Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Apr 14 2017

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Mar 27 2017

Staten Island Summer (2015)

Staten-Island-Summer-posterIcke en rulle för alla. No siiiree Bob.
Tillverkad av gänget bakom Saturday Night Live, och med självaste SNL-Lorne Michaels som producent för hela klabbet. Nu är ju detta sannerligen ingen garanti för högklassig underhållning på något sätt..meeen..gillar man stilen SNL hänger sig åt så…

Det är sommarn på väg mot sitt slut och på Staten Islands (den lilla ön mellan Manhattan och New Jersey) lokala friluftsbad jobbar ett gäng badvakter. Slackers, halvlosers, hormonstinna och allmänt knasiga helt enkelt. Ja kanske inte Danny (Graham Phillips) då, som gör sin sista sommar som badvakt innan studier på universitet väntar. Är detta sista dagarna med gänget? Kanske. En stor sommarfest på stället planeras, men det gäller att smyga med förberedelserna. Ställets driftchef är förstås en småpåve som måste hållas kort med diverse tricks och lurendrejerier.

Ok, rejält mycket med pruttskämt, sexskämt och allmän slapstick. Hela tiden på gränsen till larvigt. Rätt många har förresten redan stämplat den här rullen som just larvig, meningslös och trams. Vi får ett koppel SNL-fölk i biroller både här och där. Som Will Forte som avdankad biker i pytteroll. Hehe. Vi också bla Kate McKinnon och Gina Gershon som poolande hemmafruar. Den sistnämna riktigt classy som risig MILF på raggarstråt.

StatenIslandSummer

Staten Islands finest

Jag kan gilla sådana här tunna och lite flåshurtiga filmer ändå. Inte så mycket halabalo runt det hela. Mer pang på. Det finns en plats för dom också. Burdusa sketcher med en liten röd tråd som ska hålla ihop en story. Det handlar (förstås) om rädslan att lämna det ”oansvariga” tonårslivet för vuxenvärlden, sorgen att mista sina bästa vänner, frustrationen i att hantera kärleken som drabbar på de märkligaste sätt. Här får vi lite av allt detta inbakat i lagom flåsig komediform.
Jag tänker en kombo av Porkys, Sista Natten med Gänget, Project X och Tom i Bollen. Typ.

Återigen; en rätt trivsam ”fredagsrulle”. När du bara vill flina lite högt och slippa tänka på djupare manusintriger. Om du är på det humöret förstås. Här var jag det.

Mar 17 2017

Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Mar 13 2017

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Feb 20 2017

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

Feb 15 2017

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

Feb 6 2017

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Jan 23 2017

Without a Paddle (2004)

whitoutapaddle_picBörjan på veckan. Då krävs det att man muntrar upp sig lite.
Fast bara för dig som har rätta humorn här förstås. Här kommer lövtunna fånerier om tre barndomsvänner som ger sig ut på kombinerad nostalgitripp/skattletaräventyr. Allt för att hylla den avlidne fjärde medlemmen i kompisgänget från förr.

Ack ja. Tramsigheter, lökiga vildmarksskämt, bonnläppar, rednecks, vilda djur, nakna trädkramare, skumma poliser, strida forsar, under-bältet-skämt. Noll filmkonst i sikte. Zero. Här ska paddlas i vildmarken och bondas samtidigt som äventyret ska hittas runt (flod)kröken. Å så lite mer om den legendariske flygrånaren D.B. Cooper! Fast med humor såklart.

MEN, gillar man (dvs Jag) lirare som Dax Shepard (japp, Kristen Bell´s hubby), Matthew Lillard och Seth Green är detta såklart hejsanhoppsan trevligt för stunden. Lite mysfånigt för den banala böjelsen att få flina åt dumma grejer på film. Finns icke en vettig mening med denna rulle, men vadå, det behövs väl inte alltid!!??!

Extra pluspoäng när gamle pantern Burt Reynolds slängs in i en kanonroll som vildmarksguru! Häpp!

Jag skrattar rått och gott i soffan.
Du som hellre hänger med kultureliten på svenska filmgalor gör det inte.

Tramstrevligt detta.

 

without_a_paddle_2004_1080p_blu_ray_x264_retreat

call of the wild

Jan 9 2017

War Dogs (2016)

war_dogs_posterVarför tycker jag så illa om Jonah Hill??
Är det hans personlighet som stör? Kan vi skylla allt på hans rollval? Är han för mig vad Seth Rogen är för Fiffis Filmtjam?? Fan vet.

Klart är i alla fall att han dyker upp som en av två filurer i dagens synnerligen märkliga BOATS-rulle. För japp, detta är ännu en sån här tokig grej som faktiskt hänt i verkligheten. David (Miles Teller) och Efraim (Hill) är två lagom misslyckade snubbar i Miami som 2005 mer eller mindre snubblar in i den lagom omoraliska världen runt vapenförsäljning, främst åt det amerikanska försvaret.

Från ett kontor på fickan tar de plötsligt klivet in som storfräsare i vapenhandlarcirkusen och cashen börjar ramla in. Jag tänker direkt på filmen The Wolf of Wall Street, det här är som en liten kusin till den upplevelsen. Samma kaxighet. Samma uppror mot allt som är politiskt korrekt. Samma snabba vägar till rikedom. Och ständigt samma risker att allt ska gå åt skogen. Bara i lite mindre skala.

Mannen bakom dagens verk heter Todd Phillips (Baksmällan), så där vet ni direkt ungefär hur den svarta humorn ligger i filmen. Rätt bra med andra ord. Proppad med tunga musikaliska tunes, som för att riktigt framhäva boysens framfart i branschen. Rappt berättad dröjer inte storyn för länge på varje kapitel. Phillips jobbar helt klart enligt modellen rookie, rise och det oundvikliga slutet.

Som alltid när man sitter och glor på sådana här filmer slås man av hur jäkla knäppt det är att det som sker i filmen verkligen har hänt i verkligheten. Only in America, folks? Låt vara med en och annan sockring och justering i manuset förstås. Liksom wolfen på börsgatan andas den här rullen en uppkäftighet och företagsamhet som i vissa lägen blir riktigt njutbar att uppleva.

la-ca-mn-war-dogs-todd-phillips-20160424

shady business kräver snygga svidar

Teller är bra. Jonah Hill är väl också egentligen bra. Kanske har han tagit på sig alltför många osympatiska roller i karriären? Här är han dryg, burdus, irriterande och självgod. och nånstans har jag fått för mig att det ÄR Jonah Hill som person. Hoppas det visar sig i framtiden att jag har fel (även om jag faktiskt njöt av hans insats i just nämnda Wolf of…). Phillips polare Bradley Cooper gör ett inhopp som luguber vapenhandlare, annars är det firma Teller och Hill i fokus mest hela tiden.

En underhållande skröna. Scorsese var först på banan med uppkäftigheten i sin Wolf och kanske är det därför som den här känns lite upprepande i vissa lägen. Konceptet är inte lika flabbergasting den här gången, om än lika anmärkningsvärt ur verklighetsförankring.

Dec 20 2016

Djungelboken (2016)

jungle_book_posterGasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.

Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.

Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.

Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…

junglebook_pic

var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!

Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!

Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!

Dec 12 2016

Ghostbusters (2016)

ghostbusters_posterJepp, jag var en av de som rynkade på pannan. Och muttrade lite.
OBS! Inte av hat eller annat trams angående de inblandade som under hela sommarn spyddes ut över nätet.
Nej, mer ett sorts bekymmer att våld skulle brukas på en 80-talsikon till film i och med denna nyinspelning. Vad skulle detta tilltag vara bra för? Men skam kom på torra land så att säga. Rejält faktiskt.

Spökjägarsnubbarna från originalet är alltså utbytta mot ett gäng brudar som kör sitt alldeles egna race. I frontlinjen; härliga Melissa McCarthy och underbara Kristen Wiig. Trivsamma Kate McKinnon och Leslie Jones förgyller gänget. Ni kan ju grundstoryn. Övernaturliga incidenter inträffar nästan hela tiden i New York, och snart har virriga men envisa Abby (Melissa M) hittat sitt nya kall. Den till en början stiffa Erin (Wiig) sluter motvilligt (men nyfiket) upp och sen..tja..sen är det mesta som det man känner igen från originalstoryn. Fast att man liksom vänt på det hela dårå. Vilket betyder att vi får en helblåst Chris Hemsworth som Spökligans sekreterare. Riktigt roligt.

Konservativa och hårdnackade filmfans av originalet vrider sig förstås i ilska och vånda över detta grepp att ändra på könsrollerna. Varför denna ilska (och rätt hårt hat) finns har jag svårt att ens förstå för en sekund. Låt vara att JAG var lite klentrogen när faktum stod klart att det skulle bli en nyinspelning…men det handlade uteslutande om VARFÖR en nyinspelning. När jag nu skådat resultatet kan jag bara tycka att herr regissör Paul Feig (Bridesmaids) gjort ett synnerligen trivsamt jobb. Det går liksom inte att undvika att tycka om de här brudarna.

ghostbusters-2016

i tunnelbanan händer kufiska grejer

Bra fart på den (självklart) lite lökiga storyn, effekterna gör jobbet och ser rätt tuffa ut anno 2016 om man jämför med 1984. Och den som sitter och väntar på de självklara (?) cameorollerna för originalets alla (nästan) inblandade…behöver icke vara orolig.

Nej näthatare och belackare; håll flabben och njut av en rätt trivsam bagatell istället.
För någon från de yngre generationerna som inte har någon koppling till ursprungsrullen ter sig detta till och med som en stabil stand- alone-rulle. Så pass.

Bra nöje för den investerade tiden.

Dec 5 2016

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

Nov 21 2016

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Okt 21 2016

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Okt 14 2016

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.