Kategori Andra trevligheter

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

 

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Maj 1 2014

Flmr vs ALIM – del 1

Troligen, möjligen, den absolut sista i filmbloggosfären på den HÄR bollen.

Men vadå, nån ska väl vara det också eller hur?
Här således denna lista som ska representera mitt liv i filmtitlar. En lista full av små favoritfilmer som på ett eller annat sätt betytt något i livet. Eller bara varit jävligt bra helt enkelt. Man slås direkt av att det finns ganska många filmer att välja när man börjar grotta ned sig i ämnet.

Nåväl, kanske kan det finnas någon smula av nöje i att studera denna lista på vad eders trogne filmknarkare har för gamla pärlor att höja till skyarna. Jag hoppas ju det iaf.
Eller också har ni bättre saker för er och skiter fullständigt i det.

Hur som haver, vi börjar på ett fint år i mitten av ett ganska oroligt årtionde och jobbar oss i fyra delar framåt genom filmåren.
Häng med en stund vetja!

1965 – Åskbollen

Först på listan en rejäl Bondrulle! Kanske en av mina personliga favoriter! Connery snitsig, miljöerna skönt 60-talsflashiga! Underhållning hela tiden!
Bubblare: Repulsion, Sound of Music

 

 

1966 – Den gode, den onde, den fule

Den bästa i trilogin om mannen utan namn. Och den längsta. Murrigt hämnar/skattletaräventyr med en fåordig Clint i huvudrollen. Tidstypisk europeisk western med överspel och dramatik. Kanoners.
Bubblare: Den fantastiska resan, Django

 

 

1967 – Mandomsprovet

Den snygg-unge Dustin Hoffman är det bästa med den här rullen. Den inåtvända humorn och det märkliga, för att inte säga för sin tid lite provocerande ämnet. Finalen med en korsviftande Hoffman i kyrkan håller än.
Bubblare: Rebell i bojor, 12 fördömda män

 

 

1968 – 2001 – Ett rymdäventyr

Magnifik filmversion av Kubrick på en lika magnifik bok. Den tunga filosofin samsas med obehaglig stämning, inte minst på grund av datorn HAL. Trots att jag sett den ett flertal gånger har jag nog inte fattat den ännu. En viss storhet i det.
Bubblare: Romeo & Julia, Apornas planet

 

1969 – I hennes majestäts hemliga tjänst

Ännu en Bond. Hos många en svår Bond. Hos mig (och vissa andra kamrater) en av de bästa rullarna i serien. Mörkare och mer in på livet på agenten än vad man dittills hade varit van vid. Många skyller på Lazenby´s taskiga Bond, men det är orättvist.
Bubblare: Butch Cassidy & Sundance Kid, Det vilda gänget

 

1970 – Kellys Hjältar

En av de många storslagna krigsrullar från eran. Diger rollista med (återigen) Clint i huvudrollen som fixaren och listige Kelly. Jakt på guldgömma i nazistockuperade Frankrike står på programmet. Missa inte Donald Sutherland i knasbolle-roll! Kul!
Bubblare: Little Big Man, Airport

 

1971 – Mardrömmen

Clint Eastwood´s regidebut om en radiopratare som förföljs av en kvinna med märkliga vanföreställningar. Clintan drar själv huvudrollen i tät och spännande thriller av äkta 70-talsmått!
Bubblare: French Connection, Dirty Harry

 

 

1972 – Gudfadern

Säg den lista den den här rullen INTE finns med. Men å andra sidan, hur ska man kunna bortse från den här KLASSISKERN!? Fortfarande oerhört bra drama om familjen, oheliga allianser och fadersarv av den kanske mindre smickrande sorten.
Bubblare: Den sista färden, Cabaret

 

 

1973 – Exorcisten

Jag har sett många skräckisar/rysare i mina dar..men ingen har påverkat mig som denna. Och den fortfarande lika obehaglig när man ser om den. En av de få filmer jag känt mig oerhört illa till mods av på väg hem från bion.
Bubblare: Sista natten med gänget, Blåsningen

 

 

1974 – Gudfadern – part II

Det otroliga inträffade; att uppföljaren var MINST LIKA BRA! Storyn tas än längre, Al Pacino står i fokus när han tar över pappas rörelse. Allt har dock ett pris och vägen blir mörk. Ny fullträff från Coppola.
Bubblare: Det våras för Sheriffen, Avlyssningen

 

 

