Etikettarkiv: 2016

Nov 4 2016

Edge of Winter (2016)

edgeofwinter_posterPodd-kamraten Fiffi kallade det (mycket passande) för filmen som berättade vart ”Frank Wagner” (Johan Falk-rullarna) tog vägen. Själv drabbas jag av en omedelbar olustkänsla i magen.

Att se den utmärkte Joel Kinnaman i rollen som strulige och frånskilde pappan Elliot i dagens indie-drama är en liten prövning för själen. Eller är det bara för att jag själv är förälder, och bär med mig en sorts mentalt inlärd vetskap om hur man uppför sig som pappa? Nåväl, de två grabbarna Brad (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) ”tvingas” tillbringa en helg med sin pappa Elliot när mamma ska åka bort med sin nye man.

Att Elliot själv är en orolig och labil snubbe står liksom klart redan från förtexten. Som om ett stort mörker plågar honom. Hela tiden. Känslan hos mig som åskådare är inte lovande kan jag säga. Omedelbara tanken är att det här kommer slira av den trevliga vägen innan rullen ens nått halvtimmesstrecket.

Och inte blir det bättre av Elliots idé att trion ska ut i snöig vildmark och leka med gevär (”klart ni ska lära er skjuta!”). Ojoj. Pojkar som pendlar mellan avsky (?), fruktan och viss spänning för sin pappa. Som de dessutom inte känner så bra. Eller inte alls. Men familjeblod kanske är starkare än avståndstagande? Kinnaman gör det bra. För jäkla bra faktiskt. Hans Elliot blir en helt igenom opålitlig typ som man inte har koll på för fem öre i filmens första hälft. Möjligen reduceras han till lite mer stereotyp karaktär ju längre filmen rullar på. Så dags har dock filmen kickat in i ett helt annat läge. Låt oss säga att det här inte direkt är en resa längs den muntra vildmarksvägen.

edge-of-winter_pic

familjebanden ska stärkas

Ett vintrigt öde landskap hjälper till med utsattheten. En storm, en övergiven stuga. En hopplös kamp mot den inre naturen och omgivningens insikter. Bakom dagens dysterheter står regissören Rob Connolly som låter Kinnaman spela ut hela strulputteregistret. Unge Holland gör det också bra som den äldste av bröderna, vilken i början slits mellan bitterhet och medömkan mot Elliot. Och visst finns den där lilla strimman av just medömkan för Elliot även hos mig. I början. Nånstans tycker jag synd om alla, som hamnat i den här icke win-win situationen. Bäst i första hälften, sen mallas den in lite i standardfåran.

En bra film dock. En jobbig film. Ett svart drama.

avsnitt-61Fler funderingar och tankar om rullen hittar du i SoF-poddens avsnitt nr 61 där vi fnular vidare på Elliots förehavanden.

Nov 1 2016

The Trust (2016)

trust_posterOktober är historia. Halloween stoppas in i skåpet igen. Tillbaks till ”filmvardagen”.

När, idag en mustaschprydd, Nicolas Cage kommer lullandes med en ny rulle kan jag förstås icke hålla mig borta. Dessutom släpar han på lille Elijah Wood som sidekick. Kan det vara nåt tro? Som två poliser jobbandes på Las Vegas-polisens (!) bevisförråd får de ju onekligen se ett och annat. Som till exempel att Stone (Cage) tror sig ha hittat bevis för att kriminella krafter i spelstaden gömmer rikedomar i ett väl gömt bankvalv i en oansenlig byggnad. Snabbt övertygar han kollegan Waters (Wood) att bistå i en liten heist som ska rendera dem båda varsin flygbiljett till Bahamas och gott om pluringar i reskassan. För vem ska anmäla ett brott och stålars som inte är hederliga…?

Spontan känsla; en film som försöker vara en kombo av Smokin´ Aces (2006) och valfri Tarantino-rulle. Det går sådär. Ok. inte helt ute och cyklar i vissa scener som ändå är rätt snygga och gjort med en sorts ”grittyness” som passar i stunden. Men å andra sidan känns det inte som att någon av de två karaktärerna fastnar..och det känns inte som man bryr sig om vad som kommer att hända dem. Det jag mest sitter och funderar på är när den i början lågmälde och lugne Cage ska släppa på överspelsbromsen. Men lugn, det kommer.
Och så Wood då. Kommer han nånsin att kunna skaka av sig Hobbit-stämpeln? Jag är tveksam.

the-trust_pic

”lyssna nu på mig…den här salvan är perfekt mot sårig näsa. Fråga bara Therese!”

