Etikettarkiv: 2014

Mar 23 2015

Wild (2014)

001_wild_posterIbland smyger de sig på en, de där filmerna som plötsligt når fram. Berör på ett eller annat sätt.
Och sånt känns alltid härligt.
Ett bevis på att filmens värld är oförutsägbar ändå.

Att se Reese Witherspoon knalla runt i den amerikanska vildmarken i 115 minuter kanske inte låter så speciellt upphetsande.
Eller engagerande för den delen.
Men se, det är precis vad det är.

Vi snackar BOATS igen här dårå.
1995 tog sig Cheryl Strayed an utmaningen att vandra längs ”Pacific Crest Trail” norrut upp genom de västra staterna i USA. Dessutom helt ensam med sig själv och sina tankar. Naturligtvis var det en sorts själslig rening på gång då Cheryl helt tappat fotfästet i livet efter att hennes mamma gått bort i cancer. Själdestruktivt leverne och droger i kombo med en enorm hopplöshet inför en framtid som inte verkade finnas. Nu blev istället vandringen en sorts räddning för Cheryl, som sedermera skrev en bok om upplevelsen, vilken alltså ligger till grund för dagens rulle.

Boken,  här omarbetad till ett manus skriven av självaste Nick Hornby, förtäljer således storyn om Cheryls (Witherspoon) mödor och umbäranden genom den majestätiska vildmarken.
Om det börjar lite trevade, så griper snabbt storyn tag i mig. Jag har inga förväntningar, visste inget om den verkliga Cheryls historia eller bakgrund. Filmen ligger liksom lite som ett öppet kort. Vilket känns intressant. Sparsmakad dialog. Reese knallar på. Regissören Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) varvar naturen med flashbacks där vi får möta en annan Cheryl. Den olyckliga och destruktiva. Vi möter också hennes mamma, nästan sorglöst spelad av Laura Dern. Vi får en familj där bekymren och problemen avlöser varandra, och mammans sjukdom får Cheryl att helt förlora greppet om livets mening. Att hon ens kom på idén att vandra i vildmarken känns egentligen som en helt främmande tanke både för henne själv…och för mig som åskådare till hennes struliga liv.

Reese inser plötsligt att vägen är väääldigt lång…

Likväl är det just det hon gör, och längs med den galet vackra naturen samsas känslor, tankar, återblickar och mycket smart användande av små detaljer som musikstycken, utdrag ur poem och dikter. Jag gillar detaljerna som Vallée lägger sin vinn om. Jag gillar att Witherspoon KÄNNS äkta i filmen. Att hon lyckas förmedla hopplöshet i vissa lägen, liksom en del rofyllda stunder i andra. Jag tycker om att filmen har en rätt enkel ramhandling, men att historien bakom betyder någonting.

Det är en mycket vacker film. Den amerikanska naturen i sitt esse. Finfina scenerier varvas med dramatiska tillbakablickar på livet innan.
Konstrasten är stor. Precis som det antagligen är menat att det ska vara.
Jag faller för detaljerna och den inre historien. Den berör mig på ett sätt jag inte trodde och att se Cheryl i slutet på filmen när hon bara släpper greppet om ALLT och det sista av hennes härdade skal bryts bort…ahhh… det fångar filmens storhet under ett par sekunder. Känslosamt.

I all sin enkelhet är det en STOR film.
Vissa kommer säkert att kalla den tråkig. Jag kallar den livfull.

Mar 19 2015

Black Sea (2014)

Black_Sea_posterIn från vänster i dagens rulle glider Jude Law med bred, grötig skotsk dialekt…som bara kan matchas av valfri svensk rallyförare från det djupaste av Värmland.

Den gode ubåtskaptenen (!) Robinson (Law) har precis fått kicken från det marina bolag han jobbat för de sista åren. Vem behöver en ubåtsnisse i dagens moderna värld liksom?
Besviken, förgrymmad och orolig för hur han nu ska sörja för underhåll till frånskild fru och barn…gör han det som alla bekymrade typer gör i brittisk film, går på puben och sänker pints. Klassiskt.

