Etikettarkiv: …inte bra.

Jan 24 2014

Erased (2012)

Jamen det kan väl vara läge för en liten fredagssågning igen.
Fredagar är ju annars en snällisdag, en liten myssträcka inför den kommande helgen, men ok då. Vi tar fram yxan och känner in kommande ledigheten med ett leende.

Filmer som plötsligt byter namn ska man akta sig för. Har jag alltid sagt.
Nä. det har jag ju inte..men SKULLE kunna göra. För ofta är det just rena rama sanningen. Filmer med nya titlar…samt filmer med tjugo producenter i förtexten är alster att vara oerhört skeptisk mot…visar iaf min slitna  erfarenhet när det gäller att glo på film. Den här rullen går (gick?) också under namnet The Expatriate av någon anledning.

Här är det mannen med filmvärldens kanske just nu mest ekivoka haka, Aaron Eckhart, som alltså tolkar en fattigmansvariant av Jason Bourne. Det är såklart Europa dårå igen. Det är skumma grejer. Det är en huvudperson som inte är den han utger sig för. Ben Logan gick till jobbet en dag i Antwerpen där han bor med dotter (NATURLIGTVIS ansträngd relation mellan dem). Nästa dag är jobbet bara borta, alla uppgifter om Ben som anställd existerar inte och till på köpet verkar det plötsligt som någon hotar både far och dotter på det mer otrevliga sättet.

KAN det ha att göra med att Ben är CIA-fifflare (kom igen..knappast nån spoiler!) med tvivelaktig bakgrund…?! Ojoj, spänningen är knappast på topp kan jag säga. Man har sett´et förut. Nu behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är dåligt i alla sammanhang att upprepa ett existerande koncept, men här blir det för mycket vaniljkänsla. För mycket snodda grepp från filmerna med Matt D, som är betydligt bättre på att spöa upp europeiska torpeder än vad Eckhart är. Nu är det väl inte hans fel fullt ut. Han cashar in sin lönecheck och gör vad som står i manuset. Typ.

Eckart börjar inse att det blir svårt att utmana Damon.

För det är ju såklart storyn som känns svår, onödigt komplicerad och ansträngd. Inget som fångar mitt intresse eller medlidande på nåt sätt faktiskt. Jag liksom sitter bara och bockar av händelserna allteftersom. Utan inlevelse. Jag vet ju redan att Eckhart via slingriga och icke på något sätt spännande vägar kommer att sätta buset på plats och på köpet vinna tillbaka sin dotter. Nä, ska man ge sig på att utmana Bourne-filmer vad gäller stil, upplägg och story…då gäller det banne mig att komma med rejält på fötterna. Det gör man inte här. Grynigt foto, försök till snabba klipp i actionsekvenserna och Olga Kurylenko som det största namnet bakom Eckhart i rollistan. Njae…

Erased blir tyvärr en fjuttig lättmjölk av Bourne-stilen. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppbringa något större intresse i den här rullen. Jaha, men hur skulle den ha gjorts då? Svaret är kanske så enkelt att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget. Smock!

Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Nov 6 2013

After Earth (2013)

Det KAN inte vara M. Night Shyamalan´s fel. Det FÅR inte vara Shyamalan´s fel. Jag vill ju så gärna att snubben ska få en hit igen.

Men det är sannerligen märkligt. Från att ha levererat sådana snitsiga pärlor som twistade Sjätte Sinnet, obehagliga Signs och gravt underskattade The Village, har det liksom bara gått rakt åt skogen för denne tjomme. Varför? Och varför i h-e väljer han att teama upp sig med en Will Smith som på äldre dar verkar ha drabbats av totalhybris och försöker grunda företaget FilmFamiljen AB i Hollywood!!?

