Etikettarkiv: …rätt underhållande trots allt

Jun 29 2014

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

Maj 28 2014

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Jan 16 2014

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Nov 13 2013

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

Sep 5 2013

Upside Down (2012)

Tänk…om…?
Kolla där, ett begrepp som på två ord kanske beskriver vad film handlar om. Fantasi. Möjligheterna att saker sker på ett sätt som vi kanske inte alltid ser som logiska, troliga eller ens möjliga. Att förutsättningen är på ett speciellt sätt. Handlar inte merparten av filmens värld om detta? Den där känslan som kittlar att man som tittare upplever något som egentligen är ganska omöjligt.

Sedan finns det ju dom som absolut inte kan se en film som är så långt från vår verklighet det bara är möjligt. Är man inskränkt i sitt sinne då? Eller är man bara helt enkelt pragmatisk? Jag är ju en tvättäkta filmisk nörd, vilket också betyder att jag sväljer de flesta världar och förutsättningar som presenteras. Märk väl att bara för att man då och då totalsågar en rulle med allt vad det innebär, betyder ju inte det att man inte tar in filmens förutsättningar och vilken miljö det handlar om. Tricket är ju på något sätt att först köpa premissen och sedan kika på det som sker inom dessa ramar.
Inte alltid lätt kanske överallt.

NÅVÄL. Dagens jeppe bakom kameran heter Juan Solanas, en argentinare som mig veterligen här slår till med sin första film för den breda publiken. Solanas har också plitat på manus och dyker verkligen in i det här med nya grepp, udda förutsättningar och en visuell saga. Kanske är den vid eftertanke inte så bred ändå? Kanske kräver den sin sinnligt öppna åskådare för att till fullo komma till rätta?

Världen i dagens alster är inte en värld utan två!
Så pass nära varandra i världsrymden så att kloten tycks dela på samma atmosfär, men har varsin gravitation som drar åt respektive håll! Krångligt? Visst, som tusan. Men om man skiter i att fundera på logiska och fysiska OM och MEN får man betydligt roligare när man skådar detta. Således kan unge Adam (Jim Sturgess) stå på sin stadiga plats i tillvaron och kika uppåt. Där himlen borde vara ser han istället berg och skog från den andra världen som hänger över honom som ett tak. En visuell grannlåt som faktiskt bara den är värd några extra minuter att glo på. Olyckligtvis för Adam är han fast i den värld där tillvaron inte är en dans på rosor, städerna är lite mer slitna och människorna betydligt mer desillusionerade. B-världen kanske?
I A-världen, den glittrande motpolen ovanför hans huvud och naturligtvis upp och ned, verkar allt mycket roligare dessutom. Kanske man borde ta sig dit ändå? App-app-app. Det går ju inte alls. Respektive världars gravitation och den ”finare” tillvarons lagar tillåter inte alls kreti och pleti och försöka sig på några utflykter. Då blir det kaos i tillvaron.

Som om det skulle stoppa Adam.
Speciellt när han nu av en slump fått span på den flicka han i yngre upplaga för 10 år sedan kysste på en bergstopp (eller var det nu hon som satt på en topp..?), och dessutom upptäcker att hon har blivit den vackraste kvinna han någonsin sett. Men så bodde hon ju i ”fel” värld! Aj!

Solanas flitiga penna tycks alltså ha såsat ihop en ganska enkel liten kärlekshistoria med personer på varsin sida i tillvaron. Den fattige och den lite bättre bemedlade. Kärleken vet ju som bekant dock inga gränser eller hinder. Till detta lägger regissören otroligt snygga scenlösningar som vrider det tittande sinnet lite ut och in vid mer än ett tillfälle, och faktiskt då och då för tankarna till en sådan visuell vackerhet som Blade Runner. Otippat!

och här börjar det bli riktigt konstigt…

Men vinner filmen några poäng i långa loppet då? Har storyn tillräckligt mycket pondus för att ta hem det hela vägen? Kanske inte för att det ska bli den där magiska upplevelsen med fyra glimrande stjärnor ändå. Förutsättningar finns mellan dagens stjärnor Sturgess som Adam och snyggsöta Kirsten Dunst som flickan med det finfina filmnamnet Eden, men det är som att Solanas ändå inte riktigt ändå lyckas få det att tända till mellan dem. Jag ser på deras strävan och envishet (mest Adams kanske), men jag känner inte med dem fullt ut. Kanske är meningen att romantiken ska ta större plats ju längre filmen håller på, men hos mig blir istället detaljerna och det visuella roligare att glo på.