Och det går som det går. Förstås.
Nån känner Nån som har ett uppslag; en gammal tysk u-båt från andra världskriget sägs enligt myten ligga på botten någonstans i Svarta Havet, fullproppad med guld! Glitter som bara väntar på att få tas omhand av några driftiga äventyrare! Och skulle det inte vara smutt om kapten Robinson hade lust att gå i spetsen för dessa skattjägare!?

Finansierad lagom ljusskygg expedition således. En gammal rysk u-båt inhandlas och rustas upp. Besättning värvas, ryssar och engelsmän. Och så lite hyschhysch. Ingen får ju veta! Inga myndigheter, inga tullar, inga militära krafter i området. Starta motorerna, stäva ut…och dyk! Dive dive!

Nu vet vi ju alla vi vana filmspanare att stänger man in ett antal gubbar, som inte drar sådär jättejämnt med varandra från början, i en plåtburk….kommer problemen som en flaskpost i en jetström! OCH dessutom kan man ALDRIG lita på gamla ryska u-båtar! Trubbel och mankemang således…men herregud..guldet…GULDET!
Nog är väl alla prövningar och hinder värt detta besvär för payoffen!?

blacksea_pic1

när det börjar luta åt fel håll i en u-båt vet man att det skitits i det blå skåpet.

Bakom kameran idag Kevin Macdonald (The Eagle och Last King of Scotland), och han bygger spänningen runt trånga utrymmen och snubbar som mest tittar snett på varandra mest hela tiden. Jude Law är såklart en rättskaffens man i grund och botten, men börjar inte girigheten och guldet glimma i hans ögon lite för mycket för att det ska kännas tryggt…?
Storyn utsätter våra skattjägare för obligatoriska klyschor, och jag höjer knappt på ögonbrynen. Dock vill jag veta hur det hela ska sluta, trots att sällan nåt gott kommer ur äventyr som detta.

Rätt mycket transportsträcka där det bara är att checka av punkterna i standardmanusmallen. Law går på halvfart och piggnar till endast vid ett par tillfällen. Runt honom syns lirare som Scoot McNairy , David Threlfall och Ben Mendelsohn…om vi nu ska nämna några mer lite kända (?) namn i rollistan.
Det vässar till sig först mot slutet, men det är så dags då.

Äventyrlig mellanmjölk.
Ok för stunden…sen..*pooofff*….borta.

Mar 12 2015

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Mar 6 2015

What We Do in the Shadows (2014)

What_We_Do_in_the_Shadows_posterMen åhhhh, HAHAHAHAHA, jösses! Härligt! Damn underbart!!

För en annan, som tröttnat lite på det här med vampyrer…ja hela konceptet kanske…kommer dagens rulle som en underbar, UNDERBAR, comic relief. Tar liksom udden av all skitnödighet som finns i genren. Och, godsakerna kommer från Nya Zeeland minsann i form av en skön mockumentary!

Idag får vi beviset för att det sannerligen inte är någon dans på rosor att vara vampyr! Vladislav, Viago och Deacon är alla vampyrer med några hundra år på nacken som delar ett hus i Wellington. Ett filmteam ”har fått lov att följa deras vardag” (eller nätter). Som mest består i att käbbla om vem som ska diska, städa och se till att hyran betalas. Och vad gör man egentligen som vampyr när man ska klä sig lite snitsigt för en kväll på stan…när det inte går att spegla sig!? Och hur kommer man in på de heta klubbarna när allt bygger på att man måste bli inbjuden i en byggnad!? Och visst är det irriterande att alla trevliga dejter man fixar måste sluta med ett blodigt bett i nacken…(one´s got to eat..). För att inte tala om alla jobbiga människor man behöver som kan fixa grejer…mot det vaga löftet om att få bli odödliga! Jisses vad de tjatar!

Se där, galna grejer att fundera på!
Alla som gillar serien Flight of the Conchords får en högtidsstund här då det är mannen bakom den, Jemaine Clement, som är både regissör, manusnisse och skådis (Vladislav) tillsammans med humorkamraten Taika Waititi (Viago).
Dessutom bor det en fjärde vampyr i källaren, Petyr, men han är 8000 år ganmal och ser ut som gamla Nosferatu vilket gör att ingen vill reta upp honom och hans humör i onödan…

What-We-do-in-the-Shadows-_pic

bra bett i soundet också?

Filmen tar hem så mycket skrattpoäng på sin deadpan-humor att jag stundtals tjoar och skrattar högt! Att se de ibland olyckliga vampyrerna sitta framför ”dokumentärkameran” och beklaga sig…mycket roligt! Clement och Waititi tar de flesta av vampyrklyschorna och skojar ned dem i galen mix, kanske är det här egentligen bara ett gäng snyggt formulerade sketcher som vävs ihop med dokumentärstilen? Och se där, finns där inte också en sekund av lite allvar och sorg inbakad när en av de odöda pratar om faktumet att de människor man hållit av och älskat faller ifrån och dör…man blir ensam i sin odödlighet.

Om man inte bor i kollektiv och råkar ut för en massa jobbiga vardagsgrejer förstås!

Att hela tiden stöta på det lokala varulvsgänget i parken är heller ingen höjdare! Tjafs och förolämpningar och till slut rejält bråk…och av bara farten mycket snygga effekter med varulvar! Vilken bonus! Nu vill man ju veta hur DE har det i sin vardag! Överlag är de sparsamma men detaljrika effekterna mycket trivsamma.

Liksom hela filmen är astrevlig. Föredömligt kort i sin speltid, vilket gör att man inte hinner tröttna. Och bäst är förstås alla invävda kängor mot hela den murriga, högtravande och stiffa vampyrromantiken.! HAHAHAHA….skrattar igen när jag tänker på en del scener! Se den! Bara gört!!!

Idag har Fiffi också kollat in vampyrvardagens alla snåriga problem. Skrattade hon lika högt som jag? Över och kolla nu direkt!

Mar 2 2015

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Mokingjay_posterLider av samma trams som upplösningen på Harry Potter-sagan. Detta infernaliska uppdelande av storyn i två filmer.
När det hade räckt med en maffigt avslutande uppgörelse.

Om jag skrev att den förra rullen var en mellanfilm, ber jag att få revidera det uttrycket och istället banka in det i denna film! Här en enda lång transportsträcka fram till vad jag förmodar ska vara upplösningen. Nej, jag har inte läst böckerna.

Här gås det omkring och pratas mest hela tiden. Till tunga backdrops av ruiner, bombade byggnader eller bunkerliknande hideouts. Helt klart satsar dagens manus på att etablera Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som den STORA hjältinnan, förebilden och inspirationen för det kommande upproret. Tändvätskan. Som en annan Jean D´Arc med andra ord. Katniss har nu hamnat i District 13 efter förra rullens dramatiska slut. Hygglopresidenten här, Coin (en sval men alltid sevärd Julianne Moore), vill att Katniss ska gjuta mod i trupperna och väcka motståndskraften en gång för alla mot den iskalle President Snow (den skönt sinistre Donald Sutherland i tomteskägg) i The Capitol. Dags att befria Panem en gång för alla.

Katniss dras dock med egna problem och funderingar över allt som hänt, och dramatiska åtgärder krävs för att få in henne på ”den rätta vägen” igen. Precis som bloggar-Fiffi funderade, så tycks Katniss sällan bestämma själv vad hon vill/ska göra, och blir istället en bricka i det politiska spelet.

