Sep 29 2015

Phantom (2013)

Fattigmansversionen av Jakten på Röd Oktober.
Den här med räven Ed Harris som garvad och plågad u-båtskapten. Kombon Harris och ubåt  räcker en liten bit på vägen.
Men kan också missas helt utan att man grämer sig för det.

Kalla kriget i slutet på 60-talet. Härjade kaptenen Demi (Harris) får order om att ta en gammal skorv till ubåt ut på ett sista spaningsuppdrag innan farkosten ska säljas vidare till kineserna. Demi får anledning att fråga sig varför, då den gamla ubåten är en riktig relik och håller på att fasas ut från den sovjetiska flottan. Men, som sig bör på film i det militära, är det bara att lyda order. Nåt han naturligtvis kommer att få ångra ganska snart.

Med på resan, förutom en hoper besättningsmän och partiobservatörer, två mystiska lirare från nåt obskyrt hemligt specialkommando där den ene…Bruni…(David Duchovny) hävdar att de ska testa en topphemlig ny uppfinning ute på öppet hav. Mer än så behöver inte kaptenen veta tycker hemlige Duchovny. Sånt kan ju aldrig båda gott, det vet man som garvad tittare. Och mycket riktigt, väl ute till havs visar det sig att den mystiska mojängen är till för nåt mycket mer illavarslande än att ”bara” lyssna på fientlig verksamhet från väst… Ajaj.

Som sig bör en maktkamp i instängd miljö. Det är trångt, det är murrigt och det pyser och fräser lite överallt i den gamla ubåten. Manus tar lite avstamp i en verklig händelse från slutet på 60-talet då en sovjetisk ubåt råkade ut för ”nåt”.
Regissören och manusmannen Todd Robinson (Lonely Hearts Killers) matar på men lyckas aldrig få filmen att bli sådär adrenalinspännande som man vill att det ska vara. Trots det instängda utrymmet. Harris är såklart alltid stabil, men till och med han går lite på halvfart här känns det som. David Duchovny är helt felcastad som sovjetisk hårding från specialstyrkorna och man skulle naturligtvis stoppat in en lirare som William Fichtner i den rollen! Nu får Fichtner nöja sig med att vara sidekick till den hårt prövade Harris.

”…och så vill jag fan ha samma fräsiga ubåt som Sean Connery fick!!”

Således, inmallad ubåtsaction utan några som helst överraskningar. Dessutom är slutet ganska…tramsigt.
Helt klart lågbudgetfeeling och kanske endast för oss diehard-fans på ubåtsfilmer?
Okej för stunden för den som verkligen vill ha sin ubåtsaction till varje pris, övriga missar inget.

sofpodden-avsnitt3Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 3 där jag ytterligare recenserar dagens bleka undervattensaktivitet.

Sep 28 2015

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.

Sep 25 2015

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Sep 24 2015

Snacka om Film! #3 – ”steffo bruckheimer”

Kolla va!sofpodden-avsnitt3
Dags för nytt avsnitt i nya filmpodden!
Nummer 3!

Japp, Fiffi och jag har en podd ihop. Om film förstås. Och lite TV också. Det är högt och lågt på samma gång. Ok, mest lågt kanske. Det är dock väldigt löst och ledigt. Testa att hänga med oss!
Nytt avsnitt varje torsdag!

I veckans avsnitt:
Vilken filmkaraktär vill man vara…egentligen? Fiffi kollar in svenskt på bio, Steffo tar sig vatten över huvudet, står Fiffi ut med veckans uppdrag (!?), och varför tittar vi på usla filmer….och tycker om det?!? Dessutom; hur ser poddens nya betygssystem ut??
Frågor som söker svar. In och lyssna!

Du hittar podden där poddar brukar finnas.

Vår hemsida hittar du här, och av bara farten följer du oss förstås på både insta, twitter och fb!
Instagram: sofpodden.se
FB: http://www.facebook.com/sofpodden
Twitter: sofpodden

Väl mött!

Sep 23 2015

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.

Sep 22 2015

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.

Sep 21 2015

Blood Moon (2014)

Om man bonkar ihop två av den här bloggens favvogenrer, western och varulvar…vad får man då!?
Jo, varulvswestern såklart! Galet!

Är det nåt som är skoj är det när nya kombon testas! Vi hade ju Cowboys & Aliens för ett par år sen…inte alls fel det heller. Bakom den rullen fanns en massa dollarhögar i bästa popcornstil, här är det mer lågbudget och icke lika mycket slantar att bränna på specialeffekter. MEN, vi får oss en övergiven liten gruvstad i Colorado 1887 (egentligen en liten ”westernstad” i södra England..bara en sån sak! Love it!).

