Dec 11 2013

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Dec 10 2013

Elysium (2013)

Återigen är det ganska roande att notera de där mönstren i Hollywood.
När det är så uppenbart att de olika studiosarna springer och småkikar på varandra.
För det kan väl knappast vara en tillfällighet va..?

2013 blev således rymdfilmens år igen. Eller, kanske mer året då vår jordboll på olika sätt stod i centrum i diverse framtidsscenarion. Oblivion var snygg och lite lurig. After Earth hade smulor av snygghet men var annars en riktig stinker. Dagens äventyr är lite gritty, snygg större delen av tiden och…kanske den fartigaste av dem alla.
Vilket man får tacka för.

Såklart att jag gillade Neill Blomkamp´s förra, District 9.
Då en snygg omskrivning på ett synnerligen aktuellt samhällsproblem. Och det börjar likadant här, som en sorts förlängning av tonen i den förra filmen. Jorden är stinkig, överbefolkad och uppdelad i de bättre bemedlade och de som lever från hand till mun. Sjukdomar, miljöproblem och allmänt elände har dessutom gjort att gräddan av befolkningen, de svinrika och rätt samvetslösa, har skaffat sig en helt ny fristad. Rymdstationen Elysium som svävar i omloppsbana runt det (fortfarande) blå klotet. Rymdstation förresten…mer en annan värld, med konstgjord atmosfär, sjöar, vacker natur, ren luft, snygga hus och lika snygga och välmående invånare.
Och så framför allt; inga sjukdomar. Här botas den svåraste åkomma i ett nafs.

Paradiset strax utanför jorden med andra ord.
Och givetvis inte för packet som är kvar på den slitna jordytan. Totaltförbjudet för den som inte kan betala för sig eller har ”rätt” bakgrund. Alla försök till ”illegal” invandring straffas hårt av förstyrerskan Delacourt (Jodie Foster), en sorts säkerhetschef på bygget som märkligt nog inte vekar ha mycket till övers för sina medmänniskor alls, rika eller fattiga. Man undrar lite varför.

Max (Matt Damon) är en olycklig tjomme som inte haft det lätt i livet nere på jorden.
Än svårare blir det när han råkar ut för en olycka och får besked om att han kommer att dö inom ett par dagar. Snacka om att ett besök på Elysium hade vara gött nu, där han skulle kunna bota sig själv med hjälp av den flashiga tekniken. Och se, chansen kommer! När Max beblandar sig med ett par påhittiga och smarta kriminella figurer öppnas en möjlighet bara sådär. Som dock kommer att kräva en och annan uppoffring av vår huvudperson.

Första halvan av Blomkamps historia är mycket bra. Framför allt är det ytterligare en sorts livsåskådning i ämnet hur vi som människor är funtade. Vilka som ska ha rätten att bestämma om andras öden. Problemet med illegal invandring, livsvillkor och om man kan påverka sitt öde. Allegorin funkar lysande, preppad med lite framtidsteknik och snygga effekter. Visuellt är det lite småskitigt, rörigt och kontrasten till det mäktiga, svävande, paradiset i rymden är slående.

Ju mer Max tar sig mot en öppning att kunna ta sig upp till rymden, ju mer övergår filmen gradvis i ren sci-fi-action. Kanske inte helt oväntat..och möjligen lite svårt att undvika. Det sparas inte på effekter och fräsig action som vävs in sömlöst i det visuella. In på banan också med gamle bekantingen Sharlto Copley som hysteriskt galen hencheman åt rymdbruttan Delacourt. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Copleys figur, Kruger (med störtskön sydafrika-dialekt), är en komisk sidekick eller bara en vettlös galning? Rätt roande måste jag dock erkänna. Foster å sin sida blir dock alldeles för anonym och schablonaktig. Här skulle man ha velat få veta lite mer. Hennes screentime är dessutom löjligt låg och hon tillför egentligen absolut ingenting.

blå boll…än så länge.

Den som jobbar för belöningen så det står härliga till är således Matt Damon med rakad skalle dagen till ära, och här får han ju av bara farten chansen att visa upp en hårding till figur som kanske inte skådats förut på hans CV. En rättrådig tjomme som kastar sig ut i det galnaste av företag när han inser att livet, hoppet och framtiden håller på att glida honom ur händerna. Dags att bli herre över sitt eget öde?

Blomkamps manus är lite smålistigt och snyggt förklädd samhällskritik. Det måste man ge honom. Att hans sedan möjligen måste kompromissa med Hollywood och ta historien mot en mer renodlad actionhistoria får man väl kanske ta. Inget fel på effekterna dock och jag kan ju knappast påstå att jag lider speciellt mycket under filmens gång.

Elysium är väldigt snyggt gjord och har en historia som ändå engagerar. Man bryr sig om hur det ska gå för Max och co. Någonstans i mitten svänger pendeln över lite och det hela blir en mer traditionell hjältestory med (ganska) förväntad upplösning. Men vägen dit är baske mig riktigt underhållande, och kan inte låta bli att se fram mot vad denne lite lurige regissör Blomkamp ska hitta på härnäst.
Stabil underhållning. Rekommenderas utan tvekan. Bra film.

Dec 9 2013

Flmr vs Julen: Elf (2003)

Så, vad behövs för en rejäl julkomedi?
Först och främst jul förstås. Och sedan en huvudperson som gärna får vara lite annorlunda, inte ha koll på läget så att säga. En figur som till slut (efter alla besvärligheter) blir den stora hjälten och den alla tycker så mycket om. Historiens antagonist å andra sidan måste naturligtvis vara en figur som inte alls är inne på det här med jul. Som tycker att hela högtiden är blahablaha, och det här med the christmas joy är rena tramset. För att sedan bli omvänd och ta hela den vintriga världen i sin famn.
Tack och bock..och var är spyhinken?

Visst, precis så bygger man den perfekta julfilmen enligt Drömfabriken. Och trycker in en massa jolmig men medryckande julmusik, tokiga scener, gärna i slapstickform. Och så det viktigaste; det måste ALLTID vara snö i filmen. Slask och barmark duger icke! Kan man dessutom visa upp en känd storstad i snöskrud är det liksom bara bonus.

Dagens julrulle innehåller precis allt det här.
Och jag sväljer ned det så glatt så glatt med lite pepparkakor, julmust och skumtomtar. Möjligen kan det också bero på att dagens huvudidiot heter Will Ferrell och gör precis vad han är bäst på. Jönsar till det ordentligt. Handlingen? Tja, som liten bebis kryper Buddy (Ferrell) in i Tomtens säck och råkar följa med till Nordpolen. Väl där adopteras han av en surmulen nisse (Bob Newhart) och uppfostras enligt konstens alla regler. Snart har han dock vuxit ur huset (ha-ha-ha…sorry) och får reda på att hans riktiga pappa bor i metropolen New York.
Dags för studiebesök i verkligheten!

Buddy spanar in den fina granen, den gulliga nallen och den söta nissan.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Naturligtvis är det genialiskt att sätta en dåre som Ferrell i huvudrollen. Utstyrd i den fånigaste av dräkter skämmer han ut sig i the Big Apple och jag fullständigt gapskrattar. Den minsta lilla scen blir hysteriskt rolig tack vare Ferrell´s mimik och dumroliga manér.
Det är ett gyllene tillfälle att egentligen stapla knäppa scener på varandra och gömma den bakplåtspappertunna historien i ett sirligt konfettimoln av julkänslor, godhet, förståelse, förlåtelse, romantik, ett glittrande N.Y..och så lite skönsjungande sång på väl valda ställen. Och så jänkarnas mantra nummer 1: FAMILJEN är absolut viktigast i jultider.

Jon Favreau (Iron Man) heter dagens regissör, och då kan man ju vara lite putslustig och konstatera att Favreu nu låtit två olika huvudpersoner i märkliga outfits klämma ur sig skämmiga oneliners…fast i helt olika sammanhang. James Caan, av alla människor, har fått julfeeling och hoppat på rollen som Ferrell´s känslomässigt avtrubbade biologiska pappa. Mary Steenburgen (har sällan sett sådär svalt snygg ut som här) är hans tålmodiga fru, och mysigt skönsjungande Zooey Deschanel (blonderad!) flankerar också galningen Ferrell på bästa sätt.

Elf är egentligen en riktigt tunn soppa till film. Lite larvig och ganska mycket fånig. Men…MEN..den gör jobbet och får mig på ypperligt julhumör.
Javisst är det sliskigt och sirligt, men jag är svag för den här humorn. Och när den visualiseras av en sådan lustig tjomme som Will Ferrell, ja då går det liksom inte att klaga. Trivsamt mest hela tiden, asflabbigt vid ett par underbara tillfällen då jag näst intill ramlar ur soffan med julmusten sprutande ur näsan.
Nä, nu ljög jag kanske lite. Men nästan iaf!

Julfaktor: Hög! New York i julskrud. Tomtenissar. Julgranen vid Rockefeller Center. Gott så.

Dec 6 2013

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.

Dec 5 2013

Captain Phillips (2013)

Det är inte sådär jättemycket man kan lita på nuförtiden.
Vinna på tipset. Göra ett billigt och BRA fynd i någon affär. Snö till jul.
Alla osäkra kort i den vardagliga tillvaron.

I filmvärlden kan man absolut inte lita på nästan någonting. Förutom kanske Tom Hanks. Denne gemytlige skådis som uppenbarligen sällan (aldrig?) tycks sätta sitt namn under någon klemig och vattnig produkt. Johorå, säger kanske vissa av er. Mmm..är det min vurm för denne till synes hygglige skådisveteran i Hollywood som gör att jag tycker som jag gör?

Här är han ihopteamad med regissören Paul Greengrass, också en kuf jag gillar. Greengrass versioner av två av Bourne-filmerna samt den snärtiga Green Zone har alla gått hem i huset. Kanske är det hans lite dokumentära stil? Och känslan att han uppenbarligen nästan alltid kör med handhållen kamera för att veva upp tempot? Kan så vara.

Här handlar det om en BOATS (herregud!) om fartygskaptenen Richard Phillips som i april 2009 råkade ut för piratöverfall utanför Somalias kust (läs mer om det här).
Fraktfartyget Maersk Alabama fick påhälsning av fyra beväpnade pirater som var ute efter lösensummor och rikedom. Dramatiska händelser och dygn fick sin upplösning först ett par dagar senare tack vare hjälp från den amerikanska marinen och ett SEAL-team.
Hur gör man nu en film om detta? Och kanske….varför?

Tja, svaret på det sista finns möjligen att hitta i just regissör Greengrass hantering av storyn. Och kanske Hanks förmåga att måla upp en realistisk huvudrollsgubbe. Filmen har rönt ganska stora framgångar runt vårt jordklot, även om en viss fadd eftersmak har poppat upp då det talas om att kapten Phillips inte alls var så rättrådig och modig som kanske Hanks version just är i filmen. Men vi skiter i det för en stund och koncentrerar oss på filmen istället.

