Etikettarkiv: …ok för stunden

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Jan 24 2013

Journey 2: The Mysterious Island (2012)

I dessa tider när Oscarssnacket börjar ta ordentligt med fart kan det kanske ibland vara lite lagom skönt att rikta blickarna mot den aningens mer oseriösa delen av filmens Hollywood. De där gatorna lite vid sidan om de stora premiärfilmernas avenyer, som bebos av alstren som möjligen är glada om de spelar in sin produktionsbudget.

Nu behöver det ju inte alls vara så att dessa filmer på något sätt per automatik skulle innebära lägre underhållningsvärde. Det finns ju synnerligen trevliga exempel på underdogs som blastat lite otippat. Dagens åskådning är nog dock inte ett sådant exempel. Men inte heller ett bidrag från den allra mörkaste gatan.

Här snackar vi alltså en sorts fristående fortsättning på filmen Journey to the Center of the Earth från 2008 (som jag inte sett) där Brendan Fraser var killen med musklerna och hjälteblicken, En sorts upphottad version av gamle hippe Jules Verne´s alster således. Viss framgång röntes enligt statistiken, och lika väntat som en bensinräkning på posten har nu då en uppföljare vaskats fram ur producenternas fickor. Bort med Fraser dock och in med The Rock! Yes, Dwayne Johnson himself, komplett med spelande bröstmuskler! Synd att lämna den gode Verne´s universum dock så därför handlar det idag om den mystiska ön från romanen The Mysterious Island. Unge Sean (Josh Hutcherson), som fanns med i första filmen, är övertygad om att den mystiska ön finns på riktigt någonstans därute i Stilla Havet, och att hans sedan länge försvunne farfar Alexander finns på denna ö. Ett gåtfullt krypterat meddelande talar också om att det är så, vilket får trulige Sean att dra med sig sin styvfarsa Hank (The Rock) på en impulsiv resa. Naturligtvis avskyr Sean den store Hank i början, men runt 67 minuter (or so) senare i filmen kan ni gissa vad som hänt…håhåjaja.

Ok, en mystisk ö, effekter gjorda för 3D-visning, två hjältefigurer, en klyschigt nördig helikopterpilot och hans söta dotter…samt en semesterskådespelande Michael Caine. That´s it. Bara att låta det synnerligen förutsägbara manuset lite lagom lojt och töntbehagligt rulla på in i mål, och då har man av farten hunnit avhandla legenden om Atlantis, Kapten Nemo och hans Nautilus, lite kärlek, ansträngda skämt samt konstaterat att det nog är bra i alla fall med en fadersfigur att se upp till. Regissören till dagens äventyr, Brad Peyton, håller sig med andra ord slaviskt till ordern om att filmen på intet sätt får gå över några känsliga gränser.

flabbergasted x4?

Det vilar också en sorts sorglös hejsanhoppsan-stämning över hela rullen, vilket gör att det naturligtvis inte går att ta den så speciellt mycket på allvar. Dwayne Johnson tycks känna likadant och är plötsligt på ett särdeles gott skådishumör, och jag vet inte jag…men jag måste erkänna att karln är rätt kul att kika på allt som oftast. Det han saknar i talang verkar han kunna rädda med en lustig charm som det är svårt att störa sig på. Och Caine…tja…han cashar mest in kaffepengar utan att bry sig om resultatet.

Journey 2… är en harmlös bagatell, lagom familjeanpassad så att ingen ska behöva må dåligt över vad som utspelas på den märkliga ön. Lite konstgjord spänning i kombo med halvdana cgi-effekter enligt standardmodell. Ett ganska bra exempel på en rulle att slötitta på när kraven och förväntningarna är av mindre vikt. Varför inte en sen söndagseftermiddag.
Vilket det faktiskt just var i mitt fall.

Nov 23 2012

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Okt 17 2012

Snow White and the Huntsman (2012)

Sagan om Snövit, den vuxna versionen.
Ja alltså inte DEN vuxna versionen. Här snackar vi en upphottad fantasyspäckad popcornsmodell anno Hollywood 2000+. Som att man kört igång en mixer och slängt i allt från det gamla Disneyoriginalet, lite Sagan om ringen, en aning King Arthur för att sedan krydda med ett stänk av gamla Willow.

