Etikettarkiv: 2013

Nov 22 2013

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Nov 19 2013

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!

Nov 18 2013

Europa Report (2013)

Veckan inleds med en fortsättning på sci-fi-spåret. Line them up liksom.
Ecuadorfödde regissören Sebastián Cordero satsar på sterila miljöer, ett hopplock av skådisar från runtom världen och den gamla hederliga found footage-versionen.
Den där kategorin som man numer plirar på med lite mer misstänksamma ögon än man gjorde förr.

Här ska dock sägas till filmens försvar att det funkar förvånansvärt bra.
Upplägget kanske hjälper till lite? En framtida privatfinansierad rymdexpedition på väg mot Jupiter. Eller rättare sagt Jupiters fjärde största måne; Europa.
Syftet som vanligt att utröna om det finns liv i universum, existerande eller i alla fall möjligheter till liv. Just den här månen tycks ju också innehålla rätt mycket is, vilket skulle kunna vara en nog så god förutsättning för livsformer. Kanske.

Det handlar (som vanligt igen) om återblickar.
Nedslag i inspelat material ombord på rymdskeppet, vardagen mellan besättningsmedlemmarna och deras vedermödor när det börjar kärva till sig. För det gör det naturligtvis. Lite som vanligt. Redan från början informeras jag som tittare om att det här minsann är de nu släppta bilderna och inspelningen av den otursdrabbade rymdfärden. Den lilla extra krydda som regissör Cordero och manusförfattaren, en Philip Gelatt, tillsätter är att bygga hela filmen som en sorts dokumentär med filmade ”intervjuer” med projektets deltagare och finansiärer på jorden vilket faktiskt stärker realismen. Att man sedan lika finurligt använder sig av smarta och effektiva visuella lösningar från olika ”kameror” i rymdskeppet och i rymddräkterna skapar en sorts tät och lite småspännande atmosfär. Trots att man sett det mesta förut.

Är det på tapeten att tillverka udda rymdfilmer igen? Som vanligt går det mesta i cykler. Där The Last Days on Mars mer bygger på ren spänning och har ett enklare upplägg, vill dagens rulle helt klart vara mystisk och lite murrig in i det sista.
Även här saknas större stjärnor i rollistan, där Sharlto Copley förmodligen är den mest namnkunnige för publiken. Dock icke att förglömma..taa-daa..Michael Nyqvist (!) som här axlar rollen som dyster ryss i sällskapet. Lite udda först att glo på hans nuna i en miljö som den här, men efter ett tag går det hur bra som helst det också.

Trots plinket och plonket med tekniska termer, mojänger och allehanda förehavanden blir det faktiskt aldrig vare sig tröttsamt eller tråkigt. Att expeditionen ganska snart, liksom i TLDoM, får betydligt mer att handskas med än dom räknat med är ju liksom förutbestämt. Det handlar egentligen bara om sättet att ta sig dit. Kanske regissörens smala lycka är att filmen länge känns ganska oklar i om den tänker bli obehaglig av andra orsaker än tekniska problem eller oförutsedda olyckor. Det är drama, det är kanske mer vetenskaplig sci-fi. Till en början i alla fall.

ingen partypersonal direkt

Återigen är det också en rätt snygg uppvisning i att det går att går att tillverka fullt funktionella produkter utan miljoners dollar nedplöjt i projektet. Effekterna är mindre men lika effektiva som dollarstinna diton. Krutet läggs på att skapa den där isolerade  och täta stämningen. Där det mesta blir konstigt och oklart och obehagligt. När oförutsedda händelser inträffar. Just dokumentärkänslan är något som filmmakarna lyckas jäkligt bra med här. Jag är ju sedan länge lite allergisk mot just ff-stilen, men just i dag används den faktiskt ganska bra och realistiskt. Insvept i en sorts docu-style som förhöjer trovärdigheten på det som utspelas. Om nu en rymdfärd till Jupiters månar kan vara trovärdig.

