Etikettarkiv: Komedi

Okt 21 2016

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Okt 10 2016

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Sep 28 2016

Bad Neighbours 2 (2016)

bad_neighbors_twoJahopp. Uppföljare på gång igen. Vad annat var väl att vänta. Första rullen var ju rätt trevlig (jodå), kan nya hålla samma klass?

Paret Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) är tillbaka igen. Tillökning väntas i familjen och en flytt står för dörren. Men det gäller ju att sälja sitt eget hus först. Kan man bara visa de tänkta köparna att området är lugnt och fint under den kommande månaden…är pengarna i hamn. Och vem skulle vilja flytta in i det tomma grannhuset intill och störa ordningen…?

Japp, det är samma soppa som kokas på samma spik igen.
Nu är det collegetjejen Shelby (Chloë Grace Moretz) som kommer på att man kan starta ett eget studentboende med tillhörande fester i den tomma villan..på den lugna gatan. Ajajaj. Ny match för vårt föräldrapar att gå. Med samma knashumor. Och se på tusan, dyker inte Zac Efron upp igen också.

Behöver man se denna film? Egentligen? Nix.
Får man valuta för humorn om man gillar Rogen? Ja lite kanske ändå. Ett par skrattroliga scener förstås. Annars samma stil som i första rullen. Den här storyn är kanske inte svagare som helhet, men det känns verkligen som been there, done that den här gången. Uppföljare är ju såklart nästan aldrig lika bra som föregångaren…men ibland finns det ju ändå en tjusning i att möta karaktärer man kanske till och med gillar. Här är det gränsfall. Till och med jag, som ju har Rogen i min bok, kände mig ganska blasé på storyn och personerna.

En och annan lite skojsig scen, men annars en rätt blek upprepning. Bisarrt nog är det sex- och drogskämten (!) som räddar rullen från ett riktigt tråkhaveri.

Känns som det är bra så.

Aug 19 2016

Bad Moms (2016)

bad-momsHahahaha, men det här var väl fan en så underhållande start på hösten!

Världen behöver sina ytliga flabbalster. Som underhåller likt ett tomtebloss i natten innan de falnar och sakta försvinner in i glömskan igen.

Jag har tre barn, och har därmed helt logiskt varit på ett antal föräldramöten i skolan genom åren. I varje generation har det aldrig slagit fel…de finns.
De där strikta och mallade föräldrarna som värdesätter det yttre framför allt. Och framtoningen. Och fasaden utåt. Snobbarna. Eleganterna. Viktigpettrarna.

Lite som Gwendolyn (Christina Applegate) i dagens rulle. Styr och ställer med bak-auktioner, PTA-möten och till och vilka som får vara med i skolans olika idrottslag. Gwendolyn är en riktig föräldrabitch, i sitt eget lilla drottningrike. Tur att Amy (Mila Kunis) finns som motpol. Mamman som kämpar med hushåll, barn, jobbet och (förstås) en slöfock till man. En knasboll som dock snabbt får respass efter otrohet i cyberrymden. Hur ska Amy fixa vardagen? Kanske genom att göra uppror mot allt vad ”mammaregler” föreskriver! Tjohoo!

Dagens rulle är både regisserad och nedplitad av Jon Lucas och Scott Moore, duon som gav oss Baksmällan. Då vet ni ungefär vilken typ av humor som vankas. Kul, hojtar jag! Kunis är återigen ett fynd i huvudrollen. Stabil filmstjärna detta. Applegate är förstås underbar som rävig bitch, men dagens pris går kanske ändå till det osäkrade vapnet Kathryn Hahn. Man går liksom aldrig säker i sällskap med henne. Vad som helst kan hända. Och gör det! Äsch, vi slänger in lilla Kristen Bell på kärlekslistan också! Som (till en början) hunsad ung mamma med galet roliga repliker! Bucksen satsas på upptåg, revolt och payback. Att manuset liksom skiter i logik och hur man klarar vardagen utan jobb i dyr villa osv osv..struntar upphovsmännen blankt i. Med rätta! Här ska roas, inte funderas på triviala hinder i vardagen.

bad-moms-3

come and get some!

Så, vi får alltså tjejligan med Amy, Carla (Hahn) och Kiki (Bell) som går upp mot Gwendolyns skoldiktatur och de oskrivna lagarna som gäller för en mamma. En synnerligen underhållande match. Börjar otroligt starkt..länge uppe och nosar på en fyra i betyget. Viss tempoförlust och aningens återfallande in i den klyschiga mallen för komedier av den här sorten får mitt flabbande sinne att kalmera sig lite. Men visst, humorn ligger hela tiden strax under gränsen. Sexskämten haglar (med den äran) och den politiska inkorrektheten spelar oss rakt i händerna. Vi som gillar sånt alltså. Vi som alltid har en plats i hjärtat för de här ytliga, råa, klyschiga och förutsägbara historierna som ALLTID får oss att skratta och bli på gott humör.

