Mar 13 2014

Dallas Buyers Club (2013)

Det känns mer och mer som 2013 var ett rätt bra filmår i Hollywood. Flera filmer av varierande slag som alla gjorde intryck på ett eller annat sätt.

Matthew McConaughey kommer förmodligen garanterat att tycka om 2013 när han ser tillbaka på sin karriär. Från barