Sep 1 2012

Sommaren är inlåst, leve hösten!

Jamen det var det det!
Sommaren är till ända, bortstädad, avvecklad och inplastad. Årets sommarminnen bär vi naturligtvis med oss långt in på denna sista del av året som nu står för dörren.

Och här kommer hösten. Med stormande (!) steg och granna färger. Jag älskar sommaren, men gillar också hösten. Kanske ska vi alla uppgradera hösten lite?
I filmsammanhang en årstid som mer än någon inbjuder till insupande av filmiska känslor, ögonblick och upplevelser. Vad gör det väl då att höstens stormar rasar utanför fönstret?

I och med höstens start intar Flmr en något mer höstlig approach rent utseendemässigt och Sommarklubben har stängt för säsongen.
Vad händer här under hösten då?

Tja, under nästan ett års tid nu har jag samlat på mig ett koppel med westernfilmer, nördig som man är. Detta är nu tänkt att mynna ut i ett rejält tema om just westernfilmer. Stora och små. Bra och mindre bra. Trevliga och mindre roande. Kommer under hösten alltså.
Mer då: eftersom jag i det sammanhanget förmodligen är sist bollen (kanske inte ens kommit in på planen) vad gäller ALIM-greppet är det väl dags att göra något åt det…kommer också vad det lider.
Ska också försöka ta ett grepp på alla tv-boxar jag både sett och samlat på mig. En ny liten sektion i menyn kanske? Mmm…kommer troligen också.

Lägg till detta sedvanliga grepp på Halloween och Julen…och NATURLIGTVIS det ordinarie tittandet och tyckandet om alla filmer som finns runt om oss!

Jaha, vem sade att hösten kommer att bli tråkig i filmbloggarvärlden..!!?

Leve hösten!
Välkommen att hänga med på resan!

Aug 31 2012

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Aug 30 2012

Lida (1990)

Tänk ändå vad man kan få reda på genom åren.
Dagens aldrig sinande informationsflöde, som dessutom kan förse ett törstande sinne med detaljer från det förgångna. Detaljer som känns rätt perfekt att ha till hands när man gör ännu ett dyk ned i den ökända återtittssäcken.

Vad jag alltså inte visste då, men vet nu, är att dagens synnerligen olustiga historia har en ovanlig bakgrund. Visst kände man till boken av den formidable Stephen King och förundrades över vilket slug fantasi denne författare besatt. I efterhand har dock King själv avslöjat att det hela egentligen var en omskrivning av författarens egna rätt kaotiska liv vid tidpunkten. En sorts metafor för hur King hade problem med verklighetsuppfattningen och att han kände sig alienerad från omvärlden (dessutom under påverkan av diverse substanser enligt eget erkännande), likt en fånge i sin egen berömdhet. Oj, vad det blev djupt där…men visst växer historien till sig en aning när man nu får ”hela sanningen” bakom Kings hjärntänk i fallet med dagens olycklige huvudperson.

Och vill man nu inte bli så djup, filosofisk eller för avancerad i sin tankegång kan man ju helt enkelt bara se filmen som förbannat spännande och dramatisk historia med synnerligen oviss utgång i det längsta. Ett sorts kammarspel, en viljornas kamp mellan två figurer i varsin ände av livsspektrat men ändå lika på något sätt vad gäller isolering och uppfattning av verkligheten runtom dem.

Författaren Paul Sheldon (James Caan) är rätt nöjd med sig själv. Äntligen har han skrivit klart sin STORA roman. Det verk som betyder biljetten bort från den börda han har som påhittare av tantsnusk om den unga Misery´s öden och upplevelser i den romanserie han hittat på. Nu ska Paul en gång för alla bli tagen på allvar. Synd då bara att han envisats med att skriva på romanen i en stuga i Colorados bergstrakter, att en snöstorm överraskar honom när han är på väg till civilisationen igen med sitt nya alster, att han kör av vägen, kraschar och håller på att bli en ex-författare bara sådär. Miraklet kommer i form av Annie Wilkes (Kathy Bates) som räddar honom, tar hem honom till sin stuga och vårdar stackars Paul tillbaka till livet igen. Och vilken tur att Annie är en stor beundrare av Paul och rent besatt av hans fantasiskapelse Misery och hennes äventyr! Eller…kanske inte.

vård med oroväckande tendenser…

För snart visar det ju sig att Annie är en ängel från helvetet. Skogstokigare människa får man leta efter och Paul gör helt rätt i att se sådär orolig ut med blicken i var och varannan filmruta. Här kan vad som helst hända, och gör det också när Annie med jämna mellanrum får fullständiga spel, och plötsligt undrar nog Paul om det kanske inte var bättre att sakta frysa ihjäl i bilvraket trots allt.

