#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads sista skälvande dag…kommer den. Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: State of Grace (1990)

Ändå en fin liten rackare det här. Från precis när 90-talet föddes. Med en ung Sean Penn, en ung Ed Harris, en ung (men lika tokskönt överspelande) Gary Oldman, och en förbaskat ung Robin Wright. Så pass att jag först inte kände igen henne! Jag såg ju filmen när det ”begav sig”, kommer jag ihåg något? Knappt, visar det sig. Att Sean Penn´s figur, Terry, föll för en tjej  (Wright)…det kommer jag ihåg. Var det här de träffades och blev kära på riktigt? En avhuggen hand i ett kylskåp på ett tak i Hell´s Kitchen, DET kommer jag också ihåg.

Terry har varit borta från New York. Nu återvänder han och tar upp kontakten med sin bäste vän Jackie (Oldman), vars bror Frankie (Harris) har tagit över som ledare för en irländsk maffiaklan i New York. Vad ingen vet är att Terry är undercover-snut med uppdrag att infiltrera klanen. Samvetskval för Terry, speciellt när han möter sin gamla flamma tillika systern i familjen, Kathleen, och känslorna vaknar till liv igen.
Regimannen Phil Joanou satsar på drama om svek, misstankar och blodsband. Snyggt filmat som vanligt i tacksamma New York-miljöer. Lite av risigheten och ruffigheten från 70/80-talets big apple anas då och då. Våldet är sporadiskt och när det kommer så blir det våldsamt och hårt.
Detta är inget man inte sett förr, och det har såklart gjorts tyngre och bättre. En gedigen rollista här borgar dock för stabil underhållning hela vägen. Sådana här rullar kommer ju oftast med facit på ganska uppenbar förhand. Istället är det ju kanske intressantare hur resan till upplösningen ska te sig.

Lögner i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Skamgrepp (1994)

Michael Douglas i smöret. Michael Douglas som ställer till det för sig själv. Michael Douglas i en typisk….Michael Douglas-roll. En 90-talare som plötsligt blir lika aktuell anno 2018. Om än i något omvänd form. En rulle som kanske till och med har blivit lite bortglömd? Douglas är IT-snubben Tom på det Stora Teknikföretaget i 90-talets Seattle. Tom hoppas på att petas upp ett par pinnhål i karriären när sliskige chefen och skäggapan Donald Sutherland ska tillsätta ny chef. Oturligt för Tom väljer han en kvinna istället, Meredith (Demi Moore), vilken dessutom råkar vara gammal flamma till Tom. Ajaj. Meredith är sådär stentuff brutta i en mansdominerad värld och vet hur ta för sig. En övertidskväll på kontoret vill hon ha Tom tillbaka. Eller i alla fall hans sexuella tjänster. Bara ett sting av plötsligt dåligt samvete verkar till slut kunna hejda honom. Dagen efter börjar Toms helvete när Meredith anklagar honom för nästintill våldtäkt.

Dramat om eventuella sexuella trakasserier håller förvånansvärt bra fortfarande. Att man här försökt vända lite på det och sätta Tom som den utsatte…blir ju lite lagom edgy sådär. Gäller samma regler om en kvinna våldfört sig mot en man? Eller kanske mannen ändå har en viss skuld i sitt både biologiska och mentala agerande? Bäst är såklart filmen när den dribblar med allt det här. Inbakat i storyn finns också en subplot av det mer thrilleraktiga slaget, om oegentligheter på företaget. Där förstås både Tom och Meredith spelar nyckelroller. Den storyn är mera mellanmjölk och hade utan tvekan kunnat strykas helt till förmån för fördjupning i det som händer på det andra planet. Saker man skulle vilja vetat mer om: Merediths bakgrund, hur förhållandet mellan henne och Tom var förr? Varför bröt de med varandra? Mer om Toms problem med att förklara sig på hemmafronten för frun Susan (Caroline Goodall) hade varit smutt. Här får HON alldeles för lite att jobba med.
Dock, en fortsatt underhållande rulle. Intressanta frågor, inlindande i lite annorlunda form av rutinerade regissören Barry Levinson. Från en tid när Douglas gjorde roller där han bevisligen ofta själv satte sig i skiten på ett eller annat sätt…men alltid kom ut som hjälte när eftertexterna började rulla. Anmärkningsvärt bara det ju.

