Noll filmkonst i sikte. Zero. Här ska paddlas i vildmarken och bondas samtidigt som äventyret ska hittas runt (flod)kröken. Å så lite mer om den legendariske flygrånaren D.B. Cooper! Fast med humor såklart.

MEN, gillar man (dvs Jag) lirare som Dax Shepard (japp, Kristen Bell´s hubby), Matthew Lillard och Seth Green är detta såklart hejsanhoppsan trevligt för stunden. Lite mysfånigt för den banala böjelsen att få flina åt dumma grejer på film. Finns icke en vettig mening med denna rulle, men vadå, det behövs väl inte alltid!!??!

Extra pluspoäng när gamle pantern Burt Reynolds slängs in i en kanonroll som vildmarksguru! Häpp!

Jag skrattar rått och gott i soffan.
Du som hellre hänger med kultureliten på svenska filmgalor gör det inte.

Tramstrevligt detta.

 

without_a_paddle_2004_1080p_blu_ray_x264_retreat

call of the wild

Jan 20 2017

Operation Avalanche (2016)

operation_avalanche_posterKlassikern bland klassiska konspirationsteorier?

Året är 1967. Apolloprogrammet, det som ska sätta en gubbe på månytan innan 60-talets slut, är i full gång. Rymdkapplöpingen. Öst mot väst. Nu tycks det kalla kriget också ha hittat in även i dessa korridorer. CIA misstänker en rysk spion hos NASA. Inte bra. Ett par unga karriärhungriga agenter skickas dit, under förevändning att de är ett filmteam som ska dokumentera arbetet med att förbereda månlandningen. Den perfekta täckmanteln.

Det blir också filmens format. Vad de ser genom sina kameror är vad vi som tittar ser. Ett sorts found footage alltså. Ett ganska ansträngt och urvattnat format, javisst, men här blir det ändå rätt snabbt ett effektivt sätt att berätta. Tidstypiska detaljer, ett 60-tal med sin musik, sina färger, sitt mode. Allt snyggt fångat i kameralinserna.

Nåväl, vad händer med spionen då? Inte mycket kan man säga. Snart hamnar nämligen fokus på något helt annat då det plötsligt upptäcks att NASA själva håller på en mycket större hemlighet. Ett faktum som kommer att kasta varenda propagandaplan de kommande 5 åren åt skogen. En nation som kommer att tappa ansiktet Big Style. Ajaj. CIA svänger plötsligt i sin strategi. Eller är det kanske de inblandade agenterna med driftige Matt (Matt Johnson) i spetsen som plötsligt freewheelar lite? En ny, galen och synnerligen riskfylld, plan tänks ut och ett ljusskyggt projekt tar sin början…

Men hoppsan. En tämligen liten och smal rulle från indie-facket som blir både roande och oroande på samma gång. Regissören och manusgubben (och skådisen) Matt Johnson filurar ihop en riktigt märklig liten story, som mitt i alla galenskap känns som något som faktiskt inte skulle hållas för alltför omöjligt i ett USA årgång -67.
En rolig detalj, Johnson och flera av de andra skådisarna använder sina riktiga namn. Precis som en viss Blair Witch Project en gång i tiden var föregångare med. Här blir det alltmer suspekt i takt med att den nya ljusskygga operationen fortskrider, med myndigheter som gör allt för att hålla sanningen mörkad.

operation-avalanche-2016_pic

lugubra planer i görningen

Johnson lägger krutet på detaljrikedom och en fantasi i storyn som faktiskt inte ligger så jäkla långt från hur det skulle kunna ha gått till (inbillar jag mig). Låt vara vissa logiska loopar längs vägen. De är dock av den sorten att de inte stör helhetsupplevelsen av det som berättas.

Morrar du åt FF-stilen blir det såklart påfrestande här. Annars är det underhållande ända till eftertexterna. Är man sedan, som jag, en Apollo-nörd blir ju förstås historien lite extra underhållande.

Jan 19 2017

Snacka om Film #72 – ”tantvarianten”

Dags igen! avsnitt-72
Och…det magiska avsnittet nr 72 är som ett dignande smörgåsbord!