Bates gör naturligtvis sitt livs insats i rollen som den bindgalna Annie, och Oscarn lät inte vänta på sig. Sällan har en person verkligen känts så labil på riktigt. James Caan ligger mest och lider till en början innan han morskar upp sig och fattar att det gäller att spela spelet om han ska ha en chans till överlevnad. Mysfabrorn Rob Reiner har regisserat och satsat på ett tätt drama med thrillerinslag och lite gammeldags hederlig spänning. Komplett också med effektiv traditionell klippning som hoppar mellan vår hjälte och hans dödsängel. Svettigt värre blir det minsann. Lägg till detta en lagom tilltagen sidohistoria om traktens gamle sheriff (Richard Farnsworth) som vägrar tro på att Paul omkommit och ligger begravd i snön någonstans.

Lida känns finfin att avnjuta igen så många efter första upplevelsen. Inget fel på spänning och intensitet. Storyn tar aldrig ut onödiga svängar utan håller sig på den smala, mörka och olycksbådande stigen. Komplett också med lagom våldsamma scener som förstärker olusten. Känslor och galenskap som går att ta på. Trots att man till slut föraktar den hysteriska Annie går det inte att låta bli att älska Bates fantastiska föreställning. En av Kings bästa historier helt klart!

Aug 29 2012

The Hunger Games (2012)

Jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag stoppar skivan i spelaren och fingrar på fjärrisen. Naturligtvis har jag inte kunnat fjärmat mig helt från hypen, men har ändå försökt stänga ute så mycket som möjligt. Inte helt lätt som man självklart kan räkna ut med ändalykten.

Jag är nervös, och lite smårädd, att historien som ska spelas upp inför mig i slutet ska visa sig vara bara ännu en vattnig tonårssörja till skapelse enligt lex-Twilight. Dessa nya tidens böcker av en kvinnlig författare  med sin distinkta målgrupp som ska göras om till miljonstinna filmatiseringar, innehållandes en stark huvudkaraktär. Erkänn att mönstret är oroväckande lika. Det sista filmvärlden behöver är ju ännu släng av sugig tonårsromantik som ska kläs i mogen dress och tassa runt med en sorts coolness som etikett.

Dagens bokförfattarinna heter Suzanne Collins har kanske, kanske inte, snott sin historia delvis från den omtalade Battle Royale (inte sett) och liksom spunnit vidare därifrån till en tv-sänd blodig tvekamp mellan alerta tonåringar tills bara en återstår. Egentligen kvittar det mig lika, vem är väl jag att döma om någon influeras av en historia från annat håll? Som vanligt gäller devisen; är det tillräckligt bra kan man komma undan med det mesta! Är dagens cineastiska upplevelse då bra skit eller platt pannkaka?

Tja, hum hum..något förvånad märker jag att jag faktiskt slutar tänka i Twilight-banor efter en stund och fokar helhjärtat på vad dagens huvudperson Katniss (Jennifer Lawrence) råkar ut för. Historien kan ni ju säkerligen vid det här laget, och det mest intressanta med just DEN är att en ganska vuxen och mörk etikett präglar hela upplägget…en framtida nation, fri från uppslitande inbördeskrig där den segrande sidan aldrig dock låter minnet blekna och straffar sina ex-upproriska ”kolonier” med den ultimata tv-showen…så att liknande situationer aldrig ska uppstå igen. Att styra med fruktan genom att ge svennebanan små doser av hopp som det så snyggt sägs i filmen. Egentligen rätt raffinerad samtidskritik av vår värld. Mixa detta med då med en snyggt förpackad satir över dagens mediaknarkande samhälle, där vi vill se större och värre grejer hela tiden. Utan gränser. Hm, författar-Collins kanske ändå har något här…?

