Jun 17 2019

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 13 2019

Snacka om Film #196 – ”lurka runt i vassen”

196:an! The one and only!
Tandläkarborr, antiklimax-slut, Ally Sheedy – snart pensionär?!, Natalie Portman sjunger (!), sommar-sår, fåfänga, nakenchock, äckligt i Kina, Brian De Palma, fotboll, Kevin Hart är allvarlig, Nicole K är alldaglig, Kill Bill som helkvällare, snart 200-podden, vem vinner The Favourite?? Kan man lita på Cellister?, veckans VHS, sommartipset! Ett sorts Battle of the month.
Och en massa annat trams!
Varsågod och svälj!

Go och Gla sommar!

Stöd oss på patreon.com/snackaomfilm!
Missa inte en massa extra finlir varje vecka! Bonussnack, extrarecensioner, sommartävling!

Get some!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Jun 10 2019

Always Be My Maybe (2019)

Det finns alltid plats för en redigt underhållande romantisk komedi! Alltid.
Randall Park är en synnerligen underhållande snubbe. Vare sig han spelar Nordkoreas diktator i The Interview eller röjer runt i tv-serien Fresh off the boat. Här paras han ihop med störtsköna kvinnliga komikern Ali Wong. Marcus och Sasha var bästisar under uppväxtåren i San Franscisco. Kanske även lite betuttade i varandra. I nutid har åren rullat på. Sasha är kändiskock med egna restauranger och Marcus knegar på i farsans rörkrökarfirma. Av en slump träffas de igen och..tja…gammal kärlek rostar aldrig. Eller? Synnerligen smutt helgmysrulle detta. Jag har verkligen en softspot för välgjorda, ytliga, snygga amerikanska romcoms. Sådana där som får dig på riktigt gott humör. Fast du vet att det är rena sagovärlden. Ah, skit i det! Är det underhållande så är det!

Randall Park har ett härligt minspel. Ali Wong är sådär skönt trotsig. Fast filmens pris går självklart till Keanu Reeves som spelar…Keanu Reeves!! Jäklars vad han bjuder på sig själv! Vilken självironi! Vilken annan skådis av den rangen hade gjort det?!? Han stjäl naturligtvis hela filmen den lilla stund han är med! Filmen är helt enkelt myspysig i all sin ytlighet. Och självklart behöver du aldrig vara orolig för hur det ska gå. Men det är ju så det ska vara i den här sortens rullar. Bjussigt mys detta!

Jun 8 2019

#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 7 2019

Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Märklig upplevelse ändå detta. Gillade förra rullen rätt bra. Tyckte att det var en snygg comeback för den gamle buttre skräcködlan. Men var jag då pepp på den här uppföljaren? Nja, inte direkt. Och ändå såg jag på ett sätt fram mot att kolla in honom igen. Och, såklart…det är ju ALDRIG fel att se Godzilla gå loss på film. Monster Mayhem! Vem gillar inte det??! Grejen här är bara att det blir….lite för mycket. Andra halvan av rullen viks enkom åt megastora sammandrabbningar. Bebyggelse skövlas (ajöss Boston) och allmän apokalyps verkar inträda. I centrum såklart Godzilla, som den här gången tampas med klassiska motståndare; Rodan och den trehövdade Ghidorah! Mumma för älskare av genren såklart. Allt sjukt snyggt tillverkad i Hollywoods bästa effektfabriker. Men som sagt…det blir rätt trist anrättning i slutet ändå. To much Monster Mayhem? Lite för rörigt och hattigt.