Sådana här rullar vinner aldrig Oscars.
Däremot kan de göra ens dag.
Flera gånger om.

 

avsnitt 50Även SoF-poddens avsnitt 50 charmas av tramset. Hör oss kärleksbomba tjejligan ännu mer här.

 

Aug 1 2016

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Jul 30 2016

Sommarklubben: Doc Hollywood (1991)

doc_hollywoodEn av de mer bortglömda 90-talskomedierna från förr…?
Michel J Fox spann vidare på sin nya berömmelse från Tillbaka till Framtiden-rullarna..bla genom att här ta rollen som karriärhungrig ung doktor med högtflygande planer. Ben Stone (Fox) lämnar sin tjänst på sjukhuset i Washington för att dra till Los Angeles där eventuellt ett nytt glassigt jobb som plastikkirurg väntar. Stone tänker ta bilen tvärs över landet, och hamnar snart i söderns bibelbälte. Och lika snart har han kraschat bilen i den lilla hålan Grady, South Carolina. Olyckshändelse men Stone döms till att göra samhällstimmar på den lilla läkarstationen, som bla innehåller en vresig sköterska, en surmulen oldtimer som ortsläkare..samt en vrålsnygg ambulansförare. Häpp!

Japp, här har vi ostig romantik, lökig humor, lite lagom sliskig moral om att småstadsfolk ändå är sköna typer som slår storstadsfientligheten alla dar i veckan. Vi får olåsta dörrar, sitta-på-verandan-och-lyssna-på-syrsorna, nakenbad i sjö, kufiska huskurer för att bota patienter. Stone gör i början allt för att så snabbt som möjligt klara av sina timmar och sedan dra…men gästvänligheten och the easyness i trakten..nöter förstås ned honom.

Fox är sådär naturligt behaglig i huvudrollen. Julie Warner är snygg, Barnard Hughes lagom vresig på det där charmiga sättet, David Ogden Stiers är kanske världens mest lättsamme borgmästare..och minsann dyker inte ung Woody Harrelson och en ännu yngre Bridget Fonda upp också!

Jag gillade rullen ”då”, jag gillar den nu. Det finns egentligen inte mycket till story här, men det är nåt med atmosfären och känslan..och att alla verkar så glada (!)..som gör att jag gärna återkommer till denna med jämna mellanrum.

Huskurer i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 22 2016

Sommarklubben: The`Burbs (1989)

burbs_posterKanske är jag ganska ensam om att vara len i munnen mot dagens rulle. Well, so be it. Skitsamma.

Här alltså en film som kom..och försvann rätt snabbt.
Rönte inte större framgångar, vare sig på bio eller den gamla hederliga VHS-marknaden när det begav sig. Lite synd kan jag tycka dårå. Den icke helt okände regissören Joe Dante ville kanske få till en stunds komeditossigheter om livet i förorten och det här med mystiska grannar.

Ray (Tom Hanks) har bestämt sig för att ha lite semester. Frun Carol (Carrie Fisher) undrar 1) varför och 2) varför familjen inte kan åka iväg till traditionell stuga. Men nähä då, Ray ska semestra hemma på villagatan, klippa gräs, grilla, softa och dricka öl med grannen Art (Rick Ducommun). Ahh..fina dagar. Semesterlazy. Sitta på verandan och njuta av sommarkvällarna.

Fast sen var det ju det där med de nyinflyttade grannarna också. Som man aldrig ser. Som bor på kvarterets mest misskötta tomt. Vars hus det kommer konstiga ljud ifrån. Vilka är de egentligen? Eller..vad är de?
Ray och Art och den spattige stridis-grannen Rumsfield (Bruce Dern) har snart bildat ett eget litet förortskommando som ska ”lösa gåtan” med de konstiga grannarna. Och det går ju…sådär. Såklart.

Jaja, det är tramsigt, klyschigt och lättviktigt. Men det är också rätt trivsamt underhållande i all sin fånighet. Slapstick blandas friskt med skrönor om hemskheter i förorter. Många anser rullen rejält blek och tunn. Jag anser den vara en rätt skön sommarfilm. Dessutom, Tom Hanks i yngre upplaga. Liksom Carrie Fisher. Extra bonus också i form av 80-talsikonen Corey Feldman!
Men priset för bästa klant-roliga-roll går till grannen Art!

Grannsämja i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

Jun 20 2016

Sommarklubben: What About Bob? (1991)

whataboutBobVi fortsätter sommarklubbandet med lite Richard Dreyfuss on fire.
Här är han den (minst sagt!) självgode psykoterapeuten Leo med fräsigt kontor i city, pengar på banken, en nyutkommen bok och framför allt…ett flådigt sommarhus.

Semestern står för dörren och Leos plan är att ta med hela familjen, två barn och fru, för lite R&R på landet. Först ska han ju bara ”klara av” några minuter med en ny patient som en kollega ”vidarebefordrat”. Vad kan gå fel? Hahaha. Det mesta!

Leo hade inte räknat med att patienten är den minst sagt labile Bob (Bill Murray) som lider av det mesta…tja..man kan lida av. Leo försöker SJÄLVKLART avpollettera Bob med lite lagom klyschiga floskler innan han snabbt som en vessla drar på ledighet, och ger order om att han absolut inte får störas i sin retreat. Men då hade han icke räknat med den galne Bob och dennes påhittighet…

Hjärtevarmt (trots allt) och sådär putslustigt roligt av regissören Frank Oz, med två ess i huvudrollerna. Samspelet mellan Dreyfuss och Murray sitter som en smäck. Murray kan ju spela sina tokdårar i sömnen typ, och här gör han ingen besviken. Att se den självupptagne Leo gå från ansträngt besvärad till att tappa det helt är en riktig fröjd. Dreyfuss hade onekligen ett bra track record i brytningen 80/90-talet.

I slutänden handlar det förstås om att familjen är viktigare än karriären och att Leo lär sig uppskatta barnen och hustrun Fay (Julie Hagerty) på ett helt nytt sätt tack vare katalysatorn Bob. Som vanligt i komedier tappar storyn lite av farten mot slutet, det är ju sen gammalt.
Men resan dit, med Murrays galna infall som retar Dreyfuss till vansinnets brant är stabilt trevligt och underhållande. Sommarroligt helt enkelt.

Terapi i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Okt 21 2015

TV-landet: Hello Ladies (2013) – säsong 1

posterGillas Ricky Gervais? Gillas Larry David?
Vad sägs om en liten kombo av de två personligheterna?
Sort of.

I avdelningen tv-serier-det-är-lätt-att-missa tar idag den här bloggen och slår ett slag för en lång, självgod och katastrofal engelsman som letar efter meningen med livet i Los Angeles.

I hans värld ska man då översätta detta till att dagens man, Stuart, är på jakt efter den perfekta kvinnan. The number 10. Stuart tänker inte nöja sig med mindre än det bästa. Synd bara att han i sin verklighetsuppfattning tror att den perfekta kvinnan självklart ser ut som en fotomodell med tillhörande attribut. Samt att alla kvinnor per automatik är attraherade av Stuart´s brittiska…eh..charm.

Vi får 8 halvtimmesavsnitt i den första (men inte sista ?) säsongen av denna HBO-producerade komediserie, som alla visar upp den brittiske nördens allra sämsta sidor.
För visst är han en nörd. En första klassens tönt helt enkelt. Jobbar hemifrån sitt hus med något obskyrt IT-relaterat jobb. Har en inneboende i sitt lilla gästhus på tomten, den tålmodiga Jessica (Christine Woods som inte så lite påminner om Elaine i Seinfeld!), som också envist strävar efter att hitta den rätte i tillvaron. Är de bästisar? Kanske. Ibland hånar de varandra, ibland säker de sig till varandra för tröst. Naturligtvis är de båda så upptagna med att fokusera på ”det perfekta livet”…att de kanske inte ”ser varandra”..?

1 Hello Ladies

Hur som helst, galet roligt blir det i alla fall när Stuart och hans lika nördiga kompisar är ute och röjer i natten. Stuart må vara besserwisser, snål, självgod och allmänt ”to much”…men han har också ”nåt” som gör att det inte riktigt går att tycka illa om honom. Jag nämnde ovan Gervais och David, du vet ju kanske (troligen) vilka typer av personer de är. Och så är det lite här, Stuart bär drag av dessa båda herrar..och det faller inte alltid (oftast inte) i god jord i umgänget med det motsatta könet.

Dagens serie är skapad av den långe komikern Stephen Merchant som ju också självklart spelar huvudrollen, för övrigt bästis med Ricky Gervais och medskapare till The Office. Här har Merchant i det närmaste fått fritt fram att ploja med sin karaktär ordentligt, vilket han naturligtvis gör med den äran. Merchant har en underbar blick för komisk tajming och repliker som kan vara helt hysteriskt roliga. Som bäst kanske avsnitten blir när situationerna blir sådär skämmigt pinsamma att man bara vill gömma sig bakom en kudde.