Som är till sin absoluta fördel i den första hälften.
Hanks känns trovärdig och naturlig, miljöerna autentiska och hela filmen har något av en klinisk dokumentärkänsla över sig. Kanske tack vare Greengrass som håller både Hanks kapten och hans besättning rätt kort. Hanks känns både ganska lågmäld och lite anonym. Kanske till och med lite otrevligt bister i tonen till mannarna. En dag på jobbet byts dock snabbt till viss dramatik när mystiska båtar närmar sig. Här börjar också filmen på allvar, och trots att man egentligen redan känner till hela historien från början till slut, blir det ganska spännande att se på. Ett gott betyg till manuset och sättet att spjälka upp filmen.

Hankan har vissa problem att övertyga sin motpart

När väl myndigheterna kopplas in övergår rullen mer i en ordinär technothriller med dramatiska inslag. Det är flottans gubbar framför blippbloppande dataskärmar, snabba order på tekniklingo. När också SEAL-snubbarna dyker upp vet man att allt liksom är hemma. Eller vaddå, det visste man ju redan när rullen började. Men ändå. Den ”osäkerhetsdramatik” som Greengrass och co lyckades förmedla under första hälften av filmen byts istället ut till sekunddramatik enlig Lex Hollywood. Här vet regissören precis hur man bygger upp till det berömda klimaxet. Som tittare vet jag precis vad som kommer hända. Intresset ligger möjligen i att försöka gissa NÄR den sekunden kommer.

Kan inte klandra Tom Hanks för sitt val av roll. Än en gång visar han att han tycks kunna hoppa in i vilken situation som helst och mer eller mindre dominera. För det handlar ju om honom mest hela tiden såklart. Det finns ett par intensiva ögonblick i storyn när Hanks faktiskt lyckas förmedla den skräck och desperation som kapten Phillips upplever när han inte riktigt vet om han kommer levande ur den här historien. Annars är jag nog mest imponerad över skådisen Barkhad Abdi som gör piraternas ledare. Snacka om karisma! Dessutom lyckas Abdi faktiskt förmedla en sorts mänsklig bild av just de somaliska piraternas egna bakgrunder och förhållanden. Smart av Greengrass också att foka några sekunder på det.

Captain Phillips känns väl inte som någon outstanding rulle kanske. Inte någon hjälteinsats att egentligen skriva hem om. Kanske Hollywood lutade sig mer mot det faktum att överfallet på Maersk Alabama var första gången på 200 år som ett amerikanskt fartyg kapats någonstans på världshaven…?
Just idag går det dock att lita på att Hanks återigen är stabil och att rullen ändå är detsamma. Dramat broderas ut fint även om utgången känns larvigt given.
Greengrass sätt att förmedla historien skyler förtjänstfullt över ganska mycket av skönhetsfläckarna…och engagerar till slutet.
Värd en titt helt klart.  

Dec 4 2013

Pacific Rim (2013)

Man måste alltid bejaka sin fantasi.
Vårda den och underhålla den. Framför allt inte tappa den! Säger det alltid till mina barn, till min käresta. Till mina vänner.
Fantasin är en så stor del av vårt medvetande att det förmodligen skulle lämnas ett stort svart hål i både hjärna och bröst om den försvann.

Fantasin sätter inga gränser för vad som är möjligt. Dessutom innehåller just fantasin så mycket av det där andra som lockar våra sinnen…spänning, glädje, förhoppningar och till och med rädsla. Filmmediet som sådant är naturligtvis genialiskt ur fantasins synpunkt. Inget tycks för galet. Inget tycks för otroligt. Men det kräver naturligtvis av sin tittare att man är precis på det där spåret med fantasi. Jag vet en man som aldrig skulle kunna befatta sig med en sci-fi-film till exempel. ”Alldeles för overkligt” är argumentet. Jag väljer oftast att inte ta den verbala striden. Det finns liksom ingen mening.

Med detta sagt nu då, konstaterar jag att även Guillermo del Toro tycks hysa en rejäl portion fantasi i sitt sinne. Att utan att tveka skapa de världar och förutsättningar man inte direkt hittar på nästa tvärgata eller runt hörnet. Del Toro har ju redan visat med sina tidigare alster vad han går för, så förväntningarna på denne filmskapare ligger ju liksom lite ovanför det genomsnittliga. Här har snacket och rykten och förhandsspekulationer varit i loopen antagligen redan innan en enda filmruta fanns färdig. Hypen seglade in under sommaren, och visst…långt ifrån alla var frälsta och stod barrikaderna med viftande flaggor. Här pratar vi nu ganska långt ifrån del Toros kanske lite mer lågmälda, sinnliga, bildspråk. Idag är det istället buller och bång som gäller, och det är inte alltid lätt. Jag säger igen…fantasin.

Travis Beacham heter snubben som värkt fram grundstoryn, och enligt rykten (ah dessa rykten!) lär han fått den smått galna idén till handlingen en morgon när han promenerade längs strandkanten vid Stilla Havet i morgondimman och såg en pir som hade den märkliga formen av….ett monster på väg upp ur havet!
Man får förmoda att herr Beacham också är utrustad med en god portion fantasi.

