Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Jan 7 2014

The Internship (2013)

Klart man fattar att det är tröstlöst att vara klockförsäljare i dessa digitala tider, när dessutom varenda tjomme har mobiltelefon med klocka (själv skulle jag dock ha oändligt svårt för att slopa armbandsklockan!).

När dessutom företaget går i konken så står de där mitt i det oroväckande livet, vännerna Billy och Nick.
Vince Vaughn och Owen Wilson.
Kanske kan den märkliga chansen som uppstår… att via ett internship hos jätten Google möjligen kämpa sig till en fast anställning…vara den Stora Chansen i livet för de här två medelålders snubbarna..?

Ja jag spottar väl i motvind…men jag gillar Vince Vaughn. Hans sköna sätt att låta sina rollfigurer förhålla sig till det mesta, vilket gör att man vill ha honom som kompis i verkligheten. Och Owen Wilsons mjuka röst som alltid har en snygg tajming när det gäller att avlossa de där dräpande kommentarerna, vare sig det handlar om kärlek eller hån. Det här är naturligtvis ännu en vandring in i Vaughn/Wilson-land där det mesta är som vanligt och efter förväntan.

grabbar att hänga med!

Det är myskänslor och underdogs. Det är häng med nördarna och de udda figurerna. De hippa och kaxiga får vad de förtjänar. Wilson hittar kärleken i Rose Byrne. Det tävlas i filmen, allt bygger på gruppdynamik. Gamlingarna får lära sig lite IT-tricks av den nya generationen kids..och kidsen i sin tur får sig naturligtvis lite excentrisk livsvisdom serverad. Skolmiljön är snyggt utbytt mot en av nätets största monsterföretag. Det sägs att Google INTE alls varit med och påverkat i filmen, men det låter naturligtvis som rena rappakaljan. Företagslogon och namnet är i bild större delen av speltiden. Sånt går man väl inte med på hur som helst. Tror jag dårå.

Skitsamma dock. Filmen är lika underhållande ändå. Det finns såklart übertydliga paralleller till andra Vaugn/Wilson-rullar…som Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Vilket inte gör mig nåt. Det är förväntad humor, lätt pruttiga skämt, devisen att den lille svage ALLTID slår den otrevligt starke bara viljan och hjärtat finns där. Det handlar inte om några nya brandtal under fanorna om man säger så.

The Internship är som att återigen träffa de gamla polarna Vaughn och Wilson ( plus en finfin cameo av en likasinnad sköning!) efter ett par filmers mellanrum. Som att de vet precis hur man stökar till det och skapar en sådan där trevlig liten stund. Slutet gott allting gott.

Jan 6 2014

Carrie (2013)

Och den där lite milda förvåningen fortsätter hos mig även under det nya årets inledning. Den där aningens uppgivna, inte förbannade, känslan av att jag inte riktigt kan se meningen med vissa rullar. Utan att de för den sakens skull är speciellt usla.

Åh vad jag trollbands av Stephen King´s roman en gång i tiden. Slukade den och kände de kalla rysningarna. Detta egentligen sorgliga drama om en alldeles vanlig (okej då.. kanske inte SÅ vanlig) tjej som bara vill vara som alla andra i skolan…gärna lite omtyckt och sedd. På ett bra sätt. Inte alldeles lätt dock, hemma väntar en helt waco morsa som för länge sedan förirrat sig för långt in i religionen för att det ska vara nyttigt.

Egentligen ett drama, en sorts tragisk mobbningshistoria som i sina mörkaste stunder säkerligen kastar ljus över vad som antagligen pågår i skolor runtom vår vackra värld hela tiden i verkligheten. King hade förstås den goda smaken att krydda det hela på sitt speciella sätt. Originalfilmen av en viss herr DePalma 1976 var faktiskt rätt lyckad och gjorde storyn rättvisa. Minns att den var både obehaglig och tragisk på samma gång. Och naturligtvis en produkt av sitt 70-tal vad gäller det visuella.

duktiga Moretz överarbetar en aning..

När nu den kvinnliga regissören Kimberley Peirce plockar upp bollen och sätter Chloë Grace Moretz i titelrollen har hon lite andra dollars och teknik att leka med. På gott och ont. Där effekterna må vara fräsigare nu är historien istället ganska tunn och vattnig. Det är inget nytt (gris)blod som rinner här kan man ju säga. Som att man lagt ett smörpapper över det gamla och hottat upp miljön med ett gäng smartphones.
Ah, Carrie är ju såklart en gammal fin klassiker..både som bok och originalfilm..och jag fattar verkligen inte grejen med att göra en precis nästan identisk version. Eller, det gör jag ju förstås. Anledningen stavas såklart dollars och en helt ny målgrupp som kanske inte har en aning om vem farbror Stephen King överhuvudtaget är.

Carrie blir en vaniljversion i moderna kläder. Moretz gör en helt ok huvudperson, mot slutet möjligen lite pajasvarning när hon tappar kontrollen. Att plocka in pålitliga Julianne Moore som hysteriskt morsa bidrar dock till att hålla värsta surbetyget borta.
Annars är det här en rejält intetsägande nyinspelning som inte fyller nån funktion i filmvärlden.

Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Dec 31 2013

Tack 2013…gott nytt 2014!

Men sådär då.
Då var året slut. Igen.
Hujeda så fort tiden går.

Filmåret 2013.
Hur var det då? Tja, lite upp och ned..ungefär som vanligt.
Fortfarande har jag rullar från året kvar att se.
Några 2013-are som setts ramlar inte in på bloggen förrän i början på nästa år. Och sen finns det ett par filmer som jag..ja…helt enkelt inte sett av olika anledningar. Men så är det ju alltid.
Så mycket filmer, så lite tid.

Den här bloggen önskar GOTT NYTT ÅR och vi ses under 2014 med nya sköna blogginlägg. Lite sedvanliga listor med topp/botten-rullar som setts under året ska man väl försöka pytsa ut också inom kort.

Å så fortsätter man ju vara stolt medlem i Filmspanarna så länge man får!

Tack för att just Du vill läsa lite här då och då.
Och tack bloggkollegor därute för att ni fortsätter pumpa ut intressanta, roliga och tänkvärda texter.
Stay sharp och have fun!

Norrköping säger Gott Nytt År!

Dec 30 2013

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.

Dec 24 2013

God Jul filmlovers!

Precis!
Ha nu alla en riktigt god jul och (förhoppningsvis ?) ledighet.

Bloggen tar ledigt några dagar.
En och annan liten recension kommer möjligen att hitta in här under mellandagarna.
Bla ska en av de sällsynta betygsfemmorna delas ut innan året ringer ut..
Å så ska ju JulQuizens rätta svar redovisas! För tusan!

God Helg till er alla!

24_12

Dec 22 2013

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?

Dec 20 2013

Silent Movie (1976)

Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.

Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?

Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.

Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.

Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.

Dumskallar i mobilt sammanträde

Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.

Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.

Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!

Dec 19 2013

Hours (2013)

För tidigt bortryckte Paul Walker´s sista (?) film handlar ironiskt nog om förmågan att överleva där döden gjort sig påmind på ett ytterst obarmhärtigt och otrevlig sätt. Och det är banne mig en riktigt engagerande one-man-show Walker bjuder på som en sorts final på sin karriär.

Nolan Hayes (Walker), en riktig helyllesnubbe, nu på väg in på sjukan med gravid hustru (Genesis Rodriguez). Platsen är New Orleans och året är 2005, och visst..en otrevlig storm med namnet Katrina är strax på väg att ödelägga hela staden. För Nolan är det dock inte den största katastrofen som kommer att inträffa. Inom loppet av någon timme får han uppleva himmel och helvete när han dels blir pappa till en dotter, men samtidigt förlorar sin fru på operationsbordet.

Barnet är för tidigt fött och måste hållas i en kuvös med en respirator inkopplad. Nolan lyckas ta sig samman och börjar vaka vid kuvösen, bara för att strax upptäcka att stormen slår ut både strömmen och i stort sett hela sjukhusets funktioner. Naturligtvis går det heller inte att evakuera respiratorn med barnet i, så det är upp till Nolan att hålla maskinen igång med ett inkopplat, handvevat (!) batteri. Som dessutom måste dras upp var tredje minut och lämnar vår hjälte i en minst sagt stressande situation. Samtidigt tycks civilisationen runt honom falla isär då katastrofen drabbar New Orleans fullt ut.

Den som av någon anledning har väntat sig en typisk Paul Walker-action-rulle här kommer naturligtvis att bli grymt besviken. Omslaget har märkligt nog klassat rullen som thrillerdrama…men någon thriller är det absolut inte. Här är det dramat som sitter i förarsätet, och vi följer en man som till en början har stora problem att acceptera det faktum att hans älskade hustru är borta bara på ett par minuter, och att han nu istället har ansvar för ett litet liv…som kan släckas i samma sekund han misslyckas med att hålla respiratorn vid liv.