Ett Nej är väl alltid ett Nej i sommarnatten (?)

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Descent (2005)

Kravla runt i grottor! Fi fan, fi fan, FI FAN!!
Klaustrofobi och panik. Jag skulle ALDRIG ge mig på denna företeelse! Leka med döden Ungefär som att hoppa fallskärm. Varför?

Sarah (Shauna Macdonald) och hennes tjejgäng tänker dock nu ägna sig åt detta grottäventyr. Ett system i Appalacherna i USA ska utforskas. Sarah själv kommer med tragedi i bagaget och behöver muntras upp/peppas in tillbaka i livet. Varför inte…grottforskning! Joråsåatt. Regissören Neil Marshall, som gav oss den lilla pärlan Dog Soldiers, håller i spakarna här..och öser på med obehag illa kvickt. Det som börjar med skratt och fnitter, övergår strax i jämmer och elände. Inte nog med att det dundras in i FEL grottsystem…nere i mörkret döljer sig även andra fasor..

Det som slår mig mest är hur jäkla bra rullen fortfarande är! Även vid en återtitt lockar den fram den där fasan i maggropen. Spänningen! Obehaget! Och detta trots att man vet hur det ska gå! Marshall när han var som bäst i regissörsstolen? Det är trångt, jävligt obehagligt och spännande! Plus lite lagom grisiga effekter. Filmen kom på sin tid med två olika slut. Slutet i dagens betraktelse är originalslutet som användes i Europa. För den amerikanska publiken användes ett mesigare slut. Suckers.

Trångt i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: The Bodyguard (1992)

Trots att rullen har styva 26 år under bältet har den något. Fortfarande. Kanske den coola approachen hos Kevin Costner? Den rebelliska charmen hos Whitney Houston? Det faktum att det faktiskt sprakar lite sköna sommargnistor mellan parets scener? Storyn är annars ganska mellanmjölk; livvakten Frank Farmer hyr ut sina tjänster till den som är villig att betala. Han är disciplinerad, iskall och alltid ett steg före. När hans tjänster hyrs in av posset bakom superstjärnan/sångerskan/filmstjärnan Rachel Marron (en illa förklädd karaktär på Whitney själv…visst hade det varit ännu coolare om hon spelat…Whitney Houston i filmen??) tappar han dock lite av sin fattning. Stjärnan har en utstrålning han inte riktigt räknat med. Och här gäller att vara på tå då okända krafter hotar stjärnan med död och pina.

En film som kom i precis rätt tid, i början av 90-talet när Costner var ultra-big name i Hollywood, och Houston var i smöret. Perfekta filmen att välja när man gick på date. Typ. Även om åren rullat på och handlingen kanske inte är sådär jätteupphetsande…funkar filmen finfint fortfarande. Costner satsar på att skådespela (även om han var producent här) och låter regijobbet skötas av veteranen Mick Jackson. Filmens sista 10 minuter har en sorts vemodig filmmagi över sig, speciellt när Houston tillåts waila asberömda ”I will always love you” över bilderna som stänger rullen. Har man det minsta romantik i sitt övrigt thriller/actionfyllda hjärta här…kan man inte låta bli att….känna!
Slugt spelat herr manusman Lawrence Kasdan!
Trevligt återbesök detta!

