Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.
Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.
En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar” och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.
syskonglädjen står högt i tak
”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.
Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.
Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.
För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.
Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?
Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…
Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.
vad kan gå fel med deras idé….liksom?
Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!
I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.
Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?
Vad är det egentligen som gör en tv-serie bra?
Well, det självklara svaret är förstås att den helst ska vara engagerande, ha en bra storyline och bjuda på diverse överraskningar. Alternativt ska den vara fartfylld, snabb och enkelt uppbyggd. Som att då varje avsnitt i sig blir en liten verklighetsflykt för stunden.
Väljer man den mer täta, dramatiska approachen gäller det att hitta en vinkel som gör att tittarna stannar kvar, vill ha mer. Vill ha svar på frågorna som ställs. Snackar vi sitcom är det kanske både lättare och svårare. Här behövs möjligen inte så många svar. Det gäller kanske mer att rada upp trivsamheter på löpande band.
Om gamla Vänner kanske satte ribban för dagens komedier, kan man då säga att 24 har gjort detsamma när det gäller actionserier med drama, dubbelspel och tvister? Kanske. Och once in a while är det nån smarting som knäcker ett nytt koncept INOM det gamla beprövade konceptet. DÄRMED över till dagens åskådningsobjekt.
Vill man vara lite krass kan man göra det enkelt för sig och skriva att utan James Spader som den här seriens mastermind och klarast lysande stjärna skulle den förmodligen aldrig ha fått den uppmärksamhet eller beröm den fått. Nu ÄR han dock seriens frontfigur och allt utgår från hans beteenden. Bara att gilla upplägget alltså. Eller inte.
Själv tillhör jag den första kategorin.
Raymond ”Red” Reddington (Spader), f.d. agent inom amerikanska staten.
Numera brottsling och ansedd som en av världens mest efterlysta skurkar. Döm då om FBI:s förvåning när Red en dag helt sonika knallar in hos FBI och är villig att ge sig. DESSUTOM kan han tänka sig att hjälpa FBI att gripa ett antal av de värsta brottslingarna som Red samlat på sin egen ”blacklist”. Enda kravet Red har är att han bara tänker prata med den nyutexaminerade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone). Ingen annan. Varför? Ja, inte utan att man undrar som tittare och givetvis ett skäl så gott som något att sitta kvar och titta. Reds inledande information visar sig stämma, och snart kan FBI lägga vantarna på diverse badass.
Men vad vill Red egentligen? Varför denna uppenbara ”lek” med Elizabeth?
Som vanligt finns inga svar att få bara sådär. Små smulor av mystiska ledtrådar som inbegriper Elizabeths privatliv, hennes vardag med äkta maken Tom (Ryan Eggold), Reds mystiska bakgrund, han tycks känna hennes pappa. Kollegorna på FBI är misstänksamma, men kan ju inte gärna förneka att Red tillhandahåller ett bra arrest-record för den grupp agenter som Elizabeth tillhör.
Styrkan med den här serien är förstås dess story arc som löper över hela säsongen. Även om varje avsnitt innehåller en skurk i nån form, är det spelet mellan Red, FBI och Elizabeth som är det intressanta. Uppenbart är att Red har en plan med allt han gör. Frågan är bara vad? Den som sitter med genom hela säsongens 22 avsnitt behöver inte besviken när det drar ihop sig. Skaparen och manusnissen Jon Bokenkamp vet hur sprida smulorna så att man hela tiden vill ha mer. Att det också rör sig om någon form av hemligt dubbelspel i statsmakten blir mer och mer uppenbart.
Förhållandet mellan Elizabeth och Red utvecklas hela tiden. Kanske kommer hon honom närmare än hon vill? Och vad döljer hennes make Tom?
Vi får en välspelad serie, med bra driv och tempo. Kan man svälja de flesta av Red´s utsvävningar och förmåga att alltid kunna trixa fram saker, vare sig det är värdefull info eller materiella ting, så har man inget att klaga på. Bäst i hela ensemblen är förstås James Spader som den ytterst jovialiske Red, Spader gör honom dock till en figur som på en sekund kan byta skepnad i både humör och sätt. Mycket bra agerande. Seriens framgång bygger på Spaders sätt att låta Red vara en världsvan snubbe, expert på att manipulera folk och dribbla med sanningar i de riktningar som passar honom bäst? Megan Boone känns gjuten som den lite naiva och ändå tuffa Elizabeth. Bra samspel mellan henne och Spader. Elizabeths kollega David (Diego Klattenhof) får också tillfälle att visa vad han går för. Lite kul är det också att varje avsnitts badass har ett nummer på Red´s lista. Vilken dignitet och ”farlighetsgrad” personen har alltså. Bäst i säsongen, förutom storyarcen som vässas mot slutet, är när hela FBI-gängets hemliga compound infiltreras av badass med tunga vapen! Sker mitt i säsongen….och har naturligtvis bäring på rätt mycket mer än det man ser utspelas för ögonen. Såja, det var ingen spoiler. Mer en teaser!
