Etikettarkiv: 2018

Okt 31 2018

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

Okt 30 2018

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

Okt 26 2018

Halloween (2018)

Det finns underbara ögonblick i 40-årsjubilaren när jag i tanken kastas tillbaka till den där sena sommarkvällen i Västerås, när originalfilmen rullade över bioduken och ett gäng vettskrämda 13-åringar med stora ögon glodde på dåren Michael Meyers i sin mask. Vem trodde att man skulle få liknande vibbar 40 år senare på bio?!? Men här är den, regissören David Gordon Greens (Pineapple Express!) alldeles egna version av mayhemet i Haddonfield, Illinois. 40 år senare dårå. Regimannen och hans manuskollega Danny McBride (ja, han!) rör om i slashervärlden, väljer att göra den här rullen till en direkt uppföljare till Carpenters original. Man bortser från varenda uppföljare som gjorts…de har aldrig existerat. Underbart. Så usla som de var ändå. Okej, del 2 och del 3 hade jag visst nöje av….kanske.

Anyhow. Livet är hårt för Laurie Strode (givetvis är Jamie Lee Curtis tillbaka!), hon har gjort en Sarah Connor…hamstrat vapen och bosatt sig i hus med allehanda försvarsmekanismer. Hon är övertygad om att Michael M en vacker dag kommer att rymma från det mentalsjukhus han suttit på sedan händelserna i första filmen…och återigen leta upp henne för en final confrontation. Och se! Vad som händer på just Halloweenkvällen exakt 40 höstar senare! Smutt! Strax är väl galningen på driven igen, rör sig smidigt genom villaförortens gator, glor på kids i kostymer, tar sig lite händigt in i olika hus där han av bara farten passar på att avpollettera diverse stackars satar. Men målet är förstås Laurie. Hur ska det gå?!

Nya rullen är som ett kärleksbrev till oss som kanske såg originalrullen när den var ny. Eller alla andra som under årens lopp upplevt stämningen i det klassiska mästerverket från -78. Filmen sätter snabbt samma feeling, samma magkänsla. Den uppför sig precis som en gammal slasher från slutet 70-talet/början 80-talet ska göra. År 2018! Härligt! Miljöerna, murrigheten. Musiken! Personerna som rör sig runt denna olycksaliga spelplats. För Laurie Strode innebär alla år av fruktan och den bävande framtiden att hon har ett risigt förhållande till sin dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak). Men! Hahhaha..gissa om de alla behöver Lauries hjälp när det skiter sig i det blå skåpet! Vilket det såklart gör! Bland det bästa med rullen; den tar klassiska och ikoniska scener från originalet och reverserar dem! Snyggt och nostalgiskt härligt! Överlag körs det med lite fin copy/paste på vissa grejer från Carpenters rulle, men när det görs med kärlek och finess går det inte börja gnälla på det.
Kanske är det istället när rullen lämnar kärleksbrevet och ska försöka sig på att stå på egna ben i sista tredjedelen det vinglar till lite. Finalen känns…stressad. Kanske hade jag önskat mig ett annat slut? Kanske är jag löjligt naiv som trodde det? Dock, ska förtydligas, ibland lämnar den här rullen den gamla bakom sig i utförandet och övergår till en mörkare variant. Goret här är både grymmare och blodigare. Bodycountsen betydligt fler. Meyers 2.0 år 2018 är ingen tjomme du skojar bort. Kanske är det också den insikten som ändå gör att rullen fungerar som sin egen.

Värt att också nämna; ”original”-Michael Meyers, Nick Castle, får komma tillbaka och ta på sig masken i en del scener, pålitlige Will Patton dyker upp som klassiskt småstadspolis, John Carpenter har varit med och producerat rullen OCH (härligt nog!) skrivit nygammal musik tillsammans med sin son Cody. Mumma.
Fylld av nostalgisk kärlek när jag lämnade biografen. Men också med en liiiten irrititation att man inte vågade gå en annan väg i finalen. Trots detta måste ju det ju såklart bli kärleksbetyg. En oerhört blytung och stabil trea…på gränsen till att jackas upp ett snäpp! Kanske vid en omtitt?