Från havet och märkliga figurer är således inte språnget så långt idag som ni märker. En bit in i framtiden stiger plötsligt illvilliga havsmonster, Godzilla-style, upp ur haven och förvandlar snabbt världens större städer till kaffeved. Stor förtvivlan och desperation. Världen står inför den kanske märligaste katastrof som någonsin skådats. Svåra tider är dock uppfinningarnas moder, och vips har ett gäng superduperstora robotar skruvats ihop, redo att ge illbattingarna från havet en match. Det är gigantiska stridsmaskiner som dessutom styrs av icke mindre än två piloter på plats inne i plåtburken! Ihopkopplade med varandra via sina sinnen för att få ut bästa effekt ur det galna påhittet.
Ja, jag vet hur det låter. Men hur var det nu mer er fantasi? Nu får man se till att ta fram en rejäl portion av just den.

Vilket jag gör å det gladaste. Inga sura miner hos denne filmtittare kan jag meddela! Jag saluterar istället del Toro som verkligen vågat satsat både sin karriär och sitt namn på att verkligen ge mig rejält med pang för den investerade tiden. Det är hejsan hoppsan och det är klyschiga dialoger. Vi följer en troubled young man (SoA–Charlie Hunnam), ex-pilot på en av de många plåtnicklaser (ordet!) som varit i strid med inkräktarna. Nu kallas han återigen in till tjänstgöring när beståndet av stridsmaskinerna, de s.k. Jaegers börjar sina. Naturligtvis finns där också en ung kvinna (Rinko Kikuchi) som (dessvärre) måste bevisa för alla att hon kan ratta en kickass-skrothög lika bra som the boys. Det finns en otroligt stereotyp befälhavare (Idris Elba) som inte gör annat än strör galna floskler omkring sig…och vi har naturligtvis the comic relief i form av två bängskallar till forskare som efter lagom speltid kommer på mysteriet hur man ska handskas med de påfrestande monstren en gång för alla.

När väl premisserna är satta är det som att del Toro känner sig redo att ösa på. Slita loss bromsen och bara låta det rulla. Historien hamnar stundtals, helt rimligt, i skymundan när det visuella firar hysteriska triumfer på min näthinna. Och jag sitter liksom bara där och tar emot. Tar flinande en grabbnäve ostbågar och sköljer ned med en kall pilsner.
Liksom jag sköljer ned dagens hittepågalenskaper utan att för en sekund drabbas av några som helst kväljningar eller hostattacker.

man får hoppas att de inte glömde rostskyddet

Naurligtvis är det en fånig saga. En stendum berättelse. Så ytlig att man nästan kan se serietidningspapperet på tv-skärmen. Men jag bryr mig inte. Det här är en galen blandning av Top Gun, Independence Day och just Godzilla! Klyschorna står som spön i backen, Charlie Hunnam ser möjligen lite vilsekommen ut när han inte sitter på sin motorcykel i SoA, det redan tunna manuset kavlas ut till ännu ett tunnare och längre lager.

Men serru, det funkar.
Det funkar alldeles otroligt bra på mig. Ibland vill man bara se sådana här seriealbumsskräpprodukter och känna att ”ja jävlar vad det var underhållande dårå!”

Pacific Rim är således absolut inget för den som inte tar sin fantasi på allvar. Guillermo del Toro har inga visdomar att leverera. Här är det bara röj och slammer och asfräcka CGI-skapelser som gäller. Plus ett persongalleri som det märkligt nog är lätt att känna lite för mitt i allt halabalooo. Och då har jag inte ens nämnt cameon av Ron Perlman! Frejdigt underhållande som ytlig underhållning på grällaste nivå ska vara!
Här kommer glädjebetyg!

Dec 3 2013

Black Christmas (2006)

blackxmas_posterOm nu det gamla originalet från -74 ändå hade något stuns av friskhet i sig…så trollar den här nyinspelningen effektivt bort allt det i sitt försök att anpassa sig till den moderna stilen.
Vilket troligen gör att originalversionen endast kommer att kunna refereras till av gamla stötar som en annan. Nutidens kids kommer bara att ha den här versionen i åtanke när man ska prata om Black X-Mas!

Annars börjar den här varianten lite försiktigt lovande.
Mycket homage till ursprungsfilmen, nästan samma kåk och samma upplägg i juldekorationerna. Men där sjuttiotalaren var rätt mystisk och diffus går dagens alster inte alls som en katt runt gröten. Inom 30 minuter vet vi allt om VARFÖR huset spelar så stor roll, vi vet VEM som ligger bakom allt som händer. Det enda vi inte vet är NÄR och i vilken FORM.

Detta råder dock regissören Glen Morgan (manusnisse på Final Destination-rullarna) snabbt bot på och låter kladdigt gore ersätta smyget med musik och skuggor från den första rullen när maniacen Billy rymmer från hispan och börjar sin galna splatterfest. Standardformulär 1A vad gäller att avliva studentbrudar på löpande band. Såklart vet inte storyn heller när det är dags att sluta, därför kommer den OBLIGATORISKA sista finalen när allt tycks vara förbi (som att man inte kunde förutse det då!!)

BC2

panik i den konstgjorda snön!

Inga personer att bry sig om här. Skådisar som paraderar förbi en kort stund är bla Katie Cassidy, Kristen Cloke, Michelle Trachtenberg, Lacey Chabert och en ung Mary Elizabeth Winstead. Det enda festliga här är att Andrea Martin, som spelade en av de utsatta tjejerna i originalversionen, här återkommer som ”matmor” i dagens hus.

