Etikettarkiv: …stabil

Sep 12 2013

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star

Aug 27 2013

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 10 2013

Sommarklubben: Daylight (1996)

Klart man petar in en katastrofrulle i sommarnatten.
Minst ett drama där eländes elände utspelas är ju ALLTID gångbart när årets sommar ska avnjutas. Och, det finns ju rätt mycket äldre material att ta av om man säger så.

Här är det möjligen i lite mindre skala, men ändock synnerligen prekärt.
Att ta sig via tunnel in och ut i New York ter sig uppenbarligen very risky (hade jag vetat det när jag själv åkte där för eoner av tid sedan…då vete i fan…), speciellt när olyckan är framme och stänger in ett par olyckliga satar under ton av betong, grus och annat bråte. För att inte tala om de hotande vattenmassorna som trycker på.

Men, fear not ty dagens hjälte…ex-räddningsledaren Kit Latura (Sylvester Stallone) är i faggorna är tydligen den ENDA i sällskapet som vet hur situationen ska behandlas. Vilket han också gör medelst lite äkta Sly-manér.
Det är story enligt mall, förväntade turomgångar i ordningen birollsinnehavarna plockas ur handlingen. Men hell, det är också rätt underhållande och ganska trivsamt actiondrama fram till den förväntade upplösningen. Stallone kör ändå ett rätt återhållsam stil här och framstår mest som gemytliga snubben…som dessutom lyckas flörta in sig hos helylletjejen Amy Brenneman.

Daylight har förvisso ett par år på nacken,och det var ett bra tag sedan jag såg den senast. Men den håller fint. Gott gry i Stallone och man liksom sväljer de flesta flosklerna som dyker upp med jämna mellanrum. Bäst är ändå när dumkaxige Viggo Mortensen gapar efter för mycket. Han skulle lyssnat på förnuftige Sly.
Instängt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jul 26 2013

World War Z (2013)

Uppskriven. Nedskriven. Omskriven.
Typ.

Senvåren och starten på sommaren 2013 handlade mycket om zombiekatastrof tillverkad av dyra dollars och Bradan Pitt både som leading man och i producentstolen. Som vanligt var jag inte först på bollen, men inte troligen inte sist heller. Nu har Marc Forsters skapelse så äntligen skådats och omdöme kan avrapporteras.

Plötsligt en dag, efter illavarslande förtexter, är så katastrofen en faktum. Helt vanliga människor går apebananas och beter sig likt insekter på stereoider. Det gäller med andra ord att kuta för livet. Vilket Pitt´s Gerry Lane med familj gör. Nu är inte Gerry vilken Gerry som helst, utan en sorts tidigare utredare hos FN…vilket gör att han enligt standardmanusingrediens får lite VIP-behandling när det handlar om evakuering (nog hade det varit liiite intressant att se hur en ”vanlig” familj hade försökt klara sig under filmens första intensiva minutrar…?).
Snart är både Bradan och resten av familjen i tillfällig säkerhet och dagens man behövs nu för att försöka hjälpa till att lösa mysteriet om varifrån smittan egentligen kommer.

Jag har sedan Quantum of Solace haft lite surmulna blickar mot Marc Forster, då han i mina ögon försökte sig på att göra en Bondfilm som plötsligt skulle vara djup och lite svårare. Dessutom blev den nästan tröttsamt tråkig. Förhandsrapporter pratar dock här om att Forster har snäppat upp sig och släppt på värsta prettostilen, och till min förtjusning inser jag snabbt att så också är fallet. Nu verkar regissören ha gjort en tvärvändning och sätter snabb action blandat med stilenlig cgi i centrum. Passager med nödvändig dialog för att föra storyn framåt finns såklart, men känslan är att foket ska ligga på de snabba händelserna.

I mina ögon består filmen av tre stora partier, den snabba och olustiga början då tonen sätts och Forster tillsammans med sina skådisar kramar ut finfina scener. Sedan har vi sekvenser i Jerusalem som verkligen är MAFFIGA då cgi-avdelning får jobba..liksom Bradan. Läckert och actionstänkande. Och så finalen, den mera low-key-aktiga då actionadrenalinet ersätts med thrillerkänslan. Spänningen tajtas till samtidigt som tempot går ned. Mycket effektfullt.