Kolla bara: en List-of-the-week med bara tjommen Morgan Freeman i, en fransk rulle som gör Fiffi sjukt velig, en amerikansk bluff från 60-talet som får moi att mysa, en sprillans ny otäckshet som får oss båda att rysa, och så en Fiffi som avslöjar vilka stolpskott i filmvärlden 2017 man bör undvika som pesten på bio.

Släng också in lite Filmroulett och en Snackis om den förestående Guldbaggegalan (där Fiffi hoppas på sin jättestora favorit och Steffo inte missar chansen att ge hela galan ett tjuvnyp) och den dryga poddtimmen är näst intill perfekt!

Heja.

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Jan 18 2017

The Purge: Election Year (2016)

purge3_posterSjälvklart är fortfarande originalrullen den bästa i gänget. Den som lyckas bäst med konststycket att baka in svart samhällskritik i handlingen, och kanske lite lagom subtilt sådär ge en känga till det USA (och framför allt nu lite ironiskt det kommande USA anno 2017) där stolligheter uppstår i parti och minut.

Uppföljaren tog storyn ut på gatorna. Blev en mer renodlad actionthriller, inte utan ett och annat spänningsmoment. Men kanske mer en dussinthriller, om du så vill.

Dagens kapitel håller sig på gatorna, men nu också in i maktens korridorer. Och nu är det lite jävlar anamma från den nya presidentkandidaten och senatorn Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), hon har insett det vansinniga i att låta helvetesnatten The Purge få fortlöpa som en laglig del i landets styre. Hennes första mål är att sätta stopp för våldsamheterna (givetvis har hon en personlig anledning också), något som också tycks tilltala de hukande massorna ute i stugorna. Stödet är starkt och det känns bara som en formsak med det väntande valet runt hörnet. Men, but of course, starka och mörka krafter hos makteliten vill inte alls avskaffa denna mördarnatt och vill absolut inte se en reform på denna front. Vad passar sig väl bättre då än att låta senatorn smaka på just kraften av The Purge då den räliga natten står för dörren.

Saker jag gillar med den här rätt märkliga filmserien; att det är en och samma regissör/manusman till alla. James DeMonaco. Även om det egentligen bara är just originalet som känns riktigt sådär genomarbetat samhällskritiskt bra, finns känslan av en kontinuitet och ett sätt att förhålla sig till hela fenomenet med Purge-natten..som DeMonaco har superkoll på. Om han dessutom kommer att hålla det han sagt, att detta verkligen är det sista kapitlet i storyn, är det hatten av för DET. Man ska ju alltid sluta när det går som bäst. Eller hur?
Dessutom: DeMoanco tar tillbaka hårdingen Leo (Frank Grillo) från del 2. Nu har Grillo fått ordning på livet och figurerar här som livvakt åt just…taadaa…senator Roan. Cheesy och inknöat, javisst. Men det funkar.

purge-election-year

som vanligt trevligt fölk ute på gatorna

Som ni redan räknat ut är senatorn och Leo, med sällskap, jagade byten denna våldsnatt. Men som vanligt finns ju bara ett sätt att handskas med skurksen; paybacktime big style. Stabil våldsaction som inte bjuder på något nytt, men det som utspelas räcker fint för underhållning i soffan. En och annan lite halvkackig sidostory bjuckas det på också, men de liksom flyter in rätt smutt ändå. Framför allt lyckas DeMonaco återigen, i vissa scener, få fram den där obehagliga känslan när främmande människor dyker upp och vill ha ihjäl dig. Bara för att de får.

Stabil avslutare (?) i trilogin.

Jan 17 2017

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Jan 13 2017

Nerve (2016)

nerve-poster-9De där 15 femton minuterna i rampljuset alltså.
Eller den sugande känslan av bekräftelse. Har vi inte alla den på ett eller annat sätt?

I detta digitala samhälle när man faktiskt vissa gånger kan bli rädd för sig själv då man inser hur mycket tid man lägger på datorer, uppkopplingar och framför allt den jäkla telefonen. Sociala medier, interagera, skriva, tycka, hela tiden söka information. Eller…nåt annat. Puh.

Här nu en rulle som väl i nådens år 2016 får anses vara ett praktexempel på hur det kanske står till i det digitala samhället, och hur vi fungerar som individer. Vare sig vi är åskådare eller utövare av diverse aktiviteter.

Venus (Emma Roberts) från Staten Island utanför New York dras in i the mobilspel of the year: Nerve. Digitala utmaningar, en sorts Truth or Dare (fast utan Truth) där spelaren antar utmaningar i varierande grad. Kyss en främling, sjung på ett fik…eller de lite mer vågade grejerna som prova kläder i exklusiva affärer och försök knalla ut med kläderna på, kör streetrace med förbundna ögon. Hoppsan. Ju farligare utmaningar man antar, och lyckas med, ju mer pengar tjänas. Och framför allt, ju mer LIKES får man från alla som följer spelet online nationwide. Ära och berömmelse. Allt hela tiden givetvis övervakat (om än lite overkligt kanske) av ”spelledningen”.

nerve_pic

socialt häng med medspelare mitt under allvaret

Rullen må komma i form av ytterligare en av alla dessa YA-skapelser…men se vad skenet bedrar lite. Förvånansvärt vuxen och lagom mörk i sin berättelse. Snyggt gjord också rent visuellt. Bra mekat av, för mig, okända regissörsduon Henry Joost och Ariel Schulman. Manus byggs på en bok. Emma R fungerar kalasbra som Venus, först tveksam till hela grejen med spelet (från början är det ju hennes bästis som är die hard-spelare), men snart själv indragen i soppan när hon visar sig ha synnerligen smarta talanger för att kunna ta sig långt i tävlingen. För det är ju så, liksom det var i gamla Highlander, att hela grejen med spelet är att det bara ska finnas en spelare kvar i slutändan. Som vinner the grand prize. Vägen dit är dock kantad med både mörka hemligheter och knixiga kurvor. Minst sagt. Kan Venus´ nyfödda tävlingsinstinkt ha att göra med den charmige Ian (Dave Franco) som också är med i spelet..?

Fartigt drama om jakten på likes och bekräftelser. Kanske till och med en liten inbakad, vettig, frågeställning om hur vi egentligen fungerar i det digitala samhället när möjligheterna tycks oändliga….men alltid…självklart…till ett visst pris.

Överraskande bra rulle.

Jan 12 2017

Snacka om Film #71 – ”gang wars…gang land…gang bang?”

 

Vi poddar vidare!avsnitt-71
Det finfina och självklart magiska avsnittet #71 bjuder denna vecka på en liten smakfull pralinpåse minsann. James Bond-mojänger, en lurig dagbok, ett mystiskt spel och dessutom drabbas vi av SoF-poddens kanske mest utmanande Listuppdrag ever!?

Varför hatar alla regissören med det uttalsomöjliga efternamnet som börjar på S?Vi funderar och spekulerar. Steffo redovisar ett litet Uppdrag och returnerar lika snabbt ett tillbaka till Fiffi. Dessutom gör Filmrouletten årscomeback och vi gör vårt bästa för att svamla bort drygt en timme av din poddtid.

God lyssning i januarihelvetet!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Jan 10 2017

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Jan 9 2017

War Dogs (2016)

war_dogs_posterVarför tycker jag så illa om Jonah Hill??
Är det hans personlighet som stör? Kan vi skylla allt på hans rollval? Är han för mig vad Seth Rogen är för Fiffis Filmtjam?? Fan vet.

Klart är i alla fall att han dyker upp som en av två filurer i dagens synnerligen märkliga BOATS-rulle. För japp, detta är ännu en sån här tokig grej som faktiskt hänt i verkligheten. David (Miles Teller) och Efraim (Hill) är två lagom misslyckade snubbar i Miami som 2005 mer eller mindre snubblar in i den lagom omoraliska världen runt vapenförsäljning, främst åt det amerikanska försvaret.

Från ett kontor på fickan tar de plötsligt klivet in som storfräsare i vapenhandlarcirkusen och cashen börjar ramla in. Jag tänker direkt på filmen The Wolf of Wall Street, det här är som en liten kusin till den upplevelsen. Samma kaxighet. Samma uppror mot allt som är politiskt korrekt. Samma snabba vägar till rikedom. Och ständigt samma risker att allt ska gå åt skogen. Bara i lite mindre skala.