Löpande-band-slasher tillverkad utan känsla och list. Duger dock som underhållning för stunden för den hågade, men inget man behöver bry sig om ifall man missar.
Knappt godkänt, men det är ju jultider så jag är snäll.

Dec 2 2013

A Christmas Story (1983)

ACS_posterOjoj…svårt att inte tycka om den här lilla pärlan!
Vill man få sig till livs ett stycke filmiskt vykort från ett 40-tals Amerika, är det bara att checka av den här rullen!

Bakom verket hittas Bob Clark, en gång i tiden kanske mest känd för Porky´s och den gamla slitna 70-talsrysaren Stilla Natt, Blodiga Natt. Här är det helt andra bullar när han berättar den synnerligen charmiga historien om lille Ralphie (en härlig Peter Billingsley) som har problem så här dagarna innan jul. Hur ska han lyckas övertyga både sina föräldrar OCH Tomten nere på varuhuset om att årets julklapp faktiskt är ett luftgevär!? Det enda han vill ha typ. Det är 40-tal och det är ett USA som håller på att hämta sig efter depressionen.

christmas-story

här firas jul på gammeldags men charmigt sätt!

Förutom Ralphie´s vedermödor att lyckas med sin övertalningsplan får vi också lite äkta amerikansk julidyll med snö, julparad, juldekorerade gator enligt konstens alla regler. Som en riktig Norman Rockwell-jul! Det är galet, roligt och väldigt charmigt på en och samma gång! Vänta er inga djupa grejer i storyn. I grunden ligger den alltid närvarande moralkakan om att familjen är allt under en högtid som denna. Mamman (Melinda Dillon) och pappan (Darren McGavin) må vara högljudda och intensiva…men naturligtvis är de kärleksfulla värre när det kommer till kritan.

Juligheten är naturligtvis ENORM här, och den som är ute efter lite extra allt i ärendet blir sannerligen inte besviken. Hatar man inte högtiden som står för dörren kommer man att gilla det man ser här.
Oerhört trivsamt för en julnörd som en annan.

Nov 27 2013

Filmspanarna: Mardrömmar

”Se inte den här rullen, du kommer att drömma mardrömmar!!”
Eller;
”Nä, den här får du inte se! Vill du ha mardrömmar eller!!??!”

Gamla klassiska uttryck.
Inget är så väl förknippat med varandra som otäcka, obehagliga, filmer ihop med mardrömmar. Eller påståendet att man skulle drömma fruktansvärda saker för att man just sett en film med inte så trevliga händelser i. Nu kan man förvisso få mardrömmar av långt mycket mer än bara film, kanske av mer saker än att glo på film faktiskt. Men nu är vi ju onekligen i ett filmforum, och dagens tema i Filmspanarna är just mardrömmar. Och som vanligt finns en uppsjö av ingångar på det ämnet.

Tror ni mig om jag säger att jag aldrig haft en utstuderad mardröm av någon film?
Eller, det där lät ju narturligtvis lite väl kaxigt. Antagligen har jag väl det fast jag inte kommer ihåg det så bra. Kanske när man var liten, kanske i det undermedvetna, kanske fast man inte fattat det själv. Men jag har aldrig bekänt mig till den skara människor som i vissa fall faktiskt har stora problem med ovanstående. Att de inte kan se på film om vissa ämnen för att det ger dem drömmar av det mindre trevliga slaget. Har full respekt för de som känner så, tro inget annat. Samtidigt måste det också egentligen tyda på en oerhört stor uppfattningsförmåga och en väl utvecklad sinnlig förmåga att verkligen ta till sig det de ser.
Leva sig in i historien om ni så vill. Vilket ju egentligen är en bra egenskap.

Är det i själva verket jag, som då enligt egen utsago aldrig lider av mardrömmar ens efter den mest obehagliga filmupplevelse, som istället är…avtrubbad? Okänslig? Distanserad? För många filmer och för många upplevelser?

Jag väljer att inte se det så. Nog för att jag glott på film i mina dar. Så mycket att någon säkerligen skulle drista sig till anklaga mig för avtrubbning. Fast då är man ändå fel ute. Jag känner alltid något för varje film jag ser. Ibland känner jag mer, ibland mindre. De tunga filmerna, de som betyder något. De som sätter sina spår i sinnet. De går alltid in där, även de obehagliga och skrämmande som då skulle kunna resultera i mardrömmar. Jag kan ta in allt, bearbeta och uppleva. Däremot tycks jag ha ett sorts filter som ganska effektivt får mig att skilja på film och verklighet.

Jaha, men när film och verkligheten flyter ihop då? Svara på det du smartskalle!
Ja vad svarar man på det? Återigen verkar hjärnan vara så funtad hos mig att den klarar av att behandla intrycken från en film på det bästa sättet för mitt sinne och mitt medvetande. En otroligt realistisk film kan vara hur skrämmande, obehaglig, sorglig eller på annat sätt känsloinvolverande…och jag tar in det, upplever allt. Men någonstans har jag också en ”skyddande” spärr som hjälper mig att sortera intrycken.

Jag reagerar förvisso som du.
Gråter till sorgligheter. Skruvar lite lagom olustigt på mig när obehagligheter dyker upp i någon form. Skriker gärna till när ren och skär skräck hoppar fram bakom en filmruta. Eller när något helt oväntat sker. Under den tiden den filmiska upplevelsen pågår lever jag mig in i historien, köper känslorna upplevelsen framkallar. Precis som det kanske ska vara? När det hela är över kan jag dock ganska lätt gå från ett läge till ett annat. ”Behandla” de intryck filmupplevelsen gav och sedan arkivera den på bästa sätt.