Snövit föds som enda dotter in i Kung Magnus stolta kungarike Tabor, där dock tjuv- och rackarspel väntar då hans drottning dör och kungen raskt faller för den vackra Ravenna (Charlize Theron) vilken han räddar från en mystisk ondskefull  armé bestående av glassoldater (det är ju en saga som sagt..). Giftermål väntar, men Ravenna är naturligtvis en särdeles illvillig häxa som snabbt tar livet av kungen, låser in sin styvdotter Snövit i ett torn och tar makten i riket som sakta börjar förfalla och förtvina. Som en extra krydda suger hon också då och då ut livskraften ur unga kvinnor för att kunna hålla sig själv ung och fräsch, vilket spegeln på väggen tvingas bekräfta titt som tätt. En intrig i god hederlig sagostyle alltså, med tillhörande modernt visuellt stuk.

Ett antal år senare har Snövit växt till sig och är misstänkt lik  Kristen Stewart, får nog av sitt ugglande i tornet och flyr. Häxdrottningen blir skogstokig då hon inser att Snövit är det stora hotet mot hennes fortsatta ungdom och styre av riket, sänder ut trupper och en specialinhyrd jägare (passande nog titulerad som the huntsman) mot Den Mörka Skogen där Snövit lär finnas. Den buttre jägaren (Chris Hemsworth) byter inte helt otippat sida när han ser hur snygg och rättrådig Snövit är, de lurar drottningens lakejer och drar mot säkrare områden där det ingår att träffa på ett par icke helt obekanta dvärgar, en enhörning, älvor och lite annat löst folk (som sagt…det är ju en saga). Och tja, det är väl liksom hela historien. Naturligtvis upplagt för paybacktime mot snygg- och styggdrottningen med det mörka hjärtat och hennes diktatorsfasoner. Klädsam hjälp kommer också till Snövit via barndomsvännen William, hans far och dennes egna trupper som uppenbarligen suttit och häckat i ett eget slott i alla dessa år (man kan ju undra varför de inte själva kommit på idén att sätta ett spektakulärt upprorståg i rörelse tidigare…men visst ja…då hade det ju inte blivit någon film!).

Den som nu kan sin Snövit och letar efter de klassiska detaljerna behöver inte bli besviken. Intryckt i alla de övriga, mer moderna visuella upplevelserna, hittas både förgiftade äpplen, sjungande skojiga dvärgar och en klassisk återuppväcka-kyss. Vad annat hade ni väl väntat er? Regissören Rupert Sanders har helt klart en sorts vision om hur han vill att en modern tolkning av den gamla sagan ska se ut med proppad med nya dollartekniska trix.

damsel in distress…och kille med tillhygge!

Och sen rullar det liksom på. Det är äventyr, fartiga actionsekvenser, snygga effekter som får stila den stund som krävs, dramatisk dialog med viss skitnödighet. Och så lite jönsig humor mitt i allt. Som ytlig actionupplevelse duger filmen gott, problemet är mer att den känns lite seg och trist framför allt i mittenpartiet innan det drar ihop sig till showdown i slottet en gång för alla. Manuset är naturligtvis byggt i traditionell stil och lämnar icke på något sätt något litet utrymme för något nytt hittepå. Här ska det onda bedrivas på traditionellt sätt, men såklart efter att det goda fått lida lite.

Kristen Stewart må vibrera ut otäcka Twilight-impulser men visar faktiskt lite mer go här och plötsligt känns hon lite mer uthärdlig som hjältinna. Chris Hemsworth kör en….Chris Hemsworth…vare sig han är en skogshuggare eller Thor med tillhörande attiraljer, han finns där helt enkelt och gör vad han ska. Mest sevärd i sällskapet är naturligtvis Charlize Theron som också verkar ha lite småkul med sin tolkning som evil witch. Hon kör hela registret med galen blick, hatiska förolämpningar, supertajta outfits med tillhörande push up och lider i slutänden naturligtvis nederlagets alla kval helt enligt Hollywoodreceptet. Visst gurgel i filmvärlden också då herr regissör valde att inte använda sig av riktiga dvärgar utan istället castade berömdheter som Bob Hoskins, Ray Winstone, Ian McShane och Nick Frost som med teknikens hjälp blev småväxta lustigkurrar. Bara det i sig ju lite….lustigt.