Filmhantverket överlåts till Gary Ross, en snubbe som inte varit sådär överdrivet produktiv i registolen. Han har dock en gång i tiden basat över den högst gemytliga Välkommen till Pleasantville (1998), och det var ju en kul upplevelse. Här petar han lite i manuset också, kanske för att få in lite Hollywoodskt flyt i storyn. Och det håller ihop förvånansvärt bra tycker jag. Filmens första hälft håller till i den plastiga och svulstiga Huvudstaden, där alla verkar leva som om de var med just i ett framtida Pleasantville. Rent visuellt är det modedesign och arkitektur på kraftiga steroider som gäller, men å andra sidan..vilket knep är väl bättre att ta till om inte just detta om man nu vill visa en obestämbar framtid där pöblen i ”distrikten” står för svenne- och trash-livet och den plastiga lyckan verkar bo där färgerna och tekniken finns..?

vem bor på landet och vem partajar i stan…?

Jennifer Lawrence har naturligtvis, som hävdats förut, framtiden utstakad. Hon ÄR sin figur Katniss och gör henne till en människa med känslor och en sorts medvetandehet som går lite utanpå det märkliga samhälle hon möter. Lite oväntat ändå i filmer av den här sorten..och mot den förmodade målgruppen (känn er fria att jämföra med valfria scener i konceptsmörjan om de glittrande vampyrerna). Josh Hutcherson som hennes sidekick känns lite mer påfrestande, och kvalar för ett ögonblick in i den förkastliga tonårsfålla jag så innerligen avskyr på film, men så är det som om regissör Ross ser varningssignalerna och styr upp det igen. Naturligtvis ligger viss varning för att sjunka ned ett par centimeter i tonårsromantik-träsket i ett par lägen…men lika uselt hanterat som i ni-vet-vilken-rulle blir det aldrig. Mer som en liten ”bieffekt” och inte så att det stör den egentliga storyn. Nämnas i skådissammanhanget bör också Stanley Tucci och Woody Harrelson göras, biroller med känsla skulle jag vilja säga. Donald Sutherland hoppar in i totalt kanske 8 minuter som president, ser ut som en tomte och..så var det väl inte mer med det.

Själva spelet i Hungerspelen, tvekamperna, funkar helt ok. Det blir aldrig larvigt eller mjäkigt gestaltat. Men inte heller visuellt gore av den naknare sorten. Filmmakarna håller ändock på sig tillräckligt mycket för att 11-årsgränsen aldrig ska vara i fara. Hade den kunnat vara mer visuell och våldsam? Kanske, men som det är nu förstör det absolut inget i filmens flow. Full fart på Katniss är det dock som får briljera i hur man lever vildmarksliv på bästa sätt för att överleva jämnåriga mordmaskiner.

The Hunger Games är banne mig lite snyggt förpackad framtidssatir med lättåkomligt drama. Tonårsstämpeln ligger möjligen där och lurar bitvis, och visst är det kanske rätt förutsägbart. Men jag gillar ändå filmens upplägg och utseende… och den får en sorts själ som gör att jag aldrig tappar vare sig intresse eller fokus. Dessutom är manegen (naturligtvis) krattad för en uppföljare…
Inte mig emot.

Aug 28 2012

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!

Aug 28 2012

Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Aug 27 2012

Underworld: Awakening (2012)

Men nej för i helvete. Vad är detta? Och nej för i helvete, varför tittar jag en än gång på detta sorgliga koncept till actionfilm? Tja, vad gäller det sista så är det väl bara så…man kommer ständigt vila sina ögon på filmer som redan från början kan sorteras in i avdelningen mök och bråte. Det är en del av filmintresset ju. Man måste ner i träsket för att uppskatta en godbit ordentligt. Eller också hoppas man på lite mirakel.

Nu har jag faktiskt absolut inget emot de mest fantasifulla, eller actionklädda, serietidningshistorier. Så länge de bjussar på fart, fläkt och visst intresse i mina åskådarögon så får de väl leva fan bäst de vill. Och i vissa fall komma undan med det också. Icke dock i dagens fantasialster, som egentligen bara följer den uppsparkade vägen som den senaste delen tillhandahöll. Och redan där var ju förfallet rätt uppenbart, i mina högst subjektiva ögon alltså.

Visst, första filmen var väl ok som förströelse och bjöd ändå på en rätt lustigt mixad story om detta besynnerliga krig mellan de klassiska monstertyperna vampyrer och varulvar. Len Wiseman kanske hade något i någon sekund där, men som vanligt inser inte vissa är less is more och därför har han naturligtvis plöjt sitt koncept rakt ned i dyn som ligger i gränslandet mellan A- och B-filmernas twilightzon.