Jaha, men har jag då aldrig gått och funderat på en film långt efter att ha sett den?
Jovisst, det förekommer ju såklart. Man kan tänka på filmer i efterhand både för att de är så bra..eller så usla så att det bara därför sätter sina spår.
Dock går jag aldrig omkring och har mardrömmar i någon form för något jag sett, Bra eller dåligt.

lika otäck alla 7 dar i veckan!

Istället kan jag direkt säga att vissa filmer är så obehagligt bra OCH skrämmande att man alltid kan se dem och känna samma obehag vid tittandet, och här tar jag fram mitt praktexempel Exorcisten. Denna synnerligen obehagliga rulle som också verkar så tidlös. Fortfarande skrämmande och krypande ruskig. Kanske den enda film jag bara genom att tänka på…kan få en kall kår att krypa längs ryggen.

Men vad fan säger du människa, drömmer du aldrig mardrömmar!!??
Klart jag gör. Men det handlar istället ofta om andra saker. En fruktan över att något ska hända nära och kära. Händelser i verkligheten runt om oss som sätter sina spår. Fruktan, rädsla och obehag för de läskiga saker som händer varje dag i vårt samhälle. Rädslan av att inte räcka till.
Det är sådana saker som kan få mig ur balans ordentligt. Även nattetid när jag sover.

Kanske är det så att mardrömsframkallande (för vissa) filmer behövs för att jämna ut kanterna i vår värld? Obehagligheter som du kan ta på, sortera bort och arkivera till slut. Tjusningen (?) i att utsätta sig för intryck som riskerar att dröja sig kvar i ditt sinne liiite längre än du själv vill. Är det kanske rentav ett bra betyg åt det du just kikat på? Att filmen fyllt sitt syfte? Våra sinnen är fantastiska, men spelar oss också rejält mycket med spratt vid väl valda tillfällen. Bara det i sig ganska utmanande.

Att vara filmnörd, filmfantast…att älska det filmiska mediet är i mina ögon underbart. Ett perfekt forum för att framkalla känslor av varierande grad. Och det handlar om allt. Glädje, spänning, sorg, frustration, avsky, medlidande. Ingenstans kanske du så snabbt kan få åtkomst till dessa känslor. Böcker är naturligtvis en stark utmanare.

Alla dessa känslor och intryck har också olika förmågor att etsa sig fast hos oss. Vi är alla olika (tur är väl det!) och reagerar på olika sätt.
Mardrömmar har varit en del av det mänskliga psyket sedan människan…tja..började vandra på jorden. Mardrömmar i filmsammanhang har varit en del av filmen så länge…filmen har funnits.
En sorts lockelse som vi både vill ha och avskyr. På något sätt känns mardrömmar ändå som en del av våra personligheter.
Något som håller oss levande och sunda.
Hur konstigt det än kan låta.

Jaha ja. Efter denna ohemult långa utläggning, som möjligen närmar sig flummeriets täta träsk lite FÖR mycket, kanske det kan vara lite uppfriskande att snabbt slänga sig över och se vad övriga kamrater i Filmspanarna har att skriva om i ämnet Mardrömmar…:

Nov 26 2013

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Nov 22 2013

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Nov 21 2013

The Iceman (2012)

Tillbaka till BOATS-träsket.
Återigen till den kriminella världen. 70/80-tal och en nog så bister djupdykning ner i en människas svartaste psyke.

Richard Kuklinski var i verkliga livet en av de obehagligaste lönnmördare som funnits. Började sin bana hos maffian i New Jersey innan han blev sin ”egen” och hyrde ut sina tjänster till höger och vänster. Det märkligaste med Kuklinski, och det kanske mest skrämmande, var att han lyckades kombinera sin blodiga verksamhet med att samtidigt vara äkta make, familjefarsa och förortsbo som vilken annan svenne som helst.

1986 tog det hela slut då han greps och åtalades. Man tror att han låg bakom uppåt 100 personers död genom åren, även om han själv tydligen hävdade att han mördat runt 200. 2006 dog han i fängelset, enligt vissa under mystiska omständigheter då han stod i begrepp att vittna mot en av New Yorks maffiafamiljer.

Nu är (naturligtvis) filmen om hans liv här. Och hur blev det då? Är vi inte rätt trötta på biopics om ökända och brutala typer inom den kriminella världen? Kan sådana filmer verkligen tillföra något till mig som tittar? Once Goodfellas always The Godfather…eller?

Mycket hänger såklart på vad regissören och manuset vill. Dagens regiman, Ariel Vromen, satsar sin tid på att i första hand visa upp familjemannen Kuklinski, hur den bistre och iskalle kontraktsmördaren balanserar på kanten till det stora Mörkret och de förbjudna psykopatiska känslorna genom att i slutet på 60-talet satsa på att bilda familj. Han gifter sig med Deborah (Barbara i verkligheten) (Winona Ryder) och får snart två döttrar. Utåt vilken familj som helst. Det märkliga är att hustrun inte sade sig ha en aning om vad hennes make pysslade med (officiellt höll han på med ”valutaväxling”.. hrm…). Som åskådare till dramat känns det också lite svårsmält och otroligt att frugan inte hade en susning om vad som pågick.