Alltså, nånstans finns det ju ändå en sorts förutsättning här i denna märkliga historia…; en sedan länge övergiven jord, evolutionen som tagit sin egen väg, en oväntad kraschlandning. Det kunde ha blivit något av det. Faktiskt. Och Shyamalan har en blick för vissa grejer, det hävdar jag fortfarande. Vissa scenlösningar är snygga och tekniskt top notch (ok, andra inte…). Men precis allt faller dessvärre blytungt med Jaden Smith i frontlinjen som filmens bärande faktor. Noll karisma, noll pondus och till synes noll talang. Och så Will Smith själv som trodde han var skitsmart att ta birollen, sitta i ett rymdskeppsvrak och leka James Earl Jones med rösten. Herregud. Vad har hänt med karln!? Elaka (sanna?) rykten säger också att Shyamalan bara fick bestämma hur kameror och tekniken skulle sättas i scenerna, personregin till grabben Smith tog farsan hand om själv. Och det märks. Maken till familjetrams och floskler har väl sällan skådats på länge.

Far och son kraschar således på den mänskoöde jordbollen i en svår framtid. Far är sårad och sonen måste ge sig ut på hajk för att hitta en nödsändare i den delen av rymdskeppet som kraschade på annan plats. Precis samma del som också innehöll ett cgi-skapat rymdmonster som nu är på rymmen på den nygamla planeten. Joråsåatt. Nu ska veke sonen också passa på att bli en man för att duga i bistra pappas ögon. Häpp.

Det är illa. Tråkigt illa. Storyn blir blahablaha där man ständigt irriterar sig på Jaden för att han känns så fel, på Will för att han tror sig vara större än de flesta i den här soppan och så skamlöst sätter grabben i fokus. Kunde ingen ha klivit fram till familjen Smiths trailer on location och sagt att ”sorry grabben, du håller inte måttet…!”?? Nähä, skulle inte tro det. Smith är just alldeles för stor maktfaktor i filmfabriken för att man uppenbarligen ska våga utmana.

Junior önskade plötsligt att pappa inte bestämde så mycket

Och så regissören själv då. I så stort behov av framgång att han hoppar på vad som helst? Ja kanske. Tyvärr ännu en dikeskörning, och det blir såklart Shyamalan som fått bära hundhuvudet. Smith behåller sin status på A-listan och lär inte sakna anbud i framtiden. Jag vill inte att Shyamalan (jvligt långt namn att skriva det där!) ska förpassas ned i träsket där ingen har roligt längre. Kom igen nu Night! Hitta nåt bra att lägga fokus på, jag tror på dig fortfarande. Och Will förihelvete: var är gamängen från Hancock, MIB eller Wild Wild West!!!?

After Earth hade någon procents förutsättning att faktiskt kunna bli nåt.
Det försvann i samma sekund som klanen Smith bestämde sig för att göra projektet till sin egen lilla familjesammankomst. Apskit är vad det blev av det.

Okt 17 2013

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Okt 1 2013

Gone (2012)

Amanda Seyfried må ha sett söt ut och sjungit bra i Mamma Mia en gång i tiden, men som protagonist i filmiska äventyr av den mer thrilleraktiga sorten, som dessutom ska försöka sig på att vara lite ryslig, blir hon bara påfrestande.

Och sällan har jag väl skådat en film som lägger så mycket krut på sina red herrings, att historien helt kommer i bakvattnet och blir av den mer irriterande och intetsägande sorten.
Enligt uppgift lär också regissören, en Heitor Dhalia, ha jobbat hårt för att få sitt namn borttaget från produktionen då han hävdar att han hade absolut noll att säga till om.
Kan mycket väl vara så när man lider sig igenom rullens 94 minuter av blaha och lättmjölkshandling.

