Apr 27 2015

Jupiter Ascending (2015)

jupiter_posterJa herregud.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för om det här kvalar in på listan över de värsta galenskaperna som producerats ever…eller om det är ännu ett genialiskt visuellt stordåd av ett mycket modigt syskonpar.

Matrix–Lana och Andy Wachowski skäms inte för sig, snor från gamla seg-pillret Dune och den fräsiga Det 5:e Elementet….typ…och bakar ihop sin egen deg till nåt…ja jag vet banne mig inte.

Det är högtravande rymdopera, actiontokigheter och knashumor på löpande band. Vi har en Sean Bean i konstig roll, vi får en HYSTERISKT överspelande Eddie Redmayne i en sorts Gary Oldman-pose och så förstås en avspänd och rätt mysig Mila Kunis.

Plus….en Channing Tatum med kajal i nyllet och raketdojor på fötterna.
Jag vet.

Men vad handlar det om? Ja det veteifan. Det börjar med att Kunis städar toaletter.
Sen dyker frifräsarn Tatum upp. Och sen ett rymdskepp. Och sen…äh…du får titta själv.
Jag vet fan fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det gick ut på!

jupiter11

en tur på stan!

På ett sätt är det modigt, jäkligt modigt, av The Wachowskis att omsätta sin galna fantasi i detta 176 miljonerdollars-projekt.
Och på ett sätt är det fullkomligt sanslöst galet och helt vettlöst!
Ett liknande grepp funkade ju dock helt perfa i den UNDERBARA Cloud Atlas!
Här är det mer tveksamt.

Men…jag kan inte med att underkänna rullen helt.
Bara det är ju jävla märkligt också.

Vårens konstigaste filmupplevelse?

Apr 25 2015

Popcornssommar 2015!

free-summer-movies

Sommarhalvåret närmar sig med stormsteg!
Vilket också betyder att Hollywood får fullt upp med att prångla ut sina popcornsrullar! Filmerna som ska dra oss in från värmen (?) till biomörkret och sitta där med gapande munnar och ”oohhha” och ”ahhhhha”.

Sommaren 2015 ser också ut att bli stabil värre, med tunga titlar på väg in!
Är det filmerna vi kommer att prata om på badstranden? På fiket? På grillfesterna?

Här nedan har jag listat de kanske tyngsta av titlarna som dyker upp under den ljusa delen av året.
Kom igen nu, berätta för mig vilken/vilka filmer just DU går och spanar på lite extra sådär!
Givetvis kan du rösta på flera alternativ om du vill!

Tell me about it!!

Apr 24 2015

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Apr 23 2015

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!

Apr 22 2015

Outpost 37 (2014)

37_posterJahapp, fortsätter att grotta runt i indieträsket.
Nu lirkar jag fram en rätt annorlunda krigsrulle.
Sort of.

Vi leker att det är ett antal år in i framtiden.
År 2031 närmare bestämt. 10 år tidigare invaderades jorden av aliens, de s.k. Heavies. Bra fart på motståndet och gemensam miltär sak världen över slog dock tillbaka merparten av invasionsstyrkan och drev de objudna gästerna på flykt. Nu finns bara sporadiska styrkor av de uschliga utomjordingarna utspridda lite här och där över jordbollen .

För att hålla koll på dessa aliens i förskingringen har man nu byggt ett antal outposts på diverse ställen på jorden.
Dagens outpost, nr 37, ligger på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och är både en av de mest avlägsna…och mest utsatta posteringarna som finns. Hit kommer nu då tre sprillans färska rekryter plus ett filmteam som ska dokumentera vardagen på posteringen.

Det är naturligtvis svårt att inte se detta som en allegori över det militära tillståndet i det aktuella området i dagens verklighet. De amerikanska styrkornas närvaro, en lokalbefolkning som kan vara både vänskapliga och moståndare.
Eller också skiter man i den vinkeln och ser rullen för vad den är…en sorts ”dokumentär” om soldatlivet. Här bjussas vi till och med på ”intervjuer” med nästan varje stridis som bemannar fortifikationen.

Återigen har filmskaparna, den här gången en Jabbar Raisani (regi) och en Blake Clifton (manus), lyckats med konstycket att göra lågbudget till visuella små karameller. Det ser jäkligt snyggt ut och effekterna funkar kanoners utan att se kackiga ut. Man dras helt enkelt med i storyn om de utsatta stridisarna i ökenlandskapet! Det blir också en fantasifull mix av både nutidspolitik och sci-fi-utsvävning på samma gång. De räliga Heavis som finns i området ser lagom hotfulla ut…och kanske/kanske inte har de dessutom viss kontroll över delar av lokalbefolkningen. Vad ska detta betyda?

