Etikettarkiv: 2013

Maj 28 2014

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Maj 23 2014

Stalled (2013)

Och vips var vi tillbaka i zombieträsket igen.
Loseraktig vaktis jobbar i kontorshuset under julfesten. Fixa fel på damtoan bli plötsligt lite roligare när man kan smygkolla på två tjejer som börjar hångla med varandra. Tills den ena av dem förvandlas till blodtörstig zombie förstås!
Och inte nog med det, vår vaktis är plötsligt fast i toabåset under tiden nya zombiesmittade dårar väller in i det begränsade utrymmet. Nu blir goda råd dyra. Om det ens finns några.

Splattig brittisk skräckkomedi som följer nedplöjt mönster utan att vika från kursen. Blod och lågbudgeteffekter och typisk rå brittisk humor…vilket iof får den att sticka ut en liiiten aning mot sina tröttsamma kopior från världens alla hörn. Äsch, det här är väl inget att minnas såklart. Vaktisen blir den osannolike hjälten i trångmål. Hur ska han ta sig ur ett toabås utan att röna samma öde som de partajande kontorsnissarna? Inget jag slänger upp på rekommendationsbordet åt dig inför en helg, även om den hade några MINUTERS små roande sekvenser.
Överlag dock inget att lägga på minnet. Alls.

Maj 19 2014

Getaway (2013)

Nej, inte någon nyinspelning på Sam Peckinpah´s gamla klassiker från -72.
Det här är något…värre.
Nåt alldeles särdeles uttråkande värre.

Kolla affischen här intill.
Vad är det stora felet? Vad är det som ska bort?
Jo, Ethan Hawke´s nylle förstås! Byt ut mot säg…..wait for it….Nicholas Cage!! I nio fall av tio kan man alltid räkna med att det är gaphästen Cage som tar hand om förtstafiolen i sådana här DUMMA historier. Shit, man förväntar sig ju det! Men inte här. Varför Ethan då? Ja, säg det. Jag blir inte riktigt klok på Hawke. Tycks blanda genuina insatser med lönecheckar från kreti och pleti.
Har karln ont om jobb? Så kan det väl ändå inte vara?

Dagens story är så dum att jag inte ens brydde mig om att hänga med ordentligt i manuset.
Brent Magna (Hawke) avdankad racerförare får frun kidnappad av mystisk man…som sen tvingar Magna att köra runt i ett Sofia i Bulgarien (!) och utföra diverse galna uppdrag.
In från vänster snart också Selena Gomez, som uppenbarligen ska föreställa streetkid från Sofias gator (hahaha!), och blir Hawkes sidekick i den vrålande bilen. Gomez nominerades till en Razzie för den här insatsen och man förstår direkt varför. Kanske Hawke också skulle ha haft en.
Full fart på Sofias gator. Varför Bulgarien?!
Billigare att spela in en rulle där såklart! Visst ja, så är det ju.

Bulgariska polisbilar jagar Hawkes pimpade Mustang gata upp och ned och en snubbe som heter Courtney Solomon har bestämt hur många gånger och i vilka vinklar.
För många gånger blir det. Herregud, HUR många gånger kan man visa en bil som spinner loss mitt inne i en befolkad stadskärna?!?
Skrytet går att det minsann inte finns en enda ruta av CGI i hela filmen, och icke mindre än 130 bilar demolerades på ett eller annat sätt i rullen. Jaha, då vet man vart budgetpengarna gick. Synd bara att ingen tänkte på att slänga någon hundralapp på ett fungerande manus också. Eller i alla fall en story som inte var så satans trist och intetsägande och skamlöst usel. Även om man nu skulle vilja fokusera på vad som faktiskt händer, så går det bara inte! Man zonar ut vare sig man vill eller inte.

”jag har ju tjatat om händerna 10-i-2 på ratten!!”