Innan dess har vi lärt oss att forskaren Emma Russell (Vera Farmiga) gör en ”mad-queen” och vill utplåna hela jordens befolkning as we know it för att ”det återställer balansen på vår förorenade jord”. Bra idé att väcka gamla monster till liv då. Duh! Tur att vi, och den där mystiska stiftelsen Monarch, har esset Godzilla att luta sig mot. Än en gång i mänsklighetens tjänst så att säga. Kan vara årets mest krattiga story som presenteras här. Å andra sidan, hur tusan skriver man ett bra manus om ett gäng monsterödlor på ett sätt som får det att INTE verka lökigt??? Dagens regiman heter Michael Dougherty, och han gör väl vad han kan liksom. Det här är ju inga filmer där regissörer ska få glänsa direkt. Millie Bobby Brown är med också. Vem? Du vet, den mystiska tjejen i Stranger Things-serien. Otacksam uppgift för henne också. Fast hon har längre hår här i alla fall.
Inte jättemycket att hurra över i slutänden. Bästa scenen? När en pilot katapultar sig ut från ett störtande stridsflygplan…rakt in i gapet på ett monster. Hahaha, mycket roligt.
Snyggt tillverkad blockbuster förvisso, men alltför oengagerande.

Jun 5 2019

Glass (2019)

Lite otippat ändå att slutet på Split visade sig återkoppla till gamla Unbreakable på ett ganska intressant sätt. Samt bygga förväntning för ännu en rulle om den hiskelige Kevin Wendell Crumb. M. Night Shyamalan slår alltså till med en sorts utdragen trilogi. Tänkte han ens på det från första början? David Dunn (Bruce W) är tillbaka på gatorna igen. Nu jagar han The Beast (Kevin aka James McAvoy) som ju slapp undan under upplösningen av Split. Snart är dock båda infångade av kvinnliga forskaren Ellie Staple (Sarah Paulson) och ivägskeppade till murrigt dårhus där de låses in, tillsammans med….wait for it…Elijah Price (Samuel L. Jackson) från Unbreakable! Hela gänget på ett ställe! Hurra! Eller??

Tja, idén om en kombofilm med de här lirarna lät nog bättre i Shamalamadingdångs huvud än vad som visas upp. Storyn känns jäkligt framkrystad och icke speciellt engagerande. Det är mycket snack fram och tillbaka. Lite svårt att till fullo fatta varför Dr Ellie (som givetvis har hemlig agenda) gör som hon gör. Även om tappert försök görs i slutet för att förklara. David Dunn känns lite…trött. Eller är det bara Willis på autopilot? Sam Jackson pladdrar på, men blir aldrig speciellt intressant. Hans figur har aldrig varit det om du frågar mig. Och så McAvoy som dåren Kevin med alla sina personligheter. I Split kändes han rätt skrämmande och obehaglig. Här blir han mest en karikatyr på sin egen figur. En tokskalle helt enkelt. Och varför är stackars Anya Taylor-Joy inknöad (verkligen!!) här? Inga obehagsrysningar genom kroppen direkt när man skådar detta. Mer onödigt omständligt om tre lirare på ett lurkigt ställe. Finner nog nåd bara för att det är en avslutande (?) rulle i en väldans långdragen trilogi. Lite cred också till Shyamalan för vissa snygga scener. Överlag dock inget att minnas nån längre tid.

Jun 4 2019

Rim of the World (2019)

Lite som en fattigmansversion av Stranger Things. Kanske. Fyra kids i unga tonåren tvingas till samarbete och förståelse för varandra när vistelse på sommarlägret ”Rim of the World” urartar. Börjar som vilken summercamp-movie som helst. Nördiga kids, spåniga lägerledare och allmänt klyschigt. Snart andra bullar dock. En alien-invasion! Bara sådär. Plötsligt dyker främmande farkoster upp på himlen. Panik och förvirring. Våra antihjältar tvingas ihop av en slump och måste lära sig att överleva i den nya ”ordningen” som uppstår. Självklart får de också tag på en viktig grunka som kan stoppa hela invasionen…om den levereras till rätt ställe. Typ en hemlig bas. Se där, ett mission har fötts!

