Etikettarkiv: 2013

Jan 16 2014

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Jan 15 2014

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

Jan 14 2014

Rush (2013)

I mitten på 70-talet hade jag precis passerat 10-årsstrecket, och läste då och då tidningar om motorsport. Mest för att det alltid fanns färgglada posters med på fräcka bilar. Speciellt på Formel 1-bilar. Så jäkla intresserad av själva sporten Motorsport var jag nog inte.

Men Teknikens Värld hade ett år med en jätteplansch på alla Formel 1-bilar och dess förare (minnet!) Assnygga bilar såklart i alla möjliga färger. Det var ju självklart Ronnie Peterson som gällde. Hans svarta Lotus. Den tuffa. Men det fanns ju också den där mystiske österrikaren Niki Lauda, som dessutom senare såg lite läskig ut efter sin svåra brännskada. Och så fanns det ju den där tjommen som man inte riktigt hade koll på; James Hunt. Tyckte faktiskt han liknade Ronnie, och under senare år skulle jag mest komma ihåg honom som snubben som på dramatiska tv-bilder drog ut Peterson ur dennes brinnande bil efter den tragiska kraschen på Monza 1978 då svensken omkom. Samt att han var med i det engelska tv-tramset Plankan som enögd lastbilschaffis!

Desto trevligare då att via pålitlige regissören Ron Howard få lära känna en annan James Hunt. Och en annan Niki Lauda. Dagens manus gör något rätt smart; går inte in för att i detalj beskriva de här gubbarnas liv och karriär. Det blir ingen sedvanlig uppställning av bestämda checkpoints som måste klaras av. Howard och storyn fokar istället mer på den rivalitet som rådde mellan raceressen. Såklart att det spetsas till och filas en aning för filmen, men överlag känns det som att det absolut är ett trovärdigt scenario som spelas upp. Att filmens fokus mer ligger på nedslag i förarnas envisa ”envig” mellan varandra gör såklart att övriga racereliten i mitten på 70-talet mest flimrar förbi i utkanten av handlingen. Inget som stör alls dock. Men visst känner man igen namnen när de dyker upp (och såklart kan man fortfarande se den där planschen på väggen för sina ögon…), Clay Regazzoni, Jody Scheckter, Emerson Fittipaldi, Jochen Mass, Mario Andretti….

Trots att vikten här ligger på personligheterna glömmer filmräven Howard  inte bort att ge bang för bucksen. Sekvenser svämmar över av snygga racermoment, smart klippta scener, snygga retrodetaljer på både bilar, depåer, folk och annat fä. Det känns trovärdigt som tusan helt enkelt! Den ökända kraschen och debaclet på Nürburgring 1976 finns naturligtvis med och känns helt autentiskt återgivet.

Snygg spelat också i huvudrollerna av både Chris Hemsworth och Daniel Brühl som de två antagonisterna Hunt och Lauda. Varandras motsatser i det mesta, men ändå karaktärer som gör att det inte går att tycka mindre bra om någon av dem. Förvånansvärt ”opladdrig” i sitt manus och dialoger, enligt rykten träffades manusförfattaren Peter Morgan och Niki Lauda över en ansenlig mängd middagar för att diskutera förhållandet Lauda/Hunt under de här aktuella åren.

snyggt värre när Howard öser på med detaljer

Själv gillar jag ju också Ron Howard som regissör. Han tycks ha en förmåga att alltid leverera stabila produkter vilken genre han än rör sig i. Här blir det aldrig direkt klyschigt polerat, mer raka rör och faktabaserat i storydriven (även om möjligen vissa detaljer i Hunts privata liv och leverne har fått sig en liten knuff i rätt manusriktning för att motsvara bilden av en raceråkande playboy). Vad man ändå utläser både här och förmodligen i verkliga livet är att både Lauda och Hunt troligen tyckte om varandra trots den stiffa rivaliteten. Dessutom skvallrar verkligen filmen om en svunnen tid när det mer handlade om att KÖRA en racerbil än att sitta och ratta en mekanisk best som ställts in med tusentals datorer i förväg.

Och tänk va…samma år som den här filmens klimax utspelas gick en av GP-deltävlingarna i Anderstorp Sweden!  (som vanns av…..Jody Scheckter)

Rush drar hem otaliga poäng på att blanda snyggt filmad adrenalinpumpad raceraction (finalen är oerhört läcker) med drama och personer som man direkt fattar ett genuint intresse för i handlingen. Man bryr sig om båda läger i kampen mellan fartfantomerna.
En sällsynt bra BOATS där man faktiskt inte behöver vara så  intresserad av Formel 1 för att uppskatta historien!

Jan 13 2014

Kick-Ass 2 (2013)

Visste månne regissören till originalet, Matthew Vaughn, varthän det här skulle kunna barka och gav fan i att ta regijobbet på dagens alster? Å andra sidan, varför skulle han då bemöda sig med att stå kvar som producent om han inte trodde på idén..?

Svaret kan naturligtvis stavas c-a-s-h.
Ett koncept hos föregångaren som gick hem lite varstans i stugor och hos förståsigpåare med sin något udda mix av svart humor, underhållningsvåld, vardagsdrama, läckra stunts och störtskön musik. Man är väl bara bäng om man inte smider medan DET järnet är varmt. Eller!?

Dessvärre betyder det ju inte att en uppföljare automatiskt blir en lika trevligt skojfrisk och hipp skapelse som sin föregångare Sure, man kan ta ett smörpapper och lägga ut det..sno det bästa från förra rullen och snärta in ett par nya detaljer och karaktärer…men det kan gå hur som helst. Och här är känslan att det inte går helt i den riktning som producenter kanske önskat.

De två viktigaste är såklart kvar, Hit-Girl och Kick Ass själv. Dock saknar man en Big Daddy här för att liva upp (?) stämningen. Att brotta in Jim Carrey som lite lagom oinspirerat river av ett par scener gör varken till eller från. Överlag saknas här den där rätt luriga och listiga svarta humorn som var så utmärkande i föregångaren. I brist på det verkar nye regissören och manusplitaren Jeff Wadlow satsa på mer effekter och mer blodig underhållning mellan dialogerna. Till slut blir det så over the top att man inte bryr sig direkt om storyn överhuvudtaget.

Kick Ass, Dave Lizewski (Aaron Taylor-Johnson) är trött på hela grejen med superhjältar. Han planerar att avveckla sitt alter ego, men får plötsligt idén att han och Hit-Girl, Mindy, (Chloë Grace Moretz) borde teama upp sig och bli ett nytt radarpar. Mindy har å sin sida fått stränga förhållningsorder från sin förmyndare att lägga ned sin ”hobby” nu när hennes pappa är borta. Dags att bli en vanlig tonåring.

De berömda ränderna går naturligtvis aldrig ur, och snart är både Kick Ass och Hit-Girl i farten igen. Återigen blir det att slåss mot den bratige Chris D´Amico från förra rullen, eller The Motherfucker som hans nya alter ego kallar sig. Världsherravälde (nåja) lockar den slynglige brottslingen att starta upp sitt eget illvilliga rövarband av badass-supertyper. Kampen drar igång och våra hjältar får naturligtvis assistans av en hoper andra godhjärtade figurer som också vill leka hjältar.

ibland är det skönare att bara dra en kopp än att dra på en snyting

Som ni hör, mer eller mindre en soppa av scener som staplas på varandra där lagom brutalt underhållningsvåld samsas med lätt sunkig humor. Jag säger inte att del 2 suger, ett par underhållande och skrattiga scener gömmer sig faktiskt i det här manuset också, men som helhet är uppföljaren både tristare och klumpigare än första filmen.

Dessutom känns det som att det mesta går på halvfart. Inget bra tecken.

Både Taylor-Johnson och Grace Moretz gör dock vad de kan för att hålla stilen uppe. Jim Carrey dyker alltså upp som den udda rättskiparen Colonel Stars and Stripes, men känns förvånansvärt blek. I övrigt är det väl som förväntat i rollistan.

Kick Ass 2 är kanske den där rullen som alla, med facit i handen, känner inte blev så bra i verkligheten som den verkade på papperet. Inte superdåligt. Inte speciellt bra. Den spelar naturligtvis in sin beskärda del av pengar. Fast mer på gamla meriter. Oerhört lättglömt när eftertexterna rullar igång.
Oinspirerat.

Jan 7 2014

The Internship (2013)

Klart man fattar att det är tröstlöst att vara klockförsäljare i dessa digitala tider, när dessutom varenda tjomme har mobiltelefon med klocka (själv skulle jag dock ha oändligt svårt för att slopa armbandsklockan!).

När dessutom företaget går i konken så står de där mitt i det oroväckande livet, vännerna Billy och Nick.
Vince Vaughn och Owen Wilson.
Kanske kan den märkliga chansen som uppstår… att via ett internship hos jätten Google möjligen kämpa sig till en fast anställning…vara den Stora Chansen i livet för de här två medelålders snubbarna..?

Ja jag spottar väl i motvind…men jag gillar Vince Vaughn. Hans sköna sätt att låta sina rollfigurer förhålla sig till det mesta, vilket gör att man vill ha honom som kompis i verkligheten. Och Owen Wilsons mjuka röst som alltid har en snygg tajming när det gäller att avlossa de där dräpande kommentarerna, vare sig det handlar om kärlek eller hån. Det här är naturligtvis ännu en vandring in i Vaughn/Wilson-land där det mesta är som vanligt och efter förväntan.

grabbar att hänga med!

Det är myskänslor och underdogs. Det är häng med nördarna och de udda figurerna. De hippa och kaxiga får vad de förtjänar. Wilson hittar kärleken i Rose Byrne. Det tävlas i filmen, allt bygger på gruppdynamik. Gamlingarna får lära sig lite IT-tricks av den nya generationen kids..och kidsen i sin tur får sig naturligtvis lite excentrisk livsvisdom serverad. Skolmiljön är snyggt utbytt mot en av nätets största monsterföretag. Det sägs att Google INTE alls varit med och påverkat i filmen, men det låter naturligtvis som rena rappakaljan. Företagslogon och namnet är i bild större delen av speltiden. Sånt går man väl inte med på hur som helst. Tror jag dårå.

Skitsamma dock. Filmen är lika underhållande ändå. Det finns såklart übertydliga paralleller till andra Vaugn/Wilson-rullar…som Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Vilket inte gör mig nåt. Det är förväntad humor, lätt pruttiga skämt, devisen att den lille svage ALLTID slår den otrevligt starke bara viljan och hjärtat finns där. Det handlar inte om några nya brandtal under fanorna om man säger så.

The Internship är som att återigen träffa de gamla polarna Vaughn och Wilson ( plus en finfin cameo av en likasinnad sköning!) efter ett par filmers mellanrum. Som att de vet precis hur man stökar till det och skapar en sådan där trevlig liten stund. Slutet gott allting gott.

Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Dec 30 2013

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.

Dec 22 2013

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?

Dec 19 2013

Hours (2013)

För tidigt bortryckte Paul Walker´s sista (?) film handlar ironiskt nog om förmågan att överleva där döden gjort sig påmind på ett ytterst obarmhärtigt och otrevlig sätt. Och det är banne mig en riktigt engagerande one-man-show Walker bjuder på som en sorts final på sin karriär.

Nolan Hayes (Walker), en riktig helyllesnubbe, nu på väg in på sjukan med gravid hustru (Genesis Rodriguez). Platsen är New Orleans och året är 2005, och visst..en otrevlig storm med namnet Katrina är strax på väg att ödelägga hela staden. För Nolan är det dock inte den största katastrofen som kommer att inträffa. Inom loppet av någon timme får han uppleva himmel och helvete när han dels blir pappa till en dotter, men samtidigt förlorar sin fru på operationsbordet.

Barnet är för tidigt fött och måste hållas i en kuvös med en respirator inkopplad. Nolan lyckas ta sig samman och börjar vaka vid kuvösen, bara för att strax upptäcka att stormen slår ut både strömmen och i stort sett hela sjukhusets funktioner. Naturligtvis går det heller inte att evakuera respiratorn med barnet i, så det är upp till Nolan att hålla maskinen igång med ett inkopplat, handvevat (!) batteri. Som dessutom måste dras upp var tredje minut och lämnar vår hjälte i en minst sagt stressande situation. Samtidigt tycks civilisationen runt honom falla isär då katastrofen drabbar New Orleans fullt ut.

Den som av någon anledning har väntat sig en typisk Paul Walker-action-rulle här kommer naturligtvis att bli grymt besviken. Omslaget har märkligt nog klassat rullen som thrillerdrama…men någon thriller är det absolut inte. Här är det dramat som sitter i förarsätet, och vi följer en man som till en början har stora problem att acceptera det faktum att hans älskade hustru är borta bara på ett par minuter, och att han nu istället har ansvar för ett litet liv…som kan släckas i samma sekund han misslyckas med att hålla respiratorn vid liv.

En del har klagat på att det inte händer nåt speciellt i filmen. Att det segar sig å det drygaste. Jag håller dock inte med alls, utan ser en Paul Walker som kämpar med att överleva på alla de sätt han kan (alla undersökande utflykter i sjukhuset måste hela tiden avbrytas var 2-3 minut då han måste lubba tillbaka till dotterns rum och det räliga batteriet…stressande!). Trots en då och då tillrättalagd vinkel i manuset (ibland är just dom där 2-3 minuterna vääldigt långa) får Walker gott om tid att visa att han faktiskt kunde spela mer än en bilkörande vildhjärna. Speciellt scenerna när han för en sorts dialog med sin nyfödda dotter (och senare en hund!) påminner om den strandade Tom Hanks i Cast Away.

Filmen är ganska enkel och har en liten rollista. Vilket inte alls stör. Känslorna och den speciella situationen med katastrofen i New Orleans går fram klockrent, och om man nu satt lite avvaktande i filmens början, så dras man mer och mer in i berättelsen minut för minut. Just känslan att liksom Nolan inte veta vad som komma skall från en stund till en annan är ganska effektiv.

jaha…bakom ratten igen. dock bara tillfälligt.

Walker gör ett engagerat intryck och gör filmen till sin egen, spelar ut hela sitt register när det behövs…och på nåt sätt känns det fint att han till slut fick visa att det fanns mer än ytliga roller därute. Genesis Rodriguez avpolletteras således raskt i början av manusförfattaren och regissören Eric Heisserer, men återkommer i drömlika sekvenser under filmens gång. Kanske ett sätt för Nolan att hålla sig från att tappa det helt mitt i kaoset? Även om manus mest handlar om drama och sorg, kan naturligtvis Heisserer inte hålla sig från att slänga in lite orosmoment i form av kringstrykande plundrare som hotar Walkers situation. Så pass långt in i storyn låter man det dock passera som helt naturligt i händelseutvecklingen.

Hours är ett drama om liv och död och sekunder. Bokstavligt talat. Paul Walker ska ha cred för att han hoppade på projektet, och gör sin average-Joe till en snubbe man verkligen känner för. Långt ifrån en pangpärla till rulle, men en historia som engagerar ända till slutet.
Känns lite som att det verkligen BORDE vara Walkers sista insats framför kameran.
En värdig final…typ.

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Dec 12 2013

The Heat (2013)

Men hallå vad otippat kul!
Äsch vaddå, jag har väl redan läst rätt mycket lovord både här och där.
Men det är ju först när man själv får upplevelsen i knät man kan ta ställning själv.

Och det är alltså buddy-cop-läget som gäller här.
Igen. Detta uttjatade ämne och nästan (?) utdöda. MEN, galenskaperna är hoptotade av en kvinna, Katie Dippold…som möjligen slår an en ny ton, och visualiserat av Paul Feig som också gjorde den skönt oborstade Bridesmaids. Samma tonfall och läge här ungefär.
Visst, det spelas på både sex, snusk och fördomar och klyschor..men det är våra huvudrollsbrudar som sitter i förarsätet och kontrollerar det hela, dominerar.
De är ju  knappast några offer här om man säger så.

Stiffa och analt ordningsamma FBI-agenten Ashburn (Sandra Bullock med vibbar av en viss Saga Norén) är en rejäl plåga att jobba med. Dessutom tycks hon helt sakna social kompetens. Effektiv visst, men ingen man drar en fredagsöl ihop med kanske. Nytt uppdrag väntar runt hörnet, som dessutom kan ta henne ett kliv upp på karriärstegen också. Kanon tycker Ashburn och drar till Boston där hjälp behövs med att plocka en mystisk knarkboss som håller på att ta över hela stan. Problemet är bara att hon snart måste jobba tillsammans med Bostons kanske största foulmouth, den kvinnliga polisen Mullins (UNDERBARA Melissa McCarthy!).

Stora problem förstås, revirpinkande och sociala skills av varierande natur som ställs mot varandra. Behöver man fundera för en sekund på hur det hela ska utvecklas? Nä, skulle inte tro det. Mullins behövs för sin kännedom om stan och dess alla kriminella element och Ashburn bidrar med…tja vad bidrar HON med egentligen? Mmm, kanske the looks dårå när hormonstinna badass behöver snärjas…och lite effektiv vapenpower förstås.

Känns som att Feig håller stilen från sin förra rulle. Det är rått, oborstat, roligt och elakt på samma gång. Dock, med den där lilla tonen av godhet bakom. De två brudarna käbblar naturligtvis om det mesta, men gillar ju varandras sällskap såklart. Storyn är bland de tunnare som skådats och man behöver ju inte vara någon Sherlock för att se vart den ungefär kommer att landa. Extra plus i manus till sidospåret med Mullins helt galna familj, med en skock bröder som alla verkar skogstokiga. Kul också att man tar sig lite tid att driva med staden Boston, dess dialekt och besatthet av sport.

Bostons Bästa Brudar!

Att Sandra Bullock är ganska gemytlig som skådis har jag tyckt länge, men frågan är om hon inte bjuder lite extra på sig här. Som om manuset, Feigs regi och framför allt samarbetet med McCarthy lockar henne att bli lite extra galen. En fullträff för henne rollmässigt påstår jag. Och åh vad störtskön Melissa McCarthy är! Hur kan man inte älska denna skådis!? Hoppas hon får ett långt skådisliv i lycka. Hon sätter allt och alla på plats. Stentuff, grov i mun men naturligtvis med ett hjärta av guld. Hon var kalaskul i Bridesmaids, men här är hon baske mig ännu bättre!

Trots avsaknad av ett djupare manus är det skönt trivsamt hela vägen. Storyn saggar sällan FÖR mycket, ”fyllescenerna” på baren är härliga..och det mesta rullar på sådär snabbt och schysst som kännetecknar en rulle med bra driv!

The Heat är perfekt underhållning. Påstår jag. Två ascoola kvinnor som kickar badass så det står härliga till. Visst, snortunn story, men den äppelpajbakas in lagom sockrat i härliga dialoger och fräsigt utförande. En rulle man blir glad av! Så är det!
Och förtexterna i början! Hur snygga som helst! Man vill bara att Huggy Bear ska dyka upp! (Honom kommer ni väl ihåg!??!! Inte…?!
Riktigt bra entertainment som man kan gå och tänka på i flera dar efteråt..!

Dec 10 2013

Elysium (2013)

Återigen är det ganska roande att notera de där mönstren i Hollywood.
När det är så uppenbart att de olika studiosarna springer och småkikar på varandra.
För det kan väl knappast vara en tillfällighet va..?

2013 blev således rymdfilmens år igen. Eller, kanske mer året då vår jordboll på olika sätt stod i centrum i diverse framtidsscenarion. Oblivion var snygg och lite lurig. After Earth hade smulor av snygghet men var annars en riktig stinker. Dagens äventyr är lite gritty, snygg större delen av tiden och…kanske den fartigaste av dem alla.
Vilket man får tacka för.

Såklart att jag gillade Neill Blomkamp´s förra, District 9.
Då en snygg omskrivning på ett synnerligen aktuellt samhällsproblem. Och det börjar likadant här, som en sorts förlängning av tonen i den förra filmen. Jorden är stinkig, överbefolkad och uppdelad i de bättre bemedlade och de som lever från hand till mun. Sjukdomar, miljöproblem och allmänt elände har dessutom gjort att gräddan av befolkningen, de svinrika och rätt samvetslösa, har skaffat sig en helt ny fristad. Rymdstationen Elysium som svävar i omloppsbana runt det (fortfarande) blå klotet. Rymdstation förresten…mer en annan värld, med konstgjord atmosfär, sjöar, vacker natur, ren luft, snygga hus och lika snygga och välmående invånare.
Och så framför allt; inga sjukdomar. Här botas den svåraste åkomma i ett nafs.

Paradiset strax utanför jorden med andra ord.
Och givetvis inte för packet som är kvar på den slitna jordytan. Totaltförbjudet för den som inte kan betala för sig eller har ”rätt” bakgrund. Alla försök till ”illegal” invandring straffas hårt av förstyrerskan Delacourt (Jodie Foster), en sorts säkerhetschef på bygget som märkligt nog inte vekar ha mycket till övers för sina medmänniskor alls, rika eller fattiga. Man undrar lite varför.

Max (Matt Damon) är en olycklig tjomme som inte haft det lätt i livet nere på jorden.
Än svårare blir det när han råkar ut för en olycka och får besked om att han kommer att dö inom ett par dagar. Snacka om att ett besök på Elysium hade vara gött nu, där han skulle kunna bota sig själv med hjälp av den flashiga tekniken. Och se, chansen kommer! När Max beblandar sig med ett par påhittiga och smarta kriminella figurer öppnas en möjlighet bara sådär. Som dock kommer att kräva en och annan uppoffring av vår huvudperson.

Första halvan av Blomkamps historia är mycket bra. Framför allt är det ytterligare en sorts livsåskådning i ämnet hur vi som människor är funtade. Vilka som ska ha rätten att bestämma om andras öden. Problemet med illegal invandring, livsvillkor och om man kan påverka sitt öde. Allegorin funkar lysande, preppad med lite framtidsteknik och snygga effekter. Visuellt är det lite småskitigt, rörigt och kontrasten till det mäktiga, svävande, paradiset i rymden är slående.

Ju mer Max tar sig mot en öppning att kunna ta sig upp till rymden, ju mer övergår filmen gradvis i ren sci-fi-action. Kanske inte helt oväntat..och möjligen lite svårt att undvika. Det sparas inte på effekter och fräsig action som vävs in sömlöst i det visuella. In på banan också med gamle bekantingen Sharlto Copley som hysteriskt galen hencheman åt rymdbruttan Delacourt. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Copleys figur, Kruger (med störtskön sydafrika-dialekt), är en komisk sidekick eller bara en vettlös galning? Rätt roande måste jag dock erkänna. Foster å sin sida blir dock alldeles för anonym och schablonaktig. Här skulle man ha velat få veta lite mer. Hennes screentime är dessutom löjligt låg och hon tillför egentligen absolut ingenting.

blå boll…än så länge.

Den som jobbar för belöningen så det står härliga till är således Matt Damon med rakad skalle dagen till ära, och här får han ju av bara farten chansen att visa upp en hårding till figur som kanske inte skådats förut på hans CV. En rättrådig tjomme som kastar sig ut i det galnaste av företag när han inser att livet, hoppet och framtiden håller på att glida honom ur händerna. Dags att bli herre över sitt eget öde?

Blomkamps manus är lite smålistigt och snyggt förklädd samhällskritik. Det måste man ge honom. Att hans sedan möjligen måste kompromissa med Hollywood och ta historien mot en mer renodlad actionhistoria får man väl kanske ta. Inget fel på effekterna dock och jag kan ju knappast påstå att jag lider speciellt mycket under filmens gång.

Elysium är väldigt snyggt gjord och har en historia som ändå engagerar. Man bryr sig om hur det ska gå för Max och co. Någonstans i mitten svänger pendeln över lite och det hela blir en mer traditionell hjältestory med (ganska) förväntad upplösning. Men vägen dit är baske mig riktigt underhållande, och kan inte låta bli att se fram mot vad denne lite lurige regissör Blomkamp ska hitta på härnäst.
Stabil underhållning. Rekommenderas utan tvekan. Bra film.

Dec 6 2013

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.

Dec 5 2013

Captain Phillips (2013)

Det är inte sådär jättemycket man kan lita på nuförtiden.
Vinna på tipset. Göra ett billigt och BRA fynd i någon affär. Snö till jul.
Alla osäkra kort i den vardagliga tillvaron.

I filmvärlden kan man absolut inte lita på nästan någonting. Förutom kanske Tom Hanks. Denne gemytlige skådis som uppenbarligen sällan (aldrig?) tycks sätta sitt namn under någon klemig och vattnig produkt. Johorå, säger kanske vissa av er. Mmm..är det min vurm för denne till synes hygglige skådisveteran i Hollywood som gör att jag tycker som jag gör?

Här är han ihopteamad med regissören Paul Greengrass, också en kuf jag gillar. Greengrass versioner av två av Bourne-filmerna samt den snärtiga Green Zone har alla gått hem i huset. Kanske är det hans lite dokumentära stil? Och känslan att han uppenbarligen nästan alltid kör med handhållen kamera för att veva upp tempot? Kan så vara.

Här handlar det om en BOATS (herregud!) om fartygskaptenen Richard Phillips som i april 2009 råkade ut för piratöverfall utanför Somalias kust (läs mer om det här).
Fraktfartyget Maersk Alabama fick påhälsning av fyra beväpnade pirater som var ute efter lösensummor och rikedom. Dramatiska händelser och dygn fick sin upplösning först ett par dagar senare tack vare hjälp från den amerikanska marinen och ett SEAL-team.
Hur gör man nu en film om detta? Och kanske….varför?

Tja, svaret på det sista finns möjligen att hitta i just regissör Greengrass hantering av storyn. Och kanske Hanks förmåga att måla upp en realistisk huvudrollsgubbe. Filmen har rönt ganska stora framgångar runt vårt jordklot, även om en viss fadd eftersmak har poppat upp då det talas om att kapten Phillips inte alls var så rättrådig och modig som kanske Hanks version just är i filmen. Men vi skiter i det för en stund och koncentrerar oss på filmen istället.

Som är till sin absoluta fördel i den första hälften.
Hanks känns trovärdig och naturlig, miljöerna autentiska och hela filmen har något av en klinisk dokumentärkänsla över sig. Kanske tack vare Greengrass som håller både Hanks kapten och hans besättning rätt kort. Hanks känns både ganska lågmäld och lite anonym. Kanske till och med lite otrevligt bister i tonen till mannarna. En dag på jobbet byts dock snabbt till viss dramatik när mystiska båtar närmar sig. Här börjar också filmen på allvar, och trots att man egentligen redan känner till hela historien från början till slut, blir det ganska spännande att se på. Ett gott betyg till manuset och sättet att spjälka upp filmen.

Hankan har vissa problem att övertyga sin motpart

När väl myndigheterna kopplas in övergår rullen mer i en ordinär technothriller med dramatiska inslag. Det är flottans gubbar framför blippbloppande dataskärmar, snabba order på tekniklingo. När också SEAL-snubbarna dyker upp vet man att allt liksom är hemma. Eller vaddå, det visste man ju redan när rullen började. Men ändå. Den ”osäkerhetsdramatik” som Greengrass och co lyckades förmedla under första hälften av filmen byts istället ut till sekunddramatik enlig Lex Hollywood. Här vet regissören precis hur man bygger upp till det berömda klimaxet. Som tittare vet jag precis vad som kommer hända. Intresset ligger möjligen i att försöka gissa NÄR den sekunden kommer.

Kan inte klandra Tom Hanks för sitt val av roll. Än en gång visar han att han tycks kunna hoppa in i vilken situation som helst och mer eller mindre dominera. För det handlar ju om honom mest hela tiden såklart. Det finns ett par intensiva ögonblick i storyn när Hanks faktiskt lyckas förmedla den skräck och desperation som kapten Phillips upplever när han inte riktigt vet om han kommer levande ur den här historien. Annars är jag nog mest imponerad över skådisen Barkhad Abdi som gör piraternas ledare. Snacka om karisma! Dessutom lyckas Abdi faktiskt förmedla en sorts mänsklig bild av just de somaliska piraternas egna bakgrunder och förhållanden. Smart av Greengrass också att foka några sekunder på det.

Captain Phillips känns väl inte som någon outstanding rulle kanske. Inte någon hjälteinsats att egentligen skriva hem om. Kanske Hollywood lutade sig mer mot det faktum att överfallet på Maersk Alabama var första gången på 200 år som ett amerikanskt fartyg kapats någonstans på världshaven…?
Just idag går det dock att lita på att Hanks återigen är stabil och att rullen ändå är detsamma. Dramat broderas ut fint även om utgången känns larvigt given.
Greengrass sätt att förmedla historien skyler förtjänstfullt över ganska mycket av skönhetsfläckarna…och engagerar till slutet.
Värd en titt helt klart.  

Dec 4 2013

Pacific Rim (2013)

Man måste alltid bejaka sin fantasi.
Vårda den och underhålla den. Framför allt inte tappa den! Säger det alltid till mina barn, till min käresta. Till mina vänner.
Fantasin är en så stor del av vårt medvetande att det förmodligen skulle lämnas ett stort svart hål i både hjärna och bröst om den försvann.

Fantasin sätter inga gränser för vad som är möjligt. Dessutom innehåller just fantasin så mycket av det där andra som lockar våra sinnen…spänning, glädje, förhoppningar och till och med rädsla. Filmmediet som sådant är naturligtvis genialiskt ur fantasins synpunkt. Inget tycks för galet. Inget tycks för otroligt. Men det kräver naturligtvis av sin tittare att man är precis på det där spåret med fantasi. Jag vet en man som aldrig skulle kunna befatta sig med en sci-fi-film till exempel. ”Alldeles för overkligt” är argumentet. Jag väljer oftast att inte ta den verbala striden. Det finns liksom ingen mening.

Med detta sagt nu då, konstaterar jag att även Guillermo del Toro tycks hysa en rejäl portion fantasi i sitt sinne. Att utan att tveka skapa de världar och förutsättningar man inte direkt hittar på nästa tvärgata eller runt hörnet. Del Toro har ju redan visat med sina tidigare alster vad han går för, så förväntningarna på denne filmskapare ligger ju liksom lite ovanför det genomsnittliga. Här har snacket och rykten och förhandsspekulationer varit i loopen antagligen redan innan en enda filmruta fanns färdig. Hypen seglade in under sommaren, och visst…långt ifrån alla var frälsta och stod barrikaderna med viftande flaggor. Här pratar vi nu ganska långt ifrån del Toros kanske lite mer lågmälda, sinnliga, bildspråk. Idag är det istället buller och bång som gäller, och det är inte alltid lätt. Jag säger igen…fantasin.

Travis Beacham heter snubben som värkt fram grundstoryn, och enligt rykten (ah dessa rykten!) lär han fått den smått galna idén till handlingen en morgon när han promenerade längs strandkanten vid Stilla Havet i morgondimman och såg en pir som hade den märkliga formen av….ett monster på väg upp ur havet!
Man får förmoda att herr Beacham också är utrustad med en god portion fantasi.

Från havet och märkliga figurer är således inte språnget så långt idag som ni märker. En bit in i framtiden stiger plötsligt illvilliga havsmonster, Godzilla-style, upp ur haven och förvandlar snabbt världens större städer till kaffeved. Stor förtvivlan och desperation. Världen står inför den kanske märligaste katastrof som någonsin skådats. Svåra tider är dock uppfinningarnas moder, och vips har ett gäng superduperstora robotar skruvats ihop, redo att ge illbattingarna från havet en match. Det är gigantiska stridsmaskiner som dessutom styrs av icke mindre än två piloter på plats inne i plåtburken! Ihopkopplade med varandra via sina sinnen för att få ut bästa effekt ur det galna påhittet.
Ja, jag vet hur det låter. Men hur var det nu mer er fantasi? Nu får man se till att ta fram en rejäl portion av just den.

Vilket jag gör å det gladaste. Inga sura miner hos denne filmtittare kan jag meddela! Jag saluterar istället del Toro som verkligen vågat satsat både sin karriär och sitt namn på att verkligen ge mig rejält med pang för den investerade tiden. Det är hejsan hoppsan och det är klyschiga dialoger. Vi följer en troubled young man (SoA–Charlie Hunnam), ex-pilot på en av de många plåtnicklaser (ordet!) som varit i strid med inkräktarna. Nu kallas han återigen in till tjänstgöring när beståndet av stridsmaskinerna, de s.k. Jaegers börjar sina. Naturligtvis finns där också en ung kvinna (Rinko Kikuchi) som (dessvärre) måste bevisa för alla att hon kan ratta en kickass-skrothög lika bra som the boys. Det finns en otroligt stereotyp befälhavare (Idris Elba) som inte gör annat än strör galna floskler omkring sig…och vi har naturligtvis the comic relief i form av två bängskallar till forskare som efter lagom speltid kommer på mysteriet hur man ska handskas med de påfrestande monstren en gång för alla.

När väl premisserna är satta är det som att del Toro känner sig redo att ösa på. Slita loss bromsen och bara låta det rulla. Historien hamnar stundtals, helt rimligt, i skymundan när det visuella firar hysteriska triumfer på min näthinna. Och jag sitter liksom bara där och tar emot. Tar flinande en grabbnäve ostbågar och sköljer ned med en kall pilsner.
Liksom jag sköljer ned dagens hittepågalenskaper utan att för en sekund drabbas av några som helst kväljningar eller hostattacker.

man får hoppas att de inte glömde rostskyddet

Naurligtvis är det en fånig saga. En stendum berättelse. Så ytlig att man nästan kan se serietidningspapperet på tv-skärmen. Men jag bryr mig inte. Det här är en galen blandning av Top Gun, Independence Day och just Godzilla! Klyschorna står som spön i backen, Charlie Hunnam ser möjligen lite vilsekommen ut när han inte sitter på sin motorcykel i SoA, det redan tunna manuset kavlas ut till ännu ett tunnare och längre lager.

Men serru, det funkar.
Det funkar alldeles otroligt bra på mig. Ibland vill man bara se sådana här seriealbumsskräpprodukter och känna att ”ja jävlar vad det var underhållande dårå!”

Pacific Rim är således absolut inget för den som inte tar sin fantasi på allvar. Guillermo del Toro har inga visdomar att leverera. Här är det bara röj och slammer och asfräcka CGI-skapelser som gäller. Plus ett persongalleri som det märkligt nog är lätt att känna lite för mitt i allt halabalooo. Och då har jag inte ens nämnt cameon av Ron Perlman! Frejdigt underhållande som ytlig underhållning på grällaste nivå ska vara!
Här kommer glädjebetyg!