Hawke fick troligen lite betalt för att få leka med bilar en stund, testa lite hejsanhoppsan-grejer. Jag kan inte tolka hans insats här på annat sätt. Att han liksom sket i vad det var sörja han ställde upp i. Bra med cash på kontot och sedan få köra lite bil på busigt sätt. Är man riktigt snabb hinner man möjligen se att Jon Voight också fick lite stålars för att säga tittut i rullen. Men som sagt, det går fort så det gäller att inte blinka till. Blinkar man två gånger har man dessutom tappat storyn. Som jag gjorde…men det tycks handla om, förutom en jävla massa smashande av bilar, en sorts stöld från en bank, elektroniska mojänger och skum gubbe som gillar att leka märkliga lekar.
Varför han egentligen var tvungen att tvinga just Ethan Hawke att köra bil för att hjälpa honom har jag nog ännu inte fattat riktigt.
Och orkar inte ta reda på heller.

Getaway borde göra just som titeln antyder. Bara dra.
Här missas ABSOLUT ingenting om man hoppar denna.

 

Maj 15 2014

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Apr 17 2014

Oldboy (2013)

Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.

 

Enhanced by Zemanta
Apr 15 2014

Grudge Match (2013)

Ibland blir det inte lätt alltså. Som filmälskare händer det både nu och då att man vill att vissa alster verkligen ska påverka en på ett visst sätt. Att förhoppningarna ska slå in. Att det lovande man sett i eventuella förhandspeeks och trailers ska vara just så skönt underhållande som det tycks där och då.

Tyvärr är det ju oftast motsatsen. Nyheten om att Sylvester Stallone och Robert De Niro går upp mot varandra som två gamla avdankade boxare…kom igen..visst låter det HÄRLIGT!? Två gamla ärrade kämpar i en sista match. Stallone med alla hundratals timmar av Rocky i ryggen, och Robban med det mörkt djupa och fascinerande porträttet av Jake La Motta en gång i tiden. Som straffspark ju. Eller?

Nja, allt är inte guld som glimmar. Det uttrycket kan ju varenda kotte nu i dessa moderna och upplysta tider. Dessvärre stämmer det också in på dagens utflykt i filmvärlden. Hur mycket jag än kan njuta av att smarta dollarräknande kostymnissar ser till att para ihop ikonerna Sly och De Niro för en stunds jabbande, måste det till syvende och sist till en bra story också. Det går liksom inte att slänga ut boxningshandskarna i ringen och tro att det sköter sig självt med dessa två veteraner. Hur lockande tanken än kan vara. Och kanske är det i första hand den nostalgiska delen av filmhjärtat som slog några extra slag vid faktumet att Stallone ånyo hoppar in i en boxningsring igen…? För 30 år sedan var boxarna Henry ”Razor” Sharp (Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (De Niro) bittra fiender om titeln. Då två matcher med två olika vinnare. Allt upplagt för en sista avgörande fight, när plötsligt Sharp meddelade att han drog sig tillbaka med omedelbar verkan. Något som The Kid naturligtvis aldrig förlåtit Sharp för…mest kanske beroende på att det var just The Kid som förlorade den sista fighten. Livet och åren har tuffat på, gubbarna blir inte yngre..men McDonnen vägrar släppa tanken på att en sista gång göra upp med Razor om vem som egentligen är bäst i stan, i det här fallet Pittsburgh. En ovanligt driftig och snabbkäftad boxningspromotor, ivrig att gå i sin pappas fotspår, gör nu allt för att få Henry tillbaka till ringen där The Kid väntar.

Dagens regissör, Peter Segal, försöker sig på ett slags vardagsdrama med ovanlig inramning i form av de två gamla boxarna. Bakom detta handlar det mer om gamla oförrätter i kärleken och egoismens namn (såklart!) som dessutom kommer att inbegripa en kvinna (Kim Basinger) och en okänd son (Jon Bernthal) samt en gammal tjurig boxningstränare (Alan Arkin) som är en sorts grov mix av gamle Mickey och gnällpellen Paulie från just Rocky-sagan. Lägg till detta lite ansträngd humor om hur det är att åldras, men att fortfarande vara ung i hjärtat.