Snow White and the Huntsman är en snyggt förpackad version av den gamla sagan. Ytlig som de flesta omtag på gamla legender dock, det gäller att inte skrapa för djupt under ytan. Då inser man att som vanligt är det de gamla originalen som har sin charm kvar. Men som underhållning för stunden duger detta då tråkhetsfaktorn i mitten på filmen trycks tillbaka av lite hederlig effektaction i början och slutet. Lättglömt i takt med att eftertexterna börjar rulla.

Okt 2 2012

Dark Shadows (2012)

Släng på firma Burton/Depp och nog fanken sitter man där och glor trots allt . Visst är det så, traditionens makt är fortfarande alltför stor för att man ska vilja missa ett alster i denna samarbetsform.

Som konstaterats tidigare har möjligen Tim Burton både nått och passerat zenit för ett bra tag sedan och yxar nu mest till sina filmer enligt beprövad modell utan att egentligen utmana sig att beträda några nya stigar. Det känns kanske lite längre och längre bort sett till utmaningen för varje film som tillverkas, om man tänker på äldre verk som hejdlösa Beetlejuice, läckra Sleepy Hollow, magnifika Edward Scissorhands och kärleksfulla Ed Wood…men givetvis kan man aldrig avfärda en Burton-film bara sådär rakt av. Tycker jag nog ändå dårå.

Här tar han åter hjälp av Johnny Depp och nu handlar det om en sorts homage till en tv-serie som uppenbarligen sändes i slutet på 60-talet i the US of A. Ingen serie som mig veterligen hittat hit så därför känns fullt naturligt nostalgikänslan som tittare inte alls. Och det gör väl iof sig inget. Upplägget funkar ju lika bra ändå.

Barnabas Collins (Depp) lever det rika 1700-talslivet, hans familj grundar den lilla staden Collinsport i Maine och en fiskeindustri som blomstrar och växer. Barnabas avfärdar dock mitt i välmåendet den unga tjänsteflickan Angelique´s kärlek, bad choice då hon knäcker extra i häxbranschen och raskt förvandlar vår grabb till en vampyr, hetsar ortsbefolkningen mot honom (skön passning till Frankenstein btw..) och begraver honom i en väl tillförsluten kista. Drygt 200 år senare hittas kistan av en slump och vips är Barnabas med leken igen, oerhört törstig förstås och fast besluten att ta tillbaka sitt gamla familjegods igen. Nya tider härskar dock, och att vara aristokratisk vampyr i början på 70-talet bland hippies och radikala fritänkanden i USA skall visa sig vara en tuffare utmaning än han kunnat ana.

Hans släkt har dock levt vidare genom generationerna och består nu vid hans uppvaknande av en sorglig hoper dysfunktionella individer som leds av släktens nuvarande överhuvud Elisabeth Collins (Michelle Pfeiffer), vilken gör sitt bästa för att hålla familjens tynande fiskindustri borta från konkursens avgrund. När Barnabas väl övertygat det minst sagt konstiga sällskapet på det förfallna godset om sin identitet är det läge att smida planerna på hur både egendomen och familjenamnet än en gång ska bli starkt och levande. Saker kompliceras dock (naturligtvis) av att  häxan Angelique, nu i Eva Green´s skepnad, också överlevt århundradena och för tillfället fungerar som supersexig företagsledare för den rivaliserande fiskindustrin i den lilla staden. Och vår kära häxa, fortfarande ilsket betuttad i Barnabas, tänker inte låta dagens favoritvampyr lappa ihop några familjesår ostraffat…

familjestrategin gås igenom

På denna rätt simpla ramhistoria applicerar nu Burton således sin patenterade scenografi och lätt bisarra humor, inte utan viss framgång då Depp utan tvekan är mannen att utföra visualisera dessa grepp. Vilket också gör filmen rätt underhållande från start och en bra bit in i handlingen. Lagom tempo och lagom knäppa händelseutvecklingar. Både Michelle Pfeiffer och Eva Green gör sig båda naturligt bra vid sidan om Depp, Pfeiffer lyckas med sin svala närvaro ändå äga rummet med sällsam blick och levererar sina repliker finfint (okej jag är lite svag för Pfeiffer sedan länge…).