Jill (Seyfried) har en historia bakom sig där hon enligt egen utsago blev drogad, bortförd och hölls fången i en grop ute i vildmarken…innan hon lyckades fly och hittades irrande i skogen.
Envist hävdar hon sedan att det fanns fler offer innan henne, men polisen har aldrig hittat något som styrker hennes tes och klassade henne rätt snart som lite lagom knäpp (redan här ringer de filmiska klockorna i manuset). När Jill´s syster plötsligt försvinner är naturligtvis Jill övertygad om att det är samme gärningsman i farten igen. Polisen är självklart inte speciellt sugna på att lyssna på den ”fantiserande” kvinnan ännu en gång. Vilket dock inte stoppar Jill som drar igång en enmansutredning som man sällan skådat….där ledtrådarna liksom bara verkar falla över henne som på beställning! Detaljer som är så ologiska och knasiga hastas liksom bara över för att få beättelsen till nya scener. Morr…

Och då det här med alla villospår som ska portioneras ut!
Manuset lägger mer kraft på det än att göra både Jill och historien intressant. Faktum är att det blir löjligt efter ett tag, och se där har man fått ännu ett irritationsmoment och knorra över. Allt detta innebär också att Seyfried blir oerhört påfrestande i sin självpåtagna detektivroll, och man irriterar ihjäl sig på henne istället.

”jag är bäst och jag vet mest!!”

Efter halva filmen håller storyn rejäl slagsida och man bryr sig liksom inte hur det ska gå. För det har man ju redan räknat ut tack vare de klumpiga sidospåren och de klyschiga dialogerna.

Gone är precis vad filmen är. Förlorad in i blaha-träsket med långsökta detaljer och ett manus som känns oerhört ointressant. Dumt helt enkelt.
Inte ens det lilla glädjeämnet att se gamle 80-talshjälten Michael Paré i polisroll kan hjälpa den här soppan.
Här finns inget att hämta och man missar absolut ingenting. Inte bra!

full star

Sep 13 2013

G.I. Joe: Retaliation (2013)

Fredagsröj. Eller en rejäl fredagssåpbubbla.
Välj själv.
Att pumpa in stålar i projekt är inte alltid en garanti för att resultatet skulle vara bättre än ett 500-dollars-hopkok från de mörkaste delarna av det filmiska C-träsket.

Hollywood-miljonerna ser visserligen till att det smäller mer, större och snyggare. Att specialeffekterna ger mer visuell grannlåt till soppan. Utan känsla och avvägning är det ju dock rätt troligt att även det mest påkostade spektakel får problem i maskineriet.
Men vad vet jag? Många kanske gillar det fernissade ytan. Bara ytan och inget annat. Fyll två timmar med effekter, pumpade skådisar och vapenskrammel och fan vad det var gött till fredagsölen!

Riktigt så funkar inte jag. Klart jag uppskattar en fräsig effektstinn teknikrulle med noll djup…men oftast då i kombination med att det finns ett litet korn av lockelse på något sätt. Det här är inte en sådan film. Jag gillade första filmen. En galen hittepåhistoria med snygga effekter och framför allt lite pajig (läs: behaglig) humor som drog referenser till valfria tecknade actionserier…eller en James Bond på steroider. Ett bevis på att ett nonsensmanus kunde fungera ihop med fyrverkerierna för ögat.

Här är bristerna värre. En story som sitter ihop med den tunnaste tråd man kan tänka sig. Återigen en känsla av att man beställt actionscenerna först, och sedan värkt fram ett manus runt dessa. Inte för att det var några större karaktärer i första filmen, men här är det om än ännu värre. Dwayne Johnson, The Rock,  (som jag ändå gillar) är dagens man med vapen i handen. Dessvärre springer han mest runt som den osannolike supersoldaten Roadblock och ska piska upp de uslingar som i början av rullen gett G.I. Joe-styrkan så på skallen att de inte är vatten värda längre. The Rock ser bara en utväg: hämnd på det mest våldsamma sätt en actionfilm kan åstadkomma. Den skurkiga organisationen Cobra är förstås kvar från förra rullen, och likaså den lömske presidentlookaliken som nu tagit över styret av nationen. Bistra tider väntar…om inte spillrorna av supersoldaterna under Johnsons ledning kan ändra på läget.

