Dags för lite tankar och funderingar om ännu en av de hetaste serierna as of now!

Jag KAN vara en av de sista på bollen, och då är det här ju inget nytt för er…MEN för dig som ännu INTE upptäckt intrigerna i detta påkostade drama är det på plats med SPOILERVARNING! Inte så att allt avslöjas i detalj, men har du inte sett de 3 första säsongerna ännu, eller bara kommit halvvägs…så kan det vara smart att undvika texten nedan….

Med detta sagt kastar jag mig in i funderingarna och bjuder hugade att följa med…!

*******************************************

Jag har aldrig varit mycket för det där med fantasy och hittepåvärldar.
Har aldrig fascinerats av vare sig Conan-universumet eller mastodontiska Sagan om Ringen. Läste aldrig böckerna. Såg filmerna visst, men tyckte de blev ganska blaha blaha efter ett tag. För att inte tala om prettovarningen eller skitnödigheten.

Så läste man om Game of Thrones. Mycket. Så pass att det liksom inte gick att värja sig mot alla ord, alla artiklar. Hyllningskörer och trumpeter. Gigantiska superlativer och prisanden. Och vem är väl jag att inte kunna ändra mig? Satt ned och såg första avsnittet nån gång i oktober 2013. Icke det minsta imponerad. Möjligen av förtexterna och dess märkliga animationer. Annars; njaee…blaha blaha igen..med alla dessa storslagna vyer, djupa släktnamn och platser vars ord inte skapade det minsta sug hos mig. Och så Sean Bean. Blev inte han ihjälhuggen i LotR? Var han tvungen att återvända i det här universumet?? Hallå! Fantasin? Vart tog du vägen?

Nä, GoT förpassades till bakre hyllorna lika snabbt som lönen försvinner efter att man betalat räkningarna. Det där var ju sannerligen inget för en annan. Samma tjafs och dödsallvarliga dialoger från en fantasivärld man inte behövde göra bekantskap med. Ajöss!

Det skulle krävas en veckas sjukläge hemma i soffan våren 2014 för att omvändas.
Vet inte varför, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka ge den en chans. Igen. På med första avsnittet. Där kunde man ju redan handlingen sedan förra gången. Ok, på med andra avsnittet…och vänta här nu…blev det inte lite…lite…intressant här? Tjipp så hade första säsongen klarats av i ett nafs! Och…tusan vad bra det var! Spännande och ovisst. Och plötsligt framstod seriens karaktärer som veckans mest intressanta personer! Ned Stark, jomen en rättrådig snubbe trots allt. Och Sean Bean kanske ändå VAR rätt skådis till den rollen. Och så alla andra. Plötsligt växte persongalleriet ut till det mest intressanta på år och dag! Och vilka filurer sedan! Hörni moraliska figurer från LotR, stick hem till mamma! Här snackar vi OMORAL och OSEDLIGHET som den aldrig visats förut i tv-seriesammanhang! Inte ens i den sexistiska världen där Conan regerar. Tack för det HBO! Eller tack och tack…, inte så att jag sitter här och hyllar blod, våld, sexscener och en galen människosyn…men nog fasen hjälpte den rätt råa och skamligt underhållande approachen till att plötsligt göra dramatiken i Westeros mer lockande och förväntansfull..!?

Fantasivärlden runt dessa riken blev plötsligt synnerligen intressanta, än mer när man om man vill kan se både de brittiska öarna, den europeiska kontinenten och delar av mellanöstern i GoT:s egen kartatlas över den ”kända världen”.
Vad är det då som gör denna påkostade fantasy/drama-serie så intressant? Och varför köper jag det här och inte Legolas, Hobbitar, Gandalfar och Peter Jacksons visuella fester lika enkelt? Funderat en stund på det kan jag säga. Svaret är nog lika enkelt som det är logiskt: GoT förlitar sig inte alls (nästan inte) på övernaturligheter och magi i märkliga former. Ok det förekommer, men knappast så att det är centrala ingredienser i anrättningen. Mer som små extra kryddor när så behövs. Nä, istället är det ju MÄNNISKORNA som står i centrum. Med alla sina egenheter, styrkor, svagheter och framför allt intriger. Finns det någon här i som INTE har en dold agenda? En liten räv bakom örat? Lägg detta faktum till den oerhört underhållande dialogen i serien, replikerna som i sina bästa stunder spottas fram i antingen underbar självgodhet eller oförställt hån. Mycket underhållande. Dialogen och de olika klanernas lömska planer är den drivande motorn i berättelsen. Vem är god och vem är ond då? Inte helt lätt att pinpointa det om du frågar mig. Ganska snart i säsong 1 tex pekade ju godhetens alla pilar på Ned Stark och hans familj från norr, även om dessa också har sina skelett i garderoben.