Som sagt, på tok för lång film där det naturligtvis händer för lite i förhållande till speltiden. Dessutom ljuger titeln stenhårt, det spelas sannerligen inga Hungerspel i den här rullen. Past that, done that. Snacka om att producenterna smetar ut allt vad de kan för att casha in på publiken, som nu alltså ”tvingas” uppleva en del 2 av den redan långdragna storyn. Money talks.

SS_D7-2805.dng

det promeneras, pratas, promeneras..och pratas igen

Trots dessa flaws jag sitter och retar mig på, konstaterar jag också att Hunger Games är den saga jag faktiskt tycker rätt bra om i detta YA-träsk. Allt känns lite vuxnare, lite tuffare, lite råare..och lite mer politiskt. Min spontana känsla i dagens rulle är att romantiken och det naiva sötsliskiga är nedtonat till förmån för det mörka och lite tyngre ämnet om frihet och förtryck. Samma regissör som förra gången, Francis Lawrence, och han sätter scenerna rätt bra. Det är inte hans fel att historien ska dras i långbänk med ännu en film. Jennifer Lawrence fortsätter också att gå hem hos mig som Katniss. Hon har karisma och…”känns”. Annat mot övriga brudar i diverse YA-skit som ska upptäcka sina ”gåvor”. Lawrence utklassar alla! Lätt! I övrigt trycks de andra in med obligatoriska minuter i rullen, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Woody Harrelson. Ryckiga roller alla och de känns verkligen inknöade. Förhoppningsvis blir det lite mer flow i sista rullen.

Således, en transportsträcka till film. Som lägger upp allt inför den sista showdownen (?) Trots denna dialogtunga del, varvad med lite habila actionscener, trivs jag rätt bra ihop med Katniss. Det som filmen faktiskt lyckas med är just att spä på nyfikenheten inför del 2, och hur man ska kunna störta den rälige Snow i sitt palats. Att man sedan antagligen inte kommer undan att den rosaskimrande romantiken kommer att flöda igen..är väl nåt man får svälja. Det är ju trots allt YA vi snackar om.

Jag belönar personligheten Katniss med att hålla fast vid en betygstrea.
Även om den fladdrar lite.

Feb 27 2015

Nightcrawler (2014)

00012_NC_posterHär kan vi snacka om en av årets största snubbningar, när Oscarsjuryn 2015 nästan HELT valde att se åt andra hållet. 1 ynka nominering (för originalmanus) fick filmen med sig. Alldeles för lite! Morr!

Har Jake Gyllenhaal varit bättre!? Som den udda och obehagligt inåtvände Louis Bloom lever han ett ensamt liv i Los Angeles. Ett nattens L.A. Han märker av en slump att det finns en slags bisarr marknad för att fånga snabba nyheter på film. Helst olyckor eller incidenter. Att snabbt vara på platsen för att filma, för att sedan sälja materialet olika tv-stationer. Desto obehagligare, desto bättre. Hey, mer tittarsiffror för kanalen!

Dan Gilroy, mannen bakom dagens alster, sätter en sjuk individ i centrum och låter liksom bara händelserna utvecklas. Bloom inser att han har talang, skaffar sig utrustning och de rätta kontakterna via den framgångstörstande veteranen Nina (Rene Russo) som behöver lite framgång till sin lokala tv-station. Snart är Bloom´s bilder liite obehagligare, liite närmare och liite intimare än andras från diverse olycks- och brottsplatser. Inget som skulle platsa i vårt Aktuellt eller Rapport, helt klart.

