Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Jun 28 2012

Sommarklubben: Stargate (1994)

Rejält fantasifullt där regi-Roland Emmerich bränner på ordentligt med upplevelsekrutet, och bara man duckar tillräckligt mycket för logikens tillkortakommanden så är det både frejdigt och lite småspännande mest hela tiden.

En mystisk portliknande skapelse funnen i Egypten för lääänge sedan visar plötsligt upp möjliga transportmöjligheter ut i universum när lagom nördige James Spader lallar in och knäcker symbolgåtor som militärens superexperter går bet på. Kan porten möjligen leda till en annan värld? Och vad finns där? Ett beväpnat resesällskap under ledning av buttergöken Kurt Russell skickas iväg tillsammans med Spader och vips blir det äventyr i het ökensand under strålande sol och i en pyramid misstänkt lik de gamla stadiga i just Egypten. Inte kan väl de ha någon koppling…eller…?

För att vara en 90-talare håller den här matinérullen sig i ganska fin form, med tillhörande bombastisk musik och godhjärtade hjältar old school som styr upp missförhållandena i den nya tillvaron. Emmerich och manuskollegan Dean Devlin har koll på äventyrsnerven och vad som gäller i galenskaper av den här sorten. Som ”uppvärmningsfilm” inför spektaklet Independence Day två år senare fyllde den sin funktion finfint. Den efterföljande tv-serien lockade mig dock inte alls.

Stargate är popcorn med lagom smörsmak, bjuder på lite mjäkiga, men helt ok, effekter och directors cut-versionen slänger in ett par extra förlängda/borttagna scener och ytterligare lite mer grafiskt underhållningsvåld…vilket möjligen gör filmen aningens för lång i slutänden. En högst trevlig nostalgitripp ut bland stjärnorna är det dock.
Exotiskt äventyr i sommarnatten.

Jun 13 2012

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.

Jun 8 2012

Safe House (2012)

Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.

Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!

I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.

Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.

Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.

får mer än han bett om…?

Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.

Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.

Jun 7 2012

Drömmarnas horisont (1992)

Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.

Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.

Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.

Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån  och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.

Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.

här hittas både kalabalik…och romantik.

 Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.

Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.

Maj 25 2012

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

Maj 21 2012

We Bought a Zoo (2011)

Jag är en högst vanlig man i min bästa medelålder. Sitter på ett kontor och skyfflar papper, hamrar på tangenter och leker myndig i största allmänhet. På senare tid har jag allt som oftast funderat över tillståndet i mitt liv. Är jag nöjd? Är det här vad jag vill? Finns framtiden här som den ter sig just nu?

Eller finns det något annat någon annanstans?

Just dessa frågor är också oerhört lätt att börja tänka på när man ser vad Benjamin Mee (Matt Damon) plötsligt bestämmer sig för en vacker dag. Nu har jag ju inte på långa vägar en sådan sorglig och tråkig anledning som just Mee har som grund för sitt plötsliga beslut i livet.

Mee har förlorat sin fru till cancern och lever med en lillgammal dotter och trumpen tonåring-to-be. Själv undrar Mee om han någonsin igen kommer att hitta meningen med livet. Svaret kommer snabbare än kvickt när han plötsligt bestämmer sig för att flytta sig själv och barnen till ett hus ute på bygden. Drömhuset återfinns snabbt, men dessvärre glömde någon tala om att en djurpark i behov av uppfräschning ingick i köpet!
Just det, du läste rätt…ett zoo!

Cameron Crowe (av alla människor) är alltså mannen att ta sig an denna faktiskt sanna historia om familjepappan som blev zooägare. Låt vara att i verkligheten bor Benjamin Mee i England och han inte blev änkling för ett par år efter zooinförskaffandet. Men vad tusan, låt inte det hindra en god historia från att berättas!

För god är precis vad den är. Lagom smutt och tillrättalagd. Mee och kidsen finner sig naturligtvis tillrätta, efter filmens obligatoriska moraliska och sociala dilemman som måste avhandlas. Även Mee tvingas gå igenom lite soulsearching för att inse att han måste släppa greppet om sin saknade hustru för att istället bevara henne som ett fint minne. Hjälp på traven just där får han för övrigt av djurskötaren Scarlett Johansson som ser vardagligt snygg ut i gummistövlar och farmarskjorta.