Skyddande ängel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: In the Heat of the Night (1967)

Svettig och klassisk rulle!
Stenhårde Sidney Poitier som Philadelphia-kriminalaren Virgil Tibbs, vilken hamnar i den rasistiska sydstatshålan Sparta, Mississippi. Ett mord begås en svettig sommarnatt och av en slump råkar Tibbs vara i närheten. Först misstänkt för mordet, sedan ofrivilligt inkastad i utredningen ihop med den buttre polischefen Gillespie (Rod Steiger i en snorbra prestation).
Dimridåderna ligger ligger täta i den lilla hålan, rashatet pyr mest hela tiden, de lokala snutarna lyfter inte speciellt många fingrar. En möjlig mördare pekas ut, men Tibbs har sina funderingar och får kämpa för att få Gillespie på sin sida. Poitier och Steiger är lysande ihop, två snubbar som från början är på varsin sida..men ju längre historien rullar på…upptäcker att de kanske ändå gillar varandra på det där skavande och aviga sättet. Vi glömmer inte heller Warren Oates i rollen som sheriffbiträdet Sam! Ett mordfall som långsamt nystas upp.

Regisserat av Norman Jewison, i en tid när rasfrågorna var brännbart ämne i USA. Det går verkligen att ta på hettan och den tryckta stämningen i den lilla hålan. Filmen drog in 5 Oscar, bla för Bästa film och Bästa manliga huvudroll (Steiger). Möjligen lite teatraliskt överspel i vissa lägen, men som helhet ett galet bra film. Som håller än! Bäst? När Tibbs örfilar upp en stenrik vit godsägare med gamla slaveriåsikter!

”They call me Mister Tibbs!!”

Orättvisor i den heta sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Under Siege 2: Dark Territory (1995)

Gudars skymning! 
Vad snabbt det blev höst nu då! Och tänk så många filmer det fanns kvar som ville in årets upplaga av den somriga klubben! Nå, så är det. Andra aktiviteter, podcastinspelningar och ett par dagars krasslighet…kan sänka de bästa strategierna och planerna. Således får årets Sommarklubb nöja sig med totalt 18 alster. Idag är sista dagen, klubben måste stängas. Obönhörligen.

OCH…tror fan knappt det är sant..men vi gör det med ytterligare en STEVEN SEAGAL-rulle! Wtf???!
Den här rackarn hade jag helt tappat bort i minnet! Fy mig. Tusan, det trodde jag väl aldrig…men dagens lättviktiga B-action är faktiskt (ja jag är allvarlig nu) BÄTTRE än sin föregångare! Galet. Helt otippat! Okej, jag HAR sett filmen en gång förut. Varför kommer jag inte ihåg hur jönsigt underhållande den är?! Illa.

Synnerligen ansträngt för att knöa in den gode Casey Ryback igen. Den här gången åker han tåg (!) från Chicago mot Los Angeles. Ihop med brorsdotter (en ung Katherine Heigl). Allt går självklart knas, en hoper bistra badass bordar och tar över tåget. Ett galet geni som konstruerat en hemlig vapensatellit finns med i skurkligan och tar kontroll över elektroniken uppe i rymden. Till militärkommandots stora panik såklart. Men frukta intet. Vår kock är ju med, och tar raskt tag i situationen. EXAKT samma upplägg som förra gången, men nu på tåg istället. Och banne mig, det är något visst med action på tåg! Jag gillart! Dessutom får träskallen Seagal här hjälp av en betydligt fartigare och roligare sidekick än förra gången, här i form av tågvärden Bobby. OCH..bättre skurk också! Förutom det spattiga datasnillet Eric Bogosian är det stenhårde Everett McGill som leder fiendestyrkorna. Ingen gubbe man tjafsar med. Om man inte heter Casey Ryback förstås.

Same same som förra gången. Fast ändå inte. I stand corrected; det finns numera 2 filmer där Seagal inte skämmer ut sig.
Detta är också underhållande i all sin lökighet.

Urspårat i den sista sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo


Där har vi det hele!

Nu stänger Sommarklubben 2017 sina dörrar! Hösten glider in och vi ställer oss unisont upp och välkomnar den igen! Såklart!
Kommer Sommarklubben tillbaka??
Lugn, bara lugn, du vet ju att när de ljumma sommarvindarna återigen börjar kännas, och horisonten ligger sådär skönt och dåsar i solgasset….då kommer den igen som en fin liten vän!
På återseende Sommarklubben!