Sep 3 2015

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

Sep 1 2015

Surveillance (2008)

Surveillance_posterÄpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

Survei_pic

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.

Aug 31 2015

Sommarklubben: Van Helsing (2004)

Van_HelsingDags att stänga årets Sommarklubb!
Och vad kommer väl rullande in här om inte en riktig vattendelare till film! Eller, så mycket delare kanske det inte är…huvuddelen av den kända befolkningen på vår blå jordboll tycktes ju vråla i avsky och kasta bannor över matinéregissören Stephen Sommers lilla…eh…annorlunda take på 30-talets gamla monsterlegender.

Utom jag dårå förstås. Och…kanske du?
Är det för att en annan är uppväxt med just Universals gamla svartvitra rullar som vevades regniga sommarkvällar i sommarstugan när man var liten och det bara fanns två kanaler i tv-burken..? Kanske.
Eller också är det för att Sommers har skojat till det riktigt ordentligt och bjuder på en färgsprakande kavalkad av serietidningsaction och nästan lite ofrivillig (?) komedi!? Men vad tusan, det går ju hem! Vi får en långhårig Hugh Jackman, tuff som tusan i rollen som monsterdräparen Van Helsing (givetvis med en lagom luddig backstory), vi får aussien Richard Roxburgh som synnerligen underhållande version av den blodsugande greve Dracula, med sina flygande vampyrbruttor vid sin sida! Lägg till detta snyggot Kate Beckinsale som lokal rumänsk actionhjältinna och ett Frankensteins monster som i sina bästa stunder påminner om versionen i Mel Brooks gamla dänga Det våras för Frankenstein! Har jag glömt nån? Javisst! Varulven såklart! Här kommer han i full digital mundering och vrålar och har sig. Otroligt overkligt, och väldigt underhållande.

Som synes har jag inga problem med Sommers version av de gamla legenderna och tjusas dessutom lite av hur han bakar in en och annan detalj från de gamla svartvita rullarna. SÅKLART att det är CGI av den galna sorten, men återigen..skit i det! När det görs på ett sådant frejdigt underhållande sätt som här…går det hem i min stuga.

Som att läsa en lagom oseriös serietidning och känna att det är precis perfekt underhållande för stunden trots den knasiga approachen och det svulstiga frossandet i digitala effekter.

Ylandet i sensommarnatten.

Se där ja!
Det var årets Sommarklubb det. Nu packar vi in solstolarna, parasollen och stänger badhytterna.
I 12 veckor har klubben varit öppen och 20 rullar har varit med i årets upplaga. Alla på sitt vis värdiga ett medlemskap.
Förhoppningsvis har även du funnit visst nöje i årets utbud, och kanske till och med fått lite feeling på att se om en och annan gammal goding från förr!

Okej, hejdå sommaren…och välkommen HÖSTEN!

Och kom ihåg…Sommarklubben kommer ju tillbaka!

Aug 29 2015

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

Aug 28 2015

Don’t Blink (2014)

blink_posterOjoj, förbered er på klyschor som står som spön i backen!
Tio personer (of course) kommer fram till ett isolerat (of course) beläget mountain resort för att ha den där goniga weekenden som bara tycks finnas i amerikansk film av den här sorten.
Fest, party, hångel, kärlek, fylla och allmänt softande. Javisst, ni kan det ju alltför väl.

Bensinen räcker preciiis fram till stället (of course)…och dessutom tycks något vara fel på bygget. Varför är det tomt? Varför finns ingen i receptionen? Varför står det halvätna måltider på borden? Varför är kaffet kallt i kopparna? Och framför allt; varför tycks ALLA fåglar och djur ha lämnat området och gjort det till tystare än i graven!? Kan gruppens informelle ledare Jack (Brian Austin Green) möjligen ha nån plan…?

VÄNTA NU..Brian Austin Green!!??! Går det överhuvudtaget att titta på en rulle med BAG!? Bara sådär!?
Svaret på frågan blir…ja det gör ändå det. Storyn lirar förstås i de nedre regionerna av kvalitétslistan, men påminner i sina bästa stunder om en ganska ok Stephen King-novell eller nåt.
Givetvis kan inte regissören, en Travis Oates, hålla sig från att ösa in lite tröttsamma slitna scenlösningar och effektsökeri…men jag, den gnällige filmgubben, dristar mig ändå till att förkunna att filmen har…nåt.
Nåt som gör den ganska okej och ger ett skäl till att sitta kvar ända tills eftertexterna. Som just gnällig, garvad. filmgloare kan man ju till slut lägga ihop ett och annat och se ungefär vart storyn håller på att ta vägen. Men återigen, det är ändå inte heeelt uselt och meningslöst på vägen till finalen.

dont-blink1

”Brian!!! Det DÄR har jag inte beställt…!!!!”