Efter en lagom gruesome inledning kommer så ett sällskap per diligens till denna håla. En liten genomresa med planerat stopp och matpaus….men som snart förvandlas till ganska så mycket mer besvärligheter. Vi har den obligatoriska blandningen av folk och fä, en ung sheriff med sin nya fru, en prälle, en driftig änka, den tystlåtne gunslingern som liksom bara dykt upp. Vi får till och med ett par sviniga bankrånare som bjuder in sig själva och försöker röja och styra.
Naturligtvis har ingen av dem räknat med att det STORA hotet kommer i samma ögonblick mörkret faller och den stora fullmånen dyker upp på natthimlen…!

Jepp, the old werewolf igen! Den här gången som myten om Skinwalkers i den indianska kulturen.
Förvänta er inga superdupereffekter dock. Inga flashiga cgi-sekvenser. Här det mer old school med en stundtals skabbig kostym på besten. Lite trist kanske, men det kan man leva med om storyn kan sväljas. Regissören, en Jeremy Wooding, satsar istället på snabba monsterklipp och lagom överspel från de olika aktörerna. Känner icke igen en endaste av dem, vilket iof kan vara lika bra ibland.

Figurerna får helt enkelt satsa på att överleva natten så bra de kan, okända eller ej. Den coolaste av dem alla är kanske ändå gunslingern Calhoun (Shaun Dooley). Den tuffa änkan Marie (Anna Skellern) ska dock inte räknas bort!

blood-moon-photo

”come baby..take my hand..”

Ytterligare en sheriff, på jakt efter bankrånarna, är dessutom i antågande…med sina kvinnliga indiansidekick/spårare. Kommer de att hinna fram till undsättning?

Filmen kan nog inte kallas bra. Däremot ambitiös och inte alls usel. Den har ändå nåt som gör att jag gärna sitter kvar och ser hur våra protagonister ska lösa detta synnerligen brutala hot som väntar utanför i mörkret.
B-rulle med visst underhållningsvärde. Samt en jäkligt snygg poster!

Fast kanske mest för oss som gillar varulven bäst av alla monster…?

Sep 18 2015

återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!

Sep 17 2015

Before I Go to Sleep (2014)

Måndag hela veckan möter Nicole Kidman.
Sort of.

Christine (Kidman) vaknar varje morgon och har inte en susning om vart hon är, i vilken säng hon ligger..och vem mannen bredvid henne är. Som ju är Ben (Colin Firth), vilken tålmodigt och för typ 843:e gången förklarar för Christine att han är hennes man och att hon var med om en bilolycka för 10 år sedan, vilken skadade hennes hjärna så illa att hon varje natt tappar minnet fullständigt. Allt hon lärt sig, och sett, under föregående dag, är borta i samma ögonblick hon vaknar upp till en ny dag (man undrar ju lite vad som händer om hon stannar uppe en hel natt).

Stor chock för våran Christine, som behöver lappar i hemmet för att fatta vad som är vad och VAR grejer finns. Jobbigt läge för Ben, som dock tar det som en äkta brittisk stoisk man, biter ihop och åker till jobbet.
Nu skulle ju detta kunna vara en otroligt stentrist historia, som upprepade sig varje dag utan några nya färska komplikationer…därför, tjopp, ett samtal till vår protagonist från en mystisk Dr Nasch (Mark Strong) som ber henne gå till en specifik garderob och där hittas minsann en gömd kamera. Jahaja! Mysteriet tätnar!

Kiddan får för sig att ta en selfie mitt i all mystik!

Härifrån blir det nu lika mycket vi som tittar och Christine som börjar gräva i denna märkliga tillvaro. Thrillerdrama betyder ju att när man väl klarat av att väva in dramat, är det dags att thrilla till det! Det är mystiskt, det är en och annan detalj som Christine plötsligt får span på (men hur ska hon komma ihåg det!?) och…det är på det hela taget rätt underhållande.

Precis som en del andra filmer i genren handlar det ju givetvis om cat-in-the-box-effekten. När väl katten är ute i det fria, är filmen förbrukad. Men, den kastar sig inte på locket för att släppa ut kissen i första taget, vilket rullen, och kanske regissören Rowan Joffe (japp, farsan heter Roland) ska tackas för. Och naturligtvis Nicole! Ni kan säga vad ni vill om hennes svala iskyla, men här passar det banne mig perfa. Hon ÄR verkligen Christine med skräckslagen och genomrädd blick nästan hela tiden. Firth är självklart stabil som en stenstod, och får dessutom återförenas med Mark Strong igen (de körde ju ihop i Kingsman remember…?)

Stabil spänning. Bra mystik. Vissa detaljer kan man som garvad filmkonsument läsa flera minuter i förväg, andra kommer lite mer överraskande.
Bra så!

Sep 11 2015

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

Sep 10 2015

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Sep 9 2015

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

Sep 8 2015

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.

Sep 7 2015

The Caller (2011)

Klassiskt och uttjatat upplägg: nyskilda Mary (Rachelle Lefevre) ska börja om på nytt. Varför inte flytta in i lagom suspekt område med tillhörande sliten lägenhet? Tjo!