Har vi inga flaws med serien? Jo kanske i att vissa avsnitt känns lite mer ansträngda än andra, där ramstoryn med skurken som ska infångas, är ganska påklistrad då det verkliga fokuset ska ligga på Elizabeths ständiga kamp för att försöka komma tillrätta med sina frågor och funderingar. Lite ologik hittas förstås då och då. Vissa grejer tycks gå lite FÖR lätt, men så är det ju i serier. Det gäller att se mellan fingrarna när det behövs för att driva händelserna framåt. Och otroligt nog verkar manusfolket ha koll på sina lösa papper, för mot slutet av säsongen vävs rätt mycket av det man trodde var fragment…ihop till en sorts massa med mening och mål. Bra gjort där säger jag.
The Blacklist blir mot slutet riktigt fräsig när det skalas av mer och mer lager på Red´s fasad. Och Elizabeth får göra både en och två och tre upptäckter om livet hon trodde hon levde. Till och med FBI-gruppen svävar vid vissa tillfällen i fara!
Ja, det är en salig blandning av upplevelser som vävs in i denna första säsong. En säsong som blivit så framgångsrik att säsong två nu rullar för fullt (november 2014), och den bygger förstås på att man inte vet så mycket om den om man har tänkt sig att börja titta. Ett av seriens starkaste kort är just styrkan att droppa en anmärkningsvärd hint då och då.
Och så länge James Spader tycker det är kul att glida runt med ett självsäkert leende och föra diskussioner om märkliga ämnen, under det att han spelar Spelet, så inte mig emot.
Jag tror dock inte att seriens upplägg håller för mer än just två säsonger. Max 3. Och det är tveksamt. Till slut måste alla korten ut på bordet, och då kommer mystiken per automatik att försvinna. Den som just nu är en stor del av seriens charm och kraft.
Bra blandning av action och thrillermystik.
Nix, har inte sett långfilmen från 2002 med Hugh Grant. Vilket inte gör något.
När man sett den här serien har man inget behov av originalet. Känns det som.
Som många gånger förr ser såklart smarta suits i tv-branschen möjligheter att casha in lite extra på beprövat begrepp. Här bevisligen en ramstory som funkade på den större massan av åskådare. Varför inte sätta några pigga tv-manusplitare på uppgiften att utveckla relationen mellan den vuxne slackern Will Freeman och den lillgamle grabben Marcus? Samt justera om lite i originalmanuset och anpassa berättelsen till amerikansk tv. Sagt och gjort.
About a Boy har till dags dato rullat i en säsong. Framgången var möjligen lite oväntad, men inte helt som en blixt från klar himmel. Inbillar jag mig.
Snabb recap för er som inte har koll på storyn: slackern Will Freeman (David Walton) har en gång i tiden lyckats med bedriften att skriva en julsång som ständigt rullar på topplistorna varje år. Vilket gjort att slarvern Will kan leva livets glada dagar i ett radhus i San Francisco utan ansvar, singel och bekymmerslös. Så flyttar brittiskan Fiona (Minnie Driver) in bredvid med sonen Marcus (Benjamin Stockham). Grabben är en typisk tv-grabb, lillgammal och enerverande såklart. Men charmig förstås. Ganska snabbt blir både Fiona och Marcus alltmer inblandade i Wills liv. Han och Fiona är dessutom varandras motsatser, vilket såklart gör det extra kul. Fiona är ett naturens barn med yoga och meditation och…mat från växtriket som specialitet. Will vill grilla kött i trädgården och ragga olika tjejer varje kväll…eller spela tv-spel intill småtimmarna. Med förfäran ser Fiona hur Marcus alltmer dras mot Will´s ”fördärvade” livsstil.
Så enkel är handlingen. Utspridd på tretton halvtimmesavsnitt, där Marcus gör sitt yttersta för att krypa in under skinnet på Will, bli en del av hans spännande liv samtidigt som han hela tiden känner ett behov av att berätta för Will om sina tankar om livet, rädsla, ångest och tillkortakommanden. Will kan förstås inte stå emot grabbens charm, trots ihärdiga försök, och det hela utvecklas snabbt till ett sorts far-son-förhållande över trädgårdsstaketet där Wills enkla men effektiva råd om hur livet bör levas kanske inte så idiotiska som Fiona först vill hävda.