Var går gränsen mellan etik, moral och sunt förnuft? Kärnfrågan i filmen? Bloom verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget, och än värre blir det när han inser att han till och med kan vara en del av nyheten. Den stigen, den mörkaste av dem alla, är den man naturligtvis ska hålla sig borta från. Om man är vettig. Det är nu inte denne obehaglige Bloom för fem öre. Hans introverta sätt skapar också ofrivillig (?) humor i filmen, och ibland blir det svart komedi, satir, av det hela. Men precis när man sitter där och tänker att ”vilken lustig stolle han är den där dåren ändå”…fastnar skrattet i halsen och den kalla känslan smyger sig på mig. Jag vrider mig lite och inser att Bloom är en sån där tjomme som är helt oberäknelig och helt utan samvete eller ånger. En tvättäkta dåre i miniformat som sannerligen aldrig borde ha fått hålla i en kamera. Eller kanske ens gå lös i samhället. Och samtidigt blir det en sorts konstig historia om att uppfinningsrikedom och entreprenörskap KAN betala sig på de mest bisarra sätt. Ska man då istället se Bloom som en eldsjäl, en finurlig typ som vet att skapa sin egen framgång? Filmen är naturligtvis en skarp satir över tillståndet i vår digitala värld och regissör Gilroy, tillika manusman här, ställer frågorna vi kanske inte alltid vill ta ställning till.

K72A5164.CR2

vampyr eller nyhetsjägare?

Gyllenhaal är fenomenalt bra i sin roll! Mager och nedbantad med ett ihåligt ansikte. Han har ett lågmält men auktoritärt sätt att förhålla sig till sin nya chans. En driftig typ mitt i alla galenskaper. Gyllenhaal borde haft en nominering, basta!. Rene Russo, veteranen, är stabil. HENNES pondus och öga för vad som säljer i nyhetsväg får sig ganska snart en rejäl känga av den lurige Bloom. Hon hamnar i ett mentalt underläge som hon inte kan (vill) ta sig ur. De två blir som ett par som uppenbarligen behöver varandra i en sorts märklig beroendeställning.

Gilroy (japp, brorsa till Tony) visar upp ett nattligt Los Angeles som kanske aldrig har sett snyggare ut. Får vi gå tillbaka till Heat, eller möjligen inledningen på Drive för att hitta något liknande? Den svarta, ändå upplysta natten i en märklig stad. Mycket suggestivt. En värld där nyhetsbilder, ju snaskigare desto bättre, frodas och jagas. Bloom´s galna irrfärder kommer naturligtvis förr eller senare att leda till besvärligheter, och gör det. Effekterna av det är både hemska och ett prov på dåren Bloom´s talanger på att lösa, alternativt se möjligheter, på problem.

En mycket underhållande film, trots sin svärta. Rullen fångar obehag, lite spänning och ställer frågorna om vart vi är på väg i detta snabbmatande samhälle där fixarna för vårt välbefinnande och behag snart inte verkar ha några gränser, Är Rene Russo´s Nina en sorts känsloskadad ”domare” över den aldrig sinande informationen i slasktratten?
Och galningen Bloom dess provider? Hu!

Feb 26 2015

Grizzly (2014)

grizzly_postera.k.a. ”Red Machine”

Vildmarksaction av det mer banala slaget…MEN…håll i dig…satans UNDERHÅLLANDE! Trots sin något slitna populistiska ripoff-titel. Bear (hahaha!) with me now…det här är inget man kommer att djuploda i historieböckerna efter i framtiden. Det är standardprotocol 1A i Hollywoods manusfabrik. Inget nytt där under den gamla solen således. Absolut inte.

Det är istället i utförandet godsakerna tas hem. Vi får en blandning av..tja..ehh…Hajen och Skjut för att döda! Låter det helknäppt?
Skit i det. Låt istället storyn i all sin spånighet underhålla och förtjusa. Den för mig okände regissören David Hackl (som tydligen ansvarat för ett par Saw-rullar) har bra koll på skogen och personerna som kutar runt däri. Plus en skådespelande grizzlybjörn (eller är det en kodiakbjörn?), med meriter från både Into the Wild och GoT, som går under artistnamnet Bart the Bear. Bara en sån sak!