Problemet med filmen, för det blir uppenbart efter en stund, är att den blir lite fattig på handling och lite…tråkig. Mittenpartiet står och stampar rejält innan finalakten börjar, och inte heller den kan räknas in till någon av de bättre Burton åstadkommit. Slutet känns faktiskt rejält avsnoppat och rumphugget, med tanke på den tid man bemödat sig på att väva igång vissa sidospår. Men men…visst nöje för stunden får man väl ändå räkna in, och förutom ovan nämnda skådisar gör också Helena Bonham Carter (naturligtvis när det är Burtontajm), Chloë Grace Moretz, Jonny Lee Miller och…Christopher Lee vad de kan för att smälta in i regissörens scenografiskt märkliga värld. Som i mångt och mycket kan ses som både upprepande och hyllande till vad han redan åstadkommit i karriären. Möjligen visar han upp en mer bekväm och tillrättalagd sida nuförtiden…? Visst var väl tex Beetlejuice mer…obstinat…i sin form? Eller har man helt enkelt blivit van vid stilen..?

Dark Shadows slänger med sleven åt lite alla möjliga håll och visar upp bisarr och knasig humor, snygga specialeffekter och stundtals lite dråplig action. Vänner av Burton blir nog inte besvikna, men något nyskapande skådar man inte vid denna filmiska horisont. Mer som ett stadigt plöjande i redan plogad fåra. Inte någon av hans bästa, men okej som lättglömd underhållning för stunden.

Sep 3 2012

Martha Marcy May Marlene (2011)

Berättelser om sekter är alltid ruggiga.
Vare sig det handlar om rena dokumentärer eller spelfilmer. Varje historia tycks alltid berätta samma sak…om misstro, dåligt självförtroende och vilseledda sinnen. Här är naturligtvis inget undantag.

Filmen plockar upp unga Martha (Elisabeth Olsen) som precis bestämt sig för att lämna den sektliknande tillvaro hon tillhör på en avlägsen gård i östra USA. En förvirrat telefonsamtal senare hämtas hon upp av sin äldre syster. Rekreation och vila hos systern och hennes man i parets sommarhus väntar. Men hur funkar det….egentligen? Kan Martha bara släppa sin kontrollerade tillvaro sådär? Kan hon överhuvudtaget släppa någon utomstående inpå sig och berätta vad hon egentligen gjort, och var hon varit, under de två år som gått sedan systern Lucy (Sarah Paulson) sist såg henne?

Svaren är naturligtvis att det inte går sådär jättebra. Martha försöker till en början hålla skenet uppe, men tappar bitvis kontrollen och det är något som varken Lucy eller maken Ted (Hugh Dancy) kan undvika att notera. Enligt Martha har hon ”bara” flytt från en elak pojkvän, och något annat verkar vara omöjligt att få ur henne.

Långfilmsdebuterande regissören Sean Durkin väljer att berätta historien i tillbakablickar där Marthas liv med sekten visas upp enligt traditionell modell och varvas med vad som händer runt Martha när hon nu är ”i säkerhet” hos sin syster. Problemet för Martha är bara att hon får allt svårare att skilja på vad som är verklighet och vad som är tidigare upplevt, kanske till och med bara ihopfantiserat. Paranoian gräver sig allt djupare i henne.

Durkin kör med gamla hederliga grepp när det gäller att visa upp den märkliga sekten. Det är alla obligatoriska ingredienser med självhushåll, gemensamma sångstunder, odla egen gröda, hålla sig för sig själva, ingen kontakt med omvärlden…och givetvis den gamla klassikern; att alla kvinnor måste ligga med sektledaren Patrick (John Hawkes) närhelst han önskar. I sina bästa stunder ligger en ytterst otäck stämning över filmen, och Patricks sätt visar upp oroväckande likheter med tex den verklige Charles Manson´s sätt att styra sin grupp och framför allt dess kvinnor. Hawkes, som ju lovordades för sin insats i Winter´s Bone, kör med lågmäld stil och terrorvälde the slow way.

vapenkunskaper tycks vara A och O i sekter

Historien är obehaglig, och blir det kanske till och med några extra snäpp när man inser att detta är verklighet för många människor i dagens värld. De oroliga, lite svaga, som letar efter meningen med livet och kanske framför allt en ledare att ty sig till med allt vad det innebär. Dessvärre känns det inte som att Durkins egna manus berör mig så mycket som jag skulle vilja. Hans val av berättarstil, med hopp fram och tillbaka i tiden, är naturligtvis ett smart drag för att förstärka skillnaderna mellan tillvaron i huset hos Lucy och vardagen hos sekten…abret med detta hos mig som tittar blir dock att jag gradvis tappar fokuset när historien börjar trampa vatten efter halva speltiden och att slutet också känns ganska förvirrat och otillfredsställande oklart lägger ännu mer ris på den brasan.