Stallone ser inte lika läskig ut som han gjorde i t.ex. första Expendables-dravlet, mer som en gammal….hm..Rocky på ålderns höst. Sliten, men med charm och glimt i blicken. De Niro ser mest ut som en gapig version av sin gamla gangstertyp från valfri film i genren. Och vem skrämde upp Basinger i dagens roll? Inte mycket hon får att jobba med om man säger så. Manuset är oerhört fyrkantigt formulerat runt de två ikonerna, båda får sin beskärda del av egentid i rullen, och det mesta mynnar naturligtvis ut i att man gör bäst i att glömma gammalt groll när det väl kommer till kritan om vad som är viktigt i livet.

nostalgi samsas med pajseri

Men vänta, var det inte en fight inbokad också? Javisst, sitter man igenom det hankiga manuset belönas man till slut med ett sista (?) framträdande av de två gubbarna iklädda boxbrallor och handskar. Synd att säga att det är vare sig Rocky-klass eller Tjuren från Bronx-vibbar på actiondelen i den fyrkantiga ringen. Det blir nog lite hejsanhoppsan med allvaret på det som utspelas kan jag tycka, mer då roligt ur just nostalgisynpunkt att framför allt se Stallone i boxningsringen igen (Rocky-ränderna kommer ju naturligtvis ALDRIG att gå ur!), även om det går på halvfart. DOCK, räddas nästan hela speltiden av en UNDERBAR sekvens apropå nostalgi från förr.
Say no more.

Grudge Match kom enligt min konspirationsteori till enbart för att man ville ha en ursäkt för att få tillbaka Stallone och De Niro i en boxningsring igen. Och visst, det är aningens underhållande i vissa partier…men ett ganska vekt och svagt manus i övrig gör dock ingen liten pärla av den här idén. Därtill duggar klyschorna alltför tätt och mellanmjölkigt.
Lättkonsumerat och lättglömt.

Fiffi har också spanat in gubbarnas fight night..behöver VI mötas i en 15-ronders eller är vi i samma ringhörna..?

 

 

Apr 10 2014

Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Apr 2 2014

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Mar 28 2014

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta
Mar 25 2014

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Mar 13 2014

Dallas Buyers Club (2013)

Det känns mer och mer som 2013 var ett rätt bra filmår i Hollywood. Flera filmer av varierande slag som alla gjorde intryck på ett eller annat sätt.

Matthew McConaughey kommer förmodligen garanterat att tycka om 2013 när han ser tillbaka på sin karriär. Från barbröstad hunk till någon att verkligen räkna med i rollistan. Inte många som klarar det steget. Och det känns som det bara liksom hänt sådär. Utan förvarning. Nog för att jag alltid gillat den till synes glade gamängen i all sin ytlighet. Men plötsligt bevisar han också att han kan bära en hel film på egen hand, att han klarar av att gå från solstänkta romcom-bagateller till tunga indieproduktioner. Vad väntar härnäst?

Till skillnad mot 12 Years a Slave är dagens film en rulle som berör ORDENTLIGT, på ett eller annat sätt. Som får mig att fundera på filmen långt efter att eftertexterna rullat klart. Viktigt att poängtera också: det blir ingen snyfthistoria om gayvärlden, det är ingen sentimental berättelse om missförstådda människor i en värld som föraktar dem. Inga försök av manuset att fiska billiga poänger. Vad det känns som är istället ett drama om en mans kamp för nåt som för oss är så logiskt, naturligt och vettigt idag. Men inte i en tid när okunnighet, girighet (?) och rädsla fick bestämma spelreglerna.
Och, kanske om en snubbes egna inre resa på kuppen också.

Det är dessutom en BOATS. Igen!
Har Hollywood och dess omgivning hittat en ny vinkling att satsa helhjärtat på? Lockar plötsligt verkligheten mer än någonsin i filmfabrikens korridorer? Kanske.
Kanske man också måste akta sig för att överexponera genren för mycket.