som förvuxna plastgubbar

För mycket action och explosioner tar ofta bort intresset trots att rullen ändå är i en sådan genre. Precis detta inträffar i dagens alster. Man bryr sig liksom inte vad som händer. Sitter mest och funderar på hur scener är uppbyggda och hur manusplitarna fick för sig att välja si och så mellan alternativen. The Rock hojtar på, Bruce Willis tackar inte nej till kaffepengar och dyker upp i kanske 15 minuter, Channing Tatum ska fungera som någon sorts brobyggare mellan första filmen och den här. Tveksamma reaktioner på testpublik fick enligt rykten filmmakarna att kalla in Tatum i elfte timmen för att fylla på med några fler scener för att smörja publiken ordentligt. What?!

G.I. Joe: Retaliation är nog en av de onödigaste filmerna som gjorts i modern tid.
Och tja…det räcker väl så ungefär.

full star

Jun 20 2013

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

Maj 21 2013

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Dec 19 2012

The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

Okt 9 2012

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

Jul 21 2012

This Means War (2012)

Ännu en sådan här filmjäkel jag inte blir riktigt klok på.
Eller snarare undrar vad manusförfattare och regissör egentligen velat. För här är det spretigt. Dessvärre ordentligt irriterande stökigt spretig.Och intetsägande.
Gäsp.

Jag kan möjligen hålla med om att inledningspremissen ändå har något litet (väldigt litet) lockande; två superduper-CIA-agenter med rätt looks och goda hjärtan som ackompanjemang till sina stilfulla fightingskills lyckas med konststycket att kära ned sig i samma kvinna.
Ok, inte omöjligt och mycket väl en möjlig grundplåt till en komedi.

Men sen liksom händer något. I takt med att rivalernas kamp växer och vår kvinnliga huvudrollsinnehavares dilemma över hur hon ska välja också växer….växer också träsmaken hos yours truly.
Visst, Tom Hardy och Chris Pine i frontrollerna tar till ren slapstick och vassa teknik-metoder för att bräcka varandra och bli the choosen one för Reese Witherspoon velande figur Lauren. Som i sin tur vänder sig till sin något cyniska väninna för goda råd (och ironiskt nog är det just hon i sin miniroll som står för de enda lustigheterna i hela filmen).

rejäl rivalitet om gunsten

Bakom verket återfinns regissören McG, vilken känns som en inte helt stabil gosse i filmvärlden som varvat riktiga bottennapp med ändå rätt ok saker som tex Terminator: Salvation. Här irrar han dock mest runt i snygga L.A.-backdrops och gör tafatta försök att spela ut mannen och kvinnans sexualitet mot varandra, helst på ett komiskt sätt. Åh visst ja, glömde jag skriva att det oerhört pliktskyldigt finns en liten actionhistoria bakom allt det sockersöta också…? Något som uppenbarligen bakats in för att salongsromantiken inte helt ska få ta överhanden.
Full fräs i genremixen alltså.

This Means War faller dock på att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. För att kombinera det som den försöker sig på funkar inte alls. Ofokat värre hos undertecknad och jag kommer plötsligt på mig själv med att undra hur långt det är kvar till upplösning och eftertexter. Och det kan ju sannerligen inte ens räcka till ett godkänt betyg. Trist som filmupplevelse.

Maj 22 2012

The League (2003)

Är en dålig film alltid berättigad till en andra chans?
Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att man kan se en film i ett annat ljus än man gjort tidigare? Finns det olika grader i helvetet även i filmvärlden?

På senare tid har jag ofta funderat på det där. Ibland känt att jag kanske dömt en film lite för hårt. Eller inte. Påverkas man möjligen av tiden som går, att man på något sätt skulle bli lite mer förlåtande vid en andra titt?

För att ta reda på detta har jag således tagit fram en film jag bara sett en enda gång, och då kändes det sannerligen inte som ett speciellt lyckat resultat.

Men, dags för en ny chans och in i spelaren med den bara! Nu har man också uppenbarligen försvenskat titeln från den mer eleganta The Leauge of Extraordinary Gentlemen…hmm..

Alltså, egentligen är det ju något av ett drömscenario. Tänk alla dessa litterära romankändisar i en och samma historia. Man skulle ju nästan kunna få för sig att det är en tidig variant av Avengers för tusan! Alla dessa figurer som man kommit i kontakt med under uppväxtåren med näsan ständigt i böcker av olika genrer. Dagens idé kommer naturligtvis från ett seriealbum, och på papperet låter det väl heller inte som en dum idé. Kan man tänka.

Storviltjägaren Quatermain, självaste kapten Nemo, Mina Harker från Dracula, Dorian Gray, en viss Dr Jekyll och en osynlig man! Smaka på dessa figurer. Och så släng in en Tom Sawyer också i mixen…för att inte tala om en Moriarty! Alltså, ni hör ju själva, det finns banne mig potential här att dribbla med.

Men, MEN…det går ju käpprätt åt skogen med en historia som känns så kargt behandlad och utslängd så man kan bli förbannad bara på det. Denna exklusiva ”klubb” måste samarbeta ihop för att stoppa en mystisk person som uppenbarligen vill störta världen i krig i denna alternativa viktorianska tid mot slutet av 1800-talet. Alla figurer tillåts stoltsera med sina förmågor, men det hela snurrar naturligtvis runt Sean Connery i rollen som storviltjägaren Quatermain. Det känns också som att problemet med filmen stavas just Connery. En snabb efterforskning visar att regissören, en Stephen Norrington (som mig veterligen aldrig regisserat igen sedan denna film) var i ständigt bråk under inspelningen med just Connery, som i sin tur också satt på producentstolen.

så mycket potential, så lite underhållning

Sean Connery må vara en legendar i filmens värld, men min känsla har alltid varit  och är att denne lebeman är en besvärlig jävel att jobba med. Han har sina åsikter, säkert diviga och dryga, och nöjer sig inte med något annat än sin egen lösning. Det känns lite som problemen mellan regissör och skådespelare skiner igenom här, Connery agerar lite tröttslött, nästan som om han tappat lusten och skiter i det mesta. Det digra birollsgalleriet med bla Stuart Townsend, Peta Wilson, Shane West och Jason Flemyng får jobba i rejäl motvind med ett lösryckt manus och flera intetsägande scener staplade på varandra.

Inte ens filmens skurk gör något större intryck, och dennes överdimensionerade tilltag speglar inte alls det rätt bleka motivet bakom allt som händer. CGI-effekterna läggs på kö och bankas in i filmen den hårda vägen vilket får dem att kännas ok, inte mer. Jag vill så gärna tycka om den här filmen, eller i alla fall känna mig lite underhållen, men det går banne mig inte när historien känns så slött hanterad och osnyggt tillverkad så att hela speltiden går att sitta och reta sig på just det.

The Leauge håller därmed inte alls för teorin som jag testade i början av recensionen. Fylld med mer eller mindre gångbara effekter, en synnerligen ansträngd storyline och en cast som känns rejält bleka blir det här mycket mer kvantitet istället för kvalitet, vilket är synd för det känns som att filmen var värd ett bättre öde.  Nu blir det underkänt. Igen.

Apr 20 2012

The Darkest Hour (2011)

Nu har jag faktiskt ägnat en hel förmiddag åt att försöka hitta något med den här filmen. Något som inte kommer att placera den i träsket över jaha-blaha-filmer.
Det har gått sådär.

Jag vill ta fasta på att filmens första 15 minuter ser aningens lovande ut. När the shitstorm brakar lös går det att hitta lite svajiga men ändå intressanta vibbar mitt i den filmiska paniken som uppstår på Moskvas gator och ingen vet vad som pågår. Jag vill också tjusas av att filmen utspelas i Moskva av alla ställen och att man trots allt fått till en och annan snygg scen över öde gator och torg i denna del av världen.