Jag läser mig också till att man valde att spela in ett helt nytt slut.
Från början landade Pitt istället i Moskva där han snabbt anslöt sig till det militära och hjälpte till att wacka zombies så blodet strittade åt alla håll. Någonstans längs vägen var det uppenbarligen någon som dock tänkte till en gång till och snabbt ändrades storyn. Något som (naturligtvis) de främsta diehard-fansen till zombiegenren protesterat över..då faktiskt förekomsten av blod och gore i dagens rulle är minimal (uppenbarligen har man också satsat på lägre åldergräns i salongerna).
Själv gillar jag finalen tokmycket, kombon av action och mer drama mot slutet ligger perfekt.

– ”Kofoten..? Äsch..du vet…lite röj med grabbarna bara sådär….”

Skådisarna dårå? Tja, återigen gillar jag vad Brad Pitt serverar. Liksom Tompa C lider man inte alls speciellt mycket av att se Brads förehavanden på film. Under den manusstyrda ytan går det att ana att Pitt ändå har rätt mycket skådespeleri i sig. Dagens rulle är ju inte bland årets djupaste, och då blir också förutsättningarna därefter. Hans familj i storyn gör vad de kan med sina minutrar, men fokus ligger hela tiden på Pitt och dennes förestående äventyr vilket gör att man inte känner sådär jättemycket inför familjebanden som man kanske förväntas. Men nog hade duktiga Mireille Enos som frun Karin förtjänat lite mer tid i storyn?

World War Z infriar vad den utger sig för att vara. En actionrulle där inpumpade miljoner ser till att det knappast blir tråkigt på vägen mot finalen. Forster kan känna sig nöjd. Pitt kan känna sig nöjd. Producenterna kan känna sig nöjda. Jag känner mig nöjd.
Sedan får man väl helt enkelt ge fan i att fundera över logiska detaljer som tex valet av placering av telefoner i forskningslaboratorier.

full starfull starfull star

Jun 24 2013

Sommarklubben: Unstoppable (2010)

Det som skulle bli regissören Tony Scott´s sista film blev ironiskt nog också en film som mer än någonsin visade upp just de attribut som blivit något av regissörens signum.

Här finns inga skurkar eller onda typer, möjligen ett par sura skitar och några rejäla klantarslen. Det handlar alltså om ett obemannat godståg som genom ett dundermisstag befinner sig ”på rymmen” genom tätbefolkade områden i östra USA. Om inte besten stoppas eller på annat sätt tas kontroll över hotar (naturligtvis) superduperkatastrof vid en krasch då tåget (naturligtvis) innehåller livsfarliga kemikalier. När så allt har skitit sig och trafikkontrollen står där och resignerat studerar järnhästens framfart blir det mer eller mindre av en slump upp till två vanliga knegare (naturligtvis) att lösa krisen.

Den som nu letar efter en tidstypisk Tony Scott-film kan med fördel spana in dagens rulle. Här bjuds på snabba, blixtrande, klipp, ett hetsigt tempo som hela tiden (främst pga. sin tacksamma story) ökar i intensitet ju länge mot stadsbebyggelsen tåget tar sig. Det är samma grälla och kontrastrika färger som Scott skämt bort oss med tidigare. Snygga överflygningar i fotot och en förmåga att klippa ihop filmen så att helhetskänslan icke går förlorad på något sätt tillhör också den bortgångne regissörens stora styrkor. Jag är vän av Tony Scott, och kommer alltid att vara. På något sätt hade han förmågan att göra de mest smala historier väldigt intressanta, och framför allt snygga.  Dessutom verkade Tony vara betydligt roligare att ha att göra med än surmuppen till brorsa, Ridley…

Hustomten hos Tony är uppenbart Denzel Washington som här gjorde sin femte film för regissören. Som vanligt dominerar Dez även när han här slöskådespelar sig igenom manuset, och ändå blir hans gubbe Frank hela tiden roande intressant. Chris Pine får vara rookien Will och den som både ska mästras lite av veteranen och sedan få sina minutrar i rampljuset. En rätt ansträngd sidohistoria med besöksförbud hos fru och barn efter olyckliga omständigheter faller möjligen lite platt, och visst är det lite Armageddon-varning där…?