Nånstans finns också en sorts hopplöshet över livet som underbetald snut i en spelstad som inte känns som jordens roligaste boplats. Möjligen kommer det fram lite då och då.
Fokus försöker dock ligga på thrillermomentet och de två gossarna gör så gott de kan. ”Som vanligt” i rullar av den här sorten vill också manuset vara med och försöka twista sig lite. Fungerar på nåder. Regi och visst manusjobb av ett par bröder Brewer. För mig helt okända. Men vi lär säkert få se mer av dem vad det lider.

Ok för stunden men inget som fastnar i minnet.

Okt 31 2016

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Okt 28 2016

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

Okt 26 2016

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

Okt 17 2016

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

Okt 14 2016

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Okt 12 2016

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Sep 28 2016

Bad Neighbours 2 (2016)

bad_neighbors_twoJahopp. Uppföljare på gång igen. Vad annat var väl att vänta. Första rullen var ju rätt trevlig (jodå), kan nya hålla samma klass?

Paret Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) är tillbaka igen. Tillökning väntas i familjen och en flytt står för dörren. Men det gäller ju att sälja sitt eget hus först. Kan man bara visa de tänkta köparna att området är lugnt och fint under den kommande månaden…är pengarna i hamn. Och vem skulle vilja flytta in i det tomma grannhuset intill och störa ordningen…?

Japp, det är samma soppa som kokas på samma spik igen.
Nu är det collegetjejen Shelby (Chloë Grace Moretz) som kommer på att man kan starta ett eget studentboende med tillhörande fester i den tomma villan..på den lugna gatan. Ajajaj. Ny match för vårt föräldrapar att gå. Med samma knashumor. Och se på tusan, dyker inte Zac Efron upp igen också.

Behöver man se denna film? Egentligen? Nix.
Får man valuta för humorn om man gillar Rogen? Ja lite kanske ändå. Ett par skrattroliga scener förstås. Annars samma stil som i första rullen. Den här storyn är kanske inte svagare som helhet, men det känns verkligen som been there, done that den här gången. Uppföljare är ju såklart nästan aldrig lika bra som föregångaren…men ibland finns det ju ändå en tjusning i att möta karaktärer man kanske till och med gillar. Här är det gränsfall. Till och med jag, som ju har Rogen i min bok, kände mig ganska blasé på storyn och personerna.

En och annan lite skojsig scen, men annars en rätt blek upprepning. Bisarrt nog är det sex- och drogskämten (!) som räddar rullen från ett riktigt tråkhaveri.

Känns som det är bra så.

Sep 23 2016

Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Sep 22 2016

The Huntsman: Winter’s War (2016)

the-huntsman-47392Uppföljaren…nej vänta…både uppföljare och prequel (!) till Snövitsactionrafflet från 2012.
Låter det lite snurrigt? Asch, det behöver det inte vara. Så pass hårt mallad som storyn blir ganska snart.

Chris Hemsworth är alltså tillbaks som den frejdige Huntsman, aka Eric. Men hur blev han den han…eh..blev..? Det blir flashbacks från en eländig barndom, en mörk uppväxt i tjänst hos inte så trevlig ”arbetsgivare”, och så tillbaka till nutid. Vi får också tillbaka Charlize Theron som den räliga häxan (men vänta, bet inte hon i gräset i första rullen?! Jo, men…eh….) Vi får också häxans elaka syster (but of course), en iskall donna i Emily Blunts (hurra!) skepnad. Sen plötsligt finns där också en Jessica Chastain (som inte ville vara med men tvingades av kontraktsskäl) som den muntre skogsmannens kärleksintresse. Plus en hoper dvärgar, flåt, småväxta lirare. Och lite troll. Och den magiska spegeln förstås. Men ingen Snövit. Det sörjer man icke för.

