Jul 25 2014

I Spit on Your Grave (2010)

Kombon 19 spänn på Media Markt och det faktum att den gode filmitch håller den här rullen så högt som på 6:e plats över 2010 års topprullar hos sig, gjorde att ett besök i hämnarträsket bokades in när solen gått ned efter ytterligare en finfin sommardag.

Lika finfint får inte stackars Jennifer (Sarah Butler) det när hon vill hyra en isolerad stuga i Nowhere County för att odla sina författartalanger. Först kör hon vilse och tvingas fråga om vägen på den sunkigaste mack man sett på länge, och får dessutom tas med ett gäng hillbillies som sexmobbar henne direkt. När hon väl sen är på plats dröjer det inte länge förrän lugnet byts mot…tja…den sedvanligt klyschiga händelseutvecklingen…ni vet ju hur det brukar bli.

Inget nytt under solen här och Jennifer tycks snart vara ännu ett offer för de svinaktiga män som tycks härja i skogarna i Hollywood-filmer. Skillnaden är dock att Jennifer överlever och bestämmer sig för att det också är paybacktime på de mest grymma sätt hon (eller manusnissarna) kan tänka sig.

För givetvis är det här Jennifer´s show fullt ut. De dumstrutar till bondlurkar som först varit precis så sviniga som behövs för att skapa avsky mot dem, får snart smaka hämnden.
Och det är inte gott kan jag lova!

mobbare får smaka hämnd!

Är filmen nåt att ha då? Sevärd?
Tja, här finns absolut inget nytt att rapportera. Sarah Butler gör dock ett jäkligt bra jobb som den utsatta Jennifer. Våldet är rått och obehagligt i början, blir snart mer filmiskt och utstuderat när Jennifer tar hand om kommandot. Naturligtvis sitter jag och jublar som ett as när de skyldiga dårarna får vad de förtjänar av Jennifer. Precis som filmitch beskriver det; reptilhjärnan får sitt! I övrigt ganska standardiserad i sitt utförande.

Inbäddat i den här lynniga hämnarhistorien finns också en lite sidostory om en av förövarna som kanske inte avhandlas fullt ut. Synd, det vore intressant att se mer om DET dubbellivet. Men, som vanligt, speltiden på goriga storys som det här räcker inte till allt. Här är det grym hämnd som gäller. Till sista droppe.

I Spit on Your Grave varnar på omslaget för chockerande grym och intensiv. Speciellt i denna ”uncut version”. Som vanligt överdrivs det rejält på dvd-omslag och i grunden har man sett allt förut. Badassen får rättmätigt vad de förtjänar och jag hånflinar nöjt åt de grymma öden de går till mötes. Go Sarah! Men ok, Eden Lake är fortfarande bäst i den här typ av filmgenre.
Ok hämnarrulle, men inget jag lägger på minnet.

Jul 24 2014

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Jul 22 2014

300: Rise of an Empire (2014)

Same same but…NOT different.
Typ. Been there. Done that.
I sanning ett litet mysterium varför ännu en rulle stöpt i exakt samma form värks fram ett par år senare. Fast svaret stavas ju förstås CASH i kassan.

För säkerligen finns det fortfarande rätt mycket adrenalinstinna tonåringar av manligt kön (ja, jag raljerar…fast ändå inte) därute som tycker det är vrålhäftigt att se stridsscener i slowmotion, muskelpumpade krigare, pimpade badass, lättklädda damer med svärd i handen och hinkvis med filmblod. Alltså, vi pratar inte RIKLIGT med blod, snarare HYSTERISKT skvättande med den röda varan. NÄSTAN i varenda filmruta. Nästan.

Om det så är ett litet slag på truten som utdelas, ser regimannen Noam Murro (Zack Snyder har lämnat över stafettpinnen och håller sig här till manusförfattandet) till att minst en liter klarrött liksom sprutar ut från personen ifråga.
Och då kan ni ju föreställa er när det utdelas ett svärdshugg…eller ett spjut kastas…

Själva rullen i sig innehåller en tunn, tunn, tunn, JÄTTETUNN handling som uppenbarligen är både en prequel, midquel (!??!) och sequel till första filmen om Kung Leonidas och hans våldsamt tappra Spartaner. Här är det Athenarna som hotas med spö från den galne persiske härskaren Xerxes (fullmatade och sannerligen lite läskige Rodrigo Santoro återvänder i rollen). Nu är ju Xerxes dock upptagen med att spöa Leonidas i den berömda bergsklyftan och skickar därför sin stridsgalna bästa general (kvinnlig dessutom! Kul!) sjövägen för att krossa den grekiska flottan.
Ha! Som om det görs bara sådär.

Ok, enter Eva Green i en formidabel roll som överspelande krigstokig, makttokig, sextokig…ja vad ni vill…badassbrutta som minst sagt plågar grekerna med dess hipsterskäggige hjälte Themistocles (Sullivan Stapleton) i frontlinjen. Stapleton är dock ingen Gerard Butler med grymma magrutor och någon större personlighet, därför är det helt klart roligare att fokusera på Eva Green som verkar ha haft roliga timmen på jobbet. Överspel och hysteri och besatthet står på programmet och hon är PERFEKT som filmens grymma antagonist till hjälten…låt vara med, kanske för sin tidsepok, diskutabla outfits varje gång hon är i bild.

blicken man INTE vill möta…

Jag gillade första rullen rätt bra. Imponerad över tekniken och serietidningsstuket.
Här är det precis samma grej en gång till. Fast blaffigare, större och mer hysteriskt. Man kan dock inte låta bli att imponeras över att precis allt är inspelat på ett studiogolv framför färgade dukar. Det märks sannerligen inte, och här snackar vi dessutom rätt mycket vatten i scenerna!
Assnyggt gjort alltså. Men också lite tröttsamt med alla klyschiga bildvinklar och effekter som ska flasha förbi i parti och minut, ned till minsta dammpartikel i luften i motljus.

För att man inte ska känna sig helt vilsen med de nya figurerna har producenterna lyckats låna in Lena Heady på en 10-minutare från GoT, och hon hoppar snällt i Queen Gorgo-klänningen en liten stund och återupprepar sin roll som Spartas Första Dam.

300: Rise of an Empire är absolut inget nytt under fantasysolen. Hardcorefans till stilen och Frank Miller säger naturligtvis inget buttert om det här. Själv tycker jag det känns lite fantasilöst upprepande…men kan å andra sidan inte låta bli att imponeras svårt av tempot, intensiteten, tekniken, utförandet och den skogstokiga Green.
En no-brainer till film som är precis lagom om man inte vill fundera så mycket på det man ser. Sommarsnäll i betyget?

Jul 21 2014

Sommarklubben: Skjut för att döda (1988)

En av toppfilmerna på den här bloggens bästa-lista från 1988!
Och passar naturligtvis som handsken i en stekhet sommarklubbsnatt.

Vi får en lynnig Tom Berenger, smärt och slim och lagom godhjärtad vildmarksmacho.
Vi får en sharp och cool Sidney Poitier, storstadspolis på besök i samma vildmark och som behöver Berengers hjälp när jagandet på en synnerligen brutal och hänsynslös rånare/mördare tar lite ovanliga vägar. Och så mitt i allt den då snygg-snygga Kirstie Alley som kidnappad bergsguide, tillika flickvän till Berengers mulne hjälte.

Här bjuds på spänning, action a la 80-tal, och tidsenliga synthtrummor i soundtracket när spänningen stiger! Regissören Roger Spottiswoode hade full koll på sitt shit och levererade ett stycke mycket njutbart actionthriller-äventyr från USA nordvästra hörn, komplett med maffiga scenerier över vild natur, strömmande forsar och vilda snöstormar. Men vänta, ett besök i storstan hinns såklart också med…och då får vi lite ombytta roller. Härligt klyschigt!

Skjut för att döda kan också mycket väl vara en av de fånigaste titlar på en film som modern tid skådat, men vaddå, det är väl innehållet som räknas. Eller? Dessutom är känslan att det inte görs filmer som den här längre. Med samma stil och lättfångade enkelhet.
Förföljare i sommarnatten.

 

 

Jul 19 2014

Spring Breakers (2012)

Bland dom superdupermegasist på den här bollen, jag vet. Den har liksom bara legat och glott där, aldrig tagit sig upp i högen.
Men nu så. Drämmer in den i spelaren.
Pang.

Och Bom.
Vad fan såg jag nyss? Jag svär, det har gått en tid innan de här orden plitas ned. Det gick liksom inte att bara sätta sig ned och skriva precis efter rullen. Jag blir inte klok på den. Mina känslor rusar fram och tillbaka.
Ena sekund muttrar jag något ohörbart om dynga, waste of time och en enda kakafoni av grälla färger, märkliga klippningar och fan vet allt. I nästa mumlar jag kanske lite mer hörbart om fascinerande bildspråk, pastellfärger som magisk kontrast till mörkret i rullens story. Eller vaddå story!??!

Finns det nån story överhuvudtaget!? Känslan av en sorts artsy-fartsy-konstnärlig experimentrulle lägrar tungt här…och jag har ju så satans svårt för sånt. Vad fan vill regissören Harmony Korine säga med det här!? Hell, jag visste inte ens vem Korine var! Trodde det var en tjej först! (regel: döm inte personen efter namnet!) Akward!

Jag vet fortfarande inte vad han vill med den här rullen. Om han ens vill nåt. Kanske bara slösar bort x antal mille på snygga bilder på partande brats under Spring Break-ledigheten. Eller, det finns ju nåt småintressant i den stundtals dokumentära stilen, sättet att visualisera (rånscenen i början är briljant…med kameran kvar i bilen!!)

Ok, ett gäng skolbrudar (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine) vill åka ned från vardagen i Anytown till Florida och parta på lovet. Har inga pengar. Problemet löses med lite omoral och vips är det party on. Och snart ett besök i de mörkare hörnen av ytans tillvaro. Fyra tjejer på flykt från en till synes tradig vardag. Ska jag känna med dem? Det gör jag inte kan jag säga. Vill helst bara be dem skärpa till sig och fara åt helvete. De ger mig ingenting, eller vänta…jag blir ju förbannad. Så lite ger de väl tillbaka då kanske ändå.

Korine blandar och ger. Ibland får jag hemska vibbar av det där gamla programmet på MTV i kanalens barndom…där spåniga brudar och snubbar stod i pooler och dansade…kommer ni (lite äldre) ihåg? Precis så känns det här. Jag bara fnyser åt det. Liksom åt det mesta som rullar fram längs speltiden. Jag fnyser INTE åt James Franco som plötsligt dyker upp med stålgarnityr på tänderna som värsta Jaws och tatueringar. Shit, Franco ÄGER ju plötsligt hela rullen. Utflippad, knasbollefasoner och glad i humöret!
Va, sitter jag här och blir lite fokuserad på rullen helt plötsligt!?

det enda som känns normalt här är molnen.

Sen rullar det på. Upprepningar av repliker, samma scener från olika vinklar. Märkliga voiceovers av brudarna. Borde jag fatta vad det handlar om? Borde jag förstå varför regissören verkar besatt av att visa upp kvinnobröst, brunstiga jocks, minimala bikinis, dildoformade isglassar som det sugs ivrigt på…?
Jag gört icke kan jag säga.
Och det största skämtet av  alla är att på fodralet står det drama/komedi! Komedi!!!???
Det här!?

Spring Breakers är inte ett dugg bra. Fast den är ju inte usel heller, då jag tycks fastna för färgerna, finalen på rullen som känns..poetisk? Stämningen som liksom kryper på. I vissa lägen känns det som galet mycket waste of time att glo på det här speedade Miami Vice-avkoket. I andra lägen som att man är med om nåt märkligt som sätter ett sorts avtryck i konsten att berätta ett manus medelst visualisering på ett helt nytt sätt. Rullen satte sig i skallen. Då kan det inte bli annat än ett bra betyg. Trots att jag inte gillar filmen!
Hur jäkla flippat är inte DET då!?

Jul 18 2014

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

Jul 17 2014

Sommarklubben: Den galopperande detektiven (1994)

Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!”

Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.

Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.

 

Jul 16 2014

A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.

 

Jul 15 2014

Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!

 

 

 

Jul 15 2014

VM slut – tomheten! Sommaren går vidare!

Arrrgh…!
VM-fotboll slut och baksmällan känns tung.
Alltid samma sak varenda gång. Tur man har semester. Vad göra istället!?
Jo, film förstås! Nu har filmen fått stå tillbaka en aning för äventyret i Brasilien ett par veckor…men nu finns inget som hindrar!

Och vänner…förlåt att jag varit dålig på att kommentera och lufta åsikter emellanåt nu på bloggarna. Har delat tiden mellan tv-fotboll, hängmatta, soldyrkan, äventyr i Skåne, grillkvällar i skymningen…lite nedkopplat helt enkelt. Nog för att jag läst lite här och där då och då…men så aktiv i övrigt har jag inte varit.

Sommarn och semestern fortsätter ett par veckor till och jag växlar upp i filmläge lite mer!
Nu när det inte finns nån fotboll att njuta av.

P.S
….och jag sa redan från början att det var tyskarnas år.
Jepp.

 

lyser alltid när man är ledig. på ett eller annat sätt.

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Jul 1 2014

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Jun 29 2014

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

Jun 28 2014

Flmr – the summer edition!

Men titta!
Där ligger ju Flmr och loppar sig minsann!
I hängmatta och allt.
Kan det betyda…kan det vara så att det är….semesterdags igen!!?

Javisst är det så!
5 oerhört låånga (får vi hoppas) veckor ska till att börja.
Jag gillar läget.
Anpassar mig.
Offrar mig.

Bloggen rullar dock på som vanligt under heeela sommaren.
Om än i lite makligare takt då och då.
Lite årslistor, lite nyspan, lite återtittar.
Och herregud, Sommarklubben kör ju på med full fart!

Fattas bara annat!
Stay tuned!
GO FILMSOMMAR!

Jun 27 2014

Tropa de Elite 2 (2010)

Slaget om favelorna fortsätter.
Lika skoningslöst och lika hårt som  förut.

Dock med den skillnaden att plötsligt kommer inte de största hoten från knarkbaronerna i favelorna, utan från betydligt ljusskyggare figurer högt uppe i Rio´s maktsystem.
Något som vår bekanting överste (numera) Nascimento (Wagner Moura) kommer att få erfara. Det har gått ett par år sedan förra filmen och Nascimento basar över sina svartklädda ”dödspatruller” med det tvivelaktiga uppdraget att rensa upp i Rios slum. En incident på ett högriskfängelse dit elittrupperna kallats för att slå ned ett fånguppror går överstyr med våldsamma följder och Nascimento blir utsedd till syndabock och omplacerad från aktiv tjänst. Plötsligt är han chef för avlyssningsavdelningen i Riopolisens underrättelsetjänst. Samtidigt är det en luttrad och härjad Nascimento som börjar se hur myndigheterna utnyttjar korruptionen för egen vinning. Hans protegé Matias (André Ramiro), nu en garvad soldat hos de svartklädda, klarar sig heller inte undan kvasten när syndabockar ska utses.

José Padilha fortsätter i samma stil som förra filmen. Samma snabba tempo, samma visuella klipp och växlingar. Fokus nu mer mot maktens korridorer där alltmer av skumraskspelet pågår. Det är valår i Rio och nästan vad som helst känns tillåtet i kampen om röster. Knarkbaronerna är fortfarande ett problem i ögonen på de styrande, men nu finns också ett nytt hot i form av redan korrumperade poliser som plötsligt ser chansen att löpa hela linan ut och ta kontroll över hela favelor vad gäller näringsliv, handel, droger.

Trots att den här rullen möjligen känns lite mer polerad och inte liiika ruffigt gjord som sin föregångare, lyckas Padilha faktiskt att göra handlingen minst lika spännande. Och oviss.
Även om Nascimento har blivit kostymnisse börjar han rota i den förestående korruptionen inför det förestående valet, och blir naturligtvis en säkerhetsrisk för alla de ljusskygga inblandade. Wagner Moura känns faktiskt lite vassare som karaktär i den här uppföljaren. Som om hans sätt och intensiva dialoger verkligen satt sig. En karismatisk figur! Nu dessutom lite mer fokus på hans frånskilda familj och hans försök att återknyta kontakten med sin son som vuxit upp till tonåring.

kampen går vidare i skjorta och kostym!

Padilha varvar snabba dialoger med styckvisa maffiga actionsekvenser som gör skäl för namnet. Fortfarande utövas ett synnerligen rått våld när favelorna besöks och skurksen ska rensas bort.
Det läskiga är att också de korrumperade poliserna använder sig av samma brutala metoder för att dölja sina spår när det behövs.

Tropa de Elite 2 kör helt enkelt bara på i samma adrenalinspår som sin föregångare. Fokus mer på skurkarna i kostym i maktens korridorer, men fortfarande lika obehagligt realistisk och visuellt utmanande stil på filmen.
Att skilja fiende från vänner känns här om än mer besvärligare!
Mycket bra uppföljare!