1975 – Hajen

Tidlös klassiker. Unge Spielberg fick in en panghit! Makalöst bra fortfarande. Sommaren jag såg den första gången badade jag nog inte mer.
Bubblare: Gökboet, Monty Python´s galna värld

 

 

1976 – Rocky

En film att älska. Stallone UNDERBAR som grabben från gatan. En stor klassiker.
Bubblare: Taxi driver, Carrie

 

 

1977 – Star Wars

Filmen som skrev om kartan för sci-fi på 70-talet. Jag var helt BESATT och hängde oavbrutet på biografen de veckor rullen visades.
Bubblare: Annie Hall, Närkontakt av 3:e graden

 

 

1978 – Grease

Åh vad jag ville vara Danny Zuko. Vara cool och vinna Olivia Newton John´s hjärta. Både helskön och tafflig story (med ganska murkna värderingar) om kärleken. Som musikal helt underbar.
Bubblare: Halloween, Superman – the Movie

 

 

1979 – Alien

Snackisen på min skola detta år. Alla ville se den, alla skulle se den. Förutom att det var sci-fi var det spännande och LÄSKIGT också. Ridley Scott visste hur man kokade ihop allt till en mustig soppa. Stort underhållningsvärde även i dessa dar.
Bubblare: Apocalypse now, The Warriors [EDIT 2017: Här ska istället läsas Apocalypse på första plats och Alien på som bubblare. Omdömet har förändrats sedan 2013…]

****

Se där ja, där har du första delen i ALIM-listan. Troligen inga större överraskningar i din filmvärld käre läsare. Snart kommer nästa del…om det ganska glada 80-talet. Vilka luriga titlar kan dölja sig där tro…?

to be continued…

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Mar 22 2014

outro: ”I gotta go out the way I gotta go out”

Efter 30 år och 6 filmer vågar man sig nog på att malla in Rocky Balboa som en karaktär från Hollywood det är ganska svårt att glömma.
En figur, en underdog, från de mindre bemedlade trakterna som än en gång i amerikansk filmhistoria fick bevisa att det går att nå sin dröm.

Perfekt regisserad och orkestrerad väg till framgång och berömmelse. Hade Sylvester Stallone varit samma tjomme han är idag om inte Rocky funnits…eller hittats på av Stallone? Tillåt mig tvivla.
Rocky-filmerna måste också helt klart ha satt en ny standard på filmboxning. Den teatraliska, överdrivna, men oerhört känsloframkallande. Enkla sagor, med hjärta och actionbaserad boxning som kanske aldrig kommer att visualiseras på ett sådant sätt igen.
Orealistiskt javisst, men kom inte och säg att det inte är underhållande!

Att följa Rocky-sagan över 6 filmer på kort tid är lite som att åka berg- och dalbana.
Toppar och dalar. Varje film har något att bjuda på, i någon form…och det är sannerligen inte alltid top notch. Kanske man också måste se varje film ur sin respektive tidsepok, i alla fall stoppa in dem där. Det som kanske började som ett renodlat sportdrama förvandlades under det färglada 80-talet till galna fyrverkerier av hjältegloria, mod och the all american dream..för att sedan falna bort lite igen. En naturlig utveckling av filmberättandet i samband med tidens gång kanske.

Jag älskar Rocky Balboa som figur.
Ja, ordet här är verkligen älskar. En tjomme som med sitt stora hjärta och nästan alltid goda humör bjuckat på många fina filmupplevelser. När jag tänker efter finns det faktiskt väldigt få karaktärer som fått min (och världspublikens) sympati under så många år. Sylvester Stallone må ha begränsningar som skådis, men som Rocky ÄR han perfekt! En kille att tycka om och bara vilja gott i livet.

Att köra ett tema på Rocky-sagan har varit otroligt kul, att se om rullarna och lockas in i de olika känslolägena igen. Att upptäcka nya sidor, att skämmas lite över andra mindre smickrande upptäckter. Allt har på något sätt ändå sin plats i Rocky-universumet.

Tack också till Dig som kanske hängt med på den här nostalgiska lilla resan.
Att spana in gamla klyschiga rullar brukar oftast alltid leda till intressanta kommentarer. Så också här.

Tema:Rocky ber nu att få lämna er med lite siffror som kanske kan vara av intresse.
The hard facts.

***********************


Rocky
svensk premiär: 24 april 1977
budget: 1 miljon $
inspelade $: 117 miljoner


Rocky II
svensk premiär: 21 december 1979
budget: 7 miljoner $
inspelade $: 85 miljoner


Rocky III
svensk premiär: 12 juli 1982
budget: 17 miljoner $
inspelade $: 125 miljoner


Rocky IV
svensk premiär: 31 januari 1986
budget: 30 miljoner $
inspelade $: 128 miljoner


Rocky V
svensk premiär: 21 december 1990
budget: 42 miljoner $
inspelade $: 41 miljoner


Rocky Balboa
svensk premiär: 19 januari 2007
budget: 24 miljoner $
inspelade $: 70 miljoner

(Siffrorna för inkomster avser endast biografintäkter.)

***********************

Rocky-sagans snittbetyg i Flmrs genomgång: 3.1

”I gotta go out the way I gotta go out”
–          Rocky Balboa 2006

Mar 15 2014

intro: ”Yoo Adriaaan! I did it…!!”

Kom igen, ärligt nu.
Hur många känner du som INTE vet vem Rocky Balboa är?
Alltså, som inte har en susning, aldrig hört namnet.

Precis, inte så många va?
Kanske inte ens någon?
Lätt att denne filmiske karaktär torde vara en av de mest kända i hela filmhistorien. Han har ju liksom funnits med jämt känns det som.

Den store, godhjärtade, kanske lite klumpige och avige boxaren.
Ständigt med ett leende, alltid den som trodde gott om människor han mötte. I vilka räligt förklädda skepnader de än kom i. Sylvester Stallone visste minsann vad han gjorde när han skapade sin odödliga (?) karaktär en gång på 70-talet. Eller gjorde han verkligen det? Kanske han bara tänkt Rocky som en figur för stunden. En sorts Askunge-saga i modern tid? The year of the underdog. Succén var ett faktum. Rocky var ju liksom bara destinated att fortsätta sitt filmiska segertåg.

Stallone fortsatte att leverera utmaningar med sin figur. Alltid uträknad i början, aldrig utslagen när eftertexterna började rulla.

Kanske är Rocky-filmerna så mycket mer än bara ett gäng boxarfilmer där hjälten ALLTID står på benen när det drar ihop sig? Årtiondena förändrades. Rocky dök upp med jämna mellanrum. Historierna kan diskuteras, manuset bakom fighterna. Kanske inte alltid de mest trovärdiga.
Men en sak har alltid Rocky haft med sig. Tron på lilleputten. Att även i den svåraste av stunder har  den rekorderlige fått triumfera. Den ädle, den med gott hjärta.

Självklart har jag också växt upp med Rocky. Under åren som gått. Suttit där på biografen, eller i soffan, och glott på fighterna, på de ibland styltiga dialogerna. På de visuella överdrifterna i boxningsringen.

Hur har då filmerna om den godhjärtade och lite naive Balboa stått sig över åren? Speglar rullarna kanske de olika tidsepokerna? Samhället? Kan Stallone rentav gömma lite livsåskådning där bakom boxningsaction och klyschiga repliker om tigerns öga…?

Flmr ger dig nu en rejäl GENOMGÅNG av ALLA Rocky-filmerna. Ett litet tema där varje rulle gås igenom. Kan de olika filmerna kanske till och med bjuda på några nya insikter eller åsikter?

Arkivet behövdes besökas, rullarna samlas ihop, dammas av en aning och återtittas på.
Jag fann stort nöje under några veckor i detta projekt. Vissa sköna fördomar kunde späs på. Vissa nya insikter gjordes…och vissa detaljer var inte alls som jag kom ihåg dem! Dessutom gav det här Rocky-bonanzat mig vetskapen om att mina egna värderingar uppenbarligen kan ändras under åren!
Kalla det nya insikter om du så vill.

Själv har jag nog aldrig funderat så mycket över vår vän Rocky Balboa som jag gjort de här veckorna. Han har ju liksom alltid funnits där. Typ. Vad är det att fundera på?
Jo, rätt mycket visade det sig!

En otroligt underhållande resa under filmåren med en riktig hjälte.
På gott och ont.

Strax dags för Tema: Rocky!
Varför tar du inte och hänger med en stund!?

Och som vanligt i Temasvängen: STOR SPOILERVARNING…men det fattade DU ju säkert redan.

Mar 12 2014

Filmspanarna: Överdrifter!

”Spela ut!”
”Överdriv!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Jan 11 2014

Fin- och Ful-listan 2013!