Såklart att kontaken med exmannen är ansträngd, såklart att Mary inte har några vänner omkring sig. Men vaddå, ensam är ju stark. Vilken tur att hon tog helt fel på kvällskursens lokaler och på så sätt träffade läraren John (Stephen Moyer). Början på en ny bekantskap…? (know what I mean..?…nudge..nudge..)

Synd bara då att den nya tillvaron störs av att det ringer i lägenhetens redan installerade telefon hela tiden, och vem är kvinnan som envisas med att fråga efter ett mansnamn!? Mary går snart från att vara överseende till att bli förbannad. Bad mistake förstås och sakernas tillstånd förvärras dramatiskt.

Börjar lovande, murrar ned sig i oklarheter, tar en synnerligen konstig vändning…och sen vet man på ett ungefär hur landet kommer att ligga när det är dags för eftertexterna. Mitt största problem var att få koll på VAR dagens story utspelar sig då det aldrig sägs rakt ut. Casual amerikanskt, men med väldigt mycket latinosinslag i både persongalleri och kulturen. Södra Kalifornien? Fel. Puerto Rico! Så kan det gå!

the-caller01

en tjej, en bakelittelefon…och en jävligt mörk lägenhet!

Rödhåriga Lefevre gör ett helt okej jobb som Mary. Självklart tar hon alla klyschiga beslut i trängda situationer, som att knalla omkring hemma i en kolsvart lägenhet på kvällen. Jag menar, VEM gör det i verkligheten!? Kom igen, visst har Du en och annan lampa tänd i rummen?! Men närå, inte på film förstås. Manuset ÄR såklart rätt mallat och Lefevre får jobba med det hon har. Var har jag sett henne förut? Jo nånstans i någon av de usla Twilight-rullarna väl!? Visst var hon vampyr där? Lite kul då att hon här sparras av långe Moyer som ju också flashat huggtänder i serien True Blood. Så kan det också falla sig.

Dagens regiman, Matthew Parkhill, satsar på mest på mysrys och lagom gåtfulla inslag. Storyn vrider sig så småningom ett varv extra och antar en annan form…vilket också är det som räddar rullen från att försvinna helt ned i träsket av hopplösa historier på film. Lite småintressant kanske man skulle kunna kalla det hela med ett positivt ord.

Mitt råd till Mary; skaffa telefonsvarare.

Sep 4 2015

I Love You, Man (2009)

Man_posterHöstens första fredag och vi skotar in en smutt komedi! Vad sägs om trivselnissarna Paul Rudd och Jason Segel i samma film?
Bra kombo där!

Vänlige och väldigt käre husmäklaren Peter (Rudd) ska till att gifta sig med Zooey (Rashida Jones). Problemet är bara att Peter inte har någon självklar best man till bröllopet. När han tänker efter har han faktiskt inga vänner överhuvudtaget! Illa! Det tycker också Zooey som mer än gärna skulle se att Peter ibland skaffade sig lite egentid med killkompisar…jag menar det får ju finnas en gräns ändå med hur mycket man kan gulla med varandra på ett dygn!

Sagt och gjort. Peter hookar så upp med den märklige och skönt tillbakalutade Sydney (Jason Segel), en lirare som är eh….ganska annorlunda mot Peter. Men det funkar! Peter blir lite småimpad av Sydneys way of life och hans inställning till vardagen, tillvaron och det mesta. När den gode Syd dessutom bjuder in Peter till sin mancave och visar ”hemligheterna”…ja då är Peter såld! Vänskapen tar ny fart och plötsligt står inte den timide soon-to-bee brudgummen att känna igen riktigt. Behöver Zooey oroa sig? Är det en helt annan Peter som kommer att dyka upp vid altaret? En som hon kanske inte…vill ha!?

grabbar som gör saker tillsammans

Hahaha. Skojigt detta.
Paul Rudd går från tönt till lite styrig och oberäknelig. Och Jason då, vilken tok! Det skojas friskt med manligt och kvinnligt och olika roller. Bakom kameran; regissören John Hamburg som ju öste på med den asroliga Och så kom Polly för ett antal år sen. Här är det inte lika galet och vansinnigt, men minst lika frejdigt och fnissigt.
Som i de flesta komedier drabbas även dagens alster av ett litet sävligare parti efter en fräsig start…men det tar sig igen lagom till finalen.

Vi får också en skönt grinig Jon Favreu, en alltid underhållande Jaime Pressly och veteranen Jane Curtin i stabila biroller.
Jag satt kanske inte och gapflabbade hela filmen igenom, men som feelgood-rulle är den helt perfekt en fredagskväll i soffan! Extra plus till den lite oborstade humorn som dyker upp mitt i all romcom!
Sånt förhöjer ALLTID värdet på sådana här rullar!