Dagens manus spiller ingen större tid på lång startsträcka. När det väl börjar rulla på så gör det detta utav helskotta kan man ju lugnt säga. I en rulle där det inte finns några direkta skurkar eller komplotter gäller det istället att fånga upp intresset hos den som tittar på andra sätt. Scott löser det smutt genom att låta tåget självt anta formen av ett enormt vidunder som ”förgör”allt sin väg om det råkar befinna sig på eller intill spåret. Logiken passar sig naturligtvis inte att prata om här. Historien må vara ”inspirerad” av verkliga händelser, men känns självklart fixad och trixad för att passa Hollywoodstuket och den uppställda mallen.

Unstoppable blir kanske lite grabbig (trots Rosario Dawsons tuffa trafikövervakare), men som snyggt tillverkat actionröj står den sig väldigt bra. Trots att den till syvende och sist är stöpt i samma pålitliga form som andra alster i genren, blir det allt lite spännande längs vägen…flåt..spåren. Även vid en sommarklubbs-omtitt.
Tågvisslor i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jun 6 2013

The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Maj 22 2013

The Cooler (2003)

Filmvärlden tycks bestå av ett oändligt antal filmer som utspelas i casinomiljö. Varför kan man undra? Är det spänningen? Möjligheterna till snabba vinster och oväntad rikedom? Är det, trots sin sällsynta sannolikhet, ändå den där lilla teoretiska chansen till framgång som lockar?

Filmmakare har naturligtvis inte varit sena att spela (!) på våra känslor inför det här med just spel och casino. Och att sedan casinomiljön ofta går hand i hand med den ryktesomgärdade organiserade brottsligheten är ju på något sätt ännu en sorts freaky stämningshöjare i sammanhanget.

Filmer om människors casinoöden är naturligtvis ingen nyhet, men frågan är om inte dagens betraktelse ändå är av den lite mer udda sorten. Och intressanta. Bernie Lootz (William H. Macy) är en märklig figur. Till synes ständigt drabbad av otur, och därför perfekt att ha till hands på casinot Shangri-La i Las Vegas. När en gäst börjar har för stor tur och börjar vinna lite för mycket vid borden kallas ”the cooler”, otursgubben Bernie, in. Det räcker ofta med att han ställer sig vid bordet så vips försvinner turen för den som spelar. Märkligt naturligtvis, men mycket fördelaktigt för casinots boss Shelly (Alec Baldwin) som dessutom är av den gamla skolan och motsätter sig ständigt alla övertalningsförsök om att casinot behöver hottas upp för att ligga rätt i tiden.

När Bernie möter servitrisen Natalie (Maria Bello) och blir förtjust i henne förändras allt. Plötsligt börjar Bernie få lite flyt i tillvaron, och hans ”otur” slutar att spridas mellan borden på casinot!  Vad är det egentligen som händer? Är kärleken möjligen större än den ödesmättade oturen som tycks utstakad för vissa av oss i livet..?
Och är verkligen allt så ödesbestämt som det verkar?

Regissören Wayne Kramers drama i casinomiljö är en både rätt tragisk och rätt fin berättelse i ett. Som inte hade varit lika stark utan sina tre huvudskådisar, Alec Baldwin, Maria Bello och den helt underbare William H. Macy. Fan vet om inte rollen som Bernie är specialskriven åt denne genuine skådis. Macy blir verkligen ett med sin figur, och det känns ofta som att jag tittar på den sorgsne Macy istället för Bernie.

bad luck tycks bli lady luck

Något som dagens film lyckas med är att fånga ett mänskligt drama mitt i en miljö där man inte riktigt väntar sig detta. Det är full fart på casinoverksamheten, gott om snygga spänningsbilder på rullande tärningar och förhoppningsfulla ansikten. Men dramat glöms aldrig bort och fokuset håller sig hela tiden på den lite mer tragiska och mörka sidan. Det blir en sorts mix av drömmar och förlorat hopp på samma gång.

Kanske är dagens film en sorts annorlunda tripp i den förföriska spelvärlden, något som gör att tex sajten CasinoTop 10 gärna placerar den på sin lista över klassiska casinofilmer.

The Cooler  är ett drama, ett kapitel, om rätt tragiska livsöden. Men också en historia om att hitta hoppet där man minst anar det, och att nya tider sakta blåser bort de gamla illusionerna. En lågmäld film som växer i takt med historien som berättas.