Damon och hans vänner djuren plus en snygg djursköterska

Det är ett sorts Descendants-light-drama som utspelas här, intjoffat mellan feelgood-moment och snyggt musikaliskt satta scener om livets besvärligheter som i ett nafs uppenbarligen kan vända till ett äventyr av sällan skådat slag.
Matt Damon visar återigen att han faktiskt har förmåga att göra sina karaktärer intressanta och till och med låta dem få lite allvarsamt djup utan att det blir fånigt. Scenerna mellan honom och sonen känns helt okej och riktigt realistiska.

Crowe bjuckar inte på några överraskningar, förutom att filmen möjligen skiljer sig en aningen från de dramer han brukar bildsätta, men han har gott handlag med historien och lyckas i mina ögon göra den både underhållande och bitterljuv på samma gång, och adelsmärket den sköna musiken har han inte tack och lov lämnat därhän.

We bought a zoo är lite oväntat riktigt engagerande och underhållande. Det hjälper naturligtvis om man rätt snabbt kopplar bort den Disney-hysteriska titeln. Fint flyt i storyn, bra skådisar och lagom mycket allvarligheter gör det här till ett trevligt feelgoodmoment i min bok. Och…näsduken kan komma till pass även här vid enstaka tillfällen. Och som sagt, får en att börja fundera på vad som är viktigt i livet. Vilken romantisk sucker man är ibland.

Maj 9 2012

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.

Apr 27 2012

Capricorn One (1977)

Finfredag och våren som närmar sig.
Då är det väl lite läge att gräva extra djupt i återtittssäcken och fiska upp en riktigt gammal favorit i the house of Flmr. Och vad det nu skulle ha att göra med finfredag och vår kan man ju fundera vidare på, men det lät kul att skriva.

Hur som haver, här är en film som alltid legat varmt om hjärtat. En sanslös megabluff gone bad och de thrillerliknande effekterna detta lurendrejeri får. Också länge omtalad för klassisk flygscen mot slutet, bara dessa minutrar fick förståsigpåare att sucka hänfört vill jag minnas efter att ha skådat filmen på bio i slutet på 70-talet.

Bakom verket hittas Peter Hyams som både regisserat och plitat ned historien. Likt en Carpenter har han med stadiga steg varit på väg ned i mörka källaren de senaste 15-20 åren, men här fick han dock till det riktigt snyggt och listigt.
Och nu är frågan; gäller det även anno 2012?

Tja, som filmfantast OCH rymdnörd är det naturligtvis svårt att inte tjusas av denna fantasifulla historia om stackars NASA som inte har råd att genomföra den utbasunerade första bemannade rymdfärden till Mars. För mycket pengar på för dåliga livsuppehållande system har slösats. Istället för att svälja förtreten och stå en stund vid skampålen försöker man rädda ansiktet genom att ge sig på en snygg liten global bluff; skicka raketen obemannad till den röda planeten, behåll astronauterna på jorden och genomför snygga fejksändningar från Mars och rymden (vän av ordning har naturligtvis redan konstaterat att det finns vissa logiska luckor i ett sådant här scenario, men för tusan man får inte vara så petig inför en sådan här härlig bluff!)

Synd bara att ingen hade räknat med ödets ironi, raketen brinner upp i atmosfären vid återinträdet mot jorden, och hur ska NASA-kostymerna nu kunna förklara de tre levande rymdkillarna på jorden? Det går ju icke och plan B = avlivning sätts i verket. Varvid våra heroes of the day tar till sjappen ut i öknen från den övergivna militärbas där de huserat eftersom de naturligtvis redan räknat ut vad som kommer att hända.

ser ju bra ut så långt!

Här har vi osande sjuttiotal, gabardinkostymer och breda slipsar, Bobby Ewing-frisyrer och ett styltat skådespel. Här finns också en ung Sam Waterston, en ännu icke brottslig O.J. Simpson och en Bond-liknande James Brolin (vilken ju faktiskt provspelade för just Bond-rollen en gång i tiden!). De matchas mot den sedvanligt slemmige Hal Holbrook som var mästerlig på att spela bad guy i kostym med noll samvete, bara hans sköna dubbelspel mot Brolins filmänka är värt nästan hela speltiden. Hjälpen för trion på flykt blir den snokande murveln Caulfield (en likaledes ung Elliot Gould) som den hårda vägen får lära sig att det kan vara lite halvfarligt att rota i mörkade bluffhistorier.