Någonstans vill jag också tycka om att filmens invaders kommer i en aningens udda form, låt vara att det ligger tunga copycat-vibbar från Världarnas Krig över det hela. Effektnissarna har också ett par helt okej ögonblick under historiens gång.

Kinnaman tar partyweekend i Moskva

Men, men, men….jag kan omöjligt tycka om det kackiga skådespel som bjuds av det obligatoriska gänget på flykt som ju längre det rullar på plötsligt blir svinsmarta och krystar fram värsta slutledningsförmågan. Det är givetvis fartiga amerikanare under ledning av bla Emile Hirsch som vet bäst. Svenske Joel Kinnaman halkar in i gruppen, som just svensk, försedd med det något udda namnet Skyler (!) och levererar ett skådespel som man får hoppas att han inte gärna pratar speciellt mycket om i framtiden. Man bryr sig liksom inte om vad som händer dem eftersom de så snabbt blir så ointressanta karaktärer.

Nä, det här blev ju inte speciellt bra alltså. Historien tappar blixtsnabbt både fart och intresse och känns till slut som en riktig B-soppa. Lite synd är det allt, grundidén är inte helt knasig, berättad på rätt sätt vill säga. Det är den inte här.

The Darkest Hour är nästan ok i runt tjugo minuter. Sedan är det kört. Superkört. Då spelar det ingen roll att det någonstans lite här och där finns en och annan rätt schysst filmeffekt. Det räcker inte till ett godkänt betyg hos dagens gnäll-Flmr.
Fan, en tvåa hade jag hoppats på att få klämma dit i alla fall.

Mar 14 2012

10,000 BC (2008)

Någon sorts cred måste man kanske ändå ge Roland Emmerich. När han tar i så gör han det rejält. Inga kompromisser, bara fläska på med överdådigheter modell XL. Lite som vanligt alltså.

Här har han nog dock banne mig tillverkat sitt sämsta alster någonsin. En fantasi som går utanför även den mest toleranta ramen. Och ändå är det en sirligt sliskigt enkel historia…som vävs in i en uppblåst visuell storslagenhet som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Ibland känns det som skämtfilm, ibland som dödligt allvar. Förmodligen vill Emmerich att det ska vara superduperallvar med spänning hela tiden.

Men det går ju absolut icke. En sällsynt stel och pinne-i-röven-hjälte får sitt hjärtas dam bortrövad av slavjägare och en räddningsexpedition måste företas. Vi befinner oss, som titeln avslöjar, rätt mycket i mänsklighetens barndom varför det här med att färdas över längre sträckor inte riktigt gått hem hos våra locals. Nya vidder och horisonter väntar alltså hjältesällskapet.

Emmerich håller det dock larvigt enkelt, man träffar på nya stammar, nya otrevliga bekantskaper från djurriket och till slut upptäcker man dessutom en förlorad civilisation…typ! Ja du läste rätt. Emmerich drar in en rak höger som på straff och slänger på oss spekulationer om en svunnen människoras som pysslade med både det ena och det andra. Främst lite pre-pyramidbyggande bara sådär på något som kanske är tänkt att vara Gizaplatån…

digitala dilemman

Svulstigheten blir så galet enorm att man bara kan skratta åt det.
Andra grejer att skratta åt, och reta sig på, är att dialogen framförs på filmisk engelska (fast andra folkslag minsann gurglar runt på okända tungomål…inget Kampen om Elden här inte…), alla huvudpersoners bländvita tänder i kontrast till skitiga ansikten och dreadlocks som uppenbarligen ska symbolisera exotismen hos hjältarna.

10 000 BC är förskräckligt tom och tam för att vara ett Emmerichalster. Som om han i ett svagt ögonblick försöker sig på att vara lite seriöst dramaintresserad för en kortare stund. Skådespeleriet går i baklås direkt men uselheten filas ned något av snygga masscener mot slutet och fräsiga Mammuteffekter. Som filmäventyr ytterst tveksamt och det blir ett gnälligt njaaääää..…

Jan 27 2012

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.