Etikettarkiv: …ok för stunden

Nov 4 2014

Odd Thomas (2013)

odd thomas_posterMycket märklig film detta.
Börjar som en sunkig tv-rulle, sjunker ännu längre ned i träsket med ologiska klipp och hopp i handlingen…för att plötsligt ta sig i kragen och bli lite småspännande!
Som sagt, konstig tittarkänsla som pendlar hysteriskt mellan skit och försiktigt underhållande i vissa lägen.

Jag var aldrig nån Dean R. Koontz-kille. Visst, jag läste några böcker när det begav sig…men annars höll jag mig till Stephen King. Överlag är det ju lite samma träsk om tittar på gubbarnas genre.
Här är det film på en av Koontz romaner, handlar om just Odd Thomas (han heter så!) som kan ”se döda”! Jepp. Döda som inte riktigt vill kila vidare av någon anledning, men till skillnad mot ungjäkeln i Sjätte Sinnet som mest bara mumlade om han ”kunde se” döingar..gör faktiskt Odd (Anton Yelchin) något åt saken. En sorts hjälpreda för att lösa problemen. Och detta med den lilla ökenstadens polischefs (Willem Dafoe) goda minne! Han liksom bara köper att Odd har lite speciella trix för sig! Visst serru. Liksom Odd´s söta flickvän på glassbaren (!), Stormy (Addison Timlin). Nu är det inte bara de döda Odd ser, dessvärre får han också ibland syn på några demonliknande varelser…som alltid tycks dra sig mot människor och platser där något alldeles speciellt otäckt kommer att hända. Precis som nu. Plötsligt är de överallt i staden. Odd känner sig tvingad att luska vidare i varför de räliga demonerna är så aktiva just nu. För givetvis är nåt i görningen.

odd_pic

otrevlig filur till höger..dock endast för Odd´s ögon

Jahapp, ansvarig idag är Stephen Sommers, Mumien-mannen, som inte tycks ha rosat marknaden så jättemycket sedan dess. Och det börjar rätt illa här. Ett galet snabbt tempo, kanske FÖR snabbt, märkliga klippningar och hopp. Visst flow i storyn som inte stämmer så jättebra. Övertydlig humor, lite för många oneliners för att det ska kännas naturligt. Rykten säger att man fick lägga ned produktionen en tid då det fattades finansiering. Kanske lider rullen av det? På Sommers lilla pluskonto ska dock föras på att han varvar konstigheterna med rätt snygga effekter och bildövergångar. Alltid nåt ju.
Så, precis när man gör sig beredd att slipa saxen, händer nåt. Historien går in i ett annat läge, antar en annan form…och plötsligt blir det mer thriller/deckare! Och det är till det bättre gott folk.
Trodde man ju aldrig. På slutet till och med lite småspännande. Hoppsan.

Svag och rörigt snurrig början som tar sig vad det lider, och speciellt slutklämmen är nästan lite snyggt finurlig (!) men ytligheten och det ansträngda manuset kan ändå inte ge mer än ett godkänt för stunden i betyg.

 

Nov 2 2014

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…

 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.

Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Jul 18 2014

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

Jul 1 2014

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Jun 3 2014

I, Frankenstein (2014)

Naturligtvis finns det detaljer att klaga på här.
Om man vill.

Som att varför man inte satsade på storyn om monstret som överlevare genom århundradena med en lite mer ”seriös” och dramaaktig approach. Erkänn att det lockar lite?
Eller varför man så skitnödigt alltid MÅSTE ha en story om rivaliserande och krigande odödliga släkten…!
Eller varför man ringer in Bill Nighy till en kafferast-roll, där gubben knappt orkar hålla sig vaken.
Eller varför man inte låter den osannolike huvudrollsinnehavaren här, Aaron Eckhart (!), behålla frippan från filmens första minuter. Han ser bra mycket coolare ut i den än som kortsnaggad hårding med ögonskugga i plytet.

Filmen är ett praktexempel på en produkt som bara i bästa fall ska underhålla för stunden.
Inte skrivas in i några historieböcker av värde. Baserat på en tecknad serie var det visst också (vägrar använda det fiiina ordet ”grafisk roman”), och med den bakgrunden får man kanske ändå anse att rullen gör sitt jobb. När filmpostern lockar med orden ”from the producers of Underwold” kan man dock bli lite muttrig. I alla fall jag. Underworld-tjafset gick aldrig hem hos mig. Hade räckt med en film där. Med avslutande story. Är det lika illa här?

Nej, faktiskt inte.
Okej, ett tag ligger rullen därnere och skvalpar runt i det grunda träskvattnet som givet alltid renderar usel-betyg…men till slut får regissören Stuart Beattie ordning på både actionsekvenser, CGI-tekniken, Eckhart´s galna överspel, Nighy´s ointresse och lyckas dessutom slipa bort det mest uppenbara att scenerna egentligen bara är staplade på varandra, där det viktiga är hur det ser ut…inte vad det handlar om.