Som ett sorts dokument över 70-talet är filmen riktigt träffsäker, och kanske en liten känga åt den myndighetsmisstro som fanns i USA då. Den låg på något sätt rätt i tiden, i verkligheten florerade ju sedan länge tex rykten om månlandningens äkta vara eller inte. Actionbitarna blir med dagens mått rätt bleka, men det Hyams lyckas intill perfektion med är att göra de två små helikoptrar som letar efter rymlingarna i vildmarken till en sorts levande insekter, ständigt sökande och till synes kommunicerande med varandra. Mycket effektfullt och visuellt spännande.

Capricorn One är storymässigt fortfarande en fantasifull njutning, inbakad i snygg dramatik med dubbelspel, svek och lite forcerad action. Försedd med tidsenlig filmmusik av Jerry Goldsmith är det fortfarande en pärla att plocka fram med jämna mellanrum. Om än lite åldrad av tidens tand.
Och nu undrar man ju igen: åkte vi verkligen till månen…??

Apr 17 2012

Spy Game (2001)

Mera CIA. Mera spionraffel.
Och så in med Tony Scott bakom kameran för att säkerställa den raka, snabba och mustiga stilen.

Jag vet att det var något med den här historien som tilltalade mig då när det begav sig för bra många år sedan, och ett föredömligt billigt reainköp har nu resulterat i en återtitt som bekräftade just denna känsla.

 CIA-räven Nathan Muir (Robban Redford) gör sin sista dag på jobbet innan pensioneringen är ett faktum. Jag vet inte hur det är med er andra, men när man slutar på ett jobb brukar man väl på sin höjd bjucka arbetskamraterna på lite tårta till kaffet. När den här historien är över kommer Muir minst sagt att ha bjussat sina kollegor på både det ena och det andra vad gäller trixeri och smartfix, något som garanterat inte uppskattas av den stiffa agentbyrån i fråga.

Muir får reda på att hans fd skyddsling och kollega Tom Bishop (Brad Pitt) har råkat illa ut i Kina under ett synnerligen osanktionerat uppdrag och nu riskerar avrättning. CIA gör allt för att mörka historien och hänga ut Bishop som opålitlig och därmed kasta honom till vargarna. Något som Muir tänker göra allt för att stoppa. Istället drar han igång en fixarcirkus av sällan skådat slag och använder all sin rutin och smartness för att nästan på egen hand uppbåda en räddningsinsats i det dolda utan att ens behöva lämna spionbyråns lokaler, samtidigt som historien varvas med utvalda återblickar på Muirs och Bishops samarbete genom åren.

- har du hört den om spionen som kom in från kylan....?

Med Tony Scott bakom kameran ser man också till att det hela har fått ett snyggt utseende med  patenterade klippningar och användandet av hela färgskalan, från murrigt färgrikt till blekt avskalat, i fotot. Han håller också bra koll på tempot i historien som väl i sämsta fall kan beskrivas som lite väl otrolig. Men för tusan, underhåller det så låt gå!

Till syvende och sist är det här ju också ett glasklart fall av en snabbt berättad historia där du inte förväntas tänka alltför mycket på historiens logik, utan mer på vad du ser och hur du tar in det. Syna storyn under lupp en aning och alltför många tillrättalagda moment och tillfälligheter hjälper vår pensionär att klara skivan. Och gott om sura kostymnissar på högkvarteret finns det men eftersom Muir är dagens go-to-guy ligger han alltid ett steg före och har minst ett underhållande ess i backfickan att spela ut. Fattas bara annat. Och framför allt blir det rätt bra underhållning.

Spy Game känns trots sina hopp i handlingen rak och effektiv. Robert Redford och Braddan agerar stabilt och Scott har superkoll på sin produkt. Historien är tempostinn och snyggt berättad på ett sådant där ytligt och plastigt sätt som man kan unna sig ibland utan att skämmas. Nöjsam Hollywoodprodukt enligt pålitligt formulär.