Hur som haver, här är det den ganska otrevlige Ron Woodroof (Matt McC.) som lever sitt ohälsosamma liv med att hänga på rodeos, snorta kokain. idka vadslagning och bekymmerslös sex med villiga kvinnor till höger vänster i ett Dallas 1985. En hård livsstil helt enkelt. Som straffar sig ordentligt när han av en slump hamnar på sjukan och plötsligt diagnostiseras med HIV och en dödsdom inom 30 dagar. Helt ofattbart tycker Ron då han ju ”sannerligen inte är bög!!!”

Det har mest handlat om McConaugheys galna viktminskning i rollen som Ron, men ser man bortom det får man istället en skådis som verkligen går all in med sin talang. Det fysiska utseendet blir med ens bara en liten detalj i sammanhanget. Styrkan sitter istället i sättet McConaughey gestaltar den olycksalige Ron. En FENOMENALT bra insats! Jared Leto dyker upp som transsexuella Rayon och matchar McConaughey alldeles UTMÄRKT. Båda utmanar sig själva med rollerna. Inget snack om saken. Letos första filmroll på fem år, och han sätter den klockrent. Både fysiskt och mentalt. Jag känner med dem, för dem. Belöningen i form av gyllene oscarsgubbar kunde inte kännas mer rätt.

Woodroof överlever inte bara 30-dagarsgränsen, han kommer också på en plan på hur man kan lindra de drabbades lidanden, visst från början av egoistiska och möjligen ekonomiska skäl. Problemet är bara att FDA, det amerikanska livsmedelsverket typ, inte alls håller med och försöker motarbeta Ron på alla sätt. Woodroof, fast i sin egen sjukdom, blir plötsligt något av en hjälte för de utsatta han en gång föraktade. Trots att filmen är ganska lång, klockar in på strax under 2 timmar, kan jag då och då sakna mer av samspelet mellan Rayon och Ron. Hur vänskapen fördjupades mellan dem. Lidande i dagens rollista blir kanske också Jennifer Garner som läkaren Eve, vilken sakta börjar förstå att Rons idéer och nya tankar på hur man kan möta sjukdomen kanske inte är så dumma i alla fall. Kanske hamnar fokuset mest på Ron och kampen mot FDA. Inget ont i det, men ibland känns det som att Rons personliga känslor hamnar lite i bakgrunden ju längre filmen håller på. Men visst, även en intressant BOATS måste väl slipas in lite i dramaturgifacket för bästa resultat.

Matt smider planer med Jared

Regissören Jean-Marc Vallée må vara en okänd tjomme fram till nu, men kan nog räkna med lockande anbud i framtiden. Med sin begränsande budget…uppgifter gör gällande om endast en kamera, obefintlig ljussättning och långa tagningar på 10-15 minuter…har regimannen skapat en synnerligen engagerande historia. McConaughey ÄR sin Ron till hundra procent. Han ger allt sin roll, med kroppsspråket och blicken. Den verklige Woodroof avled redan 1992 och fick alltså inte på långa vägar se sig själv på film. Dock hann faktiskt en av dagens manusförfattare, Craig Borten, träffa Woodroof och få honom att berätta sin historia.

Dallas Buyers Club får mig att foka fullständigt på McConaughey, Leto och de andra.
Storyn KÄNNS viktig. Okej okej…det är ju absolut inte första gången ett öde av den här typen visualiseras, men den har nåt medmänskligt, hoppfullt och vettigt över sig. I en tid när myndigheterna plötsligt verkade helt handfallna. Hollywood må ha saltat den en aning, men det gör den å andra sidan inte mindre angelägen i dagens upplysta (?) tillvaro.

Enhanced by Zemanta
Mar 5 2014

Thor: The Dark World (2013)

Hammertime igen!
Fräsigare filmposter den här gången, men samma stuk på ytligheterna. Nu är det Svartalver (hallå LOTR!) på rymmen. Mystisk energikälla jagas av badassen för ändamålet att knäcka hela universum as we know it (som vanligt alltså), och bara Thor är den som kan save the day.  Loki (Tom Hiddleston) är med igen med sina dräpande repliker (tack för det!), liksom Natalie Portman med tjejkompis. Och Stellan Skarsgård! Anthony Hopkins styr och ställer i ett Asgård som hotas i parti och minut.