Klart dock att jag håller stenhårt på dagens lovers. Det blir inte lätt under de fysiska förutsättningar som råder, och förutom att trotsa tyngdlagar måste Adam också deala med misstänksamma myndigheter, luriga möjliga bundsförvanter och framför allt att övertyga Eden om att han är The Guy.

Upside Down är märklig film. En sorts hybrid av en gammeldags kärleksstory och ett sorts alternativt universum där de yttre förutsättningarna inte direkt är som de vi är vana att skåda. Det är galet snyggt gjort dock och Solanas behöver inte skämmas för sitt tilltag. Filmens…eh..vackra..feeling får mig att hellre fria än fälla. Och dessutom strunta i all logik.
Kanske blir upplevelsen lite bättre då?

full starfull starfull star

Sep 4 2013

Battle Royale (2000)

Filmen som sägs vara föregångaren till TheHunger Games, och från vilken författaren Suzanne Collins snodde (?) merparten av sin story.
Och visst, likheterna är besvärande. Kanske mest för Hunger Games dårå, eftersom den här rullen ändå skiter i all Hollywoodkosmetik och romantiskt trams.
Här är det pang på rödbetan från minut 1.

Japanskt bananas-överspel så det blir rentav underhållande dessutom.
Skolorna i det framtida Japan är överfulla, eleverna har tappat respekten för lärare och äldre. De måste tuktas. Basta. Nya greppet är att en hel kull med elever från utvald avgångsklass skeppas ut till en ö, kidsen får ett survivalkit och ett lämpligt vapen i näven och order om att sprida sig över ön. Den enda regeln är enkel; alla mot alla på liv och död och den sista överlevande vinner ”tävlingen”!

Det är galet, lite tramsigt, våldsamt och färgsprakande av det slag som brukar förekomma just i asiatiska actionrullar. Lägg till detta den speciella form av humor i den här delen av världen, och det hela blir eh….märkligt underhållande.
Och nånstans kanske en sorts japansk samhällssatir/kritik.

The Hunger Games ser kanske snyggare ut, men Battle Royale vinner på sin uppkäftighet och den punkiga känslan att den skiter i all politisk korrekthet.

full starfull starfull star

Aug 21 2013

The Purge (2013)

Den ljusnande framtid är vår.
Eller hur var det nu?
Möt framtidens USA. Arbetslöshet och kriminalitet samt allmänt dåliga tider är snart historia. Framför allt brotten har sjunkit till nästan minimum.

Receptet?
Tänk dig en Halloweenafton, fast istället för att springa runt och tigga godis får man här mörda, misshandla och våldta bäst man vill. Utan konsekvenser. Allt är tillåtet under en enda kväll och natt. Inga poliser. Inga påföljder. Ingenting.
Detta minst sagt udda tilltag att låta kreti och pleti få utlopp för sina aggressioner (eller hämnd på den där grannen man avskyr…) har ändå fått befolkningen att leva laglydigt årets övriga 364 dagar…så…lite får man väl offra för att få ett fungerande samhälle på det stora hela. Va?

En som inte bryr sig sådär jättemycket är James Sandin (Ethan Hawke…igen!), framgångsrik försäljare av säkerhetslarm och bevakningsutrustning till de lyxiga förorterna. Sköna pluringar har trillat ned i hans ficka på grund av grannars fruktan och behov av att stänga in sig. För det är precis vad  de gör. Svennarna i förorterna. På ett givet klockslag bommar de igen sina hus, larmar på och förbereder tv-kväll i soffan med popcorn och kvällsnyheternas makabra rapportering. Så även familjen Sandin.

Men, vad händer om en enda liten del brister i den inövade rutinen?
Vad händer när tex unge sonen Charlie (Max Burkholder) plötsligt via husets bevakningskameror spotar en flyende, hemlös svart man som förtvivlat ropar på hjälp? Jo han gör naturligtvis det enda mänskliga rätta, öppnar och släpper in flyende mannen. Far i huset går bananas och när så jägarna får nys på att den jagade fått en möjligen fristad inne i huset, blir plötsligt oron att popcornen ska ta slut det minsta att bekymra sig för.

Upplägget i dagens rulle är snyggt…en listig obehaglig känsla som smyger sig på. Speciellt när man märker att för familjen Sandin är det här rena vardagsmaten och något man bara ska låta ske under ett par timmar (om än med ett till synes visst obehag i några läger). Sedan är världen normal igen. Regissören  och manusplitaren till detta stycke heter James DeMonaco och rätt länge vågar han ställa de där otrevliga och besvärande frågorna. Hur ska man ställa sig till sina egna känslor vs den ”väg” och rättesnöre som samhället bestämt? Är det inte bäst för alla om reglerna följs utan att ifrågasättas? James har sin vision klar medan frun i huset, Mary (Lena Headey), tycks anta en  mer avvaktande inställning.

Ethan saknar plötsligt de mer ordinära Trick or Treat-kvällarna från förr..

Som ni märker tilltalas jag av filmens grepp och underliggande satir (?), filmens ämne är stundtals så makabert att det blir lite fascinerande.

Trots denna finurliga intrig kommer filmen till en vändpunkt, då DeMonaco också kommer på att lite hederlig thriller- och spänning enligt de ökända formulären 1A måste vävas in. Således tappar filmen kanske inte fart, men lite av den där spänstiga samhällskritiken som var utmärkande i början, och blir till slut en rätt ordinär homeinvasion-thriller. Dock inte utan spänning eller fokus från min sida på hur det ska gå.

The Purge är som bäst i sin första hälft. Det underliggande obehaget man känner när kameran följer en familj som lever med denna årliga kväll likt vi i Svedala har midsommarafton, och har inrättat sin vardag efter den nya tid som råder…är rätt effektfull. Även om det till slut blir en ”vanlig” thriller blir det aldrig ointressant.
Och en ny lead för Ethan Hawke. Bara en sån sak.

Maj 16 2013

Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.

Dec 5 2012

Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

Nov 23 2012

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Aug 1 2012

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Maj 11 2012

Hamilton – I nationens intresse (2012)

Tiderna förändras. Hotet kommer sällan eller aldrig från kommunismens röda spöke längre. Inte ens knarkligorna verkar erhålla samma status på filmskurkshimlen. Nej nu är det terrorister och förmodade sluga privatarmeér med kopplingar till terrorns lönsamhet som gäller.

Och så vips fram med gamle Hamilton dårå. In från vänster bara så där. Uppfräschad och justerad till att passa 2010-talets moderna samhälle. Vem kunde ana det?

När man nu återupplivar det svenskaste hemliga vapen som någonsin gått i ett par skor måste det naturligtvis ske med en touch av internationell filmhantering. Därför in med danska rutinerade regissören Kathrine Windfeld som uppenbarligen kan sånt.

Eller är det möjligen för hennes uttalade beundran för Paul Greengrass, mannen som såg till att Bourne-historierna ser väldigt snygga ut?

Här är det (naturligtvis) svenska vapen på villovägar och dubbelspel som inbegriper skumma krafter från väst som vet hur att profitera på krig och terror. Och så då mitt i allt Hamilton, som i pumpade Micke Persbrandts skepnad, måste rädda dagen och framför allt en tillfångatagen svensk vapenexpert i Somalia.

Som historia lite tafatt och krånglig, men ändå acceptabel om man ger fan i logiken och trovärdigheten. Som svensk (nåja) action står den dock ut med den äran, och Windfeld fläskar på riktigt saftigt då och då och drar sig inte för att slösa på de blodröda squibsen när det behövs. Bildspråket är som sagt hetsigt, ryckigt och sepiainfluerat a´la Bourne. Ungefär som dussinet andra filmer i genren nu för tiden alltså. Inget överraskande där.

