Sommarklubben: Van Helsing (2004)

Van_HelsingDags att stänga årets Sommarklubb!
Och vad kommer väl rullande in här om inte en riktig vattendelare till film! Eller, så mycket delare kanske det inte är…huvuddelen av den kända befolkningen på vår blå jordboll tycktes ju vråla i avsky och kasta bannor över matinéregissören Stephen Sommers lilla…eh…annorlunda take på 30-talets gamla monsterlegender.

Utom jag dårå förstås. Och…kanske du?
Är det för att en annan är uppväxt med just Universals gamla svartvitra rullar som vevades regniga sommarkvällar i sommarstugan när man var liten och det bara fanns två kanaler i tv-burken..? Kanske.
Eller också är det för att Sommers har skojat till det riktigt ordentligt och bjuder på en färgsprakande kavalkad av serietidningsaction och nästan lite ofrivillig (?) komedi!? Men vad tusan, det går ju hem! Vi får en långhårig Hugh Jackman, tuff som tusan i rollen som monsterdräparen Van Helsing (givetvis med en lagom luddig backstory), vi får aussien Richard Roxburgh som synnerligen underhållande version av den blodsugande greve Dracula, med sina flygande vampyrbruttor vid sin sida! Lägg till detta snyggot Kate Beckinsale som lokal rumänsk actionhjältinna och ett Frankensteins monster som i sina bästa stunder påminner om versionen i Mel Brooks gamla dänga Det våras för Frankenstein! Har jag glömt nån? Javisst! Varulven såklart! Här kommer han i full digital mundering och vrålar och har sig. Otroligt overkligt, och väldigt underhållande.

Som synes har jag inga problem med Sommers version av de gamla legenderna och tjusas dessutom lite av hur han bakar in en och annan detalj från de gamla svartvita rullarna. SÅKLART att det är CGI av den galna sorten, men återigen..skit i det! När det görs på ett sådant frejdigt underhållande sätt som här…går det hem i min stuga.

Som att läsa en lagom oseriös serietidning och känna att det är precis perfekt underhållande för stunden trots den knasiga approachen och det svulstiga frossandet i digitala effekter.

Ylandet i sensommarnatten.

Se där ja!
Det var årets Sommarklubb det. Nu packar vi in solstolarna, parasollen och stänger badhytterna.
I 12 veckor har klubben varit öppen och 20 rullar har varit med i årets upplaga. Alla på sitt vis värdiga ett medlemskap.

Förhoppningsvis har även du funnit visst nöje i årets utbud, och kanske till och med fått lite feeling på att se om en och annan gammal goding från förr!

Okej, hejdå sommaren…och välkommen HÖSTEN!

Och kom ihåg…Sommarklubben kommer ju tillbaka!

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

Don’t Blink (2014)

blink_posterOjoj, förbered er på klyschor som står som spön i backen!
Tio personer (of course) kommer fram till ett isolerat (of course) beläget mountain resort för att ha den där goniga weekenden som bara tycks finnas i amerikansk film av den här sorten.
Fest, party, hångel, kärlek, fylla och allmänt softande. Javisst, ni kan det ju alltför väl.

Bensinen räcker preciiis fram till stället (of course)…och dessutom tycks något vara fel på bygget. Varför är det tomt? Varför finns ingen i receptionen? Varför står det halvätna måltider på borden? Varför är kaffet kallt i kopparna? Och framför allt; varför tycks ALLA fåglar och djur ha lämnat området och gjort det till tystare än i graven!? Kan gruppens informelle ledare Jack (Brian Austin Green) möjligen ha nån plan…?

VÄNTA NU..Brian Austin Green!!??! Går det överhuvudtaget att titta på en rulle med BAG!? Bara sådär!?
Svaret på frågan blir…ja det gör ändå det. Storyn lirar förstås i de nedre regionerna av kvalitétslistan, men påminner i sina bästa stunder om en ganska ok Stephen King-novell eller nåt.
Givetvis kan inte regissören, en Travis Oates, hålla sig från att ösa in lite tröttsamma slitna scenlösningar och effektsökeri…men jag, den gnällige filmgubben, dristar mig ändå till att förkunna att filmen har…nåt.
Nåt som gör den ganska okej och ger ett skäl till att sitta kvar ända tills eftertexterna. Som just gnällig, garvad. filmgloare kan man ju till slut lägga ihop ett och annat och se ungefär vart storyn håller på att ta vägen. Men återigen, det är ändå inte heeelt uselt och meningslöst på vägen till finalen.

dont-blink1

”Brian!!! Det DÄR har jag inte beställt…!!!!”

Jamen BAG då? Jo men han sköter sig väl ändå. Lite sparring från de andra medskådisarna så går det ju att dölja de värsta skavankerna. Har vi nån annan att nämna i sällskapet? Tja, jag tycker mig se Mena Suvari, visst var väl hon med i American Pie-franschisen? I övrigt? Unga nya nunor som jag iaf inte kan komma ihåg att sett förut, eller har de helt enkelt aldrig gjort något större intryck tidigare.

Detta är inget du skriver hem om, inget du går och funderar på nästa dag. Det är lättmjölk med en släng av kasserade King-ideér. Typ.
Men återigen…den har det lilla som räddar från helt underkänt (okej jag är fredagssnäll). Och inte kan det väl vara BAG med tatueringarna!??!

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Would You Rather (2012)

Iris (Brittany Snow) har det lite tufft i tillvaron.
All hennes lediga tid går åt till att ta hand om en sjuk bror och att söka jobb som hon aldrig får.

Kanske kan då den märklige rikingen Shepard Lambrick´s (Jeffrey Combs) förslag vara av intresse? Skulle Iris kunna tänka sig att delta i en elegant supé tillsammans med ett antal andra utvalda..och sedan avsluta kvällen med att spela ett litet spel…där vinnaren får alla sin önskningar uppfyllda! I Iris´fall betalda sjukhusräkningar, medicin och gå före i transplantationskön för den sjuke brodern!
Hur kan hon inte tacka ja till chansen!?

Så mycket mer går ju förstås inte att skriva om rullen här utan att spoila för mycket.
Låt oss bara konstatera att den käcka tävlingen efter middagen inte är av det direkt vanligare slaget..och innebär dessutom en ganska stor chans att lära sig ett och annat om både sig själv och sin nästa…

Jag var lite kluven till rullen efter titten. Spontant lade jag mig direkt på ett betyg, baserat på vad min omedelbara känsla sa. Men, efter en natts sömn på saken…och dessutom ett par ord om filmen med en annan filmspanarkollega som också sett alstret…blev betyget ett annat. Så kan det gå!

spänningen tycks olidlig!

Brittany Snow är riktigt trovärdig som den bekymrade och lågmälda Iris. Alla inblandade gör förresten helt okej ifrån sig. Till och med gamle veteranen och kultmannen Jeffrey ”Re-Animator” Combs! Teatralisk gubbe visst, men här passar det verkligen in i handlingen. Efter en snabb ovetenskaplig undersökning på nätet visar det sig att rullen dissats av de flesta diehard-horror-fans…men jag misstänker att de väntat sig något helt annat än vad som serveras under dessa märkliga (och olustiga) 90 minuter.

En form av rysligheter som serveras med en portion svart humor i vissa lägen, och en hoper intressanta frågeställningar i andra. Absolut underhållande.
Trots obehagligheterna.

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Flmr vs Filmåret 2002!

Hoppsan! 2002
Detta blev tydligen ett lite ”ytligare” år i the world of Flmr.
Titlarna kastade sig inte direkt över mig denna gång heller. Dessutom är det som att gravallvarliga och dystra grejer icke göra sig besvär detta år. Ett sammelsurium av lagom njutbara bagateller?
Vaddå bagateller!?! Det här är ju för tusan the best of 2002 i min bok! För bövelen!

Vi drar igång minneskarusellen!

***********************

10. The Ring

the Ring

De asiatiska skräckpuritanerna får knorra bäst de vill, detta är bra skit för att vara Hollywoodremake. Stabilt, gåtfullt, snyggt och framför allt…läskigt!! Naomi Watts! Gore Verbinski!

9. Phone Booth

Phone_Booth

Colin Farrell gör förstås hela rullen med sin nerviga närvaro. Men det är banne mig fascinerande att en rulle som utspelas helt och hållet i en telefonkiosk kan vara så spännande! Den här gången ett toppjobb från synnerligen svajige Joel Schumacher.

8. The Bourne Identity

Bourne

Första rullen om Jason Bourne är fräsigt tempofylld och packad med scener från ett murrigt Europa. Nånstans är det just filmens skönhet, att det inte är USA som spelplats.