Marvel Studios smider vidare på sitt recept och fortsätter att låta sina hjältar rädda världen i standalone-äventyr. Thor (Chris Hemsworth) tar sig an alv-problemet i ett London som CGI-demoleras lite lagom snyggt i finalen.

Första rullen hade sin charm och fräsiga effekter. Här är det samma drag på effekterna, men det känns som att nye regissören Alan Taylor (Game of Thrones) inte har samma tramssköna schwung i berättarstilen som Kenneth Branagh hade, och det nya äventyret tycks ta sig lite för mycket på allvar. Godkänt som popcorn för stunden, men inget som mättar direkt. Dock passar Hemsworth OERHÖRT bra som blond skämtare med superkrafter.
Vad säger Iron Man?

Mar 4 2014

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Feb 28 2014

All Is Lost (2013)

Det sista som överger människan är hoppet.
Ha. Den gamla klyschan. Va. Och när allt hopp håller på att rinna ut…när det VERKLIGEN inte finns några andra vägar, öppningar, att luta sig mot.
Vad gör man då? Egentligen?

Kanske en fråga regissören J.C. Chandor funderat på. Från att ha satt fokus på människor i hårda finanstider i Margin Call, byter han nu helt miljö och stil för att istället utforska den ensamma människans psyke. Speciellt under bistra förutsättningar. Jag har själv alltid tyckt att rymden torde vara den mest skrämmande platsen att befinna sig på om man har otur att hamna i nöd (Gravity om något visualiserade väl just det!). Att guppa runt på ett världshav lite lagom isolerad har aldrig känts lika läskigt. Kanske man får anledning att omvärdera lite nu? Den stora friheten kan med ens bytas mot att vara fångad i en miljö man inte domderar i första taget. Och vaddå, det går väl bra så länge man har en bra båt som gör vad den ska…men ryck bort DEN lilla livlinan och plötsligt är man inte så stursk längre.

Man undrar ju onekligen hur många salta typer som i detta nu faktiskt seglar runt i våra världshav. Bistra, tankfulla, havsälskande män och kvinnor som kanske dras till det stora lugnet..och den stora faran. Ett felsteg i rymden och du är körd. Ett felaktigt beslut, eller ett ödets nyck, mitt i den öde oceanen och liknande öde är att troligen att vänta. Kanske fattar man inte hur STORA världshaven är!? Som att det skulle gå stora, trygga, skepp lite överallt. Bara sådär. Dessutom fattar man nog inte hur mycket skräp och sopor det flyter runt i samma hav.
Som sakta håller på att förstöra detta känsliga element.

Passande nog har nu alltså Chandor totat ihop en story som på ett bisarrt sätt binder ihop dessa två faktorer ovan. Till sin hjälp har han evigt unge (fast han ser herrans sliten ut!) Robert Redford, 78-åringen som är kapten på sin egen skuta. En världsomseglare, en äventyrare, en väderbiten lirare som verkar tillhöra det där tysta släktet. Här har han inte ens ett namn. I rollistan (historiens kortaste?) benämns han som ”our man”. Och visst, det räcker ju så. Här blir det alle man på däck (nåja..) när plötsligt en kringdrivande container mitt ute någonstans i Indiska Oceanen krockar med vår hjältes båt. Ett stort fult hål rivs upp och goda råd är dyra. Fix och trix, och inte är det lätt. Redfords uppfinningsrikedom sätts på prov. Upptäckten att radion blivit dränkt i havsvatten och drar sina sista suckar är ju inte heller bra. Och den där annalkande molnbanken i horisonten bådar inte gott…