Persbrandt då? Jo han sköter sig väl. Ger en sorts sorgset uttryck till den svenske hjälten. En lagom mörk och obehaglig incident från filmens början ser till att förfölja honom längs hela speltiden, och i vissa sekvenser får det honom att bli nästan lite…mänsklig. Det svenska birollsgalleriet spelar som vanligt över när det är skarpt läge, och att den svenska kvinnliga statsministern i ett kritiskt läge hojtar om att hon minsann ska ”ta reda på sanningen” känns mer än lovligt fånigt. Skulle vilja höra Alfons Åbe…flåt …Reinfeldt skrika det i Rosenbad en problemfylld eftermiddag.

så ska en kaxig företagsledare behandlas!

Historiens bad guy nummer ett är Jason Flemyng som fortsätter leverera karaktärer som man har svårt att sympatisera med. Flemyng syns ju annars i otaliga filmproduktioner av lite större mått, och det är med visst nöje jag ändå ser honom köra på i samma stil som uppenbarligen är hans trademark.

Borta med vinden är dock Guillous alla spår av frän samhällskritik som ändå genomsyrade böckerna (fast PLO får vara med på ett hörn!) Här är det mer pang på rödbetan, och Hamilton blir en Bondfigur som mest agerar utan att tänka efter eller ifrågasätta. Inget större fel i det här dock och filmen känns mer internationell än någon av de andra försöken från förr och rör sig från Afrikas horn via Beirut till Stockholm.

Hamilton – I nationens intresse snäppar upp den svenska agentgenren rätt ok trots allt. Proffs bakom kameran och i de främsta leden framför. Bra fart i actionsekvenserna och det gäller väl som vanligt att inte tänka för mycket på den styltiga dialogen och det något långsökta manuset som dock inte är helt oävet om man struntar i vissa detaljer. Det får allt bli stabilt godkänt med lite fredagsberöm och viss positiv eftersmak.
Såja.

Apr 18 2012

Sex dagar, sju nätter (1998)

Komedi och kärlek. Hand i hand. Ett beprövat koncept som kan erbjuda lika mycket framgång som fallgropar. Men nästan aldrig tråkigt att utforska. Pannkaka eller varm känsla i kroppen? Eller bara ett ”jaha..”? Safe ride eller yvigt kaos?

Här är det då Anne Heche som ska på romantiskt äventyr med kontrollfreaket och nörden Frank (David Schwimmer). En liten tripp till en lagom behaglig söderhavsö kanske? Bort från snökaos och jobbslit i New York? Ja tack säger Robin (Heche), men omständigheter och en lagom tillkrystad passage i filmens manus ser snart till att hon istället är strandsatt på en helt annan paradisö tillsammans med piloten och gammelcharmören Quinn (Harrison Ford).

För vad är väl detta om inte ännu en exotiskt maskerad envig mellan två karaktärer som från början är helt motsatta men naturligtvis blir galet förälskade ju längre historien rullar på. Seså, det kan väl knappast anses vara en spoiler i sammanhanget. Släng sedan in lite dramatik i form av moderna pirater som hotar den ganska sköna tillvaron och Quinns listiga handlingsförmåga när det gäller att klara knipan, så är vi ju nästan i hemma här.

Inget som helst nytt under solen alltså, det är standardformuläret med karbonpapper som återanvänds än en gång men…banne mig om det inte är ganska trivsamt i denna duos sällskap ändå. Anne Heche ser skimrande snygg ut mot en sandstrand och Harrison..tja..han är ju Harrison liksom. Trots sin buttra uppsyn en riktig klippa när det gäller. Replikerna har tidvis lite spänst i sig och samspelet mellan de två håvar in en och annan trivsamhetspoäng i protokollet.

Ford tar fram bästa flirt-trixen

Vad som slår mig nu när jag ser om filmen är att den faktiskt, trots sin familjevänliga åldersgräns, är försedd med en antal snuskiga anspelningar mellan raderna som känns rätt…uppfriskande i den övriga tillrättalagda dialogen. Och Schwimmer gör egentligen bara en extended version på gamle Ross, men det går det också.

Den enda större anmärkningen i det annars överraskningslösa manuset är väl att man inte riktigt ensidigt vågar bejaka den attraktion som uppstår mellan Heche och Quinn utan måste också göra Frank till en sorts bad guy i storyn, vilket då ska legalisera Robins känslor för gammel-Quinn lite mer. Hängslen och bälte på i storyboarden liksom.