Europa Report har sina smutta små stunder. Jag sitter och glor och kommer på mig själv med att fundera på vad det egentligen är för luriga grejer som händer runt de utsatta deltagarna på den här påfrestande utflykten bland stjärnorna. Inte lika actionbetonad som TLDoM, mer ”seriös” och ”vetenskaplig”. Till en början. Fantasifullt slut som ändå inte känns helt over the top. Lagom steril, lite mystisk och ett snyggt hantverk av alla inblandade vilket ger en tasty eftersmak.
Flmr och lågbudget sci-fi, en ganska trevlig kombo för tillfället.
Jag belönar med schysst betyg. Igen!

Nov 15 2013

The Last Days on Mars (2013)

Om man ville göra dagens tyckande sådär otroligt kort skulle man kunna köra en spoilande (maskerad naturligtvis) text typ såhär:

Någon gång undrat hur det skulle vara om The Walking Dead utspelades på..säg…Mars istället? Jo, antagligen precis såhär!

*slut spoiler*

Om man istället ska sprida bokstäverna lite kan man återigen konstatera att det faktiskt inte behövs ohemult många dollarbuntar, en hel avdelning av cgi-nördar höga på jolt-cola eller skäggpryd producent som heter Bruckheimer i ryggen för att tillverka en fräsig film.

Idag räcker det till och med att vända blickarna mot de gamla brittiska öarna. Brittisk sci-fi har sina ljusa stunder. De kommer i små portioner, men är sällan trashiga, möjligen är det bristen på inpumpade cash som sätter gränserna. Om den föredömliga Moon var både retro och lite allvarsamt filosoferande, känns irländske regissören Ruairi Robinson´s alster här mer som en stunds nu jävlar ska det lekas lite med klyschor, små effekter och den där världsberömda känslan av klaustrofobiska obehagligheter som filmer som Alien, The Thing tagit fasta på. Fast den film jag kanske mest tänker på när jag ser dagens rulle är…öh…Aliens!

Öknen i Jordanien (!) har här fått föreställa Mars där ett gäng astronauter precis håller på att avsluta ett 6 månader långt projekt där den gamla vanliga agendan att finna liv på planeten har varit uppdraget. Hemresan är bara knappt 20 timmar bort och nu är det väl bara att packa ihop och se glad ut.
Icke.

Nån kom på att han måste ut till en utgrävningsplats och kolla en grej.
Sådant är alltid dumt, det vet man ju direkt. Ett par sandstormar senare är det kaos och elände som gäller. Nu handlar det om att överleva för rymdisarna och de har inte så många ställen att huka på.

Det intressanta här är att trots bristen på produktplaceringar, frånvaron av ett übertjockt manus, rätt okända skådisar, klyschiga händelseutvecklingar (kom igen: det är väl klart det handlar om last man standing till slut), blir det banne mig lite småspännande och rätt obehagligt.
Något som Hollywoodbesten Prometheus till exempel totalt misslyckades med.

Här läggs ingen onödig tid på sirliga backstorys eller sidospår. Det skiter sig nästan direkt, och från det är det bara en fråga om hur illa slutresultatet ska bli för alla inblandade på den röda planeten. Att det sedan blir rätt obehagligt trevligt längs vägen får man ta som en liten bonus helt enkelt.

”sjuk nu!??! när vi ska hem!!”

Kanske större delen av rullens budget gick åt till att locka Liev Schrieber, Olivia Williams och gamle filmskurken Elias Koteas till ett par av rollerna, annars är det mest okända ansikten bakom rymdhjälmarna. Vilket känns lite uppfriskande!

The Last Days on Mars är stämplad som sci-fi/horror. Det är väl vilket som kanske. På minuskontot att det ibland klipps hysteriskt mellan scenerna och går lite väl fort. På det trevligare pluskontot hittas att mitt fokus håller ända in i mål, att de visuella effekterna är väl så snygga som en miljardfilm och att det inte behöver vara så satans seriöst eller pretto i rymden för att det ska bli en bra rulle.
Ingen jättestark trea, men likväl en…trea.

Filmitch och Movies Noir har också varit på besök på Mars den här veckan. Vad tyckte de tro?

Nov 14 2013

The Wolverine (2013)

Logan åkte till Japan, hittade sig själv och Äventyret hittade honom!
Ja kanske.Varför inte.

Hur påkostat och välgjort Wolverines förra eskapader på solokvisten (..Origins) än var så blev det lite…mycket. Som att det skulle pumpas in så mycket backstory och bifigurer och tusan vet allt på en gång. En bra början där blev till slut lite utdragen och inte sådär jätteengagerande som i alla fall jag hoppats på. Därmed inte sagt att den filmen var kattskit. Inte alls.

Men den här är bättre. Mycket bättre.
Som en perfekt avvägd cocktail av Hollywoodklyschigt drama och pumpande action som aldrig (faktiskt) blir FÖR utdragen. Som att regissören James Mangold haft en sorts inre timer som sagt åt honom när det är läge att slå på och slå av tempot. Är Logan den i X-gänget som är mest intressant? Kanske. I alla fall den tjomme som verkar bära på de mörkaste och mest besvärliga minnena som hotar att tynga hans sinne för evigt. Det är klart, grabben lever ju typ för evigt…och det är nog inte så kul som man skulle kunna tro..kanske.

Som på beställning får han då idag ett erbjudande, efter att i en ganska traditionell inledning lallat runt lite lagom off the grid i samhället (här snackar vi alltså post-X-Men: The Last Stand), om att möjligen återfå sin dödlighet och kanske kunna leva som en vanlig snubbe, bli kär, åldras och få barn. The Offer kommer från en gammal bekant från länge sedan i Japan. En döende man, en mäktig företagsledare, som vill visa en sista respekt mot den mystiske mutanten som räddade hans liv i Nagasaki på 40-talet.

Innan ens Logan hinner fundera så speciellt mycket på något i detta mytiska solens rike dras han in i skumraskheter som tyder på att den japanska Yakuzan är i farten i någon form. Det finns också naturligtvis en snygg dotterdotter (Tao Okamoto) inblandad, liksom en oväntad och uppfriskande sidekick i form av den rödhåriga och svärdssvingande tjejen Yukio (Rila Fukushima). Plus alla henchmen, skumma pajsare i svarta kostymer och lurkiga karatetyper som Logan nu måste konfronteras med om han ska lösa mysteriet som han nästan mot sin vilja håller på att sugas in i.

Mangold tycks köra hårt på att filmen ska klara sig bra som stand-alone-rulle till X-Men-serien. Vilket den gör alldeles utmärkt. Diehard-fans av hela X-myten kanske blir besvikna på att det blir väldigt lite mutanter här, om man inte räknar in en synnerligen läskig kvinna med lika läskig tunga, annars är det mer ”vanlig” tung action vid väl valda tillfällen (tågsekvensen är awesome). Så vanlig den nu kan bli när Logan styr upp med sina sylvassa klor till höger och vänster. Vid det här laget torde Hugh Jackman också vara mer än bekant med sin rollfigur, vilket märks ganska bra. Snygg uppumpning på den slimmade kroppen också och Jackman visar återigen att han är en sorts allkonstnär som skådis.

Logan uppskattade ICKE att behöva ta av sig dojorna inomhus i japanska papphus.

Även James Mangold bör få en honnör för sin approach på figuren. Och för att han visar att serietidningsaction är något han klarar av lika snyggt som western, musikdrama, polisthriller eller actionkomedi. Rena rama Coen-snubben med andra ord! Hoppa vilt mellan genrer sådär!

En enda mutantgubbe, Logan, att hålla reda på. Inga större nymodigheter i storyn, inget som för själva franschisen framåt i jättekliv (även om det alltid lönar sig att sitta kvar under eftertexterna). Mer som ett nedslag i Logans privata liv och händelser som får honom att fundera på sin odödlighet och orsak och verkan..och kanske istället tar hans personlighet framåt.

The Wolverine innehåller såväl kontemplerande i olika former, som tung action. Dock ingen tröttsam mayhem (ja jag kikar lite på dig Zack Snyder). En matig story med snyggt underhållningsvåld som håller mer än väl ända in i kaklet. Logan kanske behöver de här utflykterna från X-franschisen för att hålla stinget?
Mycket bra rulle det här. Seriös action med finess.

 

 

Nov 13 2013

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

Nov 12 2013

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Nov 6 2013

After Earth (2013)

Det KAN inte vara M. Night Shyamalan´s fel. Det FÅR inte vara Shyamalan´s fel. Jag vill ju så gärna att snubben ska få en hit igen.

Men det är sannerligen märkligt. Från att ha levererat sådana snitsiga pärlor som twistade Sjätte Sinnet, obehagliga Signs och gravt underskattade The Village, har det liksom bara gått rakt åt skogen för denne tjomme. Varför? Och varför i h-e väljer han att teama upp sig med en Will Smith som på äldre dar verkar ha drabbats av totalhybris och försöker grunda företaget FilmFamiljen AB i Hollywood!!?

Alltså, nånstans finns det ju ändå en sorts förutsättning här i denna märkliga historia…; en sedan länge övergiven jord, evolutionen som tagit sin egen väg, en oväntad kraschlandning. Det kunde ha blivit något av det. Faktiskt. Och Shyamalan har en blick för vissa grejer, det hävdar jag fortfarande. Vissa scenlösningar är snygga och tekniskt top notch (ok, andra inte…). Men precis allt faller dessvärre blytungt med Jaden Smith i frontlinjen som filmens bärande faktor. Noll karisma, noll pondus och till synes noll talang. Och så Will Smith själv som trodde han var skitsmart att ta birollen, sitta i ett rymdskeppsvrak och leka James Earl Jones med rösten. Herregud. Vad har hänt med karln!? Elaka (sanna?) rykten säger också att Shyamalan bara fick bestämma hur kameror och tekniken skulle sättas i scenerna, personregin till grabben Smith tog farsan hand om själv. Och det märks. Maken till familjetrams och floskler har väl sällan skådats på länge.

Far och son kraschar således på den mänskoöde jordbollen i en svår framtid. Far är sårad och sonen måste ge sig ut på hajk för att hitta en nödsändare i den delen av rymdskeppet som kraschade på annan plats. Precis samma del som också innehöll ett cgi-skapat rymdmonster som nu är på rymmen på den nygamla planeten. Joråsåatt. Nu ska veke sonen också passa på att bli en man för att duga i bistra pappas ögon. Häpp.

Det är illa. Tråkigt illa. Storyn blir blahablaha där man ständigt irriterar sig på Jaden för att han känns så fel, på Will för att han tror sig vara större än de flesta i den här soppan och så skamlöst sätter grabben i fokus. Kunde ingen ha klivit fram till familjen Smiths trailer on location och sagt att ”sorry grabben, du håller inte måttet…!”?? Nähä, skulle inte tro det. Smith är just alldeles för stor maktfaktor i filmfabriken för att man uppenbarligen ska våga utmana.

Junior önskade plötsligt att pappa inte bestämde så mycket

Och så regissören själv då. I så stort behov av framgång att han hoppar på vad som helst? Ja kanske. Tyvärr ännu en dikeskörning, och det blir såklart Shyamalan som fått bära hundhuvudet. Smith behåller sin status på A-listan och lär inte sakna anbud i framtiden. Jag vill inte att Shyamalan (jvligt långt namn att skriva det där!) ska förpassas ned i träsket där ingen har roligt längre. Kom igen nu Night! Hitta nåt bra att lägga fokus på, jag tror på dig fortfarande. Och Will förihelvete: var är gamängen från Hancock, MIB eller Wild Wild West!!!?

After Earth hade någon procents förutsättning att faktiskt kunna bli nåt.
Det försvann i samma sekund som klanen Smith bestämde sig för att göra projektet till sin egen lilla familjesammankomst. Apskit är vad det blev av det.