Maj 10 2013

Iron Man 3 (2013)

Jahapp, in i biosalongen och på med 3D-brillorna.
Såklart. En uppföljare som ändå på något sätt måste ses…väl.

Nu alltså dags för livet efter den stora grabbiga föreningen härom året i The Avengers. När hjältarna återigen ska dra ut på lite egna äventyr innan ytterligare en kompisträff  väntar om ett par år. Först ut är alltså Tony Stark i Robban DJr´s skepnad. Naturligtvis. Hur skulle det ha sett ut om någon annan varit tvungen att ta över rollen. Det hade självklart inte funkat.
Vilket också kanske riskerar att bli lite av filmens förbannelse.

Tony har svårt att varva ned efter händelserna i The Avengers, håller sig vaken om nätterna och bygger på Iron Man-dräkter i källaren. Till och med förhållandet med Pepper Potts (Gwyneth ni vet) knakar. Och värre blir det såklart när Stark lagom kaxigt verbalt hotar en lömsk terrorist, The Mandarin, och utmanar honom på traditionell organmätning.

Manusets nästa del skulle kunna heta ”ryck undan allt som betyder något för Stark och låt honom börja om från början”. Och visst känner man igen lite av de här vibbarna från del 2. Den tog också Tony ned i ett sorts (självförvållat) träsk innan allt kunde reda upp sig. Här blir han mer eller mindre tvingad att börja lösa problemen utan uppbackning av sin snorrika arsenal…till en början. För den som sitter och väntar på lyxig uppvisning i cgi-effekter blir naturligtvis icke besviken.

Förre regissören Jon Favreau har lämnat över regipinnen till Shane Black, rutinerad räv i Hollywood när det gäller actionmanus, cv:t innehåller typ titlar som Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight, Den Siste Scouten, The Last Action Hero (OCH..så var han en av skådissnubbarna i Arnies gäng i Rovdjuret!)…ingen duvunge alltså. Black vet också precis i detalj hur en popcornsprodukt ska dras i rätt riktning. Man behöver liksom aldrig aldrig vara orolig. Det jag ändå känner är att Black fått för mycket order från bossarna  att kräma på. Några Darlings borde ha blivit killade om man säger så, filmen känns på tok för lång och verkar inte riktigt veta när det är dags att trycka på finalknappen.

Pepper praktiserar hård kärlek…(sorry)

Robert Downey Jr. är naturligtvis i bild nästan hela tiden, och den nu gjutna Tony Stark-humorn fullkomligt pepprar mig som tittar. Vilket dessvärre börjar kännas lite…tröttsamt. Eller såhär kanske, det börjar bli ont om nyanser i humorn. Man vet liksom lite innan nästan vad Tony tänker säga eller ta sig till.

Har jag då tråkigt i biofåtöljen? Nej inte alls. Men blir inte speciellt adrenalinuppspelt heller. Det är hantverk av regissör Black, Robban, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, skurksen Ben Kingsley och Guy Pearce (får han någonsin spela en god kille längre?) enligt stabil form. Någonstans i mitten bjuder filmen på en liten twist som jag förstått retat upp hardcore-fansen något alldeles enormt. Själv tycker jag nog det är hysteriskt roligt och utförs med stilpoäng av de inblandade.

Iron Man 3 gör PRECIS vad den ska. Inte dåligt. Inte asbra. Megabudgetstyle. Underhållande när man glor på den, men en mättnadskänsla börjar infinna sig ganska snabbt och finalen blir som en sorts pizza med extra allt. Och det är ju inte alltid av godo.
Ok, lite bättre än del två men originalet är (alltid) bäst.

Apr 30 2013

The Sweeney (2012)

Här hottas det upp från brittöarna.
Gammal populär 70-talspolisserie får sig en liten ansiktslyftning och anpassas till dagens London, lite fräckare scenografi och lagom tungt underhållningsvåld matchas upp med lämpliga flygbilder över huvudstaden.

In på banan med rutinerade Ray Winstone som den gamle räven Jack Regan, en relik inom poliskåren som (naturligtvis) tror på devisen ”bättre att slå först och fråga sen”. Jack leder en specialenhet som riktar in sig på tunga rån och våldsbrott. En sorts inofficiell insatsstyrka som dyker upp lite här och var och för det mesta tar skurksen på bar gärning. Gärna med lite uppspöande som bonus. Sådant gillas förstås inte av internutredningsavdelningen som startar en undersökning och hoppas få Jack suspenderad.