7. Spider Man

Spider man

Skojfrisk och mycket underhållande. Veklingen Tobey Maguire passade märkligt nog som spindeln i nätet. Sam Raimi har hittat helt rätt i tonen. Innehåller kanske 00-talets mest läckra filmkyss?

6. Chicago

chicago

Skitsnygg rulle. Läcker. Rolig. Mycket underhållande. Men man måste ju gilla musikaler förstås!

5. Panic Room

panic-room

En liten favorit när det gäller David Fincher´s verk. Tät, spännande och murrig. Jodie Foster gör jobbet kalasbra. Men glöm inte Forest Whitaker!

4. Minority Report

Minority-Report

Kalasbra fräsig framtidsthriller av Spielberg! Detaljerna är smutta och storyn engagerar! Och Tompa Cruise? Han dominerar som vanligt!

3. Dog Soldiers

Dog_soldiers

Fan vad jag gillar denna! Neil Marshall´s bästa rulle! Galet och blodigt och spännande kul när brittiska soldater på övning råkar ut för…ja ni ser ju själva! Bronspengen lyser!

2. Catch Me If You Can

catch-me-if-you-can-2

Silvret till Spielbergs CHARMIGA skojarrulle! Tom Hanks. Leo DiCaprio. Färgerna. Lekfullheten. Drivet i storyn. Mörkret under. Japp, detta är en skitbra rulle. Trots att det är en BOATS.

1. Signs

signs

Shyamalan´s bästa till dags dato! Den otäcka, krypande känslan som hela tiden omsluter rullen. Obehagligt drama försedd med regissörens vanliga ”mumbojumbo”….vilket sitter som en smäck här!Guld och bäst 2002!


 

Bubblare: Röd Drake, The Road to Perdition, Bubba Ho-Tep, Resident Evil, Gangs of New York

*********

Vad tycker då the rest of the crew om 2002?

Get Hard (2015)

get_hard_ver14_xxlgNär passar väl en Will Ferrell-drapa bäst om inte på en fredag!

Det gäller att hålla i hatten och ställa in sig på låg, låg, låg…LÅG humor! Men ack så rolig! Men du måste ju vara på det humöret förstås. Och lägga till en Ferrell-like-knapp i ditt sinne, annars funkar det ju icke!

Idag är han den ganska naive superaffärsmannen och miljonären James King som lever i skyddad rikemansbubbla med vräkigt palats och divig fru ( åhh…Alison Brie i superbitchig härlig roll!). James har ingen koll på nåt och plötsligt är han åtalad och dömd för bedrägeri samt hatad av alla. Nu har han 30 dagar på sig att ordna upp sin tillvaro innan 10 års fängelse i San Quentin väntar! Hu!

Tröge James tror att den ärlige och hårt arbetande biltvättaren Darnell (Kevin Hart) är av den stenhårda skolan och naturligtvis måste veta allt om gangsterlivet (eftersom han är svart och ser bister ut)….och erbjuder honom cash för att lära James ett och annat om hur man beter sig i finkan för att bli ett grymt badass och klara livet innanför murarna.
Darnell som kämpar för att försörja fru och barn och starta upp ett företag håller masken och går med på den knasiga dealen.

Japp, det är väl ungefär så mycket man behöver ha i storyväg. Härifrån sedan en totalt vansinnig färd längs den grova humorallén!
Alltså vi snackar verkligen under-bältet-humor, rasistiska skämt, homofobi, plumpheter och annat knas. Men…för fan…det är ju så jäkla roligt att man till vissa scener behöver se till att man inte har munnen full med popcorn eller läskeblask…..ja jävlar!

Ingen kan som Ferrell spela idiot med sådant allvar och deadpan-min som han. Vilken dåre!

ett geni skapar

Ni fattar ju sedan gammalt att jag är diehard-fan på knasbollen Will och därför frias det såklart hellre än fälls i dagens story. Det ska naturligtvis i ärlighetens namn framhållas att allt denne lirare tar sig för inte är av det bästa märket, men här är det raka rör och fulla spjäll direkt. Knäppa detaljer, fräcka detaljer och svinig humor. Så fruktansvärt politiskt inkorrekt så det svider!
My kind of entertainment!

Finns ett gäng obetalbar scener i dagens rulle. Missa inte när Darnell simulerar fängelseupplopp, eller när James ska lära sig the noble art of manshångel på en toalett. Och blinka för fan inte till när rockern John Mayer gör en cameo och dyker upp som sig själv…med tvivelaktig moral! Suveränt av Mayer att bjuda på sig själv några minuter. Och inte banga för humorn!

Har filmen nån moral?
Äsch skit i det! Detta är jönserier av bästa märke!
Mer glädjebetyg än hjärnbetyg.

Tjo!

 

Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!

TV-Landet: Bosch (2014) – säsong 1

 

bosch_2014Som gammal deckarläsare hajar jag förstås till när den här serien trillar över dörren och in i min tv-ruta.
Böckerna om Harry Bosch, Los Angeles mest besvärlige (?) mordutredare…nu som tv-drama!? Mannen som aldrig gör som någon annan säger. Som ALLTID följer sin egen magkänsla!

10 avsnitt bjuds vi på i säsong 1, och man säger mig att det är ett sammelsurium av olika böckers storyarcs som vävts ihop till en mer sammanhängande berättelse, bl.a. med hjälp av författaren Michael Connelly själv som också enligt uppgift varit med och tagit fram serien för tv-format.

Ok, så vaddå?
Är det samma gamla vanliga visa som i tv-deckarna? Ensam är stark och sån skit? Tja, att Bosch är en viljestark veteran och något av en ensamvarg även här råder ingen tvekan om. Som vanligt hittas istället det som skiljer en serie från att bara vara en produkt i dussinmängden…i detaljerna och stämningen runt det som sker.
Av en slump (?) föll det sig så att jag såg denna serie parallellt med True Detective´s säsong 2, och skillnaden kunde inte vara större, trots yttre likheter! Båda serierna utspelas i området runt just LA, i Bosch´s fall kanske lite mer inne i Los Angeles. Vi bjuds på samma överblickar över ett oändligt motorvägssystem, samma panorerande bilder över landskapet (i TD´s fall över slätter och fält och här det glittrande nattliga LA), samma mjuka, runda, färgsättning i bilderna. Samma rävspel med överordnade.

 harry1

Men, där slutar också de flesta gemensamma dragen. När serien börjar ställs Harry inför problem. Han är åtalad för att ha skjutit en misstänkt i en gränd. En möjlig mördare. Och kan det ha varit så att den misstänkte var obeväpnad? Trassliga förhör och Harry sitter lite illa till, minst sagt. I väntan på domen jobbar han vidare, och när ett larm om att benrester hittats i nånstans i Hollywood Hills rycker vår man ut på vad han tror är ett rutinfall. Som snart ska komma att bli hela hans vardag och påverka honom mer än någonsin.

harry3 

Och då har inte ens en herre vid namn Raynard Waits gjort entré i serien (läsare av romanerna vet ju vad det är för figur..) Så okej, vi har en kriminalare som går sin egen väg, bor i lyxig kåk uppe i bergen ovanför stan, tar sig en whisky och lyssnar på jazz (Art Pepper!) samtidigt som han funderar på livet, tillvaron och sitt senaste fall. Vem är människan Harry? Varför verkar han ensam? Han har en ex-fru och dotter i Las Vegas, de får också vara med på ett hörn ju längre serien håller på. Harry flirtar lite med polisen Julie (Annie Wersching), har ett schysst arbetsförhållande till sin närmaste chef (Amy Aquino), funkar bra ihop med sin partner Jerry (Jamie Hector) samt ett något avvaktande men inte helt fientligt samröre med polischefen Irving (Lance Reddick).
Så what´s eating Harry?  

Lite av varje ska det visa sig. Harrys inte helt smärtfria bakgrund och uppväxt gör sig påmind i olika sammanhang. Han har svårt för auktoriteter, utan att bli ett opålitligt wild card…men han får kämpa för sina saker. Ett rykte inom kåren kan vara svårt att bära.

Men visst är det bra skit detta!
I sammanhanget går jag till och med ut på den tunna plankan och påstår att det här är ALLT som TD´s andra säsong INTE var. Jag engagerar mig i Harry som person, jag njuter av detaljerna, dialogen mellan poliserna. Jargongen. Maktspelet mellan snutar som bara vill göra sitt jobb och chefer som spelar det smutsiga politiska spelet i en stad där allt kan hända. Lägg till detta dessutom spänning, lite hederligt polisarbete, tung action när det behövs, vrålsnygga scener över ett Los Angeles både i morgonljus och i nattneon.