Okej, vi får svarta fåret Rowan (James Marsden) som återvänder till sin hembygd i Alaska. Han har ett mission, en mystisk tjänst han lovat att utföra. Givetvis finns brorsan Beckett (Thomas Jane) kvar i den lilla staden som polis, och den som alltid klandrat lillebror för sina val i livet. Samtidigt händer gruesome things ute i skogen. Såväl tjuvjägare som skogsavverkningsfolk åker på dyngspö av en jättelik grizzlynalle the nasty way. Blod, inälvor och kroppsdelar som flyger runt. Nallen gillar väl helt enkelt inte hur människan misshandlar den dyrbara naturen! Eller är han bara en skogstokig filmbest? Lägg till detta Beckett´s naturfotograferande fru (Piper Perabo) som dessutom är döv (oh yes..), och polischefen Sully (en sliten Scott Glenn) som mörkar ett och annat. Alla ska de mötas i den täta skogen, där familjerelationer och gamla synder SÅKLART ska gås igenom också! Rowan får till och med chansen till flirt med tjejpolisen Kaley (Michaela McManus) som också hängt på ut i spenaten.

grizzly_pic

en lirare som sannerligen inte sover!

Mitt i all denna klyschiga tillvaro döljer sig dock en fartig och mycket underhållande story! Det är badguys som ska kollas upp, folk som har försvunnit ska hämtas hem. Det är mycket smyg-smyg och det gäller att se upp för Bart the Bear som ljudlöst kan komma flygande som en oljad blixt genom skogen när man minst anar det! Trovärdigt? Äsch, skit i det. När det görs så pass underhållande kan jag lätt se genom fingrarna på alla slitna grepp som används. Filmen är egentligen en enda hopskarvad kopia av årtiondens djurskräck och lökiga substories. Men småspännande mest hela tiden!

Det bästa med filmen; Billy Bob Thornton dyker upp som jägare och superduperexpert på grizzlys-gone-rouge! The go-to-man när det kärvar. Givetvis är han illa omtyckt av de flesta och ses som en konstig kuf (”kapten Quint” någon….?). Billy Bob äger förstås varenda scen han är med i och så är det väl bra med det! Nä, tro inte att du ska få se nåt nytt i genren. Njut istället av hur fräsigt det är gjort. Och spännande! Ända in till slutet! Rullen lyckas med konststycket att hålla liv i hela den ostiga historien utan att skämmas för sig. Friskt agerat av alla inblandade, plus Bart! Det sparsamma användandet av CGI blir också ett plus i kanten då det blir en skön old school-känsla över actionbiten, som trots detta känns fräckt modern.

Perfekt helgunderhållning, själv satt jag nästan och hoppade av spänning, ja…HOPPADE gott folk!
Jag skäms inte för att erkänna det. Kanske var jag lite lagom påverkad efter ett gäng mycket goda lördagspilsner? Nä, det tror jag inte. Filmen har helt enkelt….”det”!
Och ibland räcker det långt. Oohh så långt.

Feb 24 2015

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!

Feb 23 2015

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.

 

 

Feb 20 2015

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!

 

Feb 16 2015

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

Feb 13 2015

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

Feb 12 2015

Birdman (2014)

birdman_posterSkrev mexikanske  Alejandro González Iñárritu dagens rulle med huvudrollsinnehavaren Michael Keaton i tankarna? Ett sammanträffande som nästan ser ut som en avsiktlig händelse om du frågar mig.

Regissören och manusmannen leker fram en story som man kanske inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Komedi eller allvar? Eller tragik med svart humor? Å andra sidan är det väl kanske inte så jäkla viktigt att man har koll på det heller. Så länge storyn och filmen gör vad den ska, underhåller.