Charmen med serien är just samspelet mellan David Walton och Benjamin Stockham. Trots att det som sagt är en barnskådis inblandad funkar det mycket bra. Stockham är lillgammal, visst, men har en skön scennärvaro som gör att man kapitulerar för honom. Walton har jag inte sett förut vad jag kan påminna mig, men han är otroligt underhållande i sin gestaltning av den ”oansvarige” slackern som givetvis har ett hjärta av guld i kroppen och ett väl dolt vuxenansvar som kommer fram i vid väl valda tillfällen. MInnie Driver känner man ju igen från otaliga filmer. Här funkar hon behagligt trivsamt som Wills moraliska opponent om hur livet ska levas, och efter vilka normer. Allt förstås med snabb humor och kvicka repliker. Just Drivers brittiska bakgrund utnyttjas mycket roligt och hon är snabb att hugga på Wills ibland ogenomtänkta repliker.
Givetvis finns också en romantisk laddning mellan Will och Fiona, men tacksamt nog väljer manusförfattarna att inte ta den enkla vägen. Istället snuddar man bara vid just den känslan. Fionas uppenbara svartsjuka när Wills dejtar olika tjejer, fast hon naturligtvis aldrig skulle erkänna detta. Will´s oro för att Fiona ska hamna i dåligt sällskap med män, fast HAN aldrig skulle erkänna detta.
De tretton avsnitten är finurligt uppbyggda som en sorts relationsdrama mellan Will och Marcus. Will stöttar Marcus och Marcus får Will att använda nya sidor av sig själv. Mycket sedesamt. Och mycket underhållande på vägen. Här har Universals tv-avdelning skaffat sig en hit. En feelgood förpackad i standardformat, men med en pigghet i berättandet och en kvickhet i replikerna som i alla fall jag inte sett på länge i renodlade komediserier som ska behandla ämnen som vuxenansvar och att växa upp som ensambarn.
En säsong två är redan på gång och jag har inga som helst bekymmer med att följa WIll, Marcus och Fiona vidare på deras vardagsbekymmer.
Skapar en trivsam känsla i kroppen. Dessutom bra soundtrack!
Rekommenderas för dig som gillar behagliga sitcoms.
About a Boy har gått på SVT och släpps som box under hösten 2014.
Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.
En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.
Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!
Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.
Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.
Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!
Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.
Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.
Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.
Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!
vifta med puffra!? på ett plan?!?
Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.
Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.
Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.
I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.
Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.
Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!
Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!
Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta: ”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”
Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?
Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!
Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.
Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!
trångt i artären…typ.
60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.
Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!
Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.
Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.
Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!
Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.
Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.
Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.
Viktigaste frågan; måste man ha sett tv-serien för att hänga med i filmen? Mitt omedelbara svar är NEJ..då jag aldrig såg serien (förutom nåt avsnitt förresten), och ÄNDÅ följer med i karusellen på lagom och nöjsamt manér.
Den fiktiva kuststaden Neptune har alltså sin egen Kitty i egenskap av Veronica Mars (Kristen Bell) som en gång i tiden kombinerade skolgång med att lösa kluriga och luriga brott på löpande band..och hann med lite lagom tonårsdrama/kärleksgnabb också såklart. Nu är Mars utflyttad till New York och nästan färdig advokat. The future is bright med pojkvän och allt…tills gamla vindar blåser upp en ny liten storm. Gamla exet Logan (Jason Dohring) är anklagad för mord just i det tokkorrumperade Neptune…och endast en rejäl deckartjej kan lösa problemet!
Veronica Mars universum är tydligen skötebarn för både upphovsmannen och regissören Rob Thomas och Kristen Bell, vilka nu tack vare ENORMA fan-donationer via sajten Kickstarter kunnat ta Mars till långfilmsformatet..och få med sig ALLA inblandade från serien. Kul säger jag! Således underhållande deckardrama som klarar av att hålla eventuella tv-schabloner borta. Kristen Bell är dessutom sådär charmigt närvarande.
Här blir man inte på dåligt humör!
It aint over til it´s over.
Som taglinen säger. 16 år efter Rocky V fick Stallone ÄNTLIGEN till det sista kapitlet om sin boxarhjälte.
Det som skulle varit slutet 1990 tilltalade aldrig Stallone riktigt. Enligt uppgift kände han direkt att han ville göra ännu en film. Ett sista kapitel. Ett mer ”riktigt” avslut, den sista pusselbiten för att arkivera den ikoniske filmfiguren. Föregångarens svaga insats i biljettkassorna fick dock filmbolag och producenter att dra åt sig öronen lite. Figuren Rocky verkade ju vara historia, en osäker investering.
Men, kanske var det som ett tack för lång och trogen tjänst, till slut fick Stallone ändå grönt ljus för sin sista berättelse om boxaren med det stora hjärtat.
När vi nu möter Rocky har åren satt sina spår.
Han är sliten och härjad. Bor kvar i Philadelphia där han äger en liten kvartersrestaurang.
Adrian, hans älskade, är borta i sviterna från cancer sedan ett par år. Kvar finns bara Rocky, den trötte Paulie (Burt Young) och Rockys nu vuxne son Rocky Jr (Milo Ventimiglia). Där förhållandet mellan Rocky och Paulie är lika grundmurat i hatkärlek som vanligt, är det värre med grabben. Rocky Jr jobbar hårt på att frigöra sig från sin nostalgiske pappas stora skugga som verkar kastas över honom vart han än vistas. Vilket i sin tur fått relationen mellan far och son att bli av det mer ansträngda slaget.
Rocky själv ser uppenbarligen inget större fel i att leva i nostalgin och dra gamla skrönor från förr för den som vill höra. Främst besökare på hans restaurang. Saknaden efter Adrian är också smärtsam vilket får Rocky att nästan dagligen vistas vid hennes grav.
Det är en oerhört nedtonad och stillsam Rocky som Stallone presenterar i denna epilog. En man som verkar ha försonats med sitt öde och….kanske ändå INTE. Saknaden efter försvunna tider finns där och lurar under ytan. Kan det till och med vara så att gamle Rocky rentav längtar tillbaka till boxningsringen en sista gång? Ödet, och Stallones manus, ger vår hjälte chansen igen…när regerande boxningschampen Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) blir förbannad över att i en datorbaserad jämförelse mellan honom och Rocky… får The Italion Stallion de flesta rösterna! Att Dixon dessutom har ett buttert och ganska vrångt sätt mot media och fans kan möjligen också spela in. Smarta affärsmän ser nu chansen till sköna pluringar om ett mästarmöte mellan Dixon och Balboa kan bli verklighet! Dessutom kan Dixon också få chansen att bättra på sitt rykte en aning.
Vad skulle då den gamle champen Balboa få ut av det här pr-tricket?
Jo, mer än man kan tro visar det sig! Rocky har aldrig lämnat boxningen helt i tanken (”I still got the beast inside me…”), och har precis innan han får erbjudandet om matchen mot Dixon börjat fundera på små lokala matcher…för att hålla ”demonen” i schack? Och kan han överhuvudtaget få licens igen att börja boxas? Gamle gubben!
I filmens värld är allt möjligt såklart, och speciellt när Stallone vill ta farväl av sin figur på bästa sätt. Dessutom låter han Rocky hitta tillbaka till gamla kvarter, av en slump återuppta bekantskapen med Marie…en av kidsen från Rockys skamfilade kvarter. Marie (Geraldine Hughes) är nu vuxen och ensamstående med en tonårsson. Rocky lever upp en aning när hans goda hjärta får hjälpa till att ta hand om Marie och hennes grabb….och mura på en ny vänskap. Fyller de tomrummet efter Adrian och Rocky Jr…?
Efter Rockys alla möjliga äventyr i ringen under de 30 år som gått mellan första och sista filmen, kan jag inte låta bli att älska Stallone för att han närmar sig berättelsen på helt rätt sätt. Det blir oerhört low key, figurerna får gott om tid i scenerna, och framför allt låter Stallone Rocky göra det här till sitt avslut med allt och alla. Även Mickey och Apollo. Stallone verkar ha återvänt till -76 års sätt att göra rullen…och lyckats.
Återigen är det bästa som händer, det som händer UTANFÖR ringen.
Det handlar på nåt sätt om Rockys bokslut. Att säga adjö till den värld som kommit att älska honom så galet och villkorslöst. Mycket fint att Stallone en sista gång låter Paulie följa med på resan, både som kamrat på äldre dar…och också vid ringside såklart. Naturligtvis är det lite sorgligt att Adrian inte får vara med Rocky på hans sista utmaning, men å andra sidan inbjuder det till ett par oerhört fina scener vid hennes gravsten. Och kanske ett smart drag i manuset för att ytterligare grunda de kärlekskänslor vi bara måste ha för den här gamle boxarlegenden vid det här laget.