Känslan är ett beställningsjobb, ett snabbkok för att Netflix ska få ut något lagom till sommaren. Regissören McG är anlitad och han tar inga risker, spelar safe och kör på alla vedertagna klyschor. Storyn är troligen en enda ripoff på alla framgångsrika filmer/serier på samma ungdomstema som gjorts de senaste åren. Lägg till detta effekter som kanske inte är de bästa i branschen. Men….trots allt detta så funkar rullen ändå lite för stunden. Skådiskidsen är sådär lagom besserwissiga och lillgamla. Klart att en del kommer att ha problem med såna fasoner. Själv flinar jag lite då och då åt påhitten och de styltiga oneliners som levereras. Är detta en bra film? Nix, kan man nog icke säga. Är det en usel film? Nix, det kan man nog heller inte säga. Den funkar helt enkelt för stunden, om man trycker bort alla känslor ur skallen. Varför inte efter tacosen på en fredag.

 

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Maj 31 2019

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Maj 29 2019

A Simple Favor (2018)

Kan man någonsin få för mycket av Anna Kendrick? Tveksamt. Hennes skills vad gäller skådespelande, och sjungande när rollerna så kräver, är lysande bra. Klart att hon ska få vara med och dominera här. Som singelmamman/änkan Stephanie med videoblogg i förorten. Vem har bästa kakrecepten? Vem har bästa råden att dela ut som mamma? Stephanie såklart. Dessvärre har hon annars inget socialt liv att tala om. Och när kameran är avstängd är det en osäker och hopplöst ointressant person man ser. Annat blir det när Stephanie lär känna sonens kompis mamma Emily (Blake Lively). Emily är allt Stephanie drömmer om att vara; tuff, självsäker, kaxig. De bondar och snart tycks de vara bästisar. Så pass att Emily en dag ber Stephanie om en enkel tjänst. A simple favor.

Jomen detta var väl sådär trivsamt smutt som det kan bli ibland. Dramamysterium i förorten. Stephanie dras in i en märklig historia som tar lustiga svängar både hit och dit. Och det bästa; jag som sitter och glor har inte helt koll på var det hela ska ta vägen. Dagens regiman, rutinerade Paul Feig, håller det dessutom riktigt snyggt i färgglada bilder. Komeditonen ligger dessutom som en snygg liten touch, även om den kanske bedrivs med den svarta nyansen. Det är helt enkelt en rulle som är himla lätt att tycka om. En sorts förorts-noir klädd i grälla färger. Kendrick är förstås självklart bra som osäker mamma….som liksom växer med uppgiften och mysteriet hon ställs inför. Blake Lively är bara cool. Och har samtidigt något olycksbådande över sig.
Trivsam komedithriller detta. Extra bonus; smutt soundtrack!

Maj 24 2019

Welcome to Marwen (2018)

Marwen är en sån där lite udda rulle, svår att placera in i ett fack liksom. Kanske också därför som publiken verkar ha svikit den på biograferna. Återstår att se om fölk och fä i hemmasofforna kan ta den till sig i det långa loppet. Steve Carell är igång igen! Och återigen i en rätt allvarlig roll. Baserad på en riktig historia (visst har det figurerat rätt mycket av den varan i Hollywood de sista 7-8 åren?) om en viss Mark Hogancamp, vilken en kväll år 2000 blev grovt misshandlad av fem typer. Så pass att han helt tappade minnet av sitt tidigare liv. Som ett led i rehaben började Mark bygga upp en miniatyrvärld på sin bakgård, och befolkade den med dockor…actiondockor och barbiesar! Jepp, det är sant. Han började fotografera ”scener” i den lilla byn han byggt…och när det blev för jobbigt i skallen tog han sin mentala tillflykt till fantasin. Givetvis fanns han med där som actionhjälten ”Hogie”!