Ingen skugga dock på Elisabeth Olsen som den stackars Martha, här finns stor talang till framtida huvudroller. Och kanske hon också slipper att jämföras med sina mer kända systrar Mary-Kate och Ashley. Hawkes har för lite speltid för att göra något större intryck på mig, blir mest en anonym knäppskalle…en karikatyr på sig själv.

Martha Marcy May Marlene är en stundtals effektiv, men högst traditionell, djupdykning ned i detta dystra fenomen med livssökande sekter. Regissör Durkin bankar dock frenetiskt på redan inslagna dörrar och har i ärlighetens namn inte något nytt att berätta om dessa obehagligheter, snarare förstärker han de redan förutfattade klyschiga bilder vi ständigt skapar oss av dessa sekttomtar som faktiskt finns på riktigt. Delvis intressant film som dock inte stannar kvar i minnet så länge som jag hade önskat.

Aug 15 2012

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska ”Reykjavik Rotterdam” från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.

Aug 10 2012

Zombietrubbel x3!

I väntan på att ”The Walking Dead” ska dyka upp med ny säsong och förhoppningsvis lite bättre manus än sist, är det väl aldrig fel att ägna sig åt lite andra alster i genren…även om resultaten kan variera.

World of the Dead: The Zombie Diaries (2011)

Jamen hur trött är man inte på den här found footage-stilen då!?!
Dessa skakiga kameror, gryninga klipp och hopp fram och tillbaka. En stil som naturligtvis hade sina förtjänster en gång i tiden och… mycket väl kan visa upp en och annan höjdare även nu om det görs på rätt sätt.

Dock inte här. En riktig stinkare till film är vad det är. Filmmakarna borde ha börjat med att se till att ha det viktigaste…ett manus. Här finns inget alls…bara ren tråkdom och noll känsla. Att be sina kompisar ställa upp som sminkade zombisar och filma dem i katastrofalt dåligt mörker är snudd på filmiskt självmord. Ojoj vad dåligt det är alltså.

Handling? Ett par soldater och en civilist ska ta sig från punkt A till punkt B. That´s it. Engelskproducerat men det blir inte bättre för det. Ett inlägg i zombigenren som kunde ha skrotats på idéstadiet.
Undvik som (zombie)pesten!

The Dead (2010)

Men här blev det genast bättre! Ta the average zombie ur sin ”normala” omgivning och släpp ned honom/henne i säg….den afrikanska vildmarken…då blev det det plötsligt lite udda och genast lite underhållande småspännande. En ensam stackars överlevare från en flygkrasch, amerikanen Murphy, försöker mödosamt ta sig till någon sorts kontrollerad zon efter ett zombieoutbreak.

Även om döingarna på traditionellt manér sävlar sig fram med sedvanligt väsande ska man inte tro att de är lätta att hålla sig undan. Inte ens i bushen. Och dessutom har de en förmåga att dyka upp överallt!

Murphy slår sig så småningom ihop med en soldat från trakten som letar efter sin familj, och tillsammans försöker de också ta sig från punkt A till punkt B. Fast här är det oändligt mycket mer underhållande. Och så slipper man skakig kamera. Bara det.

Snyggare tillverkad, läckrare foto över det afrikanska landskapet, sin beskärda del av gore, kanske lika tunn story egentligen men ändå betydligt bättre i kategorin. Och zombieraffel från den afrikanska kontinenten är man inte bortskämd med! Godkänt utan tvekan!


(tack filmitch för tipset!)

La Horde (2009)

Så avslutningsvis en ösig action-zombie-karamell som enligt omslaget är ”Zombiefilmernas Die Hard!”. Nå, det kanske kan diskuteras….

