Etikettarkiv: 2015

Jan 15 2016

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Jan 11 2016

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

Dec 30 2015

Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

Dec 29 2015

Vågen (2015)

the-waveDessa norskar alltså.
Inte nog med att de snuvar oss på framgångar i skidspåren, de kör ifrån oss på filmfronten också…vad gäller ytliga och kommersiellt gångbara alster med snyggt format och engagerande storys.

Döljer sig där ett sorts ”mini-Hollywood” bland fjordar och fjäll? Ingen kan beskylla Norge för att de inte vågar testa egna varianter av drömfabrikens mallade produkter, allt från äventyr på flotte (Kon-Tiki) till trolljakt i skogen (Trolljägaren)!
Och inte sällan lyckas det också!

Idag får vi en variant på katastrofrulle, låt vara i mindre skala, men med sköna influenser från Drömfabrikens lärobok 1A. Och vet du, norskarna lyckas även den här gången! Att ta en ganska uttjatad grundstory och göra något av den samtidigt som det vräks på med lite sköna effekter som i sina bästa stunder för tankarna till nog så stabila cgi-verkstäder på andra sidan Atlanten. Jag gillar att filmens manus bygger upp en oro för vad som komma skall, att när det händer grejer så händer det snabbt och förhållandevis realistiskt. Att efterspelet blir lagom drama och lagom Hollywoodskt. För en njutare av den sortens film är det här bidraget från våra grannar i väst mumma!

Geologen Kristian (Kristoffer Joner) bor vid fjorden/byn (?) Geiringer tillsammans med fru och barn. Han är en av de som har som jobb att hålla koll på fjällkedjan Åkneset som ”hänger” över fjorden. Kristian gör sin sista dag på jobbet innan nytt jobb väntar i Stavanger, och flyttlasset går strax för hela familjen. Klart att det ska börja komma märkliga uppgifter just då om att berget uppför sig konstigt….hrm.

Javisst, storyn lyckas verkligen med att bygga dramat direkt. Kristian börjar fatta, vi fattar, att något är på väg att hända. Som vanligt pratar han till en början för döva öron, men snart blir det liv i luckan då katastrofen inträffar, berget faller i bitar och en rasande ursinnig tsunamivåg hotar att ödelägga allt i sin väg!  Ojoj!

vågen2

”…och varför blinkar de DÄR varningslamporna på skärmen just idag!??!”

Visst, inget nytt under solen här…en hjälte som måste rädda sin familj vars medlemmar (såklart) är utspridda i området. Folk och fä som icke vill lyssna på experten Kristian till en början…och när de gör det är det såklart försent. Jag gillar rullen. Jag gillar att den snor lagom mycket från Hollywood och ändå lyckas göra storyn till sin egen. Jag gillar att dialogen känns realistisk och inte styltigt teatralisk. Jag gillar att regissören Roar Uthaug håller det enkelt och rakt, inte trasslar in sig i en massa sidostorys. Jag gillar att effekterna är ganska sparsamma, men desto mer imponerande när de dyker upp.

Joner känns gjuten i rollen som geologen Kristian…och visst ser han ut som en norsk variant av Daryl i The Walking Dead!??! En äkta filmhjälte måste uthärda ett antal strapatser, det är sen gammalt, och Kristian är inget undantag.För mig som tittar blir det både roande och obehagligt längs resan, och trots sedvanliga klyschor som staplas här och där är det väldigt underhållande att kika på. Och spännande!

Överraskande bra.
De tre guldstjärnorna är glada!

Dec 28 2015

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Dec 22 2015

The Visit (2015)

The_Visit_(2015_film)_posterMannen som alla älskar att hata är tillbaka med en ny film.
M. Night Shyamalan har verkligen inte rosat marknaden de sista åren. Den ena knasrullen efter den andra har dykt upp. Lite märkligt kanske att mannen fortfarande verkar ha filmbolagens förtroende..?

Men, skam den som ger sig.
I mina ögon har regissören skapat ett par minnesvärda filmer genom åren…The Village, Signs. Rullar med sköna twister och lite obehaglig spänning. Som sagt, i mina ögon alltså.

OCH…lite så även i denna nya rulle, där Shyamalan också håller det lite lowkey och enkelt. Bränd av fiaskot med sunkiga After Earth kanske…?
I sann trendig anda blir det dessutom att uppleva storyn genom en videokamera som hålls av en ung tjej, och ibland hennes lillebror. Minerad mark att beträda det där…med first person view…det vet vi ju sedan gammalt. Hur ska det gå här?

Men Night klarar det ganska bra ändå.
De två kidsen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska på utflykt och hälsa på sin morfar och mormor som de aldrig träffat. Mamma (Kathryn Hahn) lämnade föräldrahemmet i vredesmod i tidiga år för att aldrig återvända. Kanske tycker hon det ändå är dags att barnen får träffa sina närmaste släktingar? Passar ju bra då mamma vill åka på den där kryssningen hon suktat efter länge.

Becca ser det dessutom som ett kanontillfälle att dokumentera besöket via videokamera då det kan ingå i ett filmprojekt om just mammas liv.
Så långt allt lugnt. Första träffen med morföräldrarna (Deana Dunagan/Peter McRobbie) blir trevlig, paret bor härligt på landet i stort hus. Veckan kommer nog att gå smutt….om det inte vore för de märkliga regler syskonen måste underkasta sig. Varav ett är att ALDRIG lämna rummet efter ett visst klockslag! Och vad är det för skumma ljud som hörs i natten…?

lead_960

släktingar som vill dig väl

Se där ja, Shyamalan visar prov lite gamla fina takter! Plötsligt är det både underhållande och ganska obehagligt på samma gång. Att något uppenbarligen är fel i huset blir ganska klart omgående…men exakt VAD är det som händer..?

En enkel rulle. Regissören tar den här gången inte i så att han storknar. Han låter syskonparet bli historiens undersökare…och mer än en gång känns det både lite läskigt och nästan komiskt. Bra kombo där av Night ändå. Att lyckas peta in lite absurd humor mitt i allt. Bra spelat av de unga huvudrollsinnehavarna…tycker jag. En del kommer säkerligen att reta sig på deras stil och framtoning.

Manuset är både lockande och kusligt på samma gång, och under resans gång hinner jag fundera ett antal gånger på vad som egentligen försiggår i det avlägsna huset….

Är Shyamalan tillbaka?
Det återstår att se, men denna lilla karamell med märklig smak bådar ganska gott.

Oväntat.

Dec 18 2015

A Christmas Horror Story (2015)

a-christmas-horror-story-coverDagens försök till juliga rysligheter hämtas från Kanada. En sorts episodrulle som utspelas i den lilla fiktiva staden Bailey Downs…och faktiskt dessutom på självaste Nordpolen (!), i ett av segmenten.

Nå, vad har vi här då?
Ett gäng kids ska göra nåt sorts videoinslag för ett skolarbete och tänker därför bryta sig in i skolan under julen…och framför allt i den del där ett hemskt mord begicks just förra julen…hrm.
Vi får också en ansträngd familj på biltur till en gammal gniden släkting…ajaj..upplagt för besvärligheter.
En annan familj ska ut i skogen och hugga en gran…men är det inte nåt konstigt med lillgrabben när de kommer hem?
Och så då besöket på…Nordpolen! Va? Jaha, johorå. Tomten själv får plötsligt tampas med svårigheter när alla nissarna verkar tappa det helt och inte alls uppföra sig som nissar…borde uppföra sig.

Filmmakarna korsklipper friskt mellan historierna, vilket gör att det blir lite hattigt och stressigt i vissa lägen. Kanske hade det varit bättre om varje ”avsnitt” hade fått avslutats i ett svep? Å andra sidan finns ett par små ögonblick där den förmodade önskade cliffhanger-effekten ändå funkar lite.
Annars har man sett det mesta, inget nytt under julstjärnan så att säga. Jag tjusas ändå lite av avsnittet med julgranshistorien…där ett par sekvenser känns lite lagom creepy. Ett par effekter där detaljerna lyckas. Att man sedan också bla får stifta bekantskap med Tomtens motsats…Krampus…är ju lite halvroligt ändå. En rälig demon som är ute och samlar in olydiga barn på självaste julaftonsnatten. Hu!

Mitt i denna grannlåt sitter också gamle William Shatner i form av den lokale radioprataren ”Dangerous Dan”! Kanske ska Shatner ha, för filmen, en sorts sammanhållande funktion…men i ärlighetens namn sitter han mest och dricker äggtoddy hela tiden. Hans insats får möjligen en liten payoff mot slutet av rullen när en av delhistorierna tar en helt annan vändning.
Den såg man faktiskt inte komma.

BESVIKELSEN…när det inte var goe Tomten som knackade på dörren

Spridda skurar med andra ord. Fixa julgran kan vara ödesdigert…och att saker kan gå åt skogen till och med på Nordpolen…det är mina bestående intryck.
Resten är egentligen lite lagom blaskig julmust som tappat kolsyran.
Och tycker ni att ni känner igen namnet Baily Downs i filmsammanhang…så beror det ju på att Ginger Snaps-filmerna utspelas i samma ”stad”. Kanske mest beroende på att filmmakarna här har ett par fingrar med i de rullarna också. Så kan det gå.

Snabbglömt…med visst svajigt underhållningsvärde.

 

 

#15I filmpoddens avsnitt 15 lägger Fiffi, yours truly och vår GÄST ut texten mer om dagens rulle.
Med blandat resultat kan man säga.

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Dec 15 2015

The Pack (2015)

Vi tar lite australiensisk vildmarksaction idag.
Eller, vildmark och vildmark…well..familjen Wilson bor i alla fall ganska isolerat och otillgängligt mitt ute i outbacken på den stora kontinenten.

Å andra sidan har familjelivet sin ganska sköna gilla gång får man förmoda. Tycker alla utom tonårsdotter som suckar och stönar över att alla kompisarna minsann bor i mer bebyggda områden…sådana där strömmen och internet/tfn inte går ned stup i kvarten.

Nåja, strax får hela familjen en väl så god anledning att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan och svetsas samman….när ett yttre hot närmar sig gården. Från ingenstans; ett gäng synnerligen otrevliga, vildsinta och blodtörstiga vildhundar! Japp, du läste rätt. Inga vargar, inga varulvar, inga hybrider…bara rent jäkla vildsinta byrackor! Nu är det ju dock så att vilda jyckar i Australien uppenbarligen mer eller mindre ser ut som skabbiga vargar med hotfulla blickar och samma isande ylande. Flocken som kommer smygande ur skogen intill gården har uppenbarligen fått smak på människokött (efter ett par inledande attacker på andra gårdar) och tänker inte låta The Wilsons slippa undan. En sorts homeinvasion alltså!

Ibland kommer den bästa underhållning på det mest oväntade sättet!
Låg budget, okända skådisar och en enkel story. Inga större utsvävningar- För familjen handlar det bara om att överleva den galna attacken som de fyrfota inkräktarna sätter igång. Att barrikadera sig inomhus är heller ingen större garanti för säkerhet kommer det att visa sig. Hu!

Och, jag gillart. Tycker om att storyn hålls ganska kort och simpel. I fokus två instinkter; familjens att överleva…och bestarnas att krossa och förgöra.

”snäll jycke…SNÄLL JYCKE!!”

En rejäl tvekamp. Pappa Wilson (Jack Campbell) må ha sitt gevär…men det är sannerligen ingen säkerhet i det här läget, och mamma Wilson (Anne Lise Phillips) får tillsammans med son och dotter hjälpa till att sätta fantasin i arbete för att överhuvudtaget ha en chans mot det vildsinta hotet. Regissören, en Nick Robertson, jobbar snyggt med små medel. Ibland lite enklare specialeffekter som funkar fint, ibland gamla hederliga dresserade (får man hoppas) jyckar som står för det fartiga.

Ovisst och inte alls så självklart manus som du möjligen skulle kunna tro.
Spännande. På ett trivsamt…och rätt obehagligt..sätt.

Dec 14 2015

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Dec 8 2015

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Dec 7 2015

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

Nov 13 2015

Cop Car (2015)

cop-car-posterMin spontana minnesbild av dagens rulle: Kevin Bacon´s stenhårda musche!!
Är det ett bra minne? Eller ett bevis på att filmen är slätstruken och utan innehåll?

Klart är i alla fall att för egen del påminner filmen rejält mycket om de rätt mallade, lite-mindre-i-formatet, thrillers som tillverkades på sent 80-tal/början 90-talet. Tänk Cohen & Tate, tänk Red Rock West. Ett ganska enkelt manus, försett med en sorts konflikt som i sig känns rejält besvärligt..men i det stora hela bara är en liten plupp på den stora kartan. Låter det flummigt? Okej, se rullen så förstår du vad jag menar. Kanske.

Här har vi två unga grabbar, uppenbarligen från samhällets mindre bemedlade sida, som en vanlig skolkar-dag bara liksom hittar en till synes övergiven polisbil (!) intill ett mindre skogsparti. Våra unga protagonister tycker såklart det är spännande värre! Ännu bättre att bilen är olåst! In och lek i kärran bara! Snart har de driftiga kidsen inte bara upptäckt vapen, och reglage och andra skojsiga grejer. Bilen går att starta också! Vem har inte velat köra en snutbil liksom? Full fart på gasen och snart har vi två unga biltjuvar på bygden.

Men vänta, tillhörde inte bilen någon då?
Jovisst! Den allt annat än laglydige snuten Kretzer (Bacon), vilken ser ut som en slimmad nynazist med mörk blick! Att Kretzer var ute i ljusskyggt ärende på landsbygden hjälper inte upp hans situation direkt. Klart han blir vansinnig och panikslagen när han upptäcker att polisbilen är borta! Tänk om hans mörka agenda avslöjas…?!
Här måste bilen återfås till varje pris!

Tja, ungefär så är  det. Bacon får nu tillbringa resten av rullen med att försöka komma på VEM som tagit bilen, VAR den befinner sig och HUR han på smartaste och mest diskreta sätt återtar sitt fordon UTAN att hans arbetsgivare får nys om att en polisbil är på villovägar. Det här är förstås Kevin Bacon´s rulle helt och hållet. Det är han som står för tempot och utvecklingen i storyn. Hans allt annat än trevliga uppsyn ser oroad ut både en och två gånger. Att Bacon är den perfekte skådisen att spela badass är förstås sedan gammalt! Bacon har dessutom varit med och producerat rullen, och har säkerligen haft ett och annat att säga till om.

dagens leksak spanas in

Självklart kan två ungjäklar i en polisbil inte vara ”osynliga” för allmänheten hur länge som helst…och frågan är bara hur detta ganska lågmälda men ändå trixiga drama ska sluta? Kommer kidsen att krocka? Kommer Bacon att bli avslöjad? Varför dyker Shea Whigham upp som en märklig gubbe i lådan?
Filmen känns möjligen lite stabbig då och då, men den har nåt som gör att jag finner den helt okej. Kanske är det Bacons lustiga timme framför kameran, kanske är det att regissören Jon Watts (Clown) kör med snygga och lite isolerade landsbygdspanoreringar med kameran. Det blir en liten ödslig värld mitt i allt det stora. Rollistan är modell mindre och skrapar inte på djupet direkt.
Och, kidsen (James Freedson-Jackson/Hays Wellford) gör väl inte bort sig…eller?

En rätt märklig film där kungen för dagen då självklart heter Kevin Bacon.
Okej för stunden.

avsnitt 10 3I filmpoddens avsnitt 10 tar Fiffi och yours truly en närmare titt på dagens unga biltjuvar, och vi konstaterar att jag nog är aningens mer förlåtande mot upplägget…

Nov 6 2015

Spectre (2015)

spectreKanske ska jag skylla allt på Skyfall?
En film som verkligen träffade HELT rätt! Bond var plötsligt the man of the hour igen! Tillbaka…och med en sorts persona som tog hans psyke ett steg längre än det någonsin gjort!

Men det var då.
Här kommer fortsättningen…och kom igen…säg inte att Du INTE har satt förväntningarna högt! Samma regissör som förra gången, Sam Mendes, som visade var skåpet skulle stå. Då.
Nu har han nya miljoner och nya miljöer att leka med. Och samma manusnissar.
Och ändå blir det…tråkigt.
Och alldeles för långt! Träsmak i biofåtöljen.

Ja, du läste rätt.
Bland alla snygga scener från olika platser på jorden, bland biljakter, tågslagsmål, explosioner och sedvanligt tunga actionbitar…känns det tråkigt och utdraget.
Annars börjar det bra. Bond i Mexico City. En vrålsnygg aslång kameraåkning, en raserat hus och en rafflande sekvens. Men sen..sen saggar det till sig. I en otroligt tunn story får 007 span på den obskyra organisationen SPECTRE, som tycks ledas av en lika obskyr man vid namn Oberhauser. Men snart kommer vi naturligtvis känna honom under ett helt annat, mer bekant, namn.
Jag ger filmen att den (äntligen) återinför den räliga skurkorganisationen i Bondvärlden (enligt uppgift var det så länge sen som i Diamantfeber de figurerade senast). Jag tjusas också av att dagens film flörtar hejvilt med äldre Bond-filmer och vräker in referenser till höger och vänster. Både i miljöer, action och..kläder!

Det sägs att det är Daniel Craigs´s sista Bond. Vad ska vi tro? Tittar man lite under huden på dagens film, skulle det mycket väl kunna vara så. Är det därför han större delen av filmen knallar runt och ser så ointresserad ut? På halvfart. Det är känslan.
Nå, jag tror nog vad jag vill om det där med att det skulle vara finalfilmen för honom. Craig ÄR en lysande Bond och har verkligen tagit karaktären till helt ny nivå. Jag tror som vanligt att det är en förhandlingsfråga.

ett parti schack i stilenliga alpkläder. why not?

Dagens badass heter alltså Obehauser och spelas av den förträfflige Christoph Waltz…men i ärlighetens namn…det är ju bara ännu en Hans Landa man ser här. Dags för Waltz att bryta sig bort från skurkfacket lite kanske? Och varför envisas denna drygt 300-miljonerdollarsrulle (!!!) med att ha med Waltz så lite!?! Vi vet ju att hans figur är en rätt intressant sälle, och Waltz en ypperlig skådis…varför misshandla speltiden på denne figur så pass mycket som man gör här? Och finalen…tja den är otroligt slätstruken om du frågar mig. Liksom dagens Bond-kvinna, Léa Seydoux.
Vad gör hon i filmen? Inget!

Känslan är att vill du se en påkostad och dyr och proffsigt gjord actionrulle…är detta helt okej. Sam Mendes har inte direkt släppt ifrån sig en B-rulle..om man säger så. Actionbitarna är tuffa, tunga och jäkligt snygga (fast med en helt ointressant biljakt).
Vill du däremot se en BOND-FILM med alla dess ”rätta” känslor inbakade….ja då är det tyvärr fail här.
Plus den absolut SÄMSTA Bond-låten EVER! Vilken dynga!

Dagens betyg fladdrar på en bräcklig avsats.

 

 

Logga_Avsnitt9I filmpoddens avsnitt 9 lägger både jag och Fiffi ut texten mer om VARFÖR vi var missnöjda med dagens rulle ur ett James Bond-perspektiv.

 

Nov 2 2015

Pay the Ghost (2015)

Pay-the-Ghost1Vi dräller oss kvar lite i den smutta rysarvecka som just passerat i och med Halloween-högtiden.
Det blir ju lätt så när man klämt ett koppel rullar som gärna vill pocka lite på uppmärksamheten.

Idag kallas ”överspelet” Nicolas Cage in i huvudrollen som litteraturprofessor i New York. Bara en sån sak!
Privat lever han det lyckliga livet, townhouse, fru och barn och en förestående ny tjänst som innebär både uppmärksamhet och säkert lite mer pluringar i lönekuvertet.

Dags också för den traditionella Halloween-paraden och högtiden i stan, och klart vår man Mike (Cage) knallar dit med junior för att uppleva det hela. Och KLART att det skiter sig ganska rätt snart!! (kom igen…det är ju ändå en liten salongsrysare vi har här…inte puttinutt-drama). Grabben försvinner, bara sådär! En sekunden tittar han storögt på festligheterna, i nästa kan Mike för sitt liv icke hitta sitt barn! Puts väck! Otäckt såklart! Stor katastrof och en tillvaro som rämnar likt ett korthus.

Nu vore det ju icke en ryslighetsfilm om den inte ganska snart låter oss ana att det kanske ändå är andra, lite mörkare (och spökiga) krafter i görningen. But of course. Vad är det till exempel för mystiska skuggor över staden? Och vad är det för gammal legend från ”den gamla världen” som det viskas om?

kobojsaroutfit på en Halloween-parad!??! på en vuxen man!?!

Den lite otippade (kanske) tyske regissören Uli Edel satsar på en förvånansvärt underhållande mix av olust, salongsrysligheter och Nic Cage som känns både lite nedtonad och rätt ”normal” i sitt agerande. Sarah Wayne Callies (The Walking Dead) sparrar så gott hon kan som den plågade hustrun, vilken lika mycket förebrår Mike för det som hände..som hon tycks ge upp och försöker hitta fotfäste i tillvaron. Men ge upp finns alltså inte i Mike´s värld.
Han är övertygad om att sonen lever…och SKA bara lösa mysteriet!

Vilket vi också får göra om vi hänger med på resan till finalen.
Och varför inte.
Räkna inte med några himlastormande upplevelser, rysligheterna är inget du skriver hem om, finalen kan säkerligen i vissa läger beskrivas som utflippad…men vad tusan…allt som allt är det lite trivsamt underhållande.

Jag är mest nöjd med att vår man Cage studsar tillbaka lite från den senaste tidens katastrofer han varit med i!

FullSizeRenderI filmpoddens avsnitt 8 gaggar vi mer om dagens rulle, och förklarar (så gott det går) varför Cage faktiskt inte misslyckats helt med sitt filmval den här gången. Och också om dagens minst sagt märklige (vad gäller karriärval) regissör!