Keaton är Riggan, en gammal avdankad Hollywood-skådis som en gång i tiden var supehjälten Birdman (!) på film…och i ett par olyckliga uppföljare. Nu vill Riggan på nåt sätt ta sig tillbaka in i rampljuset igen. Varför inte hyra en teater på Broadway i New York och där sätta upp en gammal pjäs med sig själv i huvudrollen? Smart tänkt, eller bara oerhört dumdristigt? Lite både och kanske.

Problem när det närmar sig premiären och Riggan tvingas hyra in egocentriske skådisen Mike (Edward Norton), en ökänd aktör som anses vara svår att jobba med.
Redan här lite metaroligt då ju just Norton dras med  samma rykte i filmbranschen. Upplagt för konflikter och tjabbel, drama och allmän hysteri. Förutom dåren Mike rör sig skådisen Lesley (Naomi Watts) och Riggans producentpartner, den hårt prövade Jake (Zach Galifianakis), också i de murriga korridorerna i teaterns inre. Lägg till detta Riggans vuxna dotter Sam (Emma Stone) som fungerar som hans assistent…eller nåt.

En av Riggans egenheter är att han ofta pratar med sitt alter ego Birdman i pressade lägen (otroligt underhållande då Birdman-figuren väser precis som Keaton gjorde när han var läderlappen på 90-talet!), och man börjar så smått undra vart regissören vill ta den här mustiga historien? Ser han det bara som en stunds terapeutiskt skojeri om våra självkänslor och tillkortakommanden, eller är meningen att vi ska se igenom tramserierna och skåda allvaret bakom? Är Riggan en tragisk figur som för länge sedan förlorat ”spelet” mot den branschen han jobbat i?

Vill man så går det att se nästan vad som helst i rullen. Vill man bara njuta av knasigheterna som sker i bild så går det också. Iñárritu har dessutom lekt med mediet och fotat rullen så att man får känslan att allt är gjort i en enda oavbruten tagning. Erkänt officiellt fusk, men stilen fungerar finurligt bra och jag ger regissören cred för detta. Liksom jag gör till Keaton. Detta är naturligtvis hans rulle helt och hållet! Svårt att inte se hur Riggan inte skulle vara Keaton i verkliga livet. Kanske Keaton spelar så jädrans bra här…för att han är sig själv?

läderlappen vs kalsippmannen!

De andra skådisarna trummar på i behaglig takt, men fokuset finns hela tiden på Keaton. Många höjer glaset för duktiga Emma Stone här, men jag tycker nog inte att hon sticker ut så speciellt som det gjorts gällande. En stabil insats är det. No more no less. Att Norton är bra som tusan visste man ju redan. Här får han några minuter då och då att visa sin irrationella komiska förmåga. Galifianakis är aningens nedskruvad och framstår kanske som den vettigaste och lugnaste i sällskapet.

Möjligen har en del problem med den här rullen. Aningens svårdefinierad som den är. Med ett galet soundtrack också! Hysterisk vettvillig….jazz (?) som bakgrundsmatta till det övriga ljudet. Själv tycker jag dock att det bara förstärker den märkliga känsla som ligger över hela filmen. Kanske jag väljer att förtjusas av den för att jag inte riktigt förstår den?

Prisad och hyllad, ibland kanske liiite för mycket…den är (såklart) som bäst innan den ska slå an den obligatoriska (synliga) allvarliga strängen mot slutet…men nog är det en friskt berättad rulle som ingen filmälskare bör missa. Extra plus från mig för det märkliga visuella sättet den berättas på.
Bryter ramarna lite på ett störigt….underhållande sätt.