Här är filmen om Marks liv, och det är alltså Carell som fått uppdraget att gestalta honom. Vilket han gör sjutusan så stabilt. Carell förtjänar verkligen att lyftas fram mer och mer. Han har tagit steget in till de seriösa rollerna på ett perfekt sätt! Bakom kameran Robert Zemeckis, som också vet hur man tar en film i hamn. Han varvar scener från Marks vardag med fantasifull….eh..dockaction! Tänk gamla Toy Soldiers från 90-talet, mixat med vanligt drama. Sjukt snygga ”dockscener” när vi besöker Marks värld, med tema på andra världskriget och nazister som hela tiden dyker upp och hotar den lilla byn! Som för övrigt är befolkad av bara kvinnliga dockor förutom ”Hogie”! Naturligtvis har alla dockor en förebild i den riktiga världen. Allt som sker i fantasivärlden har såklart bäring på det som händer, eller har hänt, i Marks liv. Förutom Carell får vi Leslie Mann som hans nya granne. Diane Kruger spelar en dockhäxa (!) som inte är lätt att tas med. Kanske är rullen liiite för lång och bjuder inte på några större överraskningar, men som helhet är det underhållande hela vägen. Utan att vara bedårande. Kombon mellan vardag och fantasivärld är lättare än man tror att ta till sig.
Som drama möjligen lite Hollywoodfierad…men vad tusan, det är ju så det är. Extra plus givetvis för att ikoniska Tillbaka till Framtiden får sig en rejäl homage av den gamle rutinerade filmmakaren Zemeckis.
Sevärt på det hela taget.

Maj 23 2019

Snacka om Film #193 – ”dödsångest deluxe – eller filmens lilla primus motor!”

 

Snickesnacket på varsitt håll är tillbaka! I #193 är det mesta som vanligt igen. Även logistikmässigt.
Vi bjuder på gamla välkända grejer som Veckans Lista, Veckans VHS och ett par fräsiga filmrecensioner.
Dessutom går vi igenom Bumblebee-tävlingen, vilka vinner den lilla pärlan på bluray??!

Ord som förekommer i veckans avsnitt: mello, fotboll, tappade tänder, drottning, Steve Carrell, SAAB, dödsångest, Chernobyl, Ängelholm, tappat minne, försommar, Gaston, 80-tal.

Missa inte att följa oss på patreon.com/snackaomfilm! Kom åt fräsigt extramaterial som inte hittas någon annanstans!
Get some!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Maj 22 2019

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Wow! Det trodde jag nog kanske inte. Att en animerad rulle om Spidey skulle vara SÅ underhållande.
Här lite nya grepp också. Vi bjuds på alternativa världar, där olika Spidermans (ehhh…jag vet..låter lite mysko) huserar och upprätthåller lag och ordning. Och inte ser de likadana ut heller! Grundpremissen är iaf att i ”vår” (?) värld finns den vanlige Spiderman, som råkar illa ut. Plus en liten grabb som heter Miles. Som givetvis blir biten av en spindel och får nya krafter. Nu är det upp till Miles att axla den fallne Spindelmannens huva och möta det mörka hotet som seglat upp på horisonten. Och det är då som övriga spindelgänget från alla de andra andra dimensionerna (jag vet…låter fortfarande jäkligt märkligt) dyker upp och teamar ihop med Miles.
Och se! Det funkar ju alldeles trivsamt bra. När du väl sväljer premissen är det bara att luta sig tillbaka och hänga med på resan i knappa 2 timmar. Galet snyggt tillverkad som sig bör i dagens moderna animationsvärld. Snabba ryck, men inte så bilderna blir stressiga eller jobbiga att titta på. Då och då glömmer jag faktiskt bort att det är animerat jag tittar på. Det måste väl vara bra betyg på en rulle? Teamwork och dialoger som aldrig blir sådär lökiga som man skulle kunna tro. Vi bjuds på det mesta ur Spindelmannens välbekanta värld. Inklusive skurks som Dr Octopus och Wilson Fisk.

Bra röstinsatser också, där Jake Johnson, Nicolas Cage, Hailee Steinfeld, Liv Schrieber, Mahershala Ali och Kathryn Hahn står för bästa grannlåten. Engagerande rulle. Piggt berättad i ett härligt tempo. Oscarn för bästa animerade film 2018 sitter som en smäck. Sevärt!

 

Maj 21 2019

The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?

Maj 20 2019

Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!