[EDIT November 2018: jamen, efter att i flera dar ändå knallat runt och tänkt på rullen…inser jag att den nog måste jackas upp i höstmörkret…innan omtitt! En ganska perfekt rulle fram till finalen..då sjunker det lite…men helheten måste nog ändå bli ”mycket bra”. Så får det bli.]

 

GIVETVIS dryftar vi dagens rulle i #162 av SoF-podden!
Går att lyssna här!

Okt 19 2018

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

Okt 15 2018

Venom (2018)

Kunde lika gärna ha hetat ”Roliga timmen med Tom Hardy”!
Snubben imponerar ju med sina komiska talanger! Också! Är Hardy egentligen ganska underskattad skådis? Kanske. Klart är iaf att han behärskar att spela det mesta. Och komma undan med det.
Idag är han Eddie Brock, grävande journalist i San Francisco. Och är inte stenrike Drake (Riz Ahmed) en lagom diffus person att sätta tänderna i? En lirare som dessutom pysslar med att frakta hem konstiga prover från rymden. Levande prover. Illa dock att flickvännen Anne (en underutnyttjad Michelle Williams) jobbar åt Drake, och att hon har info i sin dator som Eddie inte kan låta bli att tjuvläsa. Vips har Eddie gått över gränsen, får sparken. Liksom Anne får från sitt jobb när Drake upptäcker omständigheterna. Anne kastar ut Eddie, och så var det med det. Kanske inte ändå. Eddie kan inte låta bli att smyga på skumme Drake, och ett inbrott senare har han fått en mystisk livsform i sig. Enter symbioten Venom!

Hahaha, detta var ju kul! Gnällisar ute på iternetzet grymtar om att det minsann inte finns någon Spidey här som kan styra upp. Äh! Vem tusan behöver Spindelmannen när Venom är så pass bra på att stjäla showen själv!? Oerhört snyggt manipulerat av regimannen Ruben Fleischer (Zombieland) i samspelet mellan Hardy och den cgi:ade Venom. Bäst är scenerna när Hardy pratar med sig själv, eller alltså när Eddie för konversation med sin nya inneboende. Han ser ut som han är ständigt full! Som en rackig uteliggare. Great! Venom är en skönt punkig antihjälte! Vill mest bråka och ställa till besvär. Eddie får tygla honom…och ”tillsammans” blir de den mest udda ”hjälteduon” en popcornsrulle skådat på länge.
Detta är såklart ytligt trams, men när det görs med friska viljor och en glimt i ögat har jag sannerligen inga problem med underhållningsvärdet! Riz Ahmed är lagom tröttsam schablonskurk, Williams borde såklart har fått lite mer att bita i. Finalen är på tok för över-cgi:ad..men så är det ju alltid. På det hela taget dock en pigg rulle som inte gör så stor fuzz. Bara kör på liksom.

Kul som tusan detta! Mer Venom i den lite moralstiffa superhjältevärlden!

Sep 26 2018

Death Wish (2018)

Tillhör dom som aldrig riktigt gått på hajpen med originalets storhet. Japp. Jepp. Jupp. Gamle Bronson lullade väl mest runt och knäppte en bad guy då och då? Och inte på de mest uppseendeväckande sätten direkt. Eller, kanske var det så då…i 70-talets bistra filmtillvaro. Anyhow, eftersom allt går i cykler i Hollywood var det väl bara en tidsfråga innan den här storyn hamnade i återvinningskastrullen. Lite justerad också. Brucan Willis är Paul Kersey, här kirurg i Chicago. Med flott hem, älskad fru (Elisabeth Shue tillbaka i pytteroll!) och pigg dotter. Rädda liv är Pauls ledstjärna i tillvaron..och kanske har han också blivit lite soft på äldre dar. Drar sig för konflikter.
Annat att vänta när hemskheter slår till. Homeinvasion av räliga inbrottsskurks som tar livet att fru Kersey och skadar dotter till komatillvaro. Pauls liv störtar samman och snart vaknar en hämnare i honom. Som inte bara tänker hitta gärningsmännen…utan också passar på att börja rensa Chicago från kriminellt patrask. En äkta viligante! Medial uppmärksamhet såklart och snart börjar polisen förstås intressera sig för den gode Paul som är ute och smyger om nätterna.