En del har klagat på att det inte händer nåt speciellt i filmen. Att det segar sig å det drygaste. Jag håller dock inte med alls, utan ser en Paul Walker som kämpar med att överleva på alla de sätt han kan (alla undersökande utflykter i sjukhuset måste hela tiden avbrytas var 2-3 minut då han måste lubba tillbaka till dotterns rum och det räliga batteriet…stressande!). Trots en då och då tillrättalagd vinkel i manuset (ibland är just dom där 2-3 minuterna vääldigt långa) får Walker gott om tid att visa att han faktiskt kunde spela mer än en bilkörande vildhjärna. Speciellt scenerna när han för en sorts dialog med sin nyfödda dotter (och senare en hund!) påminner om den strandade Tom Hanks i Cast Away.

Filmen är ganska enkel och har en liten rollista. Vilket inte alls stör. Känslorna och den speciella situationen med katastrofen i New Orleans går fram klockrent, och om man nu satt lite avvaktande i filmens början, så dras man mer och mer in i berättelsen minut för minut. Just känslan att liksom Nolan inte veta vad som komma skall från en stund till en annan är ganska effektiv.

jaha…bakom ratten igen. dock bara tillfälligt.

Walker gör ett engagerat intryck och gör filmen till sin egen, spelar ut hela sitt register när det behövs…och på nåt sätt känns det fint att han till slut fick visa att det fanns mer än ytliga roller därute. Genesis Rodriguez avpolletteras således raskt i början av manusförfattaren och regissören Eric Heisserer, men återkommer i drömlika sekvenser under filmens gång. Kanske ett sätt för Nolan att hålla sig från att tappa det helt mitt i kaoset? Även om manus mest handlar om drama och sorg, kan naturligtvis Heisserer inte hålla sig från att slänga in lite orosmoment i form av kringstrykande plundrare som hotar Walkers situation. Så pass långt in i storyn låter man det dock passera som helt naturligt i händelseutvecklingen.

Hours är ett drama om liv och död och sekunder. Bokstavligt talat. Paul Walker ska ha cred för att han hoppade på projektet, och gör sin average-Joe till en snubbe man verkligen känner för. Långt ifrån en pangpärla till rulle, men en historia som engagerar ända till slutet.
Känns lite som att det verkligen BORDE vara Walkers sista insats framför kameran.
En värdig final…typ.

Dec 18 2013

Flmr vs Julen: Svensson Svensson – en riktigt god jul (1994)

I varje familjekonstellation skapas det ofta olika tv-traditioner runt jul.
Att Kalle ska vevas i de flesta hem är ju liksom så självklart att man nästan inte behöver nämna det. Och så finns det faktiskt en och annan lite modernare trend som börjat poppa upp. Tv-tablåerna ser smartheten i att köra återkommande program och julfilmer. Och sedan ska man ju naturligtvis inte glömma att det faktiskt finns de som helt väljer bort tv på självaste julafton.

Själv är jag nog en sådan. Eller, inte väljer bort helt. Det var ju det här med Kalle och Karl-Bertil förstås. Men sen klarar jag mig nog. Hellre umgänge och prat med nära och kära. Eller varför inte lite fingrande på de (förhoppningsvis) fådda julisarna.

Naturligtvis är jag ju inte sämre än att jag redan skapat egna små traditioner. Till exempel MÅSTE Ett Päron till Farsa Firar Jul ses kvällen INNAN julafton (inte PÅ julafton som diverse kanaler envisas med) tillsammans med den obligatoriska skinkmackan, musten och lite glögg. Men innan dess gott folk, har även dagens lilla objekt fått köra sina årliga 30 minuter från tv-burken.

Ingen fräsig film i ordets bemärkelse alltså. Bara en halvtimmes skoj med SVT:s kanske mest kända komedifamilj. Möjligen har några av er inte alls har nån relation till familjen Svensson, det är ju trots allt ett par år sedan nu (familjen återkom ju iof sig i ett par rätt usla filmer). Märks inte minst på pappa Gustavs postkläder som är hopplöst out of date (har jag fått det berättat för mig av en synnerligen närstående källa). Nåväl, efter att framgångsrikt ha vevat serien i ett antal avsnitt bestämde sig uppenbarligen manusförfattarna att det skulle vara lite skoj att visualisera hur julen, eller julafton, kunde te sig hemma hos en alldeles ”vanlig” radhusfamilj.