Jamen BAG då? Jo men han sköter sig väl ändå. Lite sparring från de andra medskådisarna så går det ju att dölja de värsta skavankerna. Har vi nån annan att nämna i sällskapet? Tja, jag tycker mig se Mena Suvari, visst var väl hon med i American Pie-franschisen? I övrigt? Unga nya nunor som jag iaf inte kan komma ihåg att sett förut, eller har de helt enkelt aldrig gjort något större intryck tidigare.

Detta är inget du skriver hem om, inget du går och funderar på nästa dag. Det är lättmjölk med en släng av kasserade King-ideér. Typ.
Men återigen…den har det lilla som räddar från helt underkänt (okej jag är fredagssnäll). Och inte kan det väl vara BAG med tatueringarna!??!

Aug 27 2015

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Aug 26 2015

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Aug 25 2015

Would You Rather (2012)

Iris (Brittany Snow) har det lite tufft i tillvaron.
All hennes lediga tid går åt till att ta hand om en sjuk bror och att söka jobb som hon aldrig får.

Kanske kan då den märklige rikingen Shepard Lambrick´s (Jeffrey Combs) förslag vara av intresse? Skulle Iris kunna tänka sig att delta i en elegant supé tillsammans med ett antal andra utvalda..och sedan avsluta kvällen med att spela ett litet spel…där vinnaren får alla sin önskningar uppfyllda! I Iris´fall betalda sjukhusräkningar, medicin och gå före i transplantationskön för den sjuke brodern!
Hur kan hon inte tacka ja till chansen!?

Så mycket mer går ju förstås inte att skriva om rullen här utan att spoila för mycket.
Låt oss bara konstatera att den käcka tävlingen efter middagen inte är av det direkt vanligare slaget..och innebär dessutom en ganska stor chans att lära sig ett och annat om både sig själv och sin nästa…

Jag var lite kluven till rullen efter titten. Spontant lade jag mig direkt på ett betyg, baserat på vad min omedelbara känsla sa. Men, efter en natts sömn på saken…och dessutom ett par ord om filmen med en annan filmspanarkollega som också sett alstret…blev betyget ett annat. Så kan det gå!

spänningen tycks olidlig!

Brittany Snow är riktigt trovärdig som den bekymrade och lågmälda Iris. Alla inblandade gör förresten helt okej ifrån sig. Till och med gamle veteranen och kultmannen Jeffrey ”Re-Animator” Combs! Teatralisk gubbe visst, men här passar det verkligen in i handlingen. Efter en snabb ovetenskaplig undersökning på nätet visar det sig att rullen dissats av de flesta diehard-horror-fans…men jag misstänker att de väntat sig något helt annat än vad som serveras under dessa märkliga (och olustiga) 90 minuter.

En form av rysligheter som serveras med en portion svart humor i vissa lägen, och en hoper intressanta frågeställningar i andra. Absolut underhållande.
Trots obehagligheterna.

Aug 24 2015

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Aug 22 2015

Flmr vs Filmåret 2002!

Hoppsan! 2002
Detta blev tydligen ett lite ”ytligare” år i the world of Flmr.
Titlarna kastade sig inte direkt över mig denna gång heller. Dessutom är det som att gravallvarliga och dystra grejer icke göra sig besvär detta år. Ett sammelsurium av lagom njutbara bagateller?
Vaddå bagateller!?! Det här är ju för tusan the best of 2002 i min bok! För bövelen!

Vi drar igång minneskarusellen!

***********************

10. The Ring

the Ring

De asiatiska skräckpuritanerna får knorra bäst de vill, detta är bra skit för att vara Hollywoodremake. Stabilt, gåtfullt, snyggt och framför allt…läskigt!! Naomi Watts! Gore Verbinski!

9. Phone Booth

Phone_Booth

Colin Farrell gör förstås hela rullen med sin nerviga närvaro. Men det är banne mig fascinerande att en rulle som utspelas helt och hållet i en telefonkiosk kan vara så spännande! Den här gången ett toppjobb från synnerligen svajige Joel Schumacher.

8. The Bourne Identity

Bourne

Första rullen om Jason Bourne är fräsigt tempofylld och packad med scener från ett murrigt Europa. Nånstans är det just filmens skönhet, att det inte är USA som spelplats.

7. Spider Man

Spider man

Skojfrisk och mycket underhållande. Veklingen Tobey Maguire passade märkligt nog som spindeln i nätet. Sam Raimi har hittat helt rätt i tonen. Innehåller kanske 00-talets mest läckra filmkyss?

6. Chicago

chicago

Skitsnygg rulle. Läcker. Rolig. Mycket underhållande. Men man måste ju gilla musikaler förstås!

5. Panic Room

panic-room

En liten favorit när det gäller David Fincher´s verk. Tät, spännande och murrig. Jodie Foster gör jobbet kalasbra. Men glöm inte Forest Whitaker!

4. Minority Report

Minority-Report

Kalasbra fräsig framtidsthriller av Spielberg! Detaljerna är smutta och storyn engagerar! Och Tompa Cruise? Han dominerar som vanligt!

3. Dog Soldiers

Dog_soldiers

Fan vad jag gillar denna! Neil Marshall´s bästa rulle! Galet och blodigt och spännande kul när brittiska soldater på övning råkar ut för…ja ni ser ju själva! Bronspengen lyser!

2. Catch Me If You Can

catch-me-if-you-can-2

Silvret till Spielbergs CHARMIGA skojarrulle! Tom Hanks. Leo DiCaprio. Färgerna. Lekfullheten. Drivet i storyn. Mörkret under. Japp, detta är en skitbra rulle. Trots att det är en BOATS.

1. Signs

signs

Shyamalan´s bästa till dags dato! Den otäcka, krypande känslan som hela tiden omsluter rullen. Obehagligt drama försedd med regissörens vanliga ”mumbojumbo”….vilket sitter som en smäck här!Guld och bäst 2002!

 

Bubblare: Röd Drake, The Road to Perdition, Bubba Ho-Tep, Resident Evil, Gangs of New York

*********

Vad tycker då the rest of the crew om 2002?

Aug 21 2015

Get Hard (2015)

get_hard_ver14_xxlgNär passar väl en Will Ferrell-drapa bäst om inte på en fredag!

Det gäller att hålla i hatten och ställa in sig på låg, låg, låg…LÅG humor! Men ack så rolig! Men du måste ju vara på det humöret förstås. Och lägga till en Ferrell-like-knapp i ditt sinne, annars funkar det ju icke!

Idag är han den ganska naive superaffärsmannen och miljonären James King som lever i skyddad rikemansbubbla med vräkigt palats och divig fru ( åhh…Alison Brie i superbitchig härlig roll!). James har ingen koll på nåt och plötsligt är han åtalad och dömd för bedrägeri samt hatad av alla. Nu har han 30 dagar på sig att ordna upp sin tillvaro innan 10 års fängelse i San Quentin väntar! Hu!

Tröge James tror att den ärlige och hårt arbetande biltvättaren Darnell (Kevin Hart) är av den stenhårda skolan och naturligtvis måste veta allt om gangsterlivet (eftersom han är svart och ser bister ut)….och erbjuder honom cash för att lära James ett och annat om hur man beter sig i finkan för att bli ett grymt badass och klara livet innanför murarna.
Darnell som kämpar för att försörja fru och barn och starta upp ett företag håller masken och går med på den knasiga dealen.

Japp, det är väl ungefär så mycket man behöver ha i storyväg. Härifrån sedan en totalt vansinnig färd längs den grova humorallén!
Alltså vi snackar verkligen under-bältet-humor, rasistiska skämt, homofobi, plumpheter och annat knas. Men…för fan…det är ju så jäkla roligt att man till vissa scener behöver se till att man inte har munnen full med popcorn eller läskeblask…..ja jävlar!

Ingen kan som Ferrell spela idiot med sådant allvar och deadpan-min som han. Vilken dåre!

ett geni skapar

Ni fattar ju sedan gammalt att jag är diehard-fan på knasbollen Will och därför frias det såklart hellre än fälls i dagens story. Det ska naturligtvis i ärlighetens namn framhållas att allt denne lirare tar sig för inte är av det bästa märket, men här är det raka rör och fulla spjäll direkt. Knäppa detaljer, fräcka detaljer och svinig humor. Så fruktansvärt politiskt inkorrekt så det svider!
My kind of entertainment!

Finns ett gäng obetalbar scener i dagens rulle. Missa inte när Darnell simulerar fängelseupplopp, eller när James ska lära sig the noble art of manshångel på en toalett. Och blinka för fan inte till när rockern John Mayer gör en cameo och dyker upp som sig själv…med tvivelaktig moral! Suveränt av Mayer att bjuda på sig själv några minuter. Och inte banga för humorn!

Har filmen nån moral?
Äsch skit i det! Detta är jönserier av bästa märke!
Mer glädjebetyg än hjärnbetyg.

Tjo!

 

Aug 20 2015

Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

Aug 19 2015

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Aug 17 2015

Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!