Behövs rullen? Nix.
Är den så usel som belackarna skriker om? Nix.
Som tramsig popcornssaga och effektstund funkar den i tv-soffan. Fast bara om du är på det humöret. Jaga inget allvar eller djup eller karaktärsutveckling när du glor på den här. Hahaha. Det här är ju skojaction på simpel nivå. Men rätt snygg i vissa scener, det måste man ge den. Hemsworth och Chastain borde dock ha jobbat lite mer på personkemin. Fast hon kanske var så tjurig över att behöva springa runt i sagolandet…?

Lättglömt. Emily och Charlize räddar dock det hela från totalhaveri.

Sep 19 2016

The Shallows (2016)

the-shallows-1-sheetFörsta hajrullen sen Jaws -75 (!) där jag verkligen suttit och hoppat av adrenalinstinn spänning. I vissa lägen alltså. För i andra lägen är dagens hittepå rena rama surfarporren för hugade vattenlekare.

Bakom kameran idag spanjacken Jaume Collet-Serra, känd för Liam Neeson-rullarna Unknown och Non-Stop. Här byter han miljö totalt och skickar ut spänstiga Blake Lively på en surfbräda. Platsen är en ”hemlig” strand nånstans vid Mexiko-kusten. Nancy (Lively) har hoppat av läkarutbildning…och större delen av livet självt. Sjukdom har ryckt bort hennes mamma, och i ett sorts desperat inre mentalt försök att hedra henne…har Nancy tagit sig till den speciella strand där hennes mamma en gång i tiden också surfade på de turkosblå vågorna.

Läget är smutt. Kustlinjen förföriskt vacker, vågorna mäktiga och vädret sanslöst fint. Bara att ge sig i kamp med havet. Vilket Nancy gör med den äran och filmens första kvart är en fläskig uppvisning i snygga surfarscener, stiligt kameraarbete och maffiga surfsvängar. Som hämtat ur en flådig dokumentär. Vilket också gör det till en rejält snygg visuell rulle. Bland alla surfartricks och vågtunnlar och hejsan hoppsan sätter dock regissören en och annan liten detalj som förvarnar om vad som komma skall. Speciellt gillar jag när kameran ligger i vattenlinjen och ena sekunden visar den härliga miljön ovanför ytan..för att i nästa sekund låta mig ta del av det mörka okända under ytan.

Snart skits det också i det blå skåpet när Nancy av misstag råkar surfa rakt in i matreviret hos en stor badass-vithaj. Ojoj. Ja, ni fattar ju själva. Komma där och störa. Inte bra. Adrenalin, skräck, panik, attack…och endast ett litet rev 200 meter från stranden får bli hennes räddning. Men vad händer när tidvattnet stiger och revet hamnar under ytan? Damn, goda är dyra. Dessutom en skadad Nancy med blödande lår..ingen bra kombo i vattnet. Och varför är stranden så öde och avlägsen just nu…??

Möjligen har jag någonstans innan rullen funderat på om det verkligen finns belägg för 86 minuters vattenskräck i den här formen…men det är just den relativt korta längden som idag är filmens fördel. Inget utdraget, mer bara rakt på. Jäkla bra längd på den här typen av genre detta (och kom igen…en hajfilm är ALLTID en hajfilm!)
Du kan såklart ha åsikter på realism och logik i händelserna.
Eller också skiter du i det och bara hänger på bland vågor och panik. Spänningen är det inget fel på. Plus utsökt foto och smutt musik.

blake-lively-and-the-shark-the-shallows-39717776-1000-544

en fena man icke vill se just här

Det är bara att inse…att någon ny Jaws kommer vi aldrig att få uppleva igen. Men vad gör väl det..så tidlös som DEN är kan man ju bara se om den 34 ggr till när andan faller på.

Dagens vattenskräck är välgjord, har en stentuff hjältinna, apsnygga surfarscener och framför allt en haj som ICKE ser jönsigt CGI:ad ut! Bara en sån sak! Vilket också gör att man liksom kan identifiera sig med Nancys läge. Man är med henne där på det futtiga revet. Tufft läge!

Sevärt.

Sep 16 2016

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.

Sep 9 2016

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

Sep 6 2016

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.