Lannisters, de usla incestuösa viktigpettrarna med den lille rappkäftade dvärgen Tyrion i släptåg, stod för det ytliga, de maktgalna och egoistiska dårarna som inte skydde några medel för att behålla sin ställning i riket. Och så en ganska tandlös kung Robert Baratheon, som ingen tycktes gilla. En festprisse som inte hade koll på sin egen familj. Lägg till detta diverse löst och lurigt folk som hela tiden tycks smyga i kulisserna…och du har en salig samling berättelser, stickspår, som för det mesta har varit både intressanta och fascinerande.

Hela världen och händelserna runt Westeros och the Seven Kingdoms känns som en vuxen version av Ringen-världen. Kanske du inte alls håller med här. Menar att det minsann inte går att jämföra dessa alster. Fine, såklart du kan tycka det. Inga problem. Själv hävdar jag att GoT är just det…lite tuffare och lite mer ”jordnära” än vad LotR är. Lite råare och lite mer förlitande på sina karaktärers moraliska och sinnliga attribut. Ungefär som House of Cards är en smutsigare variant på Vita Huset (mer om DEN sköna sköna kopplingen i framtida betraktelser här i TV-landet!)

SÅ vad bjöd säsong 1 på då?
Som är värt att minnas? Ned Starks starka position som den pålitlige go-to-killen i norr är en detalj. De märkliga händelserna vid The Wall och den mystiska världen bakom denna mur av is. Här en snygg blandning av drama och övernaturlig osäkerhet. Dessvärre kan jag tycka att just säsong ett tar för lite grepp på myten bakom Muren. Trots några snitsiga scener i början av säsongen.
Sen flyttas fokus, av naturliga skäl, till Kings Landing och intrigerna på slottet. Här introduceras också några av seriens mer intressanta figurer i kulisserna; Lord Varys och den lismande gamle Grand Maester Pycelle. Vi har fixaren och den superhale Littlefinger, som ju längre serien rullar på får större och större påverkan på händelserna. Under säsong 1 bygger GoT effektivt upp en spänning, en osäkerhetsfaktor, som gör att man sitter som på nålar. Slutet på säsongen är ju helt makalös med klimaxen när Ned Stark får betala priset för att försöka hålla på medmänsklighet och stolthet. Kan man göra annat än hata den nye kungen, ungjäveln Joffrey!?! Vilket rafflande slut på säsongen! Och hur intressant är inte den unga, till en början osäkra, Daenerys Targaryen´s utveckling!? Här hoppas man rabalder i leden så småningom. Överlag mustigt slut på första säsongen!

Säsong 2 då? Vad kan man säga där? Tja, kanske lite mer av en transportsträcka in mot den exploderande säsong 3. Om du frågar mig. Här har vi iof sig en Tyrion Lannister som plötsligt börjar visa tendenser på godhet och…ansvar! Han ser det orimliga i styret som dåren Joffrey ägnar sig åt. Robb Stark får axla sin fars mantel och drar ut på korståg, typ. Kanske lite för mycket grubblande längs vägen då han bara tycks stå och stampa i ganska många avsnitt. Och nu börjar äntligen Daenerys få lite fart på sina planer därborta över havet. Jon Snow fördjupar sig i kampen om The Wall. Inget av detta på något sätt ointressant, bara det att man kanske efter säsong 1 var så uppfylld av seriens totala brist på respekt för de hittills grundmurade tv-lagarna…som bla sade att man inte kunde ta livet av nyckelpersoner…vilket ju vi fått se motbevisas just i denna serie. Om säsong 1 satsade på en chockerande avslutning tycks säsong 2 vilja gå i må med rejäla kraftmätningar. Slaget om Kings Landing är både hetsigt och barbariskt extravagant, och den gnällige tronpretendenten Stannis Baratheon och utmanaren om kronan får plötsligt mer motstånd än han hade räknat med.
Lägg till allt detta ett fortsatt utvecklande av seriens olika karaktärer, där man ibland är övertygad om att författarna har föresatt sig att varenda kotte ska få några minuter i rampljuset, och GoT´s uppföljarsäsong håller en ganska hög lägstanivå. Men samtidigt lite som att den väntar in något och håller på att samla ihop sig…

Säsong 3. När filmhistorien senare kommer att skrivas, kanske den här säsongen mer än något annat kommer att bli förknippad med avsnitt 9; The Rains of Castamere…eller Red Wedding som många väljer att kalla det. Sällan har väl så många (?!) hickat till i chock under dessa intensiva minuter, och framför allt kritiska sekunder, när plötsligt nästan ett helt familjehus förintades.
Samtidigt fortsätter Daenerys sina erövringar bortom The Narrow Sea och hennes växande armé känns lätt som ett skönt hot mot sandlådan i Westeros. Men varför envisas hon hela tiden att dröja kvar? Varför inte sätta kurs mot Westeros med sina krigare, sina rådgivare och sina drakar? Nu vill vi ju ha action och blodspillan på allvar om kronan för tusan! I norr vill jag dessutom att The Night Watch får lite bättre pejl på the White Walkers. Eller kanske att the White Walkers börjar spotta upp sig på allvar! Och Mance Rayders folkliga armé. Vad ska det bli av dem?

Denna tredje säsong rullar således på och tycks ändå hela tiden ha något udda och märkligt att bjuda på. Efter den här tredje säsongen kan man inte annat än att konstatera att serien är en enorm apparat att producera. Enligt uppgift på flera kontinenter samtidigt och med en imponerande rollista. Alla skådisar gör vad de kan för att profilera sina karaktärer. Visst gillar man Peter Dinklage som Tyrion lite extra? Charles Dance som Tywin Lannister tycks ha funnit sin rätta plats i serieträsket. Lena Heady är sådär irriterande påfrestande som dårkungens mamma…och Joffrey själv….tja..starkt av av unge Jack Gleeson att vilja ta sig an en sådan avskyvärd roll ändå. Danske Nikolaj Coster-Waldau må höra till de luriga Lannisters, men nog skönjer man även där en släng av samvete och patos bakom den blänkande rustningen? Kommer Jon Snow någon gång att få arslet ur och styra upp situationen vid The Wall? Man hoppas ju det. Och hur många gånger har man inte irriterat ihjäl sig på våpet Sansa Stark, vars röst kan vara seriens mest enerverande. Samtidigt kan man ju inte låta bli att tro att känna en sorts beskyddarinstinkt över denna karaktär. Motsatsen hittas naturligtvis i Arya , som håller på att växa till sig ordentligt. Tillsammans med The Hound känns det som att det kan bära hur långt som helst. Liksom för Daenerys och hennes gubbar. Fast där börjar i alla fall jag känna otåligheten komma krypande lite. Där behöver det hända lite nu!

Game of Thrones fascinerar ändå. Fortfarande. Upprymdheten och berusningen under första säsongen må ha avtagit hos mig kanske. Den första förälskelsen har lagt sig. Nu är det mer som ett stabilt förhållande. Inte utan vissa transportsträckor och lite mindre dalar i vissa avsnitt. Men icke desto mindre en serie som fortfarande håller greppet.
Och just nu rullar ju säsong 4 för fullt. Jag har naturligtvis inte missat en sekund av denna nya säsong, ska inte börja avslöja några galna detaljer och föregripa spänningen.
Detta överlåter jag till er att uppleva själva.

Men så mycket kan sägas; när Game of Thrones nu går in på sin fjärde säsong…gör den det med vetskapen om att det just nu är en av tv-världens kanske maffigaste skapelser.
Inte bara dyrast produktionsmässigt, utan också den mest ovissa, märkliga och spännande soppa man kan se just nu. Finns det överhuvudtaget något lika färgstarkt persongalleri för tillfället?

Tillåt mig tveka.

Låt intrigerna fortsätta!