Eli Roth står för regin, kanske en nedtonad Roth mot vad vi är vana vid. Willis kunde förstås lika gärna heta John McClane här. Han är hårdingen, The Man. Gubben som ingen jävel sätter sig på. Dubbellivet kostar dock på och snart börjar hans bror (Vincent D´Onofrio) ana ugglor i mossen. Ska Paul hinna hitta frugans mördare innan allt avslöjas…?
Rakt, enkelt och grovt ytligt detta. Inga konstigheter. Willis spelar sina hårdingar på ren rutin numera, men så länge han gör det så pass stabilt som här..har jag inga problem med det. Jag får vad jag vill ha av gamle Willis. Nånstans har Roth och manuset också vävt in en liten tråd i manuset om det här med tillgång till vapen och vapenlagarna i dagens USA, men det landar ganska blekt. Fokuset ligger ju på det alla vi se; Brucan spöa upp buset!

Inget att arkivera för framtiden, men nog funkar det för stunden. Godkänt.

Sep 25 2018

Blockers (2018)

Ännu en flåshurtig amerikansk komedi som skjuter från höften och satsar på under-bältet-humor!?
Ja, kanske lite. Men vänta, döm inte ut den helt. Märkligt nog finns det också något som tilltalar med den här rullen. Kan det kanske bero på att regissören är en kvinna, Kay Cannon, mest känd som producent till Pitch Perfect-rullarna? Kan det rentav vara så att hon hittat en bra nivå på underlivshumorn? Som gör att den inte framstår som superduperklumpig och brutal? Jag är böjd att lansera den teorin. Ramhandlingen är annars att tre tjejbästisar planerar att förlora oskulden på självaste prom night! Oj!

När de minst sagt spattiga och rätt ocoola föräldrarna får reda på detta, tar det hus i h-e, paniken slår till och de bildar en märklig allians som bestämmer sig för att stoppa tilltaget. Främst genom att stalka döttrarna genom festnatten. Det hela är såklart dömt att misslyckas. Fast det går ju åt helvete med ganska underhållande scener givetvis. Leslie Mann som trions mamma-förälder är förstås lysande i komedier. Men det visste vi ju redan. Rullens överraskningar står istället John Cena och Ike Barinholtz för! Som två röjiga och stissiga farsor utan koll på läget. Men med goda hjärtan! Cena håller sakta men säkert på att blir en stabil skådis med lagom portion självironi. Kommer han någon gång upp i Dwayne Johnson-klass? Oklart. Men bra jobb här. Barinholtz har mest synts i biroller, ofta inte av den goda och smarta typen. Här får han glänsa lite med akward humor. Sådan som jag gillar.

Föräldrar i fokus, men också tonvikt på döttrarna. Som kanske ändå inte passar in i den där mallade ramen om hormonstinna tonåringar som bara tänker på sex när det ska partajas. Även om det ju är lite av rullens förutsättningar när filmen börjar. Motsägelsefullt? Ja kanske. Men bland alla flåshurtiga, och ibland väldigt roliga, scener…finns också lite allvar insmuget. Och inte av sådan art att man behöver spyhink i parti och minut för den påklistrade moralen.
Förvånansvärt underhållande.

 

Sep 21 2018

Peter Rabbit (2018)

Hahaha, jäklars vad jag gillar den här typen av film. Men vänta nu. Är inte moi för gammal för den här sortens rullar?? Äh, släng alla ålderssynpunkter åt helskotta och kasta dig in i en stunds fräsande mysig underhållning! En blandning av cgi:ade kaniner och ”vanliga” skådisar. På engelska landsbygden. Bland böljande gröna kullar och genomtrevliga små hus. Med utsökt brittisk bitsk (och jäkligt ofta vuxen!) humor. Det är ju uppdukat till ett visuellt smörgåsbord banne mig!
Spjuverkaninen Peter lever götta livet på landet med sina systrar och sin kusin. Gänget bor under ett stort träd, och allt är sådär tipptopp. Bästaste stunderna är förstås när de smyger in i gamle vresige bonden McGregors (Sam Neill i pytteroll) trädgårdsland och pallar morötter. Det har blivit till en sport för vår driftige hjältekanin. Plötsligt avlider gammelgubben och huset går i arv till stroppige brorsonen (Domhnall Gleeson) från London. Som dyker upp och genast hamnar i handgemäng med kaningänget! Full fart! Dessutom finns ju såklart en genomgullig granne i söta Bea (Rose Byrne) som stiffe brorsonen genast blir betuttad i. Och hon är dessutom kaninernas skyddsling! Hoppsan, hur ska det här gå?!

Samma sköna myspys som i Paddington-rullarna. Kul slapstick för de yngre och smutt humor för oss äldre. Bland kaninrösterna hittas James Corden, Margot Robbie och Daisy Ridley. Tunga namn! Alla har roliga timmen mest hela tiden. Uppenbarligen också regissören Will Gluck, som blandar cgi och levande bilder på ett sjukt snyggt sätt.
Topptrevligt detta! En rulle som alla åldrar kan ta till sig!
Humörhöjare!

Sep 14 2018

Escape Plan 2: Hades (2018)

Satan i gatan vilken katastrof!!!
Men HERREGUD alltså! Vilken jubelåsna läste det sk manuset och greenlightade detta skit!??!

Originalrullen var kanske inte asbra, men ändock ganska underhållande. Stallone och gamle Arnie. Då. Nu är det återigen Stallones namn som det skyltas med. Liksom Dave Bautistas. Här gäller det dock att se upp för fällan. Sly har en speltid på knappt 15 minuter i den här”filmen”. Bautista något liknande. Liksom Titus Welliver! Vad fasen gör HAN här?? Istället fokas allt på kinesen Xiaoming Huang, kanske en känd lirare i Asien. Vem vet? Återigen handlar det om ett mystiskt fängelse som….äh..orkar inte!
Detta är så förbålt uselt att man blir både ledsen och förbannad på samma gång! Allt känns som ett fattigmansprojekt utan stålars. Effekterna är sämre än sämst, jag lovar. Amatörmässigt ditpetade i efterhand. Storyn är osammanhängande och heeelt i diket. Vad fan tänkte Stallone, Bautista och Welliver på!??! Detta kommer att fläcka deras rykte bra lång tid framöver. Kan inte sluta mig till annat än att de lurats in i denna mögiga anrättning. Men Stallone borde banne mig veta bättre! Han får skämmas lite extra såhär på ålderns höst!

Sky detta som pesten!!
Herrejävlars alltså.

(det blir inte ens EN stjärna i betyg. Istället en asförbannad kanin med puffra i tassen!)

Aug 31 2018

Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

Aug 29 2018

Like Father (2018)

Såhär. Tussar du ihop favvo-Kristen Bell och gamle favvo Kelsey Grammer (Frasier kom tillbaka!!) i en lagom lökig Netflix-rulle om relationer och förlorad kontrakt som ska hittas igen….OCH du dessutom placerar duon på ett soligt kryssningsfartyg New York-Jamaica t/r…OCH slänger in lite lättsamt försök till komedi…..jo men då får du iaf mig till att titta. Är detta en bra film? Nja, snarare lättillgänglig, småputtrig och superklyschig. Fast på ett trivsamt sätt. Jag säger för typ en fredagskväll i tv-soffan när helgen känns sådär smarrigt i antågande. Bell är (som vanligt) solid i vad hon än tar sig för. Från bitchig till gullig på tre sekunder. Gamle Frasier-Kelsey håller fortfarande stilen! Jäklar vad han ser bra ut i skägg förresten! Fast han går och springer med fötterna utåt som värsta Chaplin-wannaben! (en gammal spaning som fanns med redan på Frasier-tiden).

Vid altaret övergivna bruden Rachel (Bell) får alltså med sig pappa Harry (Grammer) på bröllopsresan (resan är ju iaf betald)!! Knasig situation såklart, speciellt eftersom Harry övergav Rachel och familjen för lääänge sen. Varför dyker Harry upp nu? Vad har han för bagage som behöver vädras ut? Kan Harry påverka sin dotter att tagga ned och njuta av resan? Kan Rachel stå ut med Harry efter alla dessa år? Kommer filmen att sluta i dur och gullegull?
Lättsamt regisserat av Lauren Miller Rogen, jepp hon är gift med Seth Rogen…vilken såklart dyker upp i miniroll som påfrestande kanadensare på vift. Det här är såklart inget för den som kräver något matnyttigt att tugga på. Men det var kanske inte heller att vänta?

Tarvligt trivsamt. Vilket beror uteslutande på skådisarna.

 

Aug 27 2018

Calibre (2018)

Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.

 

Aug 24 2018

The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Aug 17 2018

Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Aug 15 2018

How It Ends (2018)

Kallas lite överallt på the internetz för Netflix´ just nu (augusti -18) mest hatade film.
Oj, tungt ok att bära. Framför allt är det finalen som retar gallfeber på folk och fä. Själv var jag kanske inte beredd att gå man ur huse med grepen i högsta hugg…satt mest och blinkade med truten som en fågelholk. Minst sagt konstigt är det. Vissa kan möjligen kalla det typ….konstnärligt filosofiskt..eller nåt.

Kokas det kanske soppa på en spik här? Ibland känns det så. Och ibland känns det som en story som ändå har ett sorts intresse. Will (Theo james) från Seattle är på affärsresa till Chicago. När han ändå är där passas det på att göras ett besök hos svärföräldrarna i staden. Minst sagt ansträngt mellan Will och pappa Tom (Forest Whitaker). Inte heller läge då att berätta att flickvännen Samantha är gravid hemma i Seattle. När Will nästa morgon försöker flyga tillbaka västerut tar det stopp. Alla flyg inställda och när han pratar med Samantha i Seattle hörs plötsligt en explosion nära henne innan samtalet bryts. I samma ögonblick brakar hela kaoset loss. Vad händer? Kärnvapen? Jordbävning? Krig? Alien invasion? Frågorna hopar sig och Will har gett sig fan på att ta sig till västkusten till varje pris. Vilket får bli landvägen i bil. Lite otippat också i pappa Toms bil, vilken propsar på att följa med på roadtrippen.

Jahopp, vi får en sorts överlevnadsresa västerut genom landskapet. Ingen litar på någon, alla är misstänkta typer och ingen vet riktigt vad som hänt. Bara att samhället tycks ha kollapsat. Jag gillar förutsättningarna ändå. Gåtfullt och oklart. Sen öser filmens regiman David M. Rosenthal såklart på med allehanda klyschor i parti och minut. Allt har setts förut. Ibland drama och ibland renodlad B-action. Tittarvänligt ändå just där och då, om man inte har några superförväntningar på filmen förstås. Forest är alltid pålitlig, även om han får löjligt lite att jobba med här. James är sådär lagom träaktig, som en hjälte i B-rullar SKA vara. Fram till filmens sista kvart är det standardutförande. Men sen, när hela grejen med allt ska ut i ljuset…DÅ händer det ofattbara! Det som nu får alla att gå bananas.
Besvikelsen blir total i skallen. ”Konstnärligt” eller bara löjligt? Eller en manusman som tappade intresset? Fan vet. Plus ska dock utgå till effekterna som bitvis är snygga och gör jobbet.
I övrigt dras betyget ned av finalen. Dock inte helt usel som upplevelse.

 

Rullen finns på Netflix dårå, men det har du säkert redan koll på.