Nov 5 2013

Killing Season (2013)

Att en tillräckligt stark story understundom kan bli riktigt bra trots avsaknaden av kända nyllen i rollistan är väl ingen större nyhet.
Bra där också egentligen, det är ju trots allt historien som är viktigast. Eller?

Att kända skådisansikten per automatik inte alltid gör en rulle top notch är också en ganska vardaglig sanning. Ibland räcker det ju liksom inte att ställa ut skorna på plan. Och ibland dyker dessa kända nunor upp i produktioner där man inte direkt tänkte sig hitta dom.

Vad som lockade Robert DeNiro och John Travolta till den här rullen får man väl fundera vidare på, men inte kan det ha varit den konstnärliga approachen direkt väl? Ville de hemskt gärna jobba med varandra? Köra lite betald semester och hänga runt lägerelden för att klämma några pilsner? Eller var det kanske insikten om att bankkontot skulle fyllas på med dollars för lite lagom halvhjärtat arbete? Både DeNiro och Travolta börjar ju lite lätt att förfalla i branschen, om ni ursäktar uttrycket. De har sina bästa år bakom sig, och visst kan de gnistra till i ett och annat projekt men nog känns det här som en rulle-för-brödfödan-insats.

Visst spott och spä kan möjligen också uttalas då man inser att det är regissören Mark Steven Johnson som står bakom dagens händelser. En gång utskälld för sin version av Daredevil på film (dock inte av mig då jag tycker den är ganska ok!).

Nån kallade den här rullen för pensionärs-Rambo, och varför inte? DeNiro är Ben Ford, gammal krigsveteran från i början på 90-talet då USA lade sig i kriget i Bosnien. Givetvis dras han med plågsamma minnen och trivs bäst i sin ensamhet högt uppe Appalacherna där han kan sitta och häcka i sin jaktstuga och gå promenader i naturen. Snart ändring på dagsrutinerna då den serbiske ex-soldaten Emil Kovac (Travolta sportandes en underbar skäggvariant och med hysteriskt rolig serbdialekt!) plötsligt dyker upp från ingenstans. Bara sådär. En trevande vänskap övergår dock snabbt i otrevligheter då det visar sig att Kovac knappast av en slump knallat in i Fords livscirkel.

Dags för katt- och råtta-lek där båda får visa upp sina gamla trix och knep till beskådan och att ha övertaget. Inte utan att man tänker på den gamla John Boorman-rullen Duell i Söderhavet  från -68. Det handlar naturligtvis om gamla oförrätter och två män som bär på minnen de inte vill ha. Lite nödtorftigt drama förklätt som light-action.

Inte direkt upplyftande som filmupplevelse. Johnson kan dock inte beskyllas för att inte leverera snygga naturbilder när nu epitet ”vildmarksaction” ska stämplas in hårt. Inte heller kan man gnälla FÖR mycket på Travolta, som vanligt ÄR han bäst när han får spela buse eller ondskefull typ med dold agenda. Att han sen spelar över (som vanligt) är man ju nästan lite van vid nu. Tröttast i gänget känns DeNiro som kanske inte visste vad han gav sig in på..?

Gubbsen drar lite Jäger innan otrevligheterna

Historien är såklart det svagaste kortet, engagerar knappast fullt ut och den moraliska taken på de båda männens bakgrund och minnen berör knappast mig som glor. Men jag ger ändå Johnson viss cred för att han ändå inte råslarvar bort sin film eller hemfaller åt alltför simpla knep. En säck knyts ihop till slut och även om finalen kanske hos vissa känns slajmig och larvig…kunde det ha varit värre. Mycket värre till och med.

Killing Season är en genuin mellanmjölksrulle. Mest förvånande är att just DeNiro och Travolta ens ville ägna en sekund åt den. När de stod på toppen av sina karriärer hade de förmodligen hånskrattat åt erbjudandet. Så kan det gå.
Inte bra. Inte usel. Viss underhållning för stunden för den som är försonande mot de båda åldrande skådisarna.
Snabbglömt.