5 3

Det är situationskomik och en ganska stor touch av vardagsångest i en skön mix. En besvärlig mix. En mix som hela tiden hotar att tippa över…men med en Merchant som elegant håller serien på hög nivå vad gäller humorn och ironin. Samspelet med Wood´s Jessica är hur kul som helst, och även Stuart´s sätt att behandla sina kompisar, den nyseparerade Wade (NateTorrence) och den rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman) är både taskigt och asroligt på samma gång!

Passar serien alla? Kanske inte.
Kanske man måste ha en lite faiblesse för den akwarda brittiska skämshumorn (tänk Gervais´ The Office) och den ganska plumpa och råa komiken som framför allt just Larry David står för. I min komedivärld gifter sig detta på ett underbart härligt sätt.

4 6

Ska Stuart få nån tjej!? Är han värd en tjej?
Eller är han bara en plump bastard som förtjänar en knäpp på näsan?

Och under tiden du tar reda på det….är stor skrattvarning utfärdad!

   

avsnitt 6Vill du höra mer om dåren Stuart?!
In och lyssna på filmpoddens avsnitt nr 6 där jag och Fiffi öser kärlek över denna mysknäppa serie!

Okt 12 2015

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

Sep 22 2015

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.

Sep 11 2015

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

Aug 19 2015

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Jun 30 2015

Sommarklubben: Blind Date (1987)

Blind_DateBrucan Willis i sin första stora långfilsmroll!
Som kontorsråttan Walter, i snabbt behov av en dejt till chefens flådiga affärsmiddag. Svaret på problemet blir Nadia (Kim Basinger som brunett!). Grejen med Nadia är bara att hon inte bör smaka på spriten, inte ens lukta på korken….då händer det mindre trevliga saker.

Tror ni Walter håller på förmaningen?
Tror ni tillställningen avlöper utan dramatik?

Oerhört lättsamt och en ganska simpel bagatell till film, om än rätt charmigt underhållande.
Vi ser skön L.A.-stil på kläder, musik och prylar anno mitten av 80-talet. Hjälp!
Första halvan av rullen roligast, då Basinger spelar packad på riktigt stökmysigt t sätt och Willis tålamod sakta tryter. Dessutom stalkas paret av ett hysteriskt ex till Nadia i form av advokatdåren David (John Larroquette). Vilket kaos. Vilka prövningar för den oförberedde Walter!

Andra hälften av storyn mer standard-spring-i-dörrar-komedi av veteranen Blake Edwards som regisserade lite med vänsterhanden här, men det blev rätt charmigt ändå. Kim Basinger ett riktigt komedifynd och Willis ett nervigt knippe, ganska långt från den stenhårde snut som bara ett par år senare skulle dyka upp i Los Angeles igen.

En typisk 80-talskomedi. Med trevlig eftersmak. Trots klyschorna.

Onyktert i sommarnatten.

Maj 19 2015

Wet Hot American Summer (2001)

Wet_Hot_American_SummerDagens filmupplevelse kommer med en titel som möjligen mer passar i ett…eh…helt annat forum…men icke desto mindre är det en traditionsenlig amerikansk komedi vi skådar.

Eller?

Ärligt talat har jag lite svårt att ta till mig vad det är jag ser. Vill filmen, som är från 2001 ju, vara en sorts homage till alla de mer eller mindre töntknasiga lägerkomedierna som tillverkades på det glada 80-talet…?
Eller ska det vara en frän satir över detta koncept med lägerliv..? Jag blir fan inte klok.

Så speciellt jättekul är det nämligen inte. Har man tålamod får man ett par stycken scener som känns lite halvsköna….och lite blinkningar åt andra rullar…men annars är det mest…som det är.
Det är liksom inte direkt bra. Fast inte asdåligt heller.

jepp, så hånglade man på 80-talet.

Kan det bero på att min tv-hjälte ”Niles Crane” dvs David Hyde Pierce sportar en av rollerna som något förvirrad astronomiprofessor..? Vidare finns här också numera (2015) inte helt okända (gapiga) Amy Poehler, Bradley Cooper, Elisabeth Banks och en otrevlig Paul Rudd på listan över knäppskallar som befolkar sommarlägret där rullen utspelar sig.

I handlingen är det ju nämligen fortfarande 1981, och sista dagen på sommar-campen. Manuset checkar liksom bara av diverse mer eller mindre knäppa grejer som händer. Och sen är det slut.

Filmpostern hojtar om ”Hilarious”.
Antagligen ett feltryck.
Aningens, aningens, underhållande i vissa synnerligen sparsmakade scener. Men det är allt.

Här missar man inget om man missar filmen.