Och nästan lite skrämmande lyckas man också genuint fånga lite av det där som vi alla (?) jagar.  Medelsvensson-julen kanske? Det ska vara jullovsmorgon (helst Scooby-Doo), traditioner som ska följas till punkt och pricka. Alla eventuella avvikelser från mönstret blir konstigt och galet. Och vad ska jag säga? Man har ju växt upp på 70- och 80-talet. Klart det känns igen! När jag var ung spoling tyckte vi också allra bäst om att fira julen själva i hemmet. Efter den obligatoriska lilla förmiddagsrundan hos farmor och mormor förstås.

allt klart för Kalle!

Hos mig är således igenkänningsfaktorn skyhög när Gustav Svensson (Allan Svensson) ska ha det som vanligt på dopparedagen. Hustrun Lena i Suzanne Reuters skepnad är naturligtvis underbart cool i alla lägen, och den som har superkoll. Gustav mest bara…är.
Och spelar på alla våra fördomar och klyschor om den förvirrade och klantige pappan.

Svensson Svensson – en riktigt god jul är således ett måste innan julafton i the House of Flmr. Lite skön tönthumor, dräpande repliker och lite nostalgivibbar från förr. På något sätt känns det helt rätt att ta med dagens tv-avsnitt in under fanorna när det gäller ”Flmr vs Julen” även om det inte handlar om en långfilm. Säkert har du redan sett klantigheterna något år, då SVT väljer att reprisera på självaste julafton sedan ett antal år tillbaka. Och du som ev. inte har haft anledning att kika ännu…: missa inte.  Lite larvigt, lite töntigt…men väääldigt fånmysigt.


Julfaktor: Ganska hög. Julprylar, gran, julmusik och lite lagom med studiosnö som dras in.

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Dec 16 2013

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Dec 13 2013

Flmr vs Julen: Julfritt (2004)

Försök aldrig avskaffa julen.
Speciellt inte i en julkomedi. Fråga bara Luther Krank (Tim Allen). När dottern åker utomlands för att volontärarbeta tappar Luther lusten för allt vad jul heter. Dessutom är det ju dyrt som satan att fira jul! Bättre då att lägga cashen på en liten semestertripp till Karibien.
Som dessutom blir betydligt billigare!

Mrs Krank, Nora (Jamie Lee Curtis), är inte lika övertygad om det smarta i att överge julen bara sådär men låter sig övertalas och nu gäller det bara att hålla sig cool fram till juldagen då det är dags för avresa mot varmare breddgrader. Att avskaffa julen bara sådär innebär ju också att strunta i både julbelysning, gran, julkort, julmat och hela faderullan. Något som inte går villakvarterets övriga invånare obemärkt förbi. Speciellt inte gatans ordningsman Vic Frohmeyer (Dan Aykroyd)..dessutom julälskare av rang. Onda ögat på paret Krank således.

Dagens julgalenskaper bygger från början på en liten novell av rätt kände John Grisham. Minsann. En sorts tvärtom-berättelse om svårigheterna med att försöka komma undan julen. Inte det lättaste. Luther är dock fast besluten om att inget ska komma ivägen för lite sand och varm sol istället för snö, kyla och dyra utgifter. Naturligtvis går det åt skogen runt sisådär en kvart in i filmen.

Allen drar fördelarna med att välja gult som julens färg.

Här är  såklart inga konstigheter i manus.
Den som väntar på det sedvanliga sättet att fira jul i amerikanska komedier blir inte besviken. Trots alla besvär att undvika allt med julen och dess traditionella inslag, lyckas Luther och Nora snart fastna i besvärligheterna. Om man vill kan man möjligen se en liten drift med den kommersiella sidan av högtiden och alla dess oskrivna lagar som inte får brytas.

Att Tim Allen är pålitlig som komediskådis vet man ju, men nog går han lite på halvfart här. Desto piggare Jamie Lee Curtis som har några riktigt halvhysteriska scener…och dessutom tas chansen att skoja lite med Curtis´bakgrund som den klassiska ”Queen of scream” en gång i tiden. Förutom den påfrestande Aykroyd fylls rollistan upp med diverse halvkändisar, och på något sätt fyller de ändå alla sin funktion i den här halvtama rullen. Vissa inslag av den svarta humorn går dock hem, och överlag är det väl en ganska ok historia att glo på. Den som inte ser hur det här kommer att sluta 5 minuter in i filmen…kan inte ha sett mycket film på temat.

Julfritt, eller Christmas with the Kranks, är i grunden en rätt blek version av alla de andra julfilmerna om hårt prövade familjemedlemmar i jultider. Den sirapssliskiga julfeelingen som Hollywood är en fena på kommer man dock inte undan. Även om den försöks döljas med en udda approach.
Jul är ändå jul och det blir till slut ganska ok underhållning för stunden.
Varken mer eller mindre. Jul-mellanmjölk kanske?

Julfaktor: Helt ok. Snön kommer mot slutet…och då tar det sig med granar, blinkande lampor och allt det andra.

Dec 12 2013

The Heat (2013)

Men hallå vad otippat kul!
Äsch vaddå, jag har väl redan läst rätt mycket lovord både här och där.
Men det är ju först när man själv får upplevelsen i knät man kan ta ställning själv.

Och det är alltså buddy-cop-läget som gäller här.
Igen. Detta uttjatade ämne och nästan (?) utdöda. MEN, galenskaperna är hoptotade av en kvinna, Katie Dippold…som möjligen slår an en ny ton, och visualiserat av Paul Feig som också gjorde den skönt oborstade Bridesmaids. Samma tonfall och läge här ungefär.
Visst, det spelas på både sex, snusk och fördomar och klyschor..men det är våra huvudrollsbrudar som sitter i förarsätet och kontrollerar det hela, dominerar.
De är ju  knappast några offer här om man säger så.

Stiffa och analt ordningsamma FBI-agenten Ashburn (Sandra Bullock med vibbar av en viss Saga Norén) är en rejäl plåga att jobba med. Dessutom tycks hon helt sakna social kompetens. Effektiv visst, men ingen man drar en fredagsöl ihop med kanske. Nytt uppdrag väntar runt hörnet, som dessutom kan ta henne ett kliv upp på karriärstegen också. Kanon tycker Ashburn och drar till Boston där hjälp behövs med att plocka en mystisk knarkboss som håller på att ta över hela stan. Problemet är bara att hon snart måste jobba tillsammans med Bostons kanske största foulmouth, den kvinnliga polisen Mullins (UNDERBARA Melissa McCarthy!).

Stora problem förstås, revirpinkande och sociala skills av varierande natur som ställs mot varandra. Behöver man fundera för en sekund på hur det hela ska utvecklas? Nä, skulle inte tro det. Mullins behövs för sin kännedom om stan och dess alla kriminella element och Ashburn bidrar med…tja vad bidrar HON med egentligen? Mmm, kanske the looks dårå när hormonstinna badass behöver snärjas…och lite effektiv vapenpower förstås.

Känns som att Feig håller stilen från sin förra rulle. Det är rått, oborstat, roligt och elakt på samma gång. Dock, med den där lilla tonen av godhet bakom. De två brudarna käbblar naturligtvis om det mesta, men gillar ju varandras sällskap såklart. Storyn är bland de tunnare som skådats och man behöver ju inte vara någon Sherlock för att se vart den ungefär kommer att landa. Extra plus i manus till sidospåret med Mullins helt galna familj, med en skock bröder som alla verkar skogstokiga. Kul också att man tar sig lite tid att driva med staden Boston, dess dialekt och besatthet av sport.

Bostons Bästa Brudar!

Att Sandra Bullock är ganska gemytlig som skådis har jag tyckt länge, men frågan är om hon inte bjuder lite extra på sig här. Som om manuset, Feigs regi och framför allt samarbetet med McCarthy lockar henne att bli lite extra galen. En fullträff för henne rollmässigt påstår jag. Och åh vad störtskön Melissa McCarthy är! Hur kan man inte älska denna skådis!? Hoppas hon får ett långt skådisliv i lycka. Hon sätter allt och alla på plats. Stentuff, grov i mun men naturligtvis med ett hjärta av guld. Hon var kalaskul i Bridesmaids, men här är hon baske mig ännu bättre!

Trots avsaknad av ett djupare manus är det skönt trivsamt hela vägen. Storyn saggar sällan FÖR mycket, ”fyllescenerna” på baren är härliga..och det mesta rullar på sådär snabbt och schysst som kännetecknar en rulle med bra driv!

The Heat är perfekt underhållning. Påstår jag. Två ascoola kvinnor som kickar badass så det står härliga till. Visst, snortunn story, men den äppelpajbakas in lagom sockrat i härliga dialoger och fräsigt utförande. En rulle man blir glad av! Så är det!
Och förtexterna i början! Hur snygga som helst! Man vill bara att Huggy Bear ska dyka upp! (Honom kommer ni väl ihåg!??!! Inte…?!
Riktigt bra entertainment som man kan gå och tänka på i flera dar efteråt..!