”take this, alien scumbags!!”

Finalen kommer med sedvanlig lite over-the-top-känsla…men vad fan…det är ju hittepå-film! Då köper man det också!

Snyggt filmat, man tänker inte på att det förmodas vara en ”på-platsen-fotograf” som dokumenterar. Bra flow i rullen som inte saggar alls skulle jag vilja påstå. Ser otroligt snygg ut för att inte komma ut från Hollywoods popcorns-rullband!

Överraskande bra!

Apr 21 2015

Wyrmwood (2014)

Wyrmwood_posterVad händer om man mixar…säg……..Evil Dead med Mad Max…?
Jo detta. Ända långa vägen från Down Under också!

Den gode bloggar-filmitch och jag brukar för det mesta vara på samma våglängd när det gäller filmer och dess olika genrer. I dagens fall skiljer vi dock oss åt rejält vill jag påstå. Och det var för övrigt hos honom jag plockade upp tipset!
Så, okej…vi skuttar oss till Australien…där ett kraftigt meteorregn tycks få hela världen att tappa det helt. Det dröjer inte många minutrar innan större delen av befolkningen förvandlas till blodtörsta zombietyper (oh yes..it´s that road again today!)…och alla andra…tja de får kuta för livet. Som vanligt alltså.

Filmen börjar faktiskt ganska seriöst (!?) och vi får bla träffa på en familj där pappa (Jay Gallagher) tvingas uppleva hur dotter och fru i ett huj inte…är dotter och fru längre.
Ok, sen tutar det på och det dröjer inte länge förrän rullen växlar upp i ett hysteriskt tempo där det tycks hända galna saker mest hela tiden! Knasiga typer och putslustiga antihjältar. Vår vän pappan vill nu försöka rädda sin syster (Bianca Bradey) från helvetet som brutit ut, men att ta sig till henne blir garanterat lättare sagt än gjort! Och som vanligt är det inte bara zombies att akta sig för…!

wyrmwood-road-of-the-dead-087

vän eller fiende? svårt att säga med de läskiga ögonen!

Den där lite galna, knäppa australiensiska humorn man sett då och då…kommer fram även här! Och mixas med all vansinnig action och goriga effekter…som ser otroligt bra ut! Överlag är ser alla effekter asbra ut…vilket får mig att gapa ännu mer av positiv förvåning då jag läser mig till att denna indie-rulle tog runt 4 år att göra…eftersom de inblandade upphovsmännen (brödraparet Tristan och Kiah Roach-Turner) bara kunde jobba på helger med rullen!!! Kudos!

Bra stuk på zombietyperna, och vi får även en ny crazy take på vad man kan använda zombieblod och de dreglande galningarnas andedräkt till!
Fantasifullt! Skoj! Innovativt! Krispigt! KRISPIGT!??!

Jag skrattar gott åt detta, och njuter lite av friskheten och det hysteriskt överdrivna i allt som händer!
Bra jobbat säger jag och klappar lite golfapplåd åt detta spektakel!
Här hade iaf inte jag tråkigt!
Då måste stjärnorna belöna!

Fear Not The Dark har också sett galenskaperna…och jag tror banne mig hon blev lite förtjust också.

Apr 18 2015

A Good Marriage (2014)

A_good_marriage_posterNä men vad fan, det här var ju tråkigt.
När nu gubben Stephen King tar och förvandlar en av sina egna små noveller till ett filmmanus, så stiger ju onekligen förväntningen lite.
Och så blir det så satans…trist.

Rullen kommer som en vänsterhandsproducerad tv-film, och det känns som en direkt-till-hyllan-pjäs.
Paret Darcy och Bob Anderson, ett riktigt strävsamt helyllepar som varit gifta många år. Vuxna barn, varav en står i begrepp att snart gifta sig. Gemytligt hus och lugna förotslivet. Tills Darcy en kväll upptäcker att Bob av alla människor kan vara den notoriske seriemördaren ”Beadie” hela staten söker efter!! Chocken!

Visst låter premissen ovan rätt bra ändå?
Hur ska Darcy förhålla sig nu? Dessvärre rumlar rullen in i en sorts katt- och råttalek mellan paret, story-flytet blir kantigt och ojämnt. Darcys eventuella nya upptäckt griper liksom aldrig tag, får fäste i mitt fokus. Som att King´s manus bara skrapar på ytan, för mig okände regissören Peter Askin drämmer på med alla klyschiga bildvinklar han kan komma på. Typiskt.