”Richie” Kuklinski börjar sin bana hos Roy DeMeo (Ray Liotta), underhuggare hos familjen Gambino. Hans mordiska tendenser och avsaknaden av empati och känslor på jobbet gör honom till den perfekta anställde. När omständigheter tvingar DeMeo att ”friställa” Richie hoppar han snabbt på frilansarkarriären och jobben fortsätter hagla in. Liksom inkomsterna till familjehuset. Dessvärre äter sig också ett visst mått av depression, paranoia och (får man förmoda?) lite dåligt samvete in i skallen på Richie. Turbulent i familjen och hos maffiaklanerna börjar han bli ett besvärligt kort att hantera, då han gör lite som han vill.

Eftersom rullen i stort sett hanterar Richies liv från ruta ett till den sista, bygger historiens framgång på den som gestaltar huvudpersonen. I bistre Michael Shannon har regissör Vromen hittat helt rätt. Den långe (!) och bastante Shannon BLIR sin figur, med tillhörande tidstypiska kläder och rätt skrämmande ögon som lyser av oberäknelighet. Shannon är mycket bra här och varvar korthuggna repliker med en opålitlig makes mystiska förehavanden. Sakta sipprar det också igenom att Kuklinski hela tiden tycks kämpa med att hålla sina egna psykopatiska drag i schack.

Shannon tar ingen skit om sitt backslick

Runt Shannon rör sig en diger birollslista där framför allt Winona Ryder småimponerar. Länge sedan man såg henne, och kul att hon åldrats på ett bra sätt och här får ta fram lite av skådespeleriet som hon uppenbarligen har i sig. ”Som vanligt” i maffiarullar kallar man in stackars Ray Liotta. Kommer han någon gång att får spela en hyvens kille igen? Här är han Roy DeMeo, mellanboss som först ”upptäcker” Kuklinskis färdigheter. Liotta kör dock en ganska låg profil i dagens rulle. Inte lika utflippad som han kan vara. Övriga att hålla ögonen på är Chris Evans i udda outfit som hitman-kollega, gamle Robert Davi som (också naturligtvis) badass, James Franco i pytteroll och David Schwimmer (!) som medlem i DeMeos crew.

Sann story hela vägen ut dårå? Tja, förmodligen har man varit inne och petat lite på vissa detaljer för den filmiska konstens skull. Men det är inget som stör helheten.

The Iceman (namnet från hans påhitt att ofta frysa ned sina offer) är ingen superduperrulle i genren. Mer än stilsäker gedigen studie, tidstypisk i detaljerna, med ganska bra flyt ändå. Våldsam när handlingen kräver det. Jag har aldrig tråkigt, mer en sorts förundran över att verkligen ingen tycktes ha koll på denne filurs förehavanden. Den utmanar naturligtvis inte de stora i genren, men tack vare Shannons top notch-gestaltning blir det faktiskt intressant att följa denne lirare och hans liv fram till finalen.
Ett bra filmhantverk.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret

Nov 20 2013

Hush (2008)

Engelsk lågbudgetthriller som ger sig fan på att pytsa ut typ lite Duellen-vibbar.
Eller försöker i alla fall. Oh yes, we have seen it before.
Å andra sidan behöver det ju inte vara dåligt för det. Fast det blir ju sällan asbra.

Zakes (William Ash) susar fram längs den stora motorvägen M1 i sin högst alldagliga bil. Regnet vräker ned denna ovädersnatt och med sig i bilen har han flickvännen Beth (Christine Bottomley). Zakes åker uppenbarligen runt till diverse bensinstationer längs motorvägen och sätter upp reklamaffischer. Lite oklart varför. Kanske har han bara ett sunkigt deltidsjobb.

Spänt läge mellan paret, harmonin i förhållandet är inte det bästa. Ett möjligt uppbrott på gång då Beth anser Zakes vara en rätt oansvarig och slackig typ som inte har några större planer i sitt liv. Illavarslande.
Av misstag råkar så Zakes missa en avfart, tar en rövare och håller sånär på att krocka med en vit lastbil. Ilskna signalhorn och snart dundrar den stora lastbilen om i någon sorts racervrede och lägger sig precis framför Zakes. Plötsligt far ena lastdörren upp och en blixtsnabb glimt av en bunden och blodig kvinna syns!
Eller var det bara inbillning?

Zakes vet dock vad han tyckt sig se, och snart förvärras det hela av att Beth plötsligt försvinner när paret stannar till vid nästa bensinstation. När Zakes kommer ut från stället är hon puts väck. Borta som i frivilligt avvikande eller kanske under tvång…?
Och varför tycks det som om den mystiska lastbilen plötsligt bara dykt upp?

Här drälls inte med backstorys i onödan. Pang på bara. Snart är Zakes indraget i galenskaper han inte riktigt hade räknat med. Svårigheten blir bara att övertyga andra om att dels han såg något i den mystiska lastbilen, och att hans flickvän försvunnit bara sådär. Och inte var de direkt sams med varandra heller.
Trovärdighetsproblem för vår huvudperson således.