Mannen bakom dagens verk heter Todd Phillips (Baksmällan), så där vet ni direkt ungefär hur den svarta humorn ligger i filmen. Rätt bra med andra ord. Proppad med tunga musikaliska tunes, som för att riktigt framhäva boysens framfart i branschen. Rappt berättad dröjer inte storyn för länge på varje kapitel. Phillips jobbar helt klart enligt modellen rookie, rise och det oundvikliga slutet.

Som alltid när man sitter och glor på sådana här filmer slås man av hur jäkla knäppt det är att det som sker i filmen verkligen har hänt i verkligheten. Only in America, folks? Låt vara med en och annan sockring och justering i manuset förstås. Liksom wolfen på börsgatan andas den här rullen en uppkäftighet och företagsamhet som i vissa lägen blir riktigt njutbar att uppleva.

la-ca-mn-war-dogs-todd-phillips-20160424

shady business kräver snygga svidar

Teller är bra. Jonah Hill är väl också egentligen bra. Kanske har han tagit på sig alltför många osympatiska roller i karriären? Här är han dryg, burdus, irriterande och självgod. och nånstans har jag fått för mig att det ÄR Jonah Hill som person. Hoppas det visar sig i framtiden att jag har fel (även om jag faktiskt njöt av hans insats i just nämnda Wolf of…). Phillips polare Bradley Cooper gör ett inhopp som luguber vapenhandlare, annars är det firma Teller och Hill i fokus mest hela tiden.

En underhållande skröna. Scorsese var först på banan med uppkäftigheten i sin Wolf och kanske är det därför som den här känns lite upprepande i vissa lägen. Konceptet är inte lika flabbergasting den här gången, om än lika anmärkningsvärt ur verklighetsförankring.

Jan 5 2017

Snacka om Film #70 – ”det är Jonah Hills fel!”

 

Yes sir Bob!avsnitt-70
Det nya (podd)året sparkar igång med det magiska avsnittet #70. Samma gamla nördiga diskussioner, listor, svammel och tyckande om film.

Året börjar starkt! Vi kollar gender-swap, en kvinnas planer, Titanic (!??!) i rymden, två knasbollar med för mycket pengar och vapen. Å så lite Sherlock, lite norskt och lite smygtittande på vad filmåret 2017 har att erbjuda.

Häng med!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Jan 4 2017

Flmr vs Filmåret 1980!

 

Jahapp! 80-talet! 1980
Det nya årtiondet! Då tonårstiden precis hade börjat. Världen såg lite annorlunda ut. Modet var på väg att bli…eh..färgglatt. Vem hade hört talas om internet, smartphones eller swish?? Var livet till och med lite mindre bekymmersamt? Utan all teknik, alla hetsiga sociala plattformar?

På filmfronten då?
Tja, det visar sig att mitt minne sviker ganska rejält här. Har alltid haft för mig att 1980 var ett bra år. Ett succéår. Men asch då, jämför man med efterkommande år på 80-talet visar sig just 1980 vara ett av de mer svagare korten…i min värld. Några självklara ess finns förstås, men det dräller icke av dem. Man skulle kanske kunna kalla det för ett måttligt år.
Vi tar en titt!

***********************

10. Stuntmannen

10

Svart och underhållande take på filmindustrin. Peter O´Toole galen regissör som pressar sina stuntmän till gränsen. Nästan helt O`Tooles film.

9. Brubaker

9

Ny ung fängelsedirektör vill rensa upp i korruption och missförhållanden på anstalten. Redford mycket bra som rättrådig chef. Håll utkik efter en yngre upplaga av Morgan Freeman.

8. Gloria

8

John Cassavates regisserade hustrun Gena Rowlands som måste ta hand om liten knatte när maffian i New York vill röja undan vittnen och samtidigt få tag i material som kan fälla dem. Rowlands stenhård som gammal maffia-älskarinna som vet hur buset ska tas!