A_good_marriage_pic

have a nice day Hubby…

Det känns som ett hastverk. Eller ett beställningsjobb som ingen tjänat på.
Joan Allen gör det såklart bra som hustrun Ddarcy (men vad gammal HON känns här!) och AnthonyLaPaglia…tja han gör en tv-roll helt enkelt. Inget nytt där. Han är och förblir fortfarande bäst som skådis när han var Daphne Moons ständigt packade brorsa i Frasier.

Synnerligen blek skapelse från King. Kanske ska han helt enkelt ge fan i att skriva manus på sina egna berättelser? Tv-spänning, och inte av den minnesvärda sorten.

Mer eller mindre underkänt här. Extra stjärnan på nåder för Allens stabila tolkning av frun i huset.

Apr 17 2015

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.

Apr 16 2015

Vice (2015)

vice_posterEn rulle som börjar få slagsida redan innan den hunnit börja ordentligt.
Sort of.

Här är det framtid igen, och en lirare (Bruce Willis) har skapat ett lyxigt spa där rikingar kan boka in sig och leva ut alla sina perversa lustar och kriminella önskningar på stackars androider i människoskepnad som varje kväll får minnet raderat. Därmed kommer de aldrig ihåg nåt av det de råkar ut för.

GIVETVIS blir det en glicth i systemet och en ung snygg (givetvis) tjej-robot börjar tänka utanför den box hon ska hålla sig i. Aj då. Oj då. Suck.

Som en lökig mischmasch av Westworld och Blade Runner. Hu! Ni hör ju själva.
Thomas Jane ser ut som en vild Christopher Lambert och jagar runt som motvallssnut, fast besluten om att fånga robobruden på rymmen och samtidigt avslöja cynikern Willis gubbe som mest sitter framför sina dataskärmar och väser plattityder. Robotbruttan själv, Kelly, spelas av nån okänd donna som antagligen är modell, för skådespela kan hon inte. Jag läser mig till att hon varit med i The Master (2012). Kan inte minnas henne, så hon var antagligen lika usel där.

vice_bild

meka lite med bruttans huvud så blir det nog bra. not.

Synd ibland att kanske-på-papperet-bra-idéer kastas bort i det stora B-träsket i Hollywood….kunde detta kanske blivit nåt i händerna på andra? Äsch, vem försöker jag skoja bort!?
Det här en ren pannkaka! Skit. Willis fortsätter att ta emot semesterpengar för att haspla ur sig lite jönsiga repliker.
Men vad fan, han kanske bor i ett dyrt hus i Tinseltown….?

Som ett för långt tv-avsnitt av valfri sämre deckare på kanal 6.

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Apr 14 2015

Flmr vs Filmåret 2004!

Jaha ja, vad kan man säga om detta år då? 2004

Tja, lite vad man vill antagligen. Ett år så bra som alla andra. Eller dåligt, om du vill se det så.

Själv fann jag nöje i ganska många rullar från detta år. När jag snabbt kastar en flukt på listan ser man att det finns gott om bistra, hårda män…alla inte godhjärtade…men också att de alla fick stryk av en tuff tjej!

Plus lite skratt också förstås.
Så kan det gå.

Nu kikar vi; rulla texten tack!

10. Sideways

sideways

Rejält med Kalifornien-mys när alltid, ALLTID, sevärde Paul Giamatti ger sig ut på vinprovning och livsresa i den här lågmälda dramakomedin av Alexander Payne.
En film jag uppskattat mer och mer under åren. Nu troligen värd en fyra i betyg.

9. The Aviator

the-aviator

Howard Hughes var en knepig gubbe. Men en underhållande sådan också. Scorseses MUSTIGA biopic om knasbollen är både medryckande, pompös och lite komisk. Dessutom med ett koppel bra skådisar. Plus Leo DiCaprio i frontlinjen!

8. Dodgeball

dodgeball

Skrattade så jag nästan grät första gången jag såg den. Ytterligare en rulle som nog är värd en stjärna mer än den fick. Fast man måste gilla Vince Vaughn. Vilket jag gör. Stenhårt.

7. Superhjältarna

Incredibles

Störtskön produkt från Pixar! En riktig fullträff! En färgglad lek med gamla Bond-filmer om man så vill. Känns oerhört vuxenflirtande för att vara familjeäventyr. På ett bra sätt. Regissören Brad Bird skulle ju senare komma att göra ”M:I 4”. Jag är inte förvånad.

6. The Life Aquatic with Steve Zissou

life aquatic

Ni vet ju att jag är en Wes Anderson-man. Den här håller jag som nummer 3 bakom Moonrise Kingdom och The Grand Budapest…. Bill Murray helt UNDERBAR. Plus alla andra skådisar förstås. Som vanligt; man måste gilla Andersons märkliga humor. Vilket jag gör stenhårt.

5. The Village

the village

Möjligen, troligen, är jag rätt ensam om att hiva upp en M. Night Shyamalan-rulle på en tio-i-topp-lista. Men här är den likt förbannat. Night lyckas (faktiskt) med konststycket att fånga miljön och stämningen perfekt. OCH dessutom väva in en listig twist i hela storyn. Ni som inte sett den ännu…ge den en chans! Lysande skådisar med Joaquin Phoenix och Bryce Dallas Howard som sticker ut lite extra.

4. Undergången

Undergången

Bruno Ganz gör troligen sitt livs roll som dåren Hitler i den här dystra storyn om de sista dagarna i Berlin, nere i bunkern. Fascinerande mörk berättelse som verkligen griper tag. Diktatorns ständiga pendlande i humör och vett är nästan trollbindande att titta på. En feg typs sista utväg. Fy fan vad spö han skulle ha fått om de tagit honom levande.

3. Collateral

collateral-2004

Michael Mann igen. Då vankas det förföriska bilder av ett nattligt Los Angeles. Stämningen sitter som gjuten igen. Dessutom bjuds vi på en kallhamrad och verbal mördar-Tom Cruise med gråsprängd frippa. Vilket passar sig alldeles utmärkt. Stilistisk assnygg rulle. Och bra som tusan!

2. Man on Fire

man-on-fire-pita-and-creasy

Livsdeppad men stenhård Denzel lägger inte fingrarna i kors när han ger sig ut på jakt efter scumbagsen som kidnappat den han skulle vakta med sitt liv. Många retar sig på Tony Scotts stirriga visuella stil här. Jag älskar den! Vilket flow rullen har! Tungt actiondrama av bästa mått! Ibland vässar Denzel till sig. Som här!

1. Million Dollar Baby

milliondollarbaby02

Gamle pantern Clint igen! Både som skådis och regissör! Plus tjejen som vill göra allt för att bli bli boxarbäst i världen. Sportdrama när det är som ALLRA bäst. Spänning, humor, vardag och tårar. Clintan vet precis vilka strängar han ska spela på. Och det funkar som bara fan! Hillary Swank gör kanske sin bästa insats någonsin! Guldgubbarna regnade förstås över filmen. Med rätta! Bäst 2004!

 

Bubblare: Eternal sunshine on a spotless mind, Shaun of the Dead, Anchorman, The Terminal, Och så kom Polly, I Robot

….och FÖRSTÅS missar du inte vad övriga Filmspaners tycker om det här filmåret! Får jag medhåll nånstans…?!?

Apr 13 2015

Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

Apr 10 2015

Into the Woods (2014)

001_ITW_posterOk, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.

Apr 9 2015

The One I Love (2014)

The_one_posterEthan och Sophie kämpar på med äktenskapet.
Men det är det klassiska; passionen är puts väck. Vardagen tycks inte lika festlig som den en gång var i förhållandet. Inte ens att återuppliva gamla tokiga påhitt hjälper.

Det blir en tur till terapeuten Ted Danson, varvid denne gråsprängde gamle räv ordinerar det prövade paret ett par dagars retreat på ett utvalt undanskymt ställe där de kommer att få gott om tid och möjligheter att hitta varandra igen.
Vad har de att förlora liksom? Klart de antar inbjudan.

Dagens indie-rulle klassas som någon sorts dramakomedi. Men med mycket udda inslag.
Att skriva något mer om handlingen är egentligen att förstöra hela upplevelsen som väntar Ethan och Sophie. Klart är dock att Mark Duplass och Elisabeth Moss som vårt strävsamma par gör sig mycket bra….och får gott om tillfällen att visa prov på fina skådiskvalitéer, inte minst vad gäller detaljerna i det som utspelas.

Det enda som står klart att det är just kärleken som står i fokus.
Och det var väl därför de kom, eller?

TheOneILove-720x340

”okeeeej…det där hade vi inte väntat oss….”

Debuterande regissören Charlie McDowell svänger minsann ihop en lustig liten historia som kryddas med både viss humor, eftertänksamhet och lite oro. Det brukar ju heta att det är i de små gesterna man hittar det lite större, och visst stämmer det här.