Sex dagar, sju nätter är annars en lagom trevlig bagatell att slösa lite tid på. Försedd med förföriska vyer från söderhavet och acceptabel humor enligt patentmodell för avdelningen feelgood kan det egentligen inte gå så väldigt mycket fel här. Lättglömt men småtrevligt.
Dessutom gillar jag Harrison.
Och söderhavet.
Och tycker Anne Heche är söt.  

Mar 7 2012

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Mar 2 2012

Jägarna 2 (2011)

Jag tillhörde en av de få i min omedelbara bekantskapskrets som inte gav ett spottstyver för Kjell Sundvall´s första Jägarfilm när den var aktuell. Svensk B-film av värsta slag med så fyrkantigt manus och stela karaktärer huggna rakt ur fördomsträsket att man (läs:jag) bara satt och blev förbannad.

Därför också minst sagt aningens misstänksam när dagens dvd-omslag släpptes i min handflata. Trots min (självklart väl grundade) aversion mot svensk film sägs det ju att fan blir präst när han blir gammal och således in i spelaren med Sundvalls nya alster för lite objektivt (?) tittande och upplevande.

Så värst mycket med förra historien har egentligen inte denna uppföljare att göra. Samma polis, Erik (Lassgård), som får dra upp till samma bygd igen. En kvinna försvinner mystiskt, en väldigt stark misstänkt finns men polisledningen vill ta in en oberoende polis till förhöret då den utpekade genom åren har retat upp alldeles för många locals, och i synnerhet polisen Torsten (Stormare), för att det ska kunna bli riktigt enligt reglementet i bedömningarna. (Att man då från Stockholm väljer att skicka upp Lassgård som har nära släkt i Torstens omedelbara närhet är ju i och för sig en liten ologisk manusgåta….)

Så, återigen för polisen Erik att på nytt uppleva den miljö han lämnat för många år sedan. Den inbundna och ensliga mentalitet som han uppenbarligen gör sitt bästa för att förtränga, liksom möjligen skamkänslor från förra filmen. Torsten är en till synes jovialisk och pragmatisk norrlänning som gift sig med Eriks brors änka och dessutom tagit hand om hennes nu nästan vuxne son. Ganska snart står det också klart att Torsten är van att tillvaron sköts på ett speciellt sätt, och främst av honom själv i ledarpositionen. Upplagt för konfrontation mellan honom och den inte lika lättledde Erik alltså.

Ok, vad vi har här är en brottshistoria lite snyggt invävd i ett drama som omfattar både familj, minnen, svek och det faktum att de lömskaste fiender kan lura i vassen. Eller möjligen den norrländska vildmarken. Och ja, jag blir faktiskt underhållen. Det är riktigt gött att få se Peter Stormare komma hem och släppa loss i en svensk roll! Stormare är ju inte direkt känd för att hålla igen sina rolltolkningar,och inget undantag här. Han är också egentligen den ende som spelar sin roll med stor passion, det märks att han tycker det är kul. Rolf Lassgård är å sin sida ett pålitligt kort, han kan ju säkerligen spela karaktärer som dessa i sömnen och med bakbundna händer. Men visst, han gör det stabilt och tryggt.

"tja du grabben..sådant här har ni väl inte i L.A. iaf..?"

Historien håller faktiskt på sig en bra bit in i speltiden och lyckas varva mindre spänning med ganska trovärdigt drama. Möjligen kunde speltiden kortats en aning och på så sätt fått lite tajtare tempo i mittpartiet. Men, varför klaga nu när det faktiskt håller ända vägen in mål överlag. Kanske är jag lättlurad, kanske är jag lite mildare i sinnet…kanske är det för att det är fredag…men det går faktiskt att hitta riktigt trevlig underhållning här.

Jägarna 2 känns inte alls lika plump som sin föregångare. Mer djup och mer effektivt berättad. Sundvall har lyckats med att ge hela historien liv och spänning på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom varvar han detta med toksnygga bilder på ett bedövande vackert Norrland. En aningen förvånad tumme upp från soffan är på sin plats.