Problemet med hela historien är just att det är så förbannat ointressant. Vem bryr sig liksom om alla dessa namn, legender och trådar? Det är stelt hanterat och de gamla myterna lyfter aldrig. Mest märks det också på de olika filmerna som följde på originalet där huvuddelen ligger på action, action och mer action…som för att skyla över att det inte finns något att berätta. I dagens försök har Wiseman nu lämnat över regipinnen till svenskduon Mårlind och Stein, och nöjer sig med att ha plitat ned filmens fåtaliga manussidor som denna gång placerar frugan Kate Beckinsale en liten bit ännu mer in i framtiden. Nedfryst och snyggt förpackad. Några minuter senare är hon dock upptinad och skam vore det väl om hon inte illa kvickt hittade sin åtsmitande läderoutfit också. Världen tycks ha förändrats, men den eviga kampen med, de oförskämt taskigt framställda, varulvarna (betänk att det är ju mitt favvismonster av alla!) fortsätter naturligtvis och det nyvakna snyggot skrider till verket som om det var igår. Nu med en liten twist som sällskap (för att man inte ska tro att det är en karbonkopia från förr man glor på…vilket man gör ändå).

satans Flmr…jävla glädjedödare. Ät bly!

Har då inte de svenska ynglingarna gjort skäl för sina filmlöner? Ja, man får väl hoppas att de möjligen kan sätta detta på sina cv:n som ett hantverk enligt uppställda regler och tydligt levererat inom uppsatta tidsramar. Här är det inte tal om att utveckla några egna talanger. Mest se till att Wiseman´s koncept dras runt ett varv igen på bästa tekniska (men ack så tråkiga) sätt med tillhörande enerverande soundtrack.

Vilket alltså innebär; en luddig och högst oengagerande historia, en fru Beckinsale som i vissa scener ska röra sig i slowmotion med tillhörande långrock som slår i vinden, fladdrande hår, en förförisk och lagom trulig blick, minst en avdankad filmskådis som motståndare (i det här fallet Stephen Rea) samt ett koppel kackigt framställda cgi-varulvar som ger lagom med motstånd in till den hårt piskade finalen.

Underworld: Awakening känns riktigt hopplös. Den befinner sig på samma sunkiga existensnivå som tex hela Resident Evil-serien. Sorgligt nog hymlar dessa koncept uppenbarligen inte längre med att målgruppen är hormonstinna tonåringar som väl skiter i story och upplägg så länge de får se snygga brudar i åtsittande outfits med vapen i händerna. Och eftersom inspelade popcornsmoney talks har vi nog inte sett det sista av snygg-Kate i läder.

Aug 24 2012

Sommarklubben: The Long Kiss Goodnight (1996)

En och annan uppgift påstår att Renny Harlin själv anser detta vara hans bästa film i karriären. Och visst kan man förstå hur det finska actionesset möjligen funderar. Även om det inte är världens mest avancerade story i dagens klubbtips så är det banne mig inget fel på röjet. Tvärtom.

Dåvarande hustrun Geena Davis fick ta på sig rollen som Samantha, en bullbakande mamma i hemmasytt förkläde huserandes i vacker villa med sambo och söt styvdotter. Vad gör det väl att Samantha lider av någon sorts minnesförlust som gör att hon inte har en aning om var hennes senaste 8 år har tillbringats…nu är det ju småstadsliv enligt den amerikanska svennemodellen som gäller.

 Trodde hon ja. Av en slump ramlar hon mer eller mindre in på memory lane och gamla begravda hemligheter uppdagas och visar att Samantha minsann kan ett och annat när det gäller vapenhantering och att ta folk av daga på de mest effektiva sätt. Tillsammans med sidekicken och kanske världens sämst klädde medhjälpare, den sluskige privatdeckaren Mitch (Samuel L Jackson) är det dags att räta ut alla frågetecken en gång för alla. Men kommer hon att gilla vad hon finner…?

Harlin tog klokt nog beslutet att efter det ekonomiska  megafiaskot Cutthroat Island (som jag fö gillar!) satsa på lite mer återhållsam standardaction i en något nedtonad story. Eller tja, så nedtonad det nu kan bli då det handlar om finsk actionsisu. Givetvis vräker Harlin på med eldstrider och explosioner i parti och minut, varvat med lagom cheesy svart humor. Coolast av alla är naturligtvis Geena Davis själv som under filmens gång förvandlas från mesmorsa till iskall mördarmaskin, dock med ett hjärta långt in i den stenhårda kroppen.