Samtidigt inträffar ett nytt brutalt rån med dödlig utgång och Jack tar sig an fallet som sig bör och upptäcker snart kopplingar som (naturligtvis) ingen annan vill se till en början.
Samtidigt som han privat har en affär med en gift kollega (Hayley Atwell).
Samtidigt som han prövar tålamodet hos sin chef (Damian Lewis).
Samtidigt som han provocerar interutredarna.
Samtidigt som han sätter vänskapen med sina kollegor på prov .
Tja, allt är väl ungefär som vanligt i kriminalhistoria på film med andra ord..

Kommer på mig själv med att sitta och jämföra dagens story med alla svenska krimmare som öses ut i tv-burken med jämna mellanrum. Egentligen är det ingen skillnad alls. Samma lager av berättande, samma nyanser och samma riktningar på historiens utveckling.

Så…varför uppskattar jag då denna historia så mycket mer?
Är det möjligen för att skådisarna överlag utklassar de svenska? Är det för att tempot flyter så mycket bättre här? Är det för att de tunga actionsekvenser, vare sig det handlar om skjutande (extra plus till en snygg shootout vid Trafalgar Square!) eller biljakter, som finns…är just så mycket tyngre och vassare än vad en svensk budget skulle kunna tillåta?

”skiter väl i om du är internutredare..!”

Ray Winstone gubbar på, är sannerligen ingen skönhet men stenhård och envis som få, vilket naturligtvis sätter honom i fokus mest hela tiden. Lite överraskande att se Damien ”Homeland” Lewis hoppa in i en mindre roll som den prövade chefen, vilken naturligtvis ändå aldrig slutar att tro på sin supersnut.

The Sweeney är kanske ett ganska utdraget tv-avsnitt egentligen, men regissören Nick Love passar på att fläska på med så pass mycket visuella snyggheter och välkoreograferat underhållningsvåld att hjärnan luras upp ordentligt. Lägg till detta kompetenta skådisar som ger sina repliker en omgång…och än en gång blir man tillfredsställd av brittiskt krim. Gillart.
Kanske är de bäst i världen på denna genre?
Ihop med danskarna.

Apr 24 2013

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.

Apr 18 2013

Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Apr 8 2013

Killing Them Softly (2012)

Den sävligt berättande regissören Andrew Dominik följer här upp sin begåvat annorlunda The Assassination of Jesse James by….med en historia som mer än väl kvalar in under etiketten ”ruffiga berättelser från brottsvärldens baksida”.

Spelplats New Orleans runt tidpunkten för Barack Obamas första kampanj för att bli president. En kampanj som fokuserades mer än någonsin på ekonomin och de bistra tiderna. En snygg ljudmatta mot filmens story om två losers som på beställning robbar ett illegalt pokerparti uppstyrt av maffian. Tanken är att den rätt lömske pokerfixaren Markie (Ray Liotta) ska få skulden och dra på sig maffians vrede.

Inget går naturligtvis som det ska och enter Jackie (Brad Pitt) maffians specielle lönnmördare, som nu får besöka de mindre bemedlade gatorna i stan för att försöka styra upp situationen, ta hand om rånarna och gjuta lugn på de ansträngda vågorna. Dominik vrålstirrar sig inte direkt blind på att ösa fram en temposnärtig historia, fokuserar mer på dialog och det faktum att den krassa ekonomin även verkar ha hittat in i den organiserade brottsligheten. Jackies möten med ”uppdragets beställare” (Richard Jenkins) leder ibland tankarna till två män som istället diskuterar det dåliga företagsklimatet i landet.

