Fråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!