Vad handlar det om då?
Tja, vår vän monstret, eller Adam som han så smutt döps till i början, hamnar plötsligt mitt i kriget mellan demoner från helvetet (suck) och de goda, rättrådiga, livs levande stenfigurerna Gargoylerna (du vet…de som sitter på kyrkor…tex Notre Dame). Jaharåsåatt! De goda leds av en något vilsen Miranda Otto (kanske inte ens hon fattade riktigt vilken roll hon hade här), och the badasses kommenderas lite lojt av herr Nighy.
NATURLIGTVIS har allt en koppling till filmens hoplappade huvudfigur, och snart får även han lära sig att känna och välja sida.
Trots att han enligt egen utsago inte har någon själ. Hrm…

vad f-n…Matrix-gubbar! här!?

Vi pratar naturligtvis inga stora episka upplevelser här. Mer serietidningsaction och logik enligt dessa märkliga universum som tycks skölja över oss i parti och minut.
Här kan jag möjligen känna att det som sagt är lite synd att man inte tar bättre vara på legenden om Frankensteins Monster ur filosofins alla synsätt om liv och död…utan i stället kör på med devisen ”Bigger explosions is better. No matter what.”
Märk väl dock, filmen tar sig emellanåt och blir lite (liite) småunderhållande i vissa scener. Kanske avsaknaden av viss glimt i ögat och istället närvaron av den supertunga allvarsamheten…vilket då ofrivilligt (?) gör det till lite komedi…hjälper till?

I, Frankenstein gör precis vad den ska. Vänner av liknande serietidningsaction kan säkert hitta ett antal minuters god underhållning här. Frankie-boy själv blir kanske mest en sorts bifigur i slutänden, fångad i manuset som fokar mer på det ganska räliga kriget som pågår. Inte lika usel som Underworld, men inte lika underhållande (!) som Van Helsing! (Och det står jag för!!!)
Snabbt sett, snabbt glömt. Utan att behöva lida alltför mycket.

 

Maj 28 2014

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Apr 25 2014

2x Out-of-Towners (1970/1991)

I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

 

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.

Enhanced by Zemanta
Apr 16 2014

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Enhanced by Zemanta
Apr 7 2014

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta
Mar 28 2014

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta
Mar 14 2014

Frances Ha (2012)

Hyllad rulle om märkliga Frances´ (Greta Gerwig) liv i ett svartvitt New York.
Eller rättare sagt i ett hippt nymodigt Brooklyn. Hon glider genom vardagen lite på en höft och tar det mesta med en klackspark och en sorts hurtig playfulness. Spröten ut mot early-days-Woody känns skamlöst närvarande i vissa lägen och möjligen blir det en sorts Manhattan på speed. Lite.

Frances har underfundiga dialoger och relationer med människor som dyker in och ut ur hennes liv, bara lite sådär, i jakten på den perfekta tillvaron. Jobb, förhållanden, meningen med livet. Snygga och stilenligt storstadsromantiska bilder med röriga lägenheter, rökande och filosoferande i fönster ut mot gator, häng på mysiga barer och sådana där hemma-hos-fester man bara ser på just film. Storyn känns dock lite för spretig och hackad för att jag ska falla helt för den. Greta Gerwig, som varit med och skrivit manus ihop med regissören Noah Baumbauch (The Squid and the Whale), förtjänar däremot all cred som yrvädret Frances. Henne kommer vi garanterat att se mer av. Och gärna för mig! Håll också utkik efter självaste Sting´s dotter, Mickey Sumner, som Frances bästa kompis.

Känslan är ändå ibland att det blir liiite för nischat in i en sorts trendighet om ”livsfunderingar i storstaden”. Är det rentav Lena Dunhams Girls-vibbar från tv som svävar in i berättelsen till och från..? Och då menar jag inte bara det faktumet att Adam Driver dyker upp även här som märklig filur med udda stil. Givet dock att man håller på Frances hela vägen fram till eftertexterna. Ett litet lyft på hatten för bra soundtrack kostar jag på mig också.
Småunderhållande för stunden med viss feelgood. Inget jag lägger på minnet dock.

Mar 10 2014

återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta
Mar 5 2014

Thor: The Dark World (2013)

Hammertime igen!
Fräsigare filmposter den här gången, men samma stuk på ytligheterna. Nu är det Svartalver (hallå LOTR!) på rymmen. Mystisk energikälla jagas av badassen för ändamålet att knäcka hela universum as we know it (som vanligt alltså), och bara Thor är den som kan save the day.  Loki (Tom Hiddleston) är med igen med sina dräpande repliker (tack för det!), liksom Natalie Portman med tjejkompis. Och Stellan Skarsgård! Anthony Hopkins styr och ställer i ett Asgård som hotas i parti och minut.

Marvel Studios smider vidare på sitt recept och fortsätter att låta sina hjältar rädda världen i standalone-äventyr. Thor (Chris Hemsworth) tar sig an alv-problemet i ett London som CGI-demoleras lite lagom snyggt i finalen.

Första rullen hade sin charm och fräsiga effekter. Här är det samma drag på effekterna, men det känns som att nye regissören Alan Taylor (Game of Thrones) inte har samma tramssköna schwung i berättarstilen som Kenneth Branagh hade, och det nya äventyret tycks ta sig lite för mycket på allvar. Godkänt som popcorn för stunden, men inget som mättar direkt. Dock passar Hemsworth OERHÖRT bra som blond skämtare med superkrafter.
Vad säger Iron Man?