The Long Kiss Goodnight är en trevlig stunds actionröj. Storyn är simpel och tempot håller fin marschfart. Det handlar om skumraskspel och lönnmördare från förr. Som vanligt blir finalen en enda kamp mot klockan där man dock icke på långa vägar behöver oroa sig för utgången. En actionpärla av klassiskt snitt. Obehagliga minnen i sommarnatten.

Aug 23 2012

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

Aug 22 2012

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Aug 21 2012

Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.

Aug 20 2012

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Aug 17 2012

Collateral Damage (2002)

Regissören Andrew Davis får väl ändå sägas ha haft sina största stunder i solskenet under 90-talet, då han ju tex var mannen bakom de snyggt underhållande Jagad och Ett Perfekt Mord. Förvisso tillverkade han ju också Under Belägring, men den känns egentligen bara som en blek ripoff på Die Hard-temat.

Under senare år verkar han dock ha legat lågt (The Guardian 2006 inräknad). I början på 2000-talet hade han dock laddat kamerorna ordentligt  med dagens alster. Ett film som fick problem direkt då verkliga terrorister förmörkade vår verklighetsuppfattning för alltid. Själva filmen låg klar för stor premiär 2001 just när 9-11 inträffade, drogs smart nog tillbaka och fick en lågmäld premiär i februari året efter och lyckades inte på långa vägar spela tillbaka sina inpumpade dollars. Kanske var det inte bara för att ämnet fortfarande var liite för känsligt, nej ett rätt blekt och sviktande manus hade nog sin inverkan också. Men visst, en och annan underhållningsminut går väl att hitta här om man ändå försöker.

Helyllebrandmannen Gordy Brewer´s (Arnold Schwarzenegger) fru och son är bland offren då en colombiansk terrorist, El Lobo, slår till med en bomb mot det Colombianska konsulatet i Los Angeles. Brewer´s nära och kära råkar bara vara på platsen av en slump och chocken är naturligtvis total för den stackars brandmannen. Myndigheterna kopplas in men har givetvis noll framgång i att skaka fram det endaste lilla spår. Och i bakgrunden lurar såklart CIA med sin chefsagent i ärendet (Elias Koteas) och driver sin numera uttjatade hemliga agenda där man cyniskt menar att en och annan oskyldig förlust får man ta i kampen mot terrorn.

Säg det till Brewer som snart tappar tålamodet med att inget görs för att hitta terroristerna, och i sann Hollywoodhämnar-anda tar saken i egna händer för att en manussida senare befinna sig på plats i Colombia för lite egen undersökning om var just El Lobo håller hus.

Ok, det mest störande med filmen är dess brist på ett intressant manus (här vill jag bara påpeka att en historia om att förlora sin familj naturligtvis är en HEMSK händelse), men dessvärre engagerar inte Arnolds enmanskorståg speciellt mycket. Och då är det ändå en berättelse som visar upp en rejält nedtonad Schwarzenegger, han avfyrar faktiskt inte ett vapen i hela filmen. Nej, regissör Davis största problem tycks istället vara om han ska förvandla berättelsen till en renodlad actionhistoria eller ett politiskt inlägg i debatten om terrordåd, varför de utförs och varför CIA alltid tycks finnas med och dra i trådarna.

Panamahatt i Colombia!!??

Första timmen av filmen genererar inte direkt ett ok betyg i Flmrs bok trots att jag alltid har ett gott öga till övers för den gamle klippan från Österrike. Via lite splittrade scenarion (varför är tex John Turturro och John Leguizamo med i ynka fem minuter och underutnyttjas ?!) och styltade händelser i den Colombianska djungeln, tar sig dock Davis samman mot slutet och får ihop det någorlunda så att bottenbetyget ändock kan undvikas. Den tunga actiondelen spelar upp till finalen, manuset försöker sig på en patenterad liten snygg twist, inte helt utan framgång och sista raksträckan in mot målet blir aningens lite spännande.

Collateral Damage är en dussinfilm vars nedplöjda miljoner givit den en proffsig yta. Med ett manus som känns tunt blekt och oengagerande. På förlåtandesidan måste dock en förhållandevis återhållsam Schwarzenegger nämnas tillsammans med regissören Davis som i slutändan vet hur man syr ihop en produktion som denna. Inte uselt men oerhört snabbglömt.

Aug 16 2012

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.

Aug 15 2012

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska ”Reykjavik Rotterdam” från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.