Kameleonten Pitt klarar av det mesta han ställer upp, likaså här. Mest förtjust blir jag av det faktum att Pitt blir som bäst när han förvandlar sig till de där lite sliskiga, hala typerna. När coolheten övetrumfas av en sorts tuff trashighet. Pitt har heller inga problem med att ändra både sättet att tala och kroppsspråk om så behövs. Kind of like it. Våldet i dagens alster pumpar fram när det behövs, då rätt grafiskt och brutalt, men aldrig på ett sätt som visar att det skulle vara filmens högsta prio. Lite som Drive vill jag påstå. Ett gott betyg till manuset. Som annars mest håller sig på den lugna styrfartsnivån.

en hitman med sin bäste vän

Liksom i sitt westernepos låter Dominik bilderna och känslan vara viktigare än thrillereffekten och något krav på att det ska gå undan. Är man det minsta otålig KAN man ha lite problem med den här historien. Själv gottar jag mig lite nöjt åt det ruffiga och glåmiga fotot, miljöer som inte är de bästa i stadens blickfång, att de personer som figurerar förbi varken blir för ytliga eller för mycket karikatyr. Jenkins sitter ständigt när han är i bild och verkar uppriktigt bekymrad över var landets ekonomi håller på att ta vägen för brottslingarna, James Gandolfini hoppar in i en finfin biroll som gör det oerhört svårt att se honom som någon annan än gamle Tony S. Men det funkar. Ray Liotta då, ställer upp och tar några rutinerade minutrar framför kameran och den grabben HAR verkligen rutin på maffiasnubbar. Däremot har Genus-o-metern all anledning att knorra då de kvinnliga rollerna nästan till 100 procent lyser med sin frånvaro. Inte störande för filmens berättelse, men anmärkningsvärt ändå.

Det går knappast att påstå att Dominiks film och manus växer längs vägen. Snarare blir den som ett litet nedslag i en alternativ verklighet, och med den ständiga påminnelsen ljudmässigt om pengar och ekonomi och en nations ovissa framtid blir det nästan lite…socialpolitisk diskbänksrealism the odd style…?

Killing Them Softly rullar på i sin makliga takt, blandar våldsamheter med rätt depraverande dialoger de olika skådisarna emellan. Den som väntar sig maffiathriller i traditionell stil kan bli lite grinig här. Brad Pitts munvige Jackie blir snarare en lagom studie från bakgatorna, och i mindre skala. Dock på ett rätt udda och mer lågmält sätt. Dominik tar hem det på miljöerna, replikerna och stabila aktörer. Utan att sticka ut åt något håll.
Stabilt.

Feb 14 2013

Flight (2012)

Är Denzel Washington en av de där ”stora” skådisarna i det moderna Hollywood? Kanske va? Titt som tätt dyker hans namn upp i rollistan, och efter 52 roller (enligt bibeln IMDb) har han säkert lyxen att sålla rätt friskt i urvalet som säkerligen dimper ned på hans bord. Ok, en del av hans rollval kanske kan diskuteras rent kvalitetsmässigt, men vad tusan..är man superstar så får man väl unna sig en skitfilm då och då..

Framför allt har Denzel, i mina ögon, gjort sig känd som en snubbe som liksom kan byta skepnad lite bara sådär. Som att han klarar av roller från alla fack. Good guy eller badass. Möjligen kan man ana en liten slentrian i hans rätt att agera på äldre dar. Både han och vi som tittare kanske vet att gubben klarar av att leverera, och då är det kanske lätt hänt att agera lite på rutin och halvfart.

Här har regissören Robert Zemeckis nu kallat in vår leading man att gestalta piloten Whip Whitaker, en man som sedan länge uppenbarligen glömt både moral, hälsa och ansvar i sitt yrke. Whip´s tanke med en bra start på dagen är att grunda med ett par rejäla stänkare och ett par linor kokain. Med ens blir hans slitna kropp rask och spänd som en fjäder. Synd bara att han valde fel dag för att spaka ett välfyllt passagerarplan. En otäck flygkrasch senare, där Whip mirakulöst räddat typ 96 av drygt 100 passagerare undan döden genom att flyga planet upp och ned under några minuter innan det slår i marken, är han talk of the town. Den illa sargade hjälten som gjorde underverk. Mindre smickrande blir det när det står att klart Whip gjort allt detta under droger och alkohols påverkan och är en tvättäkta missbrukare.

Alla som väntat sig någon slags flygfilm med stinna sekvenser blir naturligtvis besvikna här (även om flygkraschen är visuellt topnotch), för istället blir det en Denzel Washington som i det längsta förnekar sitt missbruk och den figur han blivit. Kontakten med sonen och ex-frun är minst sagt ansträngd och den enda vän han tycks ha är den nästan löjligt jovialiske langaren Harlin (John Goodman i lagom påfrestande roll). Inte ens mötet med en ung missbrukarkvinna på sjukhuset, Nicole (Kelly Reilly), tycks kunna få honom att söka hjälp. Utredningen om bakgrunden till olyckan fortgår och Whip känner hur sanningen kommer allt närmare offentlighetens ljus.

eftertankens kranka blekhet…?

Jaha.
Det är stabilt, det är snyggt och välspelat och det är dramatiskt. En mans karriär möjligen på väg ned i en mörk källare. Besvärliga omständigheter. Vem om någon kan gestalta denne strulputte om inte Washington? Jag litar på honom, jag vet att han fixar det, Och det gör han ju. Så bra att han är uppe för att kamma hem en tredje Oscar för bästa huvudroll 2012, att kanske lägga till de två han har. Grejen är bara att trots att jag njuter av Washingtons stabila skådespel, som inbegriper både nerver i dallring och fyllesnack, så berör han mig inte så speciellt mycket. Klart det är galet tragiskt synd om mannen jag tittar på, men hans öde är liksom inte dolt i oklart dunkel. Manuset följer den av Hollywood rätt stramt uppsatta mallen för hur en ”missbrukarfilm” ska hanteras.

Flight känns helt klart som Zemeckis allvarligaste film som regissör. Den är stabilt tillverkad och Washington känns naturligtvis som helt rätt man att gestalta vår olycksalige pilot. Visst bjuder han på känslor och återhållen frustration, men sådär superengagerande blir det aldrig. Ett drama från drömfabrikens A-formulär. En bra film helt klart, men utan större överraskningar.

Feb 1 2013

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.

Jan 21 2013

The Bank Job (2008)

En rejäl Heist-film med en mer eller mindre otrolig story är ju aldrig fel i filmsammanhang. Speciellt inte om den, som i det här fallet, kommer med engelsk touch.

Småbrottslingen Terry (Jason Statham) och hans kumpaner i livet drömmer alla om att göra det stora klippet för att sedan kunna dra sig tillbaka och njuta livets sötma. Det är London och det är början av 70-talet. När fotomodellande gamla flamman Martine (Saffron Burrows) en kväll erbjuder Terry och co att tillsammans med henne dra igång planerna på ett listigt inbrott i en av Londons otaliga banker, där speciellt ett helt rum med lockande bankfack väntar, smyger sig habegäret in hos dem alla. Kuppen verkar dessutom idiotsäker (om man nu undantar risken att åka fast dårå) då innehållet i bankfack ju oftast brukar vara av sådant art att innehavaren inte gärna springer till polisen i första taget…

Föga anar dock Terry att Martine å sin sida har en dold agenda som följs på avstånd av hennes ”uppdragsgivare” och kommer att påverka hela utgången av historien. Dagens alster lyckas såväl med bedriften av vara både småspännande och lite komiskt underhållande på samma gång. Enligt uppgift vävs verkliga händelser i samband med ett bankinbrott i London in här, ett brott som uppenbarligen länge varit omgärdat av rykten om vad som egentligen hände. Här utger sig manusförfattarna för att de sitter inne med den ”verkliga” historien. Håhå jaja…

Regigubben för dagen, Roger Donaldson, är dock så pass rutinerad att han kan styra förbi blindskären som skulle kunna uppstå, och generera en historia som mycket väl skulle kunna vara möjlig. Spänningen och viss intensitet saknas som sagt inte, och dramatiken lever högt på ett färgstarkt birollsgalleri och ett detaljrikt yttre där 70-talsvibbarna ligger lagom behagligt över hela produktionen. Vissa sidospår avhandlas också och vävs faktiskt in i berättelsen på ett finurligt sätt.

skinnpaj, polisonger och planerande

Jason Statham gör en riktig ”Stathamare” vilket innebär att vi kan lita på honom som filmens stora stjärna. Grejen med vår vän Jason är att det känns som att han ofta får personifiera stabiliteten och tryggheten i en rollbesättning. Om man inte blir klok på vissa andra figurer kan man alltid lita på den gode Statham. Han överraskar möjligen sällan, men man vet vad man får. Både på gott och ont.

The Bank Job uppfyller sin beskärda del av begreppet Heist-film, men det är egentligen efterspelet som är det intressanta. Det och det visuella sättet filmen är tillverkad på. Underhållande och lite småspännande, med en intrig som inte alls känns så ansträngd så att den inte skulle kunna ha inträffat i levande livet.