Okt 31 2013

Tema Rysligheter: The Conjuring (2013)

Dags att avsluta höstens ryslighetstema.
Vi går idag i mål på självaste (riktiga) Halloweendagen, och vad passar väl bättre än att kröna denna genomgång av filmer från de obehagliga hörnen med en riktig smällkaramell till rulle…som dessutom VERKLIGEN gör skäl för epitetet rysligheter.

Förra året höll man på att göra i brallan när Ethan Hawke råkade illa ut i skrämselpillret Sinister, och nu är det lite sån där varning för klädbyte igen om man inte passar sig eller är beredd. Regissören och hittepåsnubben James Wan verkar ju så här långt i karriären ha superkoll på den mörka sidan av fantasier och mardrömmar. Både Saw (första) och Insidious har lämnat obehagliga och eftersökta effekter i åskådarsinnet. Dagens manuspillande står brorsorna Chad och Carey Hayes för, så att Wan kan satsa järnet på regin. Typ.

Vi återvänder till det lummiga och märkliga 70-talet. Avstamp tas i de verkliga förebilderna Ed och Lorraine Warren, omskrivna och ganska kända paranormal investigators som det så snyggt heter. Vidare har vi här en likaledes verklig familj som inget hellre vill än att flytta in i sitt nya hus ute på landsbygden och leva 70-talets glada dagar. Vad nu det kunde innebära. Murriga krafter är dock i görningen och tänker sätta stopp för det genom traditionstunga poltergeist-påhitt.
Visst, inget nytt här. Mer klassisk old school enligt bästa receptet, som gör att man tror på återanvändning av gamla beprövade grejer igen.

Till slut finner mamman i huset, Carolyn (Lili Taylor), ingen bättre råd än att kontakta makarna Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) för att se om de kan bringa klarhet i vad som pågår i det knarriga huset. Och pågår saker gör det ju! Hela tiden! Precis som det anstår en fullspäckad finalrulle i ett ryslighetstema matas här på med konstiga ljud, dörrar som beter sig som dörrar inte ska, upptäckten av en minst sagt oinbjudande källare och en närvaro som till och med sliter sängkläderna av sovande barn! Bara en sån sak!

Och sedan det här med klappande i händerna! Utan att avslöja för mycket för dig som möjligen (finns det nån?!) inte har sett rullen ännu…kan jag säga att om det här med att klappa i händerna har varit en positiv grej..så är det slut med det nu. Här vankas bara olustkänsla i fortsättningen. Speciellt om det sker i ett stort, murrigt och slitet hus.

Snabbare än en avlöning tar slut konstaterar undersökande Lorraine att huset är fyllt med ondskefullhet och ett väsen som icke på långa vägar tänker tagga ned och slå sig till ro. Nu är det upp till makarna Warren att komma på sorts lösning, men inte ens dom tycks rå på dessa rysligheter. Dessutom verkar ”gåvan att förnimma” ta hårt på Lorraine. Kan det här möjligen barka åt skogen för alla?!

Wan håller superkoll på sin film, ger inte en meters utrymme i onödan för återhämning. Är det inte läbbiga scener, så är det läbbiga avslöjanden i dialogen. Återigen är det de små detaljerna som gör det hela så rysligt. En sekundsnabb aning av något i ögonvrån. En blixtsnabb förnimmelse av en skugga, en gestalt. Det andas verkligen otrevligheter här. Och så mitt i alltihop en mamma och en pappa, Carolyn och Roger (Ron Livingston), med sina barn som varken vet ut eller in. Men vänta bara, snart blir det till och med lite värre när Carolyn tycks vara den som drar till sig mest intresse från denna otrevliga inkräktare…

En gammal hederlig, låt vara lite klyschig, spökhistoria alltså. Eller? Som dessutom utger sig för att vara till största delen sann. En BOATS!? Hur ska man förhålla sig till det? Tja, man får väl göra som vanligt, sila och filtrera lite mellan tuggorna så blir det nog bra. Naturligtvis är väl inte bröderna Hayes dummare än att de vet hur anpassa sin ”sanna” story till det effektfulla filmmörkrets stigar. Att Ed och Lorraine Warren i allra högsta grad var verksamma, och hade både det ena och det andra oförklarliga att förtälja, råder det dock ingen tvekan om. Liksom att dagens förföljda familj också existerat. Nätet är naturligtvis fullt av info för den som vill gotta ned sig djupare där.

James Wan mallar in sin skapelse helt enligt bästa mönstret, låter otrevligheterna börja i mindre skepnad för att sedan ösa på med mer ju längre speltiden rullar på. Och detta utan att det känns klyschigt och tröttsamt en enda gång! Istället gräver man ned sig i spänningen och sitter som på nålar, ständigt beredd på nästa jump scare. (de där jäkla handklappen alltså…)

Wilson fick plötsligt syn på sina 70-talspaltor i spegeln

Förutom det formidabla drivet i rullen och avsaknaden av utfyllnadsminutrar måste kudos utdelas till rollistan. Vi snackar inga superstars här, vilket filmen tjänar på, men synnerligen kompetenta skådisar. Vera Farmiga gör sin Lorraine till både mystisk och skör på samma gång, Patrick Wilson (Wan´s husskådis..?) känns stabil som Ed som verkligen gör vad han kan när det skiter sig ordentligt. Lili Taylor och Ron Livingston bjuder in till sitt hus med en trovärdig värme och önskan om hjälp. Man känner verkligen för paret med sina döttrar i den här otrevliga historien.

The Conjuring har i vissa kretsar kallats för rullen som tar tillbaka den klassiska spökrysaren till finrummen igen. Efter att ha suttit igenom 112 minuter av nervositet, stålfjädrig spänning och obehag har jag ingen som helst anledning att säga emot detta.
Hu!

Okt 30 2013

Tema Rysligheter: Solo (2013)

Vad är det egentligen som gör en ryslig film bra?
Eller bra och bra, vad är det som gör en film så pass intressant att man sitter kvar och verkligen vill veta upplösningen trots att det innebär obehagligheter längs vägen?
Eller handlar det om något så enkelt och primitivt av vi bara vill bli rädda?
Vissa kanske vill se våldsamheter i form av grafiskt otäckt filmvåld? Blod?

Det är naturligtvis så olika mellan oss alla att det inte går att ha ett enda svar på frågan. Ni vet ju säkert vid det här laget att hos Flmr står obehagligheter som kör på devisen less is more högst i rang. Filmerna som går in för att skapa den obehagliga känslan på ett enkelt och kanske minimalistiskt sätt. Den där som sakta kryper in i medvetandet, säger åt hjärnan att nu känns det otrevligt, men som gör att du ändå inte kan sluta kika. Fokuset är totalt eftersom du samtidigt drivs av den där lilla enerverande nyfikenheten som vägrar lägga sig.

Ge mig en rulle som kan innehålla den mest tekniska fulländning som finns, de mest påkostade effekter som kan uppbringas…eller den mest fantasifulla story någon kan ha värkt fram….saknas det där lilla extra…den där nyfikenheten som gör att man fokar fullt ut…då tappar jag det nästan direkt. Hade du frågat mig på 80-talet kanske svaret såg annorlunda ut. Jag var yngre och visste inte vad jag vet idag. Kalla mig luttrad eller gnällig, men nog har man sett alltför mycket sunkiga rullar i sina dar som alla saknar den där lilla men ack så viktiga kryddan. Gore och våldsamheter fyller naturligtvis sin plats helt naturligt i ett välkomponerat manus. Men filmer som satsar sina pluringar på enbart att göra det så visuellt vidrigt som möjligt känns rätt poänglösa i min bok.

Nu finns det väl i ärlighetens namn inte alltför många rullar som pytsas ut på marknaden som verkligen kan täcka in alla de kriterier jag efterlyser. Men ibland snubblar man ändå över en och annan, och då gäller det att uppskatta det man ser. Ok om det snos till höger och vänster, finns den där lilla känslan bifogad, ja då spelar det väl inte så jäkla stor roll om influenserna kan spåras till andra alster.

Med allt detta sagt riktar jag nu blickarna mot dagens representant i ryslighetstemat.
Den som vill hittar naturligtvis en mixmaxad kompott av alla möjliga filmer här.
Men det gör liksom inget. Problemfyllda Gillian (Annie Clark) (ja och hon har naturligtvis en otrevlig backstory att handskas med) ser chansen till själslig kontemplation genom att hoppa på ett sommarjobb som ledare på ett summer camp vid en sjö (joråsåatt!)

Innan lägret slår upp portarna måste dock Gillian, i egenskap av nykomling i ledarstaben klara av den traditionella ”inkilningsriten”; att campa ensam i två dagar på den öde ön som ligger mitt i sjön. En ö som det självklart sägs spöka på då en liten flicka försvann spårlöst från lägret för många år sedan och som nu sägs hemsöka ön med sina klagorop vid väl valda tillfällen (joråsåatt igen!!).

Ja, jag märker nog vart era tankar är på väg nu.
Precis som mina var. Men tro´t eller ej, det blir icke alls så cheesy som förutsättningarna vill ge sken av här. Gillian forslas ut till ön, får sin utrustning och ett hejdå från chefsledaren som meddelar att han kommer tillbaka om två dagar. ”Och använd INTE nödradion om det inte ÄR nödfall!” Basta!
Snart är både tält och brasa i full användning. Lite bad och lagom upptäcktsfärd hinns med. Plötsligt också en besökare i form av en fiskarsnubbe, Ray (Daniel Kash), som oroligt undrar om hon är ok..då han från sin båt hörde hennes rop på hjälp (!!!)
Hmm…

Och det är väl typ här filmen börjar bli sådär intressant obehaglig. Gillian försäkrar att hon mår bra, Ray ger sig av ut på sjön igen efter att Gillian berättat varför hon är på ön. Dagen övergår i kväll och plötsligt blir också naturen väldigt mycket obehagligare i mörkret både för vår huvudperson och mig som tittar. Dagen efter börjar heller inte bra då nattligt besök utanför tältet konstateras och det verkar som att Gillian inte är den enda…närvaron…på ön.

ser rätt mysigt ut…på håll.

Manuset och regissören Isaac Cravit gör det smarta här att hela tiden hålla tillbaka en aning.
Låta mig som glor försöka dra egna teorier. Storyn presenterar ett antal olika spår att följa som tittare. Vet Gillian verkligen vad det är hon upplever, eller spelar hennes förflutna in? Och vad är egentligen allt det här med legenden om ön? Historien kan egentligen tyckas ganska skral och simpel och ett evigt staplande av klyschor, men sättet den presenteras på väger upp bristerna och det faktum att vi kanske sett det allt förut. Dessutom håller manuset ett antal dörrar öppna ända in mot mållinjen och det känns ganska ovisst till och med under upplösningen. Och har man nu en sån känsla som tittare kan det inte vara kattskit tänker jag. Man bryr sig verkligen om dagens huvudperson, även om hon kanske personifierar alla andra protagonister du sett genom åren i diverse inmallade alster. I min bok räcker det ganska långt.

Solo är en mindre kanadensisk indie-rulle som lånar friskt från andra historier och dess upplägg. Vad den här filmen dock lyckas bra med är att skapa en mysryslig atmosfär mitt i allt plagierande. Vilket gör att kufar som jag gillar det jag ser. Även om jag sett det förut och inte direkt kan hävda att det är oväntat. Du behöver knappast vara en Sherlock om man säger så.
Absolut inget nytt under solen, men ändå förbaskat trevligt underhållningsobehag.

Okt 25 2013

Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.

Okt 23 2013

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.