Stallone avslutar i fin stil som vanligt med att fixa både manus och regi själv.
Så att allt blir precis som han vill ha det.Vad den lågmälda filmen faktiskt lyckas med i all sin nostalgi då och då, är att ta hela Rocky-sagan till EXAKT den tidpunkt där du som tittare också kan känna att det verkligen är ett värdigt sätt att ta avsked av en karaktär. Utan att det på något sätt behöver kännas pajigt..eller sorgligt besvärligt. Mer som ett fint och trevligt avsked.
Finalen går naturligtvis i boxningens tecken! But of course! Som att Stallone ändå ville lämna en sista liten fin karamell till oss! Även här verkar han tänkt om, borta är det svulstiga och vräkigt flashiga. Stallone och produktionen hyrde sonika in sig på Mandalay Resort and Casino i Las Vegas efter en riktig PPV-match som tv-kanalen HBO arrangerade (vilket också gjorde att hela fighten är tv-style-filmad) och utnyttjade den riktiga publiken. Borta är också den overkliga boxningen med fantasifulla rundpallar och teaterboxning av fläskigaste märke. Denna sista film hyllades faktiskt till höger och vänster för sin realistiska fight mellan Stallone och Tarver. Att Tarver är boxare i verkligheten hjälper förstås säkerligen till. Borta är också de galna ljudeffekterna vid slagväxlingar och närkontakter. Enligt Stallone själv ville man istället att det skulle låta som det faktiskt låter på riktigt. Och visst är det snyggt…igen. Rocky, den gamle, får lita på rutinen och hårdheten i slagen. Dixon kör på snabbhet. Realismen i fighten går såklart alltid att syna i sömmarna. Eller inte. Och visst, kunde George Foreman vid sin ålder 1994…så skulle väl Rocky kunna i en fiktiv värld 2006.
Båda kämparna har naturligtvis sina egna agendor att slåss för här.
Dixon vill visa alla att han minsann har the eye of the tiger och kan slå ut den gamle mästaren utan krusiduller. Rocky vill bevisa, kanske mest för sig själv, att han fortfarande har DET i sig. Och för att låta ”the beast” få komma till tals en sista gång. Stallone väver ihop slutet, knyter säcken om du så vill, på ett formidabelt sätt gentemot originalfilmen. Han låter Rocky till och med vara den som delar ut det absolut sista slaget innan gonggongen slår för sista gången. Mycket symboliskt. Finalen är sådär genombra igen. Båda boxarna får äras på sina respektive sätt (fyra olika slut filmades för att ingen skulle kunna vara säker på vilket Stallone ämnade att använda i den färdiga filmen…!), och den nu nöjde Rocky kan ta emot publikens rörande kärlek en sista gång. Paulie finns där vid hans sida, gamle Duke (Tony Burton) finns där också, Marie och hennes son och såklart…Rocky Jr! NU kan äntligen Rockys nya liv börja. Mycket fina scener när man ser dem, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av det jubel i filmen som faktiskt är på riktigt här…från en publik som älskat sin figur genom alla åren som gått…? Litet stänk av filmmagi där igen för ett par sekunder.
Det absoluta slutet på dagens film knyter också ihop hela sagan på det mest rörande sätt.
Rocky vid Adrians gravsten, en blomma, repliken ”Yo Adrian….WE did it” (en fantastisk sista koppling till de första filmerna!), den gamle kämpen vänder sig om och går iväg…för att en sista gång vända sig mot oss (och gravstenen) igen och höjda handen i en vinkning.
Hur kan man inte ÄLSKA det slutet!?
Missa heller inte de härliga bilderna under eftertexterna då ett collage av vanliga människor springandes uppför de nu berömda trapporna vid Philadelphia Museum of Art visas. I extramaterialet på den skiva jag har finns dessutom en rörande fin sekvens som berättar om tillfället i dagens film när Stallone själv skulle göra den ikoniska spurten uppför trappstegen en sista gång. Faktiskt det ABSOLUT sista som spelades in, då Stallone ville göra det till en speciell stund. Dessutom: den enda av Rockyrullarna där ”Gonna Fly Now” spelas fullt ut under eftertexterna!
Bonus!
Rocky Balboa slutar på ett oerhört fint sätt.
