Mar 9 2018

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Mar 8 2018

Snacka om Film #131 – ”kung-fu-podden”

 

Mikrofonerna glöder när 131:an avhandlar The Oscars och lite annat smått och gott!
Vi tar in expertis i form av Eleganten Från Värmlands Vidder och Arbogas Vassaste Filmtyckare för att hjälpa oss ta detta mastodontavsnitt i hamn.

Förutom märkliga Listor och runt-bordet-diskussioner om Oscarsrullar genom åren…trycker vi också in Fånspånet DeLuxe!
Och allt toppas med lite livemoment från natten då alla vi filmnördar njuter lite extra!
Get some!

Och visst är det väl passande att veckans avsnitt klockar in på nästan 131 minuter?!
Joråsåatt!

Peace, Love & Glitter!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Mar 7 2018

Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.

 

Mar 6 2018

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Mar 2 2018

Mute (2018)

Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

 

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.

 

Mar 1 2018

Snacka om Film #130 – ”lajka Laika?!”

 

Det sanningssägande #130!
Vi dyker djupt ned i Oscarsträsket och ägnar nästan hela (bara nästan) avsnittet åt att spåna fram mer eller mindre säkra stalltips på vinnarna i den förestående filmgalan.
Men såklart att vi slänger in en lista också med de märkligaste (?) animerade filmerna man kan tänka sig.
Och så tittar vi kollektivt på Netflix nya framtidsalster med Alex Skarsgård i topprollen. Out-of-the-box eller fattigmans-sci-fi? Vi reder ut frågetecknen.

Och självklart avslöjar vi vinnaren i superdupertävlingen! Hurra!

Dina finaste snöminnen skickar du till film@sofpodden.se
Arktisk kyla och SoF-podden – a match made in heaven!

Peace, Love & Öronmuffar!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Feb 28 2018

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Feb 27 2018

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Feb 23 2018

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Feb 22 2018

Snacka om Film #129 – ”Pung Jackman”

 

Det äventyrliga #129!
Med ett vigt pantersprång hoppar vi rakt ned i poddsäcken!
Vi avhandlar bla; Daniel D Lewis hotar med filmpension, kan vi ta det som ett löfte?
Vilka icke-pk-rulllar (nej inte p-rullar) förtjänar att nämnas?
Nya Cloverfield-rullen…en paradox?
Vad händer i hittepå-Wakanda hos Pantern??
Dessutom smörar vi med lite lockgodis såhär i Oscarstider!
Get Some!

Allt förstås paketerat och snickesnackat enligt bästa nördförmåga.
Den här veckan dessutom med liiiite annorlunda inramning! Tjosan!

Älska oss på film@sofpodden.se
Dygnet runt!

Peace, Love & Panters!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Feb 20 2018

The Ritual (2017)

Ännu en Netflixare. Damn, dom menar tydligen allvar med att ge sig in i filmproducentträsket genom att köpa upp produktioner för release i egna kanaler. Fakta; de traditionella ”gammelfilmbolagen” har redan börjat knorra och gnälla över att Netflix håller på att förstöra ”biokulturen” med sina direktsläpp på streamingkanalen istället för att passera en biokassa. Hahaha säger jag, sluta gnäll och se till att vässa med moteld.

Dagens lilla obehaglighet, för det är en sådan, utspelas minsann i Sverige! Yes box, längs den icke helt helt okända Kungsleden i Lappland. Vandrarmeckat för de äventyrliga. Sällan får man dock jubla någon längre stund inombords…filmen är inspelad i Rumänien (!) vars natur uppenbarligen bär vissa likheter med norra Sverige. Tillåt mig tvivla i vissa fall och scener. Men ok, skit i det. Det går att svälja. Till ”Svedala” har nu iaf fyra medelålders engelsmän anlänt. Målet är att vandra ett par dar i naturen, och samtidigt göra det till en hyllning till en tragiskt omkommen vän. Fyra snubbar som uppenbarligen inte trivs sådär jättebra i varandras sällskap. Vad tusan ska de dit och göra? Inga vildmarksfantomer direkt. Såklart kärvar allt ihop när en av dem gör sig illa och naturupplevelsen måste avbrytas i förtid. En bra bit kvar till slutpunkten på kartan, men visst…det går ju alltid att ta en genväg genom den intilliggande skogen. Bra tänkt! Not.

Regissören David Bruckner (VHS) har bra koll på obehagligheter som liksom smyger sig på. Han får mig att tro att det finns otrevliga saker i mörkret. Som att jag faktiskt ÄR där tillsammans med de fyra antihjältarna där mitt ute i spenaten. Som en upphottad, BRA, variant av gamla Blair Witch Project kanske. Det läskiga ligger hela tiden i det du inte får se. Bra jobbat med skuggor, ljud och foto. Finns en oerhört snygg scen mitt bland en massa trädstammar där kameran jobbar upp en kuslig stämning och payoffen blir en effekt som sänder rejält kalla kårar längs ryggen! Manuset hittar möjligen då och då på att försöka ”svåra” till sig lite, speciellt med en av de olycksaliga vandrarna, Luke (Rafe Spall). Blir lite väl överdrivet ibland, men det ersätts snart av desto mer handfasta obehagligheter i skogen. Som alltid i den här typen av filmer är första hälften bäst. Det rullen vinner i början..förloras lite i den rätt galna upplösningen. Kanske slutet skulle ha sett lite annorlunda ut. Överlag dock en rulle som det är lätt att engagera sig i.
Och rysa med på väl valda ställen.

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Feb 12 2018

Good Time (2017)

Dagens rulle benämns officiellt som crime/drama/thriller. Själv hade jag icke gnällt om man dessutom petat in ”svart humor” i den definitionen. En minst sagt brokig rulle detta. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Stackars Connie (Robert Pattinson), kämpar på i en vardag som är långt ifrån lyxlivet. Dessutom måste han hålla koll på sin efterblivne bror Nick (Benny Safdie). Connie har dock en plan, en liten stöt, ett rån, som ska ge bröderna tillräckligt mycket cash för att de ska kunna ta sig från det hårda livet i ett ruffigt New York och ”börja om”. Ha, det vet vi ju hur det brukar gå med sånt.
Såklart att allt skiter sig, Nick åker i häktet och fängelsedom på ökända Rikers Island hotar. Connie behöver få ut sin bror mot borgen. Då behövs cash. Ojoj, he´s in for a long night. För det är precis det som avhandlas i rullen. Den längsta natten som Connie kanske kommer att uppleva i sitt liv. Han kastas in i den ena situationen efter den andra i jakten på pengar, möter folk och fä som kommer att påverka händelseutgången. Jag skrev om svart humor, vilket känns passande när vissa av de ”möten” som Connie ”drabbas” av…blir så pass absurda att det inte går att hålla sig för skratt. Ett sådant där skratt som fastnar lite i halsen.

Röster har höjts för att Pattinson borde ha blivit oscarsnominerad för sin roll. Jag hade icke protesterat kan jag säga. Är detta kanske det bästa han gjort? Kanske.
Filmen tycks dessutom ha glidit lite under radarn på den trånga filmhimlen. Synd! Men nu har alla med Netflix chansen att hänga på. Under en viss tid iaf. Stort cred också till bröderna Benny och Josh Safdie som regisserat rullen ihop. Och så då Benny som dessutom tar rollen som Connies svagsinte bror. Han spelar fenomenalt! Nästan som han är trög på riktigt!
Pressat och lite skitigt/ruffigt drama från den ogästvänliga NY-natten. Låt vara att finalen kommer lite väl…snopet och abrupt. Nästan som om idéerna i manuset tog slut. Vilket möjligen drar ned toppbetyget lite. Överlag dock sevärt!

Feb 9 2018

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film