 

Feb 6 2015

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

Jan 30 2015

Taken 3 (2014)

Taken-3-PosterJa vadårå?
När Liam Neeson återigen nu kliver in som stenhårde men godhjärtade badasset Bryan Mills i sin svarta skinnpaj, är det väl givet att man liksom finns med på resan. Speciellt som man varit med sedan de två föregångarna. Nu hyllade jag ettan och avskydde tvåan, så det kändes väl lite lagom svajigt inför detta… sådär som det brukar göra när en filmserie hittar på nya sätt att mjölka dollars ur konceptet. Den gode Neeson (alltid en given plats i min bok!) hade två krav på rullen…att INGEN skulle bli tagen och att han slapp SPRINGA så mycket (kom igen, han är ju 60+are…)

Den franske fräsaren Luc Besson och hans kvantitétsmanusvapendragare Robert Mark Kamen löste nu detta genom att låta få Mills stanna i Los Angeles, bli anklagad för mord han inte begått och resonera att bättre rymma för att bevisa sin oskuld än att snacka för döva polisöron. Och vips hade Besson snott halva handlingen i Jagad!
Så kan det gå.

Gamle goe Forest Whitaker nappar på fet lönecheck och hoppar in som snuten Dotzler, ansvarig för jakten på skinnpajen Neeson. Tillbaka är annars också Maggie Grace som nu vuxna (på flera sätt) dottern Kim och Famke Janssen som ex-frun Leonore. Janssen är dock inte viktigare än att hon snabbt som tusan expedieras ut ur handlingen genom att dyka upp mördad i Mills sovrum! Lägg av, det är ingen spoiler! Mills efterlyst, sticker snabbt som en pensionärsvessla och ger sig fan på att hitta the killers och rentvå sig. Auchhh…inget nytt här alltså. Inte det minsta.

Första Taken var rafflande och bjöd in känslorna i mig som tittade. Det var trafficking, kidnappning av ens kött och blod och framför allt främmande miljöer. Mycket rafflande. Taken 2 var bara dum! Ett fantasilöst sätt att försöka utnyttja samma koncept en gång till. Dessutom var Maggie Grace spånig som fan i den rullen! När nu Neeson röt om att han inte ville se nån ny kidnappningshistoria visste han såklart att fiaskostämpeln skulle vara farligt framme om man försökte sig på att köra längs den allén igen. Rutinerade Besson och Kamen skriver sig dock undan problemet genom att istället ta död på ex-frun. Så kan man också göra. Klart det kan bli en actionrulle av det också.

Är det bra då? Skojar du? I en film som mixar ihop precis allt av det redan beprövade material som använts i hundratals rullar under åren, kan det knappast bli nyskapande eller direkt bra. Det är ett servett-manus från Besson/Kamen, troligen hopskrivet när gubbarna drog en kaffe på nåt fik i Paris en sen höstdag. Skit samma. Det är Liam Neeson som är ute efter hämnd. Vad mer behöver man veta? Ger man sig in och glor på filmer som den här väntar inget nyskapande.

gubben duckar för farliga högersvängar

Stolpig dialog blandas med välskruvad men förutsägbar action. Inget fel på finliret där. Ytlige actionregissören Oliver Megaton vet hur han ska tolka Bessons infallsvinklar. Neeson lullar runt som en stabil pjäs. Inget eller ingen lurar honom. Inte ens snuten Whitaker som får finna sig i att vara den som hela tiden jagar i blindo, även om han tycker sig knyta vissa band till den flyktande Mills.

Så, förutom poliser får Neeson också tampas med illvilliga ryssar (herregud de är ju överallt!) och lösa mysteriet/konspirationen som drabbat honom. För oss som tittar är det ju självklart nästan skämslarvigt löjligt enkelt att plussa ett och ett och…ett…och minsann se hur det hänger ihop. När storyn rullar i mål känns det i alla fall inte som den sämsta rullen i serien. Tack för det.

Slutar det verkligen här nu då? Som taglinen lovar. Återstår att se. En snabb slagning i rullarna (i januari 2015) ger vid handen att just nu är detta den film med premiär 2015 som spelar in mest stålars runt jordbollen! Hoppsan! Besson har säkert några sladdrigt nedplitade nya uppslag liggandes i en låda nånstans.
Inte bra. Inte uselt. Neeson gör jobbet.
Sen var det bra med det.