Apr 2 2012

80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.

Mar 29 2012

Midnatt i Paris (2011)

Jag har varit i Paris två gånger, den ena som tågluffare och den andra som mer ”ordinär” besökare. Efter den här filmens fyra första minuter vill jag omedelbart återvända för ett tredje besök.

Woody Allen tar än en gång till det synnerligen smarta greppet, precis som han gjorde i Manhattan, att sätta stämningen i filmen direkt under dessa fyra minuter med galet vykortssnygga bilder på en klassisk storstad. När historien sedan rullar igång och den enorma kärleken till litteraturens och myternas Paris deklameras gång på gång har jag självklart inga problem med att köpa detta rakt av.

Och sällan har väl en tjomme känts så självklar i huvudrollen i en Allen-film som dagens charmör Owen Wilson. Han blir sådär genomsnäll och mjuk att det inte går annat än tokgilla honom från första sekund. Tungt förankrad i en, enligt honom, trist vardag och verklighet där han står i begrepp att gifta sig med den irriterande ytliga Inez (Rachel Mcadams) är paret på besök i just Paris. Författarwannabeen Gil (Wilson) förlorar sig genast i tankar om hur underbart det måste ha varit att leva i städernas stad under 20- och 30-talet som författare, att kunna sitta på de otaliga kaféerna och dryfta livets gåtor med likasinnade. Inez å sin sida gillar bara shopping och kan för sin egen del ”aldrig tänka sig att bo utanför USA….”. Egentligen är det ju ett smärre under att paret överhuvudtaget är tillsammans, men å andra sidan fungerar det som en smart katalysator för att kasta Gil in det märkliga äventyr som väntar runt hörnet.

För knappt har han hunnit gå vilse på solopromenad i staden en sen kväll förrän han av någon märklig anledning befinner sig just i 20-talets Paris! Han träffar bla legenderna Scott Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, T.S. Eliot, Picasso, alla på hans egen våglängd vad gäller livet och tillvaron och kärleken till staden. Tillbaka dagen efter i ”verkligheten” lider han sig igenom diverse utflykter med Inez och den synnerligen pompösa bekantskapen Paul (Michael Sheen) och dryga svärföräldrar innan han nattetid kan återvända till den tidsålder han suktar efter…samtidigt som han funderar över om det som hänt kanske egentligen hände i hans fantasi…?

Wilson filosoferar med rikets First Lady

Det är oerhört svårt att inte charmas av Allens manus som är fyndigt och framför allt rapp i dialogen. Träffsäkra betraktelser över företeelser och längtan efter vad som finns på andra sidan staketet avhandlas med snygg smutthet som sitter som en smäck genom hela speltiden. Ren komik varvas med bitterljuva humorsnärtar. Möjligen mattas (nästan som vanligt) Allens berättardriv något mot slutet…men vid det laget är jag ändå så charmad av det jag sett så det spelar ingen roll. Och dessutom avhandlat rent bildmässigt i ytterst varma och behagligt mjuka färgtoner.

Owen Wilson är naturligtvis en yngre upplaga av mästerregissören själv, som kanske också insett att han nu faktiskt är för gammal för att själv ränna runt och dryfta sina neurotiska tillkortakommanden. Wilson är istället mannen som är perfekt för detta, och personligen ser jag honom hädanefter som ständig Allen-tolkare i förstarollen. McAdams gör också en träffsäker insats som Gils raka motsats i livsfilosofiska funderingar, ja hela birollsgalleriet är snyggt komponerat ända ned till Frankrikes självaste Första Dam; Carla Bruni i en liten roll (som turistguide!)

Midnatt i Paris är lika mycket en Allen-komedi på sprudlande dialoghumör, twistat med en fantasifull händelseutveckling som det är en livsfundering om vad som egentligen är viktigt i livet och för just din självkänsla som individ. Woody är på bästa berättarhumör och det känns helt okej i min bok att hans manus belönades med Oscarsgubben.

Mar 27 2012

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago…” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase.

Mar 8 2012

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.

Mar 1 2012

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.