Hela filmen är egentligen en enda lång resa för att ta den gamle boxaren i mål och få honom att känna frid. Stallone har här mer än någonsin fattat grejen med att faktiskt göra ett värdigt och rejält avslut på en karaktär. Nånstans hoppas man nu på att Rocky Balboa lever sina lugna dagar på sin lilla restaurang där i Philadelphia. Och när lusten faller på kan han alltid ta fram de här Rocky-rullarna från trettio års boxande och njuta av dem. En episk resa han absolut inte behöver skämmas för.
Mötet med Woody Allens Blue Jasmine gav mig plötsligt cravings på mer av den lille filmmakaren, och jag insåg att jag varit borta från honom alldeles för länge.
Möjligen kanske ni redan vet att yours truly alltid varit lite sucker på regissören/berättaren och hans märkliga värld (dock inte i samma liga som den gode bloggkollegan Addepladde. Missa btw inte hans FÖRNÄMLIGA Allen-tema!). Ok, Woodys filmer har nog ändå följt mig genom åren lite stadigt sådär. Tillräckligt länge för att jag har den bestämda åsikten att Allens filmer från epoken sent 70-tal till början av 90-talet var hans bästa år som filmskapare. Kanske var mitten av 80-talet de absolut BÄSTA åren?
Nytt besök in i arkivet för potentiella återtittare slumpade sig såväl att jag av bara farten fick med mig ett par Allen-rullar från just dessa år. Tänk va. Kanske är det till och med ett par av de favoriter jag har på min Allen-topplista? Först ut alltså historien om den hårt prövade talangagenten Broadway Danny Rose (i Woodys tunna och plågade skepnad). Ett gäng halvkända gamla New York-komiker sitter på ett hak i staden som aldrig sover. Tjattret går högt. Nån nämner plötsligt namnet Broadway Danny Rose, nån har ett gäng gamla anekdoter att dela med sig av. Och vips, har rullen sparkat igång.
Danny Rose alltså. Har inte direkt lycka med att kränga sina ”artister” till hugade spekulanter i New Yorks showbizvärld. Väldigt få tycks vilja se t.ex. en blind xylofonist, en enbent dansare ..eller en kvinna som drar av ett par dängor spelandes på glas…well….tur då att Rose har smörsångaren Lou Canova (Nick Apollo Forte) att luta sig mot. I en tid när New York tycks älska sin Frank Sinatra mer än någonsin kanske det ändå finns hopp att göra Canova till en kändis..? Nu har den lätt omständige och instabile Canova fått ett gig på självaste Waldorf Astoria! Läge för möjlig succé? Canova insisterar dock på att hans älskarinna Tina (Mia Farrow) ska finnas på plats för att uppleva triumfen (givetvis måste hon hållas hemlig för frun!), och det blir alltså för stackars Danny att fixa saken genom att laga sig ut till New Jersey för att hämta upp Tina där hon bor och sedan presentera henne som SIN flickvän under kvällen. En tripp med komplikationer ska det visa sig.
Paret lyckas inom kort hamna i dispyter till höger och vänster samt förolämpa den lokala maffian! Bättre fly än illa fäkta, och färden tillbaka till Manhattan blir minst sagt besvärlig. Här har vi en Allen på riktigt lekhumör. Hela filmen tycks foka på humor och lite hejsanhoppsan. Ytligheter istället för djupsinnigheter. Allen i huvudrollen får gott om utrymme att frossa i UNDERBARA skämt och oneliners! Dialogen känns snärtig och sådär lagom hetsig. Speciellt samspelet mellan Farrow och Allen är härligt hela vägen. Farrow spelar ut som aldrig för och Allen jabbar tillbaka med sitt patenterade kroppsspråk och snabba munläder. Som vanligt missar inte Allen heller en sekund att låta själva New York vara en fräsig backdrop till storyn. Här i svartvitt (igen), men det förstärker å andra sidan bara känslan av den ruffiga men lockande storstaden. Kontrasten ute i Jersey är också härlig och plötsligt inser man att Danny Rose….eller Allen om man så vill…verkligen hör hemma bland skyskraporna och de hårt trafikerade gatorna på Manhattan!
fixarn har koll. eller inte.
Allen tycks inte haft några problem alls med att hoppa mellan genrerna under denna tidsepok i karriären. Kanske var han så pass nöjd med sin tillvaro här att han kunde kosta på sig att leka bort knappa en och en halv timme..? Framgångsrikt värre blev det också, med två Oscarsnomineringar som belöning (för bästa regi och bästa originalmanus…utan vinst dock) Storyn om Danny Rose berättas hela tiden med utgångspunkt från samlingen komiker sittandes på haket i början av filmen, vilket gör just figuren Danny till en sorts myt eller skröna hos de andra. Och samtidigt lite tragikomisk om man vill vara sån. Allen känns helt enkelt underbart bra i sin roll, precis den neurotiske och orolige figur man känner igen från så många andra filmer. Naturligtvis med ett hjärta av guld, vilket han får gott om möjligheter att visa upp här.
Broadway Danny Rose måste givetvis räknas som en av hans allra BÄSTA i karriären. Tillkom under en perfekt period då det mesta han tillverkade tycktes bli mumma. Här är det så trivsamt roligt mest hela tiden att man blir sittandes med ett stort flin över ansiktet i flera timmar efteråt. Gillar du Woody Allens typiska stil är detta naturligtvis ett måste!
Ett guldkorn från guldåren!
Vill du höra mer om denna pärla lyssnar du på avsnitt 4 av filmpodden!
Där snackar jag vitt och brett om VARFÖR detta kan vara en av de bästa Woodyrullar någonsin!
I varje familjekonstellation skapas det ofta olika tv-traditioner runt jul.
Att Kalle ska vevas i de flesta hem är ju liksom så självklart att man nästan inte behöver nämna det. Och så finns det faktiskt en och annan lite modernare trend som börjat poppa upp. Tv-tablåerna ser smartheten i att köra återkommande program och julfilmer. Och sedan ska man ju naturligtvis inte glömma att det faktiskt finns de som helt väljer bort tv på självaste julafton.
Själv är jag nog en sådan. Eller, inte väljer bort helt. Det var ju det här med Kalle och Karl-Bertil förstås. Men sen klarar jag mig nog. Hellre umgänge och prat med nära och kära. Eller varför inte lite fingrande på de (förhoppningsvis) fådda julisarna.
Naturligtvis är jag ju inte sämre än att jag redan skapat egna små traditioner. Till exempel MÅSTE Ett Päron till Farsa Firar Jul ses kvällen INNAN julafton (inte PÅ julafton som diverse kanaler envisas med) tillsammans med den obligatoriska skinkmackan, musten och lite glögg. Men innan dess gott folk, har även dagens lilla objekt fått köra sina årliga 30 minuter från tv-burken.
Ingen fräsig film i ordets bemärkelse alltså. Bara en halvtimmes skoj med SVT:s kanske mest kända komedifamilj. Möjligen har några av er inte alls har nån relation till familjen Svensson, det är ju trots allt ett par år sedan nu (familjen återkom ju iof sig i ett par rätt usla filmer). Märks inte minst på pappa Gustavs postkläder som är hopplöst out of date (har jag fått det berättat för mig av en synnerligen närstående källa). Nåväl, efter att framgångsrikt ha vevat serien i ett antal avsnitt bestämde sig uppenbarligen manusförfattarna att det skulle vara lite skoj att visualisera hur julen, eller julafton, kunde te sig hemma hos en alldeles ”vanlig” radhusfamilj.
Och nästan lite skrämmande lyckas man också genuint fånga lite av det där som vi alla (?) jagar. Medelsvensson-julen kanske? Det ska vara jullovsmorgon (helst Scooby-Doo), traditioner som ska följas till punkt och pricka. Alla eventuella avvikelser från mönstret blir konstigt och galet. Och vad ska jag säga? Man har ju växt upp på 70- och 80-talet. Klart det känns igen! När jag var ung spoling tyckte vi också allra bäst om att fira julen själva i hemmet. Efter den obligatoriska lilla förmiddagsrundan hos farmor och mormor förstås.
allt klart för Kalle!
Hos mig är således igenkänningsfaktorn skyhög när Gustav Svensson (Allan Svensson) ska ha det som vanligt på dopparedagen. Hustrun Lena i Suzanne Reuters skepnad är naturligtvis underbart cool i alla lägen, och den som har superkoll. Gustav mest bara…är.
Och spelar på alla våra fördomar och klyschor om den förvirrade och klantige pappan.
Svensson Svensson – en riktigt god jul är således ett måste innan julafton i the House of Flmr. Lite skön tönthumor, dräpande repliker och lite nostalgivibbar från förr. På något sätt känns det helt rätt att ta med dagens tv-avsnitt in under fanorna när det gäller ”Flmr vs Julen” även om det inte handlar om en långfilm. Säkert har du redan sett klantigheterna något år, då SVT väljer att reprisera på självaste julafton sedan ett antal år tillbaka. Och du som ev. inte har haft anledning att kika ännu…: missa inte. Lite larvigt, lite töntigt…men väääldigt fånmysigt.
Julfaktor: Ganska hög. Julprylar, gran, julmusik och lite lagom med studiosnö som dras in.