Historien berättas rätt rakt upp och ned. Det är mörkt och murrigt och rätt avskalat. Bra signum hos brittiska thrillers. En och annan liten halv-tvist trycks in under speltiden på runt 90 minuter. Annars är det rätt mycket business as usual i historien som inte bjuder på några sensationella vinklingar direkt. Vi vet naturligtvis, liksom den olycklige Zakes, att det hänt Beth något och att den mystiska lastbilen i allra högsta grad är inblandad. Det blir traditionellt smygsmyg och trixande i manuset för hjälten.

zakes ångrade att han kritiserat snubbens hoodtröja…

Vägen fram till upplösningen är således rätt ordinärt staplad med de sedvanliga oväntade hindren att bestiga. Finalen kommer raskt och blir något av filmens antiklimax kanske. Lite synd på en rätt intressant setup i den engelska landsbygden.

Hush gör väl vad den ska för stunden. Oroar, förvillar och förbryllar. En liten stund. Sen handlar det mest om på vilket sätt huvudpersonen ska lyckas lösa problemet. Ingen story som stannar kvar i minnet om man säger så. Habilt mellanmjölksverk av alla inblandade i en historia som lika gärna kunde varit en tv-deckare på fredagskvällen. Sådana man egentligen kan somna till utan att få dåligt samvete.
Lovande början. Sämre slut.

Nov 19 2013

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!

Nov 18 2013

Europa Report (2013)

Veckan inleds med en fortsättning på sci-fi-spåret. Line them up liksom.
Ecuadorfödde regissören Sebastián Cordero satsar på sterila miljöer, ett hopplock av skådisar från runtom världen och den gamla hederliga found footage-versionen.
Den där kategorin som man numer plirar på med lite mer misstänksamma ögon än man gjorde förr.

Här ska dock sägas till filmens försvar att det funkar förvånansvärt bra.
Upplägget kanske hjälper till lite? En framtida privatfinansierad rymdexpedition på väg mot Jupiter. Eller rättare sagt Jupiters fjärde största måne; Europa.
Syftet som vanligt att utröna om det finns liv i universum, existerande eller i alla fall möjligheter till liv. Just den här månen tycks ju också innehålla rätt mycket is, vilket skulle kunna vara en nog så god förutsättning för livsformer. Kanske.

Det handlar (som vanligt igen) om återblickar.
Nedslag i inspelat material ombord på rymdskeppet, vardagen mellan besättningsmedlemmarna och deras vedermödor när det börjar kärva till sig. För det gör det naturligtvis. Lite som vanligt. Redan från början informeras jag som tittare om att det här minsann är de nu släppta bilderna och inspelningen av den otursdrabbade rymdfärden. Den lilla extra krydda som regissör Cordero och manusförfattaren, en Philip Gelatt, tillsätter är att bygga hela filmen som en sorts dokumentär med filmade ”intervjuer” med projektets deltagare och finansiärer på jorden vilket faktiskt stärker realismen. Att man sedan lika finurligt använder sig av smarta och effektiva visuella lösningar från olika ”kameror” i rymdskeppet och i rymddräkterna skapar en sorts tät och lite småspännande atmosfär. Trots att man sett det mesta förut.

Är det på tapeten att tillverka udda rymdfilmer igen? Som vanligt går det mesta i cykler. Där The Last Days on Mars mer bygger på ren spänning och har ett enklare upplägg, vill dagens rulle helt klart vara mystisk och lite murrig in i det sista.
Även här saknas större stjärnor i rollistan, där Sharlto Copley förmodligen är den mest namnkunnige för publiken. Dock icke att förglömma..taa-daa..Michael Nyqvist (!) som här axlar rollen som dyster ryss i sällskapet. Lite udda först att glo på hans nuna i en miljö som den här, men efter ett tag går det hur bra som helst det också.

Trots plinket och plonket med tekniska termer, mojänger och allehanda förehavanden blir det faktiskt aldrig vare sig tröttsamt eller tråkigt. Att expeditionen ganska snart, liksom i TLDoM, får betydligt mer att handskas med än dom räknat med är ju liksom förutbestämt. Det handlar egentligen bara om sättet att ta sig dit. Kanske regissörens smala lycka är att filmen länge känns ganska oklar i om den tänker bli obehaglig av andra orsaker än tekniska problem eller oförutsedda olyckor. Det är drama, det är kanske mer vetenskaplig sci-fi. Till en början i alla fall.

ingen partypersonal direkt

Återigen är det också en rätt snygg uppvisning i att det går att går att tillverka fullt funktionella produkter utan miljoners dollar nedplöjt i projektet. Effekterna är mindre men lika effektiva som dollarstinna diton. Krutet läggs på att skapa den där isolerade  och täta stämningen. Där det mesta blir konstigt och oklart och obehagligt. När oförutsedda händelser inträffar. Just dokumentärkänslan är något som filmmakarna lyckas jäkligt bra med här. Jag är ju sedan länge lite allergisk mot just ff-stilen, men just i dag används den faktiskt ganska bra och realistiskt. Insvept i en sorts docu-style som förhöjer trovärdigheten på det som utspelas. Om nu en rymdfärd till Jupiters månar kan vara trovärdig.

Europa Report har sina smutta små stunder. Jag sitter och glor och kommer på mig själv med att fundera på vad det egentligen är för luriga grejer som händer runt de utsatta deltagarna på den här påfrestande utflykten bland stjärnorna. Inte lika actionbetonad som TLDoM, mer ”seriös” och ”vetenskaplig”. Till en början. Fantasifullt slut som ändå inte känns helt over the top. Lagom steril, lite mystisk och ett snyggt hantverk av alla inblandade vilket ger en tasty eftersmak.
Flmr och lågbudget sci-fi, en ganska trevlig kombo för tillfället.
Jag belönar med schysst betyg. Igen!