7. The Long Riders

7

Ingen lista utan en western. Den här från Walter Hill, och skildrar Jesse James och dennes härjningar. Snygg version, mycket bra musik  av Ry Cooder. Riktiga bröder (Carradines, Keachs och Quaids) i de ledande rollerna.

6. Tjuren från Bronx

6

Mycket har skrivits, och många tycker, om denna. Jag gillar den. Snyggt gjord, rå, turbulent och en De Niro när han var och peakade i karriären. Inte asbra, men stabilt bra.

5. Dimman

5

Kanske mer för nostalgin är för sin story. Carpenter här en coming man  i genren, håller igen det värsta goret och bjuder på en mer mysryslig liten story om den hemsökta kuststaden i Kalifornien. Jamie Lee fick vara med på ett hörn här också. Undvik dock nyinspelningen! Pest!

4. Titta vi flyger!

4

En av de få knasrullarna från 80-talet som håller än! Skämten! Respektlösheten!
”Roger, Roger!”

3. Dressed to Kill

3

Kolla! Brian De Palma när han faktiskt gjorde bra film! Här rena rama homagen till allt som Hitchcock stod för. Spännande. Ovisst. Angie Dickinson, Michael Caine. Smutt.

2. Blues Brothers

2

”They are on a mission from God!”
Blues, biljakter, nazister, musikal…och Carrie Fisher!

1. Rymdimperiet slår tillbaka

1

Mörk, spännande, dramatisk, vuxen. Den bästa av dem alla i sagan.


Bubblare: Tom i Bollen, The Shining

*********

Läs här nu nedan vad diverse andra bloggkamrater tyckte om detta år:

 

Jan 2 2017

Flmr´s Topp/Flopp 2016!

Nytt år! Nya upplevelser!

För 6:e året i rad börjar vi Flmr-året med en liten tillbakablick på filmerna som upplevdes under 2016. Det som också möjligen kan kallas Bloggåret 2016. Observera alltså att detta inte handlar om de bästa filmerna som gjordes 2016.
Nej, här är som vanligt en liten sammanställning på de filmer, oavsett produktionsår, som jag såg under 2016…och som gav mig antingen jubel i strupen eller fnysningar av hån. Och som visade sig här i text på bloggen.

Men först som vanligt lite nördig stats:
under 2016 skrev jag om 148 filmer. Under juni/juli var det dåligt med produktiviteten på bloggen…men jag skyller allt på fotbolls-em såklart. Dessutom påverkas hela året i bloggform av podd-projektet Snacka om Film som tar sin beskärda del av tiden. Men oj så kul!
På betygsfronten fortsätter snittet att ligga på moderata siffror, i år landade det på 2,9 och tittar vi på bloggen totalt ligger den siffran just nu på 2,8. 10 st usla betyg (1) har delats ut, men bara 3 stycken fullpoängare (5). Min princip, att en femma bör delas ut endast vid en upplevelse som rocks my world, står fast. 51% av filmerna har fått en 3:a, men återigen…en bra film är en bra film är en bra film. Eller hur?

Biobesöken har varit ganska lätträknade, film är bra på bio…men absolut inte bäst. SF:s reklam ljuger naturligtvis, liksom deras biljettpriser får många av oss att sucka. Hur ska det gå nu, när biomomsen gick upp från 6% till 25% ? 300%!! Man bävar. Och så kan ju SF sitta där och undra varför vi inte går på bio.

Nog om dessa glädjedödare.
Nu kollar vi in filmerna på Flmr som renderat mest känslor under 2016!

___

Fina Listan: Winners

___

Fula Listan:

___

Till sist….

TV-serier tar allt större plats i vår tillvaro. En hel djungel därute, och att välja kan vara nog så svårt. Här ett par (fina) exempel på vad jag njutit av under 2016: Zoo (2015), Westworld (2016), TWD (2010), Luke Cage (2016), The Last Man on Earth (2015), The Last Ship (2014), The Blacklist (2013) och naturligtvis Lorelai och gänget i Gilmore Girls (2000)!!gilmore

Precis så är det.
Som det ska vara. Höga fina berg och djupa bottenlösa dalar.
Nu är det bara att köra vidare. 2017 har precis lämnat startblocken och jag hänger på!