Veckan inleds med en fortsättning på sci-fi-spåret. Line them up liksom.
Ecuadorfödde regissören Sebastián Cordero satsar på sterila miljöer, ett hopplock av skådisar från runtom världen och den gamla hederliga found footage-versionen.
Den där kategorin som man numer plirar på med lite mer misstänksamma ögon än man gjorde förr.
Här ska dock sägas till filmens försvar att det funkar förvånansvärt bra.
Upplägget kanske hjälper till lite? En framtida privatfinansierad rymdexpedition på väg mot Jupiter. Eller rättare sagt Jupiters fjärde största måne; Europa.
Syftet som vanligt att utröna om det finns liv i universum, existerande eller i alla fall möjligheter till liv. Just den här månen tycks ju också innehålla rätt mycket is, vilket skulle kunna vara en nog så god förutsättning för livsformer. Kanske.
Det handlar (som vanligt igen) om återblickar.
Nedslag i inspelat material ombord på rymdskeppet, vardagen mellan besättningsmedlemmarna och deras vedermödor när det börjar kärva till sig. För det gör det naturligtvis. Lite som vanligt. Redan från början informeras jag som tittare om att det här minsann är de nu släppta bilderna och inspelningen av den otursdrabbade rymdfärden. Den lilla extra krydda som regissör Cordero och manusförfattaren, en Philip Gelatt, tillsätter är att bygga hela filmen som en sorts dokumentär med filmade ”intervjuer” med projektets deltagare och finansiärer på jorden vilket faktiskt stärker realismen. Att man sedan lika finurligt använder sig av smarta och effektiva visuella lösningar från olika ”kameror” i rymdskeppet och i rymddräkterna skapar en sorts tät och lite småspännande atmosfär. Trots att man sett det mesta förut.
Är det på tapeten att tillverka udda rymdfilmer igen? Som vanligt går det mesta i cykler. Där The Last Days on Marsmer bygger på ren spänning och har ett enklare upplägg, vill dagens rulle helt klart vara mystisk och lite murrig in i det sista.
Även här saknas större stjärnor i rollistan, där Sharlto Copley förmodligen är den mest namnkunnige för publiken. Dock icke att förglömma..taa-daa..Michael Nyqvist (!) som här axlar rollen som dyster ryss i sällskapet. Lite udda först att glo på hans nuna i en miljö som den här, men efter ett tag går det hur bra som helst det också.
Trots plinket och plonket med tekniska termer, mojänger och allehanda förehavanden blir det faktiskt aldrig vare sig tröttsamt eller tråkigt. Att expeditionen ganska snart, liksom i TLDoM, får betydligt mer att handskas med än dom räknat med är ju liksom förutbestämt. Det handlar egentligen bara om sättet att ta sig dit. Kanske regissörens smala lycka är att filmen länge känns ganska oklar i om den tänker bli obehaglig av andra orsaker än tekniska problem eller oförutsedda olyckor. Det är drama, det är kanske mer vetenskaplig sci-fi. Till en början i alla fall.
ingen partypersonal direkt
Återigen är det också en rätt snygg uppvisning i att det går att går att tillverka fullt funktionella produkter utan miljoners dollar nedplöjt i projektet. Effekterna är mindre men lika effektiva som dollarstinna diton. Krutet läggs på att skapa den där isolerade och täta stämningen. Där det mesta blir konstigt och oklart och obehagligt. När oförutsedda händelser inträffar. Just dokumentärkänslan är något som filmmakarna lyckas jäkligt bra med här. Jag är ju sedan länge lite allergisk mot just ff-stilen, men just i dag används den faktiskt ganska bra och realistiskt. Insvept i en sorts docu-style som förhöjer trovärdigheten på det som utspelas. Om nu en rymdfärd till Jupiters månar kan vara trovärdig.
Europa Report har sina smutta små stunder. Jag sitter och glor och kommer på mig själv med att fundera på vad det egentligen är för luriga grejer som händer runt de utsatta deltagarna på den här påfrestande utflykten bland stjärnorna. Inte lika actionbetonad som TLDoM, mer ”seriös” och ”vetenskaplig”. Till en början. Fantasifullt slut som ändå inte känns helt over the top. Lagom steril, lite mystisk och ett snyggt hantverk av alla inblandade vilket ger en tasty eftersmak.
Flmr och lågbudget sci-fi, en ganska trevlig kombo för tillfället.
Jag belönar med schysst betyg. Igen!
Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Flmr - Om film och serier. Mest. 