Och ännu bättre, när nämnde Raynard Waits stiger in i handlingen vässar det till sig! Har veteranen Jason Gedrick (Iron Eagle!) gjort sitt livs roll såhär runt medelåldern!? Kanske! Och så förstås Harry själv. Han kommer som en stoisk klippa i form av allas vår Titus Welliver! Äntligen får han spela en good guy! Welliver är ju annars något av ett pålitligt namn att hyra in till badass-roller. Inte idag! Här ÄR han Harry. Harry med problem. Harry med funderingar. Harry med tvivel. Welliver fixar allt.
Dessutom kan han se stenhård, riktigt granitaktig, ut i vissa lägen. Perfekt!

 

Lika mycket drama som thriller. Styrkan sitter i berättandet, där det sannerligen inte hastas fram. Vi får 10 rediga avsnitt av den mustiga storyn. Ok, sista är kanske mer något av ett wrap-it-up-avsnitt..och kanske fungerar som en övergång (?) till framtida öden i den märkliga staden som tycks påverka både Harry och busarna han jagar.

Bosch är en serie som förtjänar en stor tittarskara och är inte på långa vägar den standardiserade snutserie du skulle kunna tro.
Jag lyfter på whiskyglaset för Harry!

   

 

Dark Was the Night (2014)

Dark_posterNär ord som ”night” och ”dark” dyker upp i titlar på rullar som kanske inte direkt lirar i gräddfilen…har man ju den hårda och beprövade vägen lärt sig att kika med smala ögon och åtdragna öron.

Så, vad ska man tro här?
Titeln är larvigt intetsägande och kan betyda vad fan som helst. Hm, bara att ge sig in i mörkret alltså och ta reda på vad det är. Och kom ihåg, här tas inga fångar om det är så.

Jahopp, den lilla staden. Den bistre och problemtyngde polischefen i form av gamle veteranen Kevin Durand (enligt vissa källor världens sämste birollsskådis). Som sidekick och ung assistent har han Lukas Haas minsann! Vart har han varit!? Anywho, den här ganska icke-dynamiska duon får lite att fundera på då plötsligt märkliga fotspår hittas genom staden i vintertid. Som att någon, eller något, traskat runt…och dessutom kikat in i väl valda fönster. Att spåren dessutom inte är mänskliga behöver jag väl inte upplysa om här va? Tänkte väl det.

Andra abnormaliteter rapporteras också in från gårdar runt om staden. Kan det hela bottna i de kusliga händelser som sker i prologen till rullen, då ett gäng skogsarbetare verkar vara på fel ställe?
Seeing is believing, eller hur var det?

Polischefen Paul får för ett ögonblick lägga sina privata problem han har med sin separerade fru åt sidan och fokusera på mysteriet som plötsligt hotar hela trakten. Att sedan en badassbrutal snöstorm är på väg in i grannskapet är liksom bara logiskt i filmen manus.
Men..tja..det var ändå inte kattskit detta. Rullens regissör, en Jack Heller, verkar ha fattat grejen med less is more. I alla fall under större  delen av filmen. Det är pluspoäng på det, helt klart. På minussidan kan möjligen bokföras att Durand och gänget runt honom inte direkt gör så mycket. De liksom bara..är. Låt vara att Durand inte alls gör bort sig som lagens man. Kul att se Haas igen ändå. Han tycks ha den otacksamma uppgiften att lätta upp stämningen i staden. Inte helt lätt.

dark-was-the-night-still-1

och nej…det är inte ol´Bigfoot som hälsar på igen

Gamla myter blandas med småspännande moment och klyschiga scener. Fram till finalen finns det något ändå med rullen som gör den lite bättre än andra alster i samma genre. När finalen kommer kan den dock inte hålla sig och regissören vräker på med allt han har…som att han tänkt…”äntligen!”. Finalen drar faktiskt ned betyget ett snäpp, trots en rätt snygg tvist.

Jag säger inte att filmen är bra. Men den har något som höjer den lite ur dussinmängden.
Och som sagt, less is more. Även hela vägen ut. Tänk på det nästa gång herr regissör.

Godkänt trots allt.