Märkligt underhållande liten rulle som verkligen fångar ditt intresse och fundersamhet…och dessutom låter den där lilla osäkerheten gnaga i dig ända in till slutet.
Om du är på det humöret!

Nördig bonusinfo: regissören är son till Mary Steenburgen och Malcolm McDowell, och således styvson till Ted Danson.
Hela filmen är dessutom inspelad i Dansons och Steenburgens hus! Tjipp!

Apr 8 2015

återtitten: Outland (1981)

OutlandPosterTitta på gamängen Sean Connery.
Här står han, 51 år gammal, nästan i givakt på filmpostern! Som att han sätter stor ära i att det är just han som har hjälterollen i denna ”rymdwestern”.

Storyn idag kommer från regissören och manusmannen Peter Hyams, i en tid då Hyams var en lirare att räkna med i Hollywood. En person man vände sig till när det skulle vara effektivt, underhållande och tillvaratagande av väl investerade miljoner. För er minnessvaga så kan vi tex sätta ”Capricorn One”, ”2010″, ”Presidio” och den tajta ”Farligt Möte”…på hans CV. Senare delen av 90-talet och framåt har dessvärre varit downhill mest hela tiden vad gäller kvallen på alstren från hans registol.

Här dock, i början på det kulörta 80-talet, gick han omkring och funderade på att göra en nyinspelning på självaste ”Sheriffen” från 1952. Denna fina klassiker. Har ni inte sett den så skäms på er! NÅVÄL, början på detta årtionde präglades hårt av att sci-fi-boomen hade fått ett svårt uppsving i och med alster som ”Star Wars” och ”Alien”. Publiken gillade helt enkelt att åka ut i rymden och tjusas av effekter och blippbloppande paneler och trånga korridorer. Driftige Hyams således inte sämre karl än att han kunde komba sin westernidé med rymdtänket…och resultatet blev dagens film!

Connery är polischefen/sheriffen O´Niel, lagens långa arm på Jupiters måne Io. Där finns nämligen en stor gruvbas och hundratals människor som slitarbetar med att utvinna Titanium. Klart detta samhälle behöver lite lag och ordning. Det Stora Bolaget tillhandahåller både sprit och prostituerade för att humöret ska stanna på topp hos de som sliter i gruvorna. På senare tid har dock oroväckande många av dem gått bananas bara sådär, och tagit livet av sig på mer eller mindre otrevliga sätt.
Vadan detta plötsliga tillstånd av sinnessjuka/rymdsjuka? Den rätt nytillträdde sheriffen O´Niel är luttrad och tror inte på att det bara är tillfälligheter att statistiken skvallrar om så många mystiska fall på ganska kort tid.

Som den polis han är, börjar en enmansutredning som ska visa sig bli allt annat än lätt. Kan det vara så att Bolaget tillhandahåller mer än bara sprit och sex för att få sina arbetare att slita hårdare? Bolagets Big Man på plats, Sheppard (Peter Boyle), lyckas vare sig snacka omkull eller muta sheriffen. Tufft läge, och snart får vår man på Io börja se sig om över axeln i varje korridor han beträder. Inte blir det bättre av frun och son lämnat honom för Jorden. Hans enda vän tycks nu vara gruvbasens lätt alkade läkare; doktor Lazarus (Francis Sternhagen).

imagesCAZP7Z5V

en rejäl sheriff har såklart en hagelpumpare!

Hyams måste få cred för sin smarta idé att överföra Sheriffen-temat till rymden. Det är tätt, trångt och lite klaustrofobiskt ensamt för vår hjälte. Regissören har snygg koll på detaljerna och det är ändå nåt visst med gamla datadisplayer som blippar sådär 80-talsaktigt. Här hade man naturligtvis inte hört talas om platta skärmar eller slimmade tangentbord! Tekniknostalgin firar triumfer i nästan varenda filmruta! Att börja syna hur världsrymden ser ut i tidig CGI-form är heller inget man behöver ägna sig åt sådär jättemycket kanske. Betänk att detta är i början på ett årtionde då tekniken ännu inte breakat på den punkten…

På det hela en finfin rymdthriller med en Connery i pigg form. Han har ett fyrkantigt manus att hålla sig till, men det funkar bra. Till och med så här många år efteråt! Det var rätt länge sedan jag såg filmen senast, men den känns ändå ganska fräsch i stilen och utförandet anno 2015.

En trevlig återtitt helt enkelt!