Denna franska röjare berättar om ett gäng poliser med tvivelaktig moral som ska hämnas en fallen kollega. Målet för hämnden är två kriminella bröder som sitter och häckar högt upp i ett förfallet höghus. Givetvis med sina beväpnade polare. Planen går om dock om intet, men plötsligt får både snutar och skurks annat att tänka på när höghuset invaderas av horder av bindgalna vrålrusande zombies! Kanske läge för kombattanterna att samarbeta för att möjligen klara livhanken?

Här är det fullt ös från början i ett manus som inte ens är ute efter att försöka sig på en förklaring till galenskaperna med de levande döda. Det är bara skjuta, skjuta, skjuta som gäller. Det är galet tempo och rått gore i var och varannan filmruta. Hetsigt filmat med tvära vinklar och sunkiga miljöer. ”Hjältarna” skriker och gapar mest hela tiden och frågan är vem av dem som egentligen är mest otrevlig. Poliserna inräknade.

I denna filmtrio måste dock detta sista bidrag utses som vinnare, då stilen är helt hysteriskt grafiskt överdriven och på så sätt gör den bisarrt underhållande. Som vanligt vill man ju gärna veta hur det ska sluta. Godkänt och nästan lite….konstigt bra.

Aug 8 2012

Mission to Mars (2000)

Ibland är det verkligen tillfälligheter som styr riktningen på filmtittandet och vilken väg det ska ta just för stunden. Det kan vara humörets spontana impuls, en nyfikenhets otåliga längtan eller bara en liten oväntad detalj.

Precis som med dagens objekt. Det började egentligen som en liten kommentarsutväxkling borta hos filmitch angående regissören Brian De Palma. Och om vilka filmer man  möjligen höll högt av denne regissör. Bland de som jag stolpade upp fanns då detta sci-fi-drama, som jag alltså enligt egen utsago påstod att De Palma ändå lyckats med. Just dessa tankegångar födde då, helt naturligt i en filmnördhjärna, en plötsligt längtan efter att se om denna rulle vilken jag inte skådat på säkert minst 7 år. Bort till samlingshyllan och i med rullen!

Det handlar alltså om framtiden och mer specifikt planeten Mars. Denna ständigt lockande röda himlakropp med sina eventuella hemligheter. Och som av en tillfällighet just när detta skrivs i augusti 2012 så har precis en liten farkost landat på Mars i verkligheten! Det kan man ju kalla en slump som nästan ser ut som en tanke!

Nåväl, i filmen sticker den första Mars-expeditionen iväg, når fram och börjar sina förutbestämda undersökningar. Ganska snart, för att inte säga nästan direkt, går allt käpprätt åt skogen och en mystisk…kraft….verkar sabba hela upplägget. På jorden fattar man snabbt att något är lurt när inga livstecken hörs och en räddningsexpedition trollas fram under lednig av stabile Tim Robbins, som dessutom kan räkna in Gary Sinise, Connie Nielsen och Jerry O´Connell i astronautligan. Naturligtvis handlar det också om känslor då allas bästis Don Cheadle är en av de saknade. Takeoff mot Mars igen således!

Som sagt, jag har alltid tyckt att De Palma haft snygg koll på sin film och drivet. Och visst är det snyggt under första timmen. Synd att påstå att tempot rusar fram, men istället kan man njuta av rätt fräsiga detaljer rent visuellt och nog fångar manuset ganska väl känslan av hur en möjlig rymdfärd inte alltför långt in i framtiden skulle kunna se ut.

helt fel läge att få ”den-bekymrade-minen”…

Hur intressant en sakta kokande sci-fi-anrättning än kan vara så måste det naturligtvis till ett par extra ingredienser som för att höja temperaturen lite. Sinise är en plågad typ som lider av alltför sorgliga minnen av en bortgången hustru, Robbins och Nielsen är gifta i filmen så där kan lite extra känslor tryckas in. Speciellt om manuset slänger in oväntad dramatik som hotar att stjälpa hela rymdresan! Och detta alltså innan de ens kommit fram och kan ta del av mysteriet som möjligen döljer sig i Marsgruset. Och ska man nu hitta bästisen Cheadle också? Alla i denna minirollista gör dock precis vad som förväntas med sina roller och bäst känns som vanligt Robbins.

Jaha ja, fram till att filmen egentligen bara ska tas hem, hängas in på de stabila hängarna i garderoben, är det riktigt trivsamt. De som suktar efter fartig och röjig rymdaction blir möjligen besvikna. De Palma har mer för avsikt att köra drama fullt ut. Nästan. För när slutet ska summeras inser jag att jag möjligen får sätta mina lovord på skam en aning. Inte så mycket för innehållet och filmens teorier, de är skönt fantasifulla och så goda som något i dagens konspirationsvärld. Nej, mer för att sista delen känns irriterande ihophafsad. Det kapas ordentligt på hörnen och plötsligt misstänker man att De Palma tappat intresset och bara snabbt som fan vill avsluta. Flummigheten blir sas på tok för stark och plötsligt känns det som en fattigmansversion av 2001 och Närkontakt… man skådar.

Mission to Mars har sina kvalitéer som teknikdrama från en icke helt avlägsen framtid. Manuset väver lite snyggt in vissa verklighetselement i den fantasifulla utvecklingen, men tenderar i slutet att gå lite väl överstyr. Och dessutom inte klara av att hålla koll på den värsta sliskigheten. Bäst under första hälften för att sedan sagga till sig ordentligt. Och…det kanske trots allt inte är bland det allra bästa De Palma tryckt ur sig om jag nu får revidera mina tankar lite…

Jul 26 2012

Killer Elite (2011)

Och här en film som egentligen i grund och botten är en riktig dussinfilm.
En sådan där skapelse som man knappt lägger märke till och vips så är den borta från radarn.
Kunde ha hänt mig här också.
Men så plötsligt låg den liksom där i att-se-högen, som att den väntade på att få försöka bevisa motsatsen vad gäller min tes om dussinvara.
Den lyckas väl sådär kan jag tycka.

Det roligaste faktumet med filmen är att den lyckats samla så gott om ändå kända namn i rollistan. Eller, det är ju inget namn som är sensationellt på något vis. Jason Statham har de klarast lysande bokstäverna i eftertexterna och fungerar väl som filmens huvudperson. Och Statham, tja han gör som vanligt just en ”Statham”…dvs knallar runt med coolheten i ögonen, fåordig, slåss och sparkar och är listig sådär bara lite till mans. Robert DeNiro har hoppat in i en liten biroll och fungerar som Stathams vän och mentor…för vi rör oss icke helt förvånande i den smutsiga agentbranschen här. Cliwe Owen kör på i glajjor och musche och blir parets antagonist under filmens speltid.

Som sagt, agentbranschen under tidiga 80-talet. Statham vill (naturligtvis) lägga av, men ödet vill att han rycker in en sista gång och utför ett uppdrag. Ett rentav måstejobb för annars kommer gamle polaren DeNiro att råka illa ut och så kan vi ju inte ha det. Ett uppdrag som kräver att vår antihjälte måste gå ett antal ronder mot gamla skumma SAS-män med ljusskygg verksamhet där alltså Owen står för huvudmotståndet.

Storyn är ganska rakt på sak. Spelplatserna hoppar från England, Paris, Oman och Australien. Det blir aldrig särskilt spännande…men å andra sidan inte jättetråkigt heller. Det är liksom bara rätt slätstruket utan överraskningar. En viss sorts trygghet dock i att både Statham och Owen verkar ha trott på projektet och går in för det tillräckligt mycket. DeNiro cashar in lite kaffepengar på att haspla ur sig ett par rutinmässiga repliker, men han gör det helt okej och passande i sammanhanget. Behållningen i rollistan är annars Clive Owen och Dominic Purcell, den sistnämnde som kollega till Statham med diskutabel moral. Kvinnors list lyser dock med sin frånvaro, och endast en liten roll får plats…och då som Stathams kärleksintresse (och måste då naturligtvis hållas utanför de lömska aktiviteterna).

”han den där Owen…ser han inte lite porrig ut därborta…?”

Rent visuellt en standardthriller där actionbitarna ligger snyggt förpackade enligt det förväntade recpetet. Storyn hålls som sagt enkel och tar sig från A till C via B utan krusiduller. Den kapar också rätt snabbt i logistik och kontinuitet genom att egentligen bara hoppa mellan spelplatserna och putta ned huvudpersonerna där de ska vara. Ingen onödig tid att spilla på tidssänkande sidospår här inte, vilket dock kanske är den rätta vägen i just dagens alster då den får ett ganska behagligt tempo. Litet plus delas också ut för rätt detaljrika och tidstypiska miljöer fångade av regissören Gary McKendry

Killer Elite är tillverkad helt enligt läroboken om ”lagom osannolik thriller med färgstarka actioninslag”. Inga överraskningar whatsoever, men å andra sidan känns den tryggt pålitlig när man letar efter något som ska underhålla för stunden och man inte orkar/har lust att fördjupa sig något nämnvärt i det man tittar på.

Jul 24 2012

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Jun 14 2012

John Carter (2012)

Å det har väl snackats, skrivits och på allehanda sätt raljerats om den här filmen till näst intill förbannelse. Rapporter om filmbolaget som losar miljoners miljoner. En regissör som borde hållit sig till dataanimerat, en historia som innehåller så mycket konstig namndroppning att man blir yr i mössan.

Men, jag vet inte jag.
Så jäkla mycket annorlunda från senare tids slå-på-trumman-alster från Hollywood är det väl fanken inte. Mer som att titta på en sörjig blandning av Avatar, Prince of Persia, valfri Star Wars-del och kryddat med ett rejält mått från gamla flumsagan Dune.
Lite av allt liksom.

Vet att jag i yngre tonåren försökte mig på att läsa om denne John Carters äventyr på Mars. Men det liksom funkade aldrig….en westernkille som går in i en grotta på prärien i USA och vaknar i en annan grotta på Mars…nä…

Läser också att man velat göra film av Carters äventyr hur länge som helst, historien dök första gången upp redan 1912 och runt -31 funderades det på hur göra spelfilm på ämnet. Lite svårt idag att fatta varför, men å andra ser både riktiga världen och filmvärlden helt annorlunda ut nu och vi sväljer historier som dessa till lunch utan att blinka och kanske känna efter hur de smakar. Då var det väl superexotiskt värre.

Nåväl, till slut fick Hollywood äntligen arslet ur, Disney av alla bolag signalerade grönt ljus och gav Pixarpillaren  Andrew Stanton uppdraget att fixa till en smash hit. Vilket ju enligt siffrorna har gått sådär. På plussidan är att historien ändå känns rätt enkel och inte lika kvasifilosofiskt proppad som jag kommer ihåg att det lilla jag läste av boken var. Bakom alla skitnödiga och högtravande namn och överdriven dialog finns en lättkonsumerad story om kampen mellan ont och gott (inget nytt här inte) utan större nyanser där det mesta är svart och vitt, även om badassens främsta orsak till taskspelet känns….lite smålöjlig.

Carter himself poppar alltså upp som en gubbe i lådan på Mars, lierar sig med Avtar-lookalikes, flirtar med snygg fighterprinsessa och är en jäkel på att hoppa högt och långt tack vare annorlunda benstomme i kombo med Mars gravitation och…jaja..jag går inte in på detaljerna…

Taylor Kitsch toppar fysikformen och hoppar runt i bar överkropp vilket alltså tilltalar en prinsessa med det exotiska namnet Dejah Thoris (Lynn Collins) som visar upp både skönhet och fighting spirit. Mark Strong är listig skitstövel som hittar på jävligheter och i övrigt är väl det mesta som i de historier jag refererat till ovan. Lite kända skådisröster bistår de konstgjorda filurerna och så är det väl bra så då.

”me tarzan you jane…nä vad fan… fel film…”

Filmens största nackdel tror jag är att det är just Disney som ligger bakom, och därmed känns det som att order utgått om att produktionen ska vara näst intill familjevänlig, och således mer städad vad gäller filmvåld, dialoger och annat hittepå runtom. Mer soffvänligt äventyrlig än råbarkad.

Full fart är det i alla fall med effekter som inte behöver skämmas för sig, även om Carters sjumilaskuttande ser rätt kackigt ut.

John Carter är varken jättebra eller jättedålig. Stanton stoppar helt enkelt in lite allt möjligt i denna kamp mellan onda och goda och snaskar på med lite vardagliga Hollywoodeffekter som knappast får oss att höja på ögonbrynen speciellt mycket. Snygg produktion men lite själlös. Dock inte det magplask som många vill göra gällande. Mer som mellanmjölk.

Maj 29 2012

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

Mar 30 2012

Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.