Etikettarkiv: Sommarklubben!

Jul 21 2014

Sommarklubben: Skjut för att döda (1988)

En av toppfilmerna på den här bloggens bästa-lista från 1988!
Och passar naturligtvis som handsken i en stekhet sommarklubbsnatt.

Vi får en lynnig Tom Berenger, smärt och slim och lagom godhjärtad vildmarksmacho.
Vi får en sharp och cool Sidney Poitier, storstadspolis på besök i samma vildmark och som behöver Berengers hjälp när jagandet på en synnerligen brutal och hänsynslös rånare/mördare tar lite ovanliga vägar. Och så mitt i allt den då snygg-snygga Kirstie Alley som kidnappad bergsguide, tillika flickvän till Berengers mulne hjälte.

Här bjuds på spänning, action a la 80-tal, och tidsenliga synthtrummor i soundtracket när spänningen stiger! Regissören Roger Spottiswoode hade full koll på sitt shit och levererade ett stycke mycket njutbart actionthriller-äventyr från USA nordvästra hörn, komplett med maffiga scenerier över vild natur, strömmande forsar och vilda snöstormar. Men vänta, ett besök i storstan hinns såklart också med…och då får vi lite ombytta roller. Härligt klyschigt!

Skjut för att döda kan också mycket väl vara en av de fånigaste titlar på en film som modern tid skådat, men vaddå, det är väl innehållet som räknas. Eller? Dessutom är känslan att det inte görs filmer som den här längre. Med samma stil och lättfångade enkelhet.
Förföljare i sommarnatten.

 

 

Jul 17 2014

Sommarklubben: Den galopperande detektiven (1994)

Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!”

Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.

Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.

 

Jul 15 2014

Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!

 

 

 

Jun 29 2014

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

Jun 24 2014

Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!

 

 

Jun 17 2014

Sommarklubben: Black Hawk Down (2001)

Mer Ridley Scott.
Kanske var han i ett flow här, i början av 2000-talet?
Här dramatisk verklig händelse som ligger till grund för 144 minuters tätt drama och spänning.
Faktiskt.

I oktober 1993 var den amerikanska närvaron i det kaotiska Somalia tung. Nu skulle ett par elitförband ”bara” plocka in ett eftersökta somaliska klanledare inne i Mogadishu.
Bad call då plötsligt jänkaroperationen, som dessutom inbegrep ett antal soldater nedsläppta inne i huvudstaden, urartar när två Black Hawk-helikoptrar skjuts ned över staden.

De strandsatta soldaterna inne i staden får nu kämpa sig fram genom kvarter och gator befolkade av hundratals stridslystna somaliska stridisar.

En film man naturligtvis kan ha många moraliska åsikter om, men Scott väljer inte direkt sida.
Officiellt i alla fall. Han satsar krutet (!) på snygga actionbilder, tät spänning och intensiva gatustrider. Otroligt välgjord rulle (ljuset och fotot!) som trots sin eventuellt diskutabla sensmoral ändå skapar ett sorts svettigt häng med de utsatta soldaterna.
Bra skådisinsatser av bla Eric Bana, Josh Hartnett, William Fichtner, Ewan McGregor och underbare Tom Sizemore!

Black Hawk Down är välgjord och frossar (i mina ögon) inte i våldsamheter, även om sådana förekommer. Mer dramatiskt om ett dygn som satte militärbossarnas nerver i dallring. Vissa synpunkter på filmens realistiska återgivning drällde såklart in, men man får ta det för vad det är. I grunden en Hollywood-produkt. En mycket bra sådan!
Felbeslut i sommarnatten!

 

 

 

 

Jun 11 2014

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.

 

Jun 7 2014

Sommarklubben: Robocop (1987)

Årets sommarklubb rivstartar med en pangig plåtsmäll!
Nästan back-to-back med remaken, som du kan läsa om här.

Här är det dock originalets oförställda charm som gäller.
Paul Verhoevens oborstade, råa, svarta humor…kryddad med 80-talslökig action och nästan farsartat överspel på många av de inblandade.
TROTS detta, en vräkig och skön orgie i samhällskritik mot ett övervakande och totalitärt styrande bolagsklimat där vinster och kapitalism är det enda som räknas.
De luriga bolagsskurkarna drar sig inte ens för att samarbeta med stadens värsta förbrytare när det gäller att nå sina mål.

För det är ju så, i det framtida Detroit håller brottsligheten på att ta över och polisen gå ut i strejk. In på banan med Robo himself, en skadeskjuten Peter Weller som får chansen att rensa upp bland buset när dyngsmarta entreprenörer får idén att ersätta verkliga poliser med konstgjorda…typ.
Och få jobbet gjort the hard way.
Här ska inte snackas med brottslingarna. Mer skjuta dom i småbitar.

Asch, ni vet ju allt om 80-tals-Robo redan!
Låt oss bara konstatera att plåtnicklas håller flaggan uppe vad gäller underhållningsvärde och nostalgi från Verhoevens glada dagar som spänstig regissör.
I kombo med den svulstiga musiken, den rappa dialogen och de lite halvråa och hysteriska actionsekvenserna…blir det finfin liten utflykt i återtittsnatten.

Robocop har sin högst förtjänade plats i filmhistorien. Både som tidsdokument över hur stissig action från 80-talet såg ut…och som slipprig samhällskritik mot ett framtida kapitalistiskt USA.
En fräck stund med en film som bryter lite mot dåtidens lagar i Hollywood. Och hur kul är inte det!!
Plåtskrammel i sommarnatten.

 

 

 

 

Jun 7 2014

Välkommen till Sommarklubben 2014!

Tjo!
Nu är den här igen! Awseome!
Öppet för säsongen!
Vilket betyder att det är dags för sommartider igen gott folk. Semestertider och lata dagar (förhoppningsvis).
Kanske lite sol om vädergudarna vill vara med.
Och sen….som gjort för lite filmmagi mot sommarnatten!

Vilka rullar ska söka medlemskap i Sommarklubben i år?
Vilka fina alster kommer att återses och njutas av när sommarmörkret faller?
Vilka godingar kommer att återupplevas?
Stay tuned genom hela sommaren här hos Flmr så kommer svaren!
Du som inte riktigt har koll på konceptet med Sommarklubben kollar in vad som gäller här. Läs också om hur tidigare Sommarklubbar sett ut här och här!

Som vanligt samsas klubbfilmerna med de vanliga recensionerna på bloggen, och naturligtvis känner du igen en äkta Sommarklubbsfilm på den nu  gamla bekanta (?) loggan nedan som GIVETVIS hänger med i år också!

Häng gärna med på resan och bidra med kommentarer och tankar runt årets titlar som dyker upp vartefter.

Välkommen till Sommarklubben 2014!
Snart checkar första filmen in!

 

 

 

 

Aug 31 2013

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!

Aug 29 2013

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Aug 27 2013

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 23 2013

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Aug 22 2013

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Aug 20 2013

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star