Det mest fascinerande med Chandors manus och story är att allt sker utan dialog eller nån som kommenterar varför vissa saker görs. Istället är det Redford med sitt minspel och sitt kroppsspråk som får stå för den ensidiga kommunikationen. Vilket han gör alldeles utmärkt. Ju längre rullen håller på ju mer orolig blir han i sina ögon, den gamle sjöbusen. Man fattar att även han börjar tvivla på situationen. Man inser också för sig själv att ibland behövs inte ord eller förklaringar.
Det krävs kanske en bra skådis dock för att frammana just de känslor som behöver gå hem hos en tittande publik. Redford är precis rätt man i dagens drama, och känns nästan piggare än på länge. Trots det begränsade fysiska utrymmet far han runt och utforskar varje tänkbart alternativ till den prekära situation som uppstår. Mot vädrets makter och oförutsedda händelser har han dock inget att sätta emot. Prövningen är hård. För att inte säga katastrofal. Även den bäste av stabila kommer till en punkt. En gräns.

Robban konstaterar regn till kvällen

Inte lika andlöst flämtande som Gravity, inte lika desperat känsla hos mig som tittar. Mer en sakta smygande ond aning att Redford är på väg mot något som inte kommer att sluta väl. I rymden var paniken konstant från filmruta ett. Här är det mer molande och lite oklart vilken väg det hela ska ta. Även om man har sina dystra aningar. Ett formidabelt enmansjobb av den gamle skådisen, som mycket väl kanske borde ha resulterat i en nominering till guldgubbe.
Nu fick filmen nöja sig med en nominering i den ganska osexiga klassen Best Sound Editing.

All Is Lost engagerar mig fullt ut som åskådare. Man känner med Redfords tarvliga situation, och det är synnerligen oklart hur det hela kommer att avlöpa. Chandor ger inte sken någon gång av att av låta manuset visa vilken väg han tänker ta. Realistiskt? Ja, det får man väl säga ändå. Det hopplösa läget och Redfords envisa vilja att lita på hoppet in i det längsta gör att filmen håller mig i ett grepp ända till eftertexterna. Dramatiskt och suggestivt om viljan att överleva.

Enhanced by Zemanta
Feb 27 2014

Blue Jasmine (2013)

Woody Allen har landat hemma i staterna igen efter sina filmiska utflykter till Europa.
Men inte utan att han väljer att stanna till i det ”europeiska” San Francisco.
Är hans älskade NY ett minne blott nu?

Ånej, här får staden som aldrig sover vara med på ett par hörn igen, främst i tillbakablickar. En sorts inramning till historien för dagen. Vilken inbegriper Jasmine French (Cate Blanchett), en gång den perfekta värdinnan på Park Avenue. Tillsammans med sin man Hal (Alec Baldwin) tillhörde hon dom som räknades. Dom som badade i lyx och hade alldeles för mycket tid för yoga, shopping, eftermiddagsdrinkar, The Hamptons-strandkåkar…och annan kontemplation. Tuffare tider dock sedan Hal avslöjats som skurk och bedragare och gripits av lagens långa arm. CHOCKEN för världsfrånvända Jasmine som tvingas gå från lyxen till svennelivet på två röda.

Nu försöker hon börja om och lagar sig därför mot San Francisco där frånskilda systern Ginger (Sally Hawkins) bor i pyttelägenhet med två kids varannan vecka. Jasmine ska ju bara bo där ett tag medans hon kommer på fötter igen. Tjenare.
Återigen träffar den gode Allen så rätt i åskådarsinnet med sina betraktelser. Ibland är de mer roliga än djupa. Ibland mer dramatiska än fröjdfulla. Här är det lite från alla burkar. Jasmines totala hjälplöshet i det som vi vanliga dödliga kallar vardagen blir ibland sådär skämmigt underhållande att titta på. Men lika kvickt byter Allen spår och med ens väller mörkret in över storyn, och då sitter man plötsligt där och känner sig inte lika uppsluppen länge. Taffligheter hos huvudpersonen varvas med ren tragik. Ibland nästan lite olikt Allen att gå SÅ långt i bedrövelserna..?

Korsklippningen mellan Jasmines tidigare liv och den vardag hon tvingas deala med är jäkligt snygg. Inte bara ett förklarande grepp vad gäller detaljerna (vissa mer katastrofala än andra), utan också en snygg förstärkare rent visuellt för att symbolisera skillnaden mellan livsstilen. Att använda San Francisco som motpol till gamla stiliga New York…uttänkt av Allen det också? Som för att förstärka motpolerna?

Bedrövelsen och självömkan känner till en början inga gränser hos Jasmine, men likt förbannat föresätter hon sig att försöka bearbeta situationen. Att skaffa sig ett jobb, ett alldeles VANLIGT JOBB, står på agendan. Svårt nog för en ordinär tjomme, och för en kvinna som inte ens är van att fixa kaffe själv kan det rentav nästan bli traumatiserande. Återigen lite putslustig Allen-humor, som jag gillar. De små detaljerna och de små kommentarerna i dialogen.
Jasmine har naturligtvis åsikter om det mesta, inte minst systern Gingers sätt att leva. Och hennes val av män. Upplagt för strida verbala bataljer som bygger på oerhört bra samspel mellan Blanchett och Hawkins. Man kan reta ihjäl sig på Jasmine, men samtidigt är det något med henne som gör att man känner för henne.

NATURLIGTVIS är det här Cate Blanchetts film. Hon äger varje scen hon är med i. Har hon någonsin spelat så bra!? De fenomenala växlingarna mellan den sönderhackade stoiska stoltheten och det mörka fallet ned i sammanbrottets avgrunder. Speciellt scenerna med en totalt avsminkad, utlämnad Blanchett framför kameran stannar kvar i minnet. Allen törs plötsligt ta ett steg längre in i tragedin som tycks ligga strax bakom den absurda humorn som man gillar med hans filmer. Känns också som att det bygger lite på att Blanchett är beredd att ta det steget. Att dyka ned i tillkortakommandet fullt ut. Och så plötsligt strålar hon fenomenalt i scenerna från livet i lyx. Jag är imponerad. Men det är jag ju alltid av henne.

Cate försöker lära sig hänga i nya stadsdelar

Jasmines irrfärder in i San Francisco-vardagen ställer till det också för systern Ginger. Hon som vant sig vid de små smulorna i livet. Den taffliga vardagen. Plötsligt får hon anledning att omvärdera sitt liv…samtidigt som hon hela tiden har Jasmine att klandra för att hon hamnat just där hon är. Kan systrarna överhuvudtaget finna någon sorts frid mellan sig?

Som vanligt i Woodys filmer blir det extra smörsmak på rollistan. Som att han alltid lyckas få sina skådisar till att lägga sig på en liten högre nivå. Förutom Blanchett och Hawkins bjuds det på finlir av Peter Sarsgaard som sober flirt till Blanchett, Bobby Cannavale som Gingers nye svennebanan-pojkvän och Louis C.K. i miniroll som flirtig partysnubbe. Bäst av alla biroller är förstås dock Alec Baldwin som är så naturlig i sitt agerande att det känns som han spelar sig själv bara. Taskigt sagt kanske, men han får väl ta det som en komplimang. Att dessutom gamle Andrew Dice Clay (kommer ni ihåg sköna The Adventures of Ford Fairlane från -90!?) dyker upp som bitter ex-man till Ginger är också lite bonus. Finns det inte nåt att gnälla på dårå? Tja, finalen känns kanske lite…otillfredsställande och rumphuggen. Eller också är det helt perfekt.

Blue Jasmine är Woody Allen tillbaka i det tunga facket. I dubbel bemärkelse den här gången då han också sportar en sida av sitt manusskrivande som kanske inte alltid tar överhanden. Tragiken och det hänsynslöst tröstlösa mörkret i kombo med den lätt besvärliga humorn..gör rullen till en mycket sevärd historia hos mig. Men allt står och faller också lite med fenomenala Cate.
Bittert lysande underhållning.

Enhanced by Zemanta