WWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.