Se där ja.
Under 2013 redovisade jag enligt statistiken 188 filmer här på bloggen.
Klart att ett par av dem sticker ut på ett eller annat sätt.

Här kommer då såklart den tradtionella listan över toppar och floppar 2013 i Flmrs Filmvärld!
Du hittar den under Listat i menyn ovanför. Eller genom att helt enkelt trycka här.

Och efter det rusar vi vidare in i 2014!
Häng på!

Dec 31 2013

Tack 2013…gott nytt 2014!

Men sådär då.
Då var året slut. Igen.
Hujeda så fort tiden går.

Filmåret 2013.
Hur var det då? Tja, lite upp och ned..ungefär som vanligt.
Fortfarande har jag rullar från året kvar att se.
Några 2013-are som setts ramlar inte in på bloggen förrän i början på nästa år. Och sen finns det ett par filmer som jag..ja…helt enkelt inte sett av olika anledningar. Men så är det ju alltid.
Så mycket filmer, så lite tid.

Den här bloggen önskar GOTT NYTT ÅR och vi ses under 2014 med nya sköna blogginlägg. Lite sedvanliga listor med topp/botten-rullar som setts under året ska man väl försöka pytsa ut också inom kort.

Å så fortsätter man ju vara stolt medlem i Filmspanarna så länge man får!

Tack för att just Du vill läsa lite här då och då.
Och tack bloggkollegor därute för att ni fortsätter pumpa ut intressanta, roliga och tänkvärda texter.
Stay sharp och have fun!

Norrköping säger Gott Nytt År!

Dec 24 2013

God Jul filmlovers!

Precis!
Ha nu alla en riktigt god jul och (förhoppningsvis ?) ledighet.

Bloggen tar ledigt några dagar.
En och annan liten recension kommer möjligen att hitta in här under mellandagarna.
Bla ska en av de sällsynta betygsfemmorna delas ut innan året ringer ut..
Å så ska ju JulQuizens rätta svar redovisas! För tusan!

God Helg till er alla!

24_12

Nov 27 2013

Filmspanarna: Mardrömmar

”Se inte den här rullen, du kommer att drömma mardrömmar!!”
Eller;
”Nä, den här får du inte se! Vill du ha mardrömmar eller!!??!”

Gamla klassiska uttryck.
Inget är så väl förknippat med varandra som otäcka, obehagliga, filmer ihop med mardrömmar. Eller påståendet att man skulle drömma fruktansvärda saker för att man just sett en film med inte så trevliga händelser i. Nu kan man förvisso få mardrömmar av långt mycket mer än bara film, kanske av mer saker än att glo på film faktiskt. Men nu är vi ju onekligen i ett filmforum, och dagens tema i Filmspanarna är just mardrömmar. Och som vanligt finns en uppsjö av ingångar på det ämnet.

Tror ni mig om jag säger att jag aldrig haft en utstuderad mardröm av någon film?
Eller, det där lät ju narturligtvis lite väl kaxigt. Antagligen har jag väl det fast jag inte kommer ihåg det så bra. Kanske när man var liten, kanske i det undermedvetna, kanske fast man inte fattat det själv. Men jag har aldrig bekänt mig till den skara människor som i vissa fall faktiskt har stora problem med ovanstående. Att de inte kan se på film om vissa ämnen för att det ger dem drömmar av det mindre trevliga slaget. Har full respekt för de som känner så, tro inget annat. Samtidigt måste det också egentligen tyda på en oerhört stor uppfattningsförmåga och en väl utvecklad sinnlig förmåga att verkligen ta till sig det de ser.
Leva sig in i historien om ni så vill. Vilket ju egentligen är en bra egenskap.

Är det i själva verket jag, som då enligt egen utsago aldrig lider av mardrömmar ens efter den mest obehagliga filmupplevelse, som istället är…avtrubbad? Okänslig? Distanserad? För många filmer och för många upplevelser?

Jag väljer att inte se det så. Nog för att jag glott på film i mina dar. Så mycket att någon säkerligen skulle drista sig till anklaga mig för avtrubbning. Fast då är man ändå fel ute. Jag känner alltid något för varje film jag ser. Ibland känner jag mer, ibland mindre. De tunga filmerna, de som betyder något. De som sätter sina spår i sinnet. De går alltid in där, även de obehagliga och skrämmande som då skulle kunna resultera i mardrömmar. Jag kan ta in allt, bearbeta och uppleva. Däremot tycks jag ha ett sorts filter som ganska effektivt får mig att skilja på film och verklighet.

Jaha, men när film och verkligheten flyter ihop då? Svara på det du smartskalle!
Ja vad svarar man på det? Återigen verkar hjärnan vara så funtad hos mig att den klarar av att behandla intrycken från en film på det bästa sättet för mitt sinne och mitt medvetande. En otroligt realistisk film kan vara hur skrämmande, obehaglig, sorglig eller på annat sätt känsloinvolverande…och jag tar in det, upplever allt. Men någonstans har jag också en ”skyddande” spärr som hjälper mig att sortera intrycken.

Jag reagerar förvisso som du.
Gråter till sorgligheter. Skruvar lite lagom olustigt på mig när obehagligheter dyker upp i någon form. Skriker gärna till när ren och skär skräck hoppar fram bakom en filmruta. Eller när något helt oväntat sker. Under den tiden den filmiska upplevelsen pågår lever jag mig in i historien, köper känslorna upplevelsen framkallar. Precis som det kanske ska vara? När det hela är över kan jag dock ganska lätt gå från ett läge till ett annat. ”Behandla” de intryck filmupplevelsen gav och sedan arkivera den på bästa sätt.

Jaha, men har jag då aldrig gått och funderat på en film långt efter att ha sett den?
Jovisst, det förekommer ju såklart. Man kan tänka på filmer i efterhand både för att de är så bra..eller så usla så att det bara därför sätter sina spår.
Dock går jag aldrig omkring och har mardrömmar i någon form för något jag sett, Bra eller dåligt.

lika otäck alla 7 dar i veckan!

Istället kan jag direkt säga att vissa filmer är så obehagligt bra OCH skrämmande att man alltid kan se dem och känna samma obehag vid tittandet, och här tar jag fram mitt praktexempel Exorcisten. Denna synnerligen obehagliga rulle som också verkar så tidlös. Fortfarande skrämmande och krypande ruskig. Kanske den enda film jag bara genom att tänka på…kan få en kall kår att krypa längs ryggen.

Men vad fan säger du människa, drömmer du aldrig mardrömmar!!??
Klart jag gör. Men det handlar istället ofta om andra saker. En fruktan över att något ska hända nära och kära. Händelser i verkligheten runt om oss som sätter sina spår. Fruktan, rädsla och obehag för de läskiga saker som händer varje dag i vårt samhälle. Rädslan av att inte räcka till.
Det är sådana saker som kan få mig ur balans ordentligt. Även nattetid när jag sover.

Kanske är det så att mardrömsframkallande (för vissa) filmer behövs för att jämna ut kanterna i vår värld? Obehagligheter som du kan ta på, sortera bort och arkivera till slut. Tjusningen (?) i att utsätta sig för intryck som riskerar att dröja sig kvar i ditt sinne liiite längre än du själv vill. Är det kanske rentav ett bra betyg åt det du just kikat på? Att filmen fyllt sitt syfte? Våra sinnen är fantastiska, men spelar oss också rejält mycket med spratt vid väl valda tillfällen. Bara det i sig ganska utmanande.

Att vara filmnörd, filmfantast…att älska det filmiska mediet är i mina ögon underbart. Ett perfekt forum för att framkalla känslor av varierande grad. Och det handlar om allt. Glädje, spänning, sorg, frustration, avsky, medlidande. Ingenstans kanske du så snabbt kan få åtkomst till dessa känslor. Böcker är naturligtvis en stark utmanare.

Alla dessa känslor och intryck har också olika förmågor att etsa sig fast hos oss. Vi är alla olika (tur är väl det!) och reagerar på olika sätt.
Mardrömmar har varit en del av det mänskliga psyket sedan människan…tja..började vandra på jorden. Mardrömmar i filmsammanhang har varit en del av filmen så länge…filmen har funnits.
En sorts lockelse som vi både vill ha och avskyr. På något sätt känns mardrömmar ändå som en del av våra personligheter.
Något som håller oss levande och sunda.
Hur konstigt det än kan låta.

Jaha ja. Efter denna ohemult långa utläggning, som möjligen närmar sig flummeriets täta träsk lite FÖR mycket, kanske det kan vara lite uppfriskande att snabbt slänga sig över och se vad övriga kamrater i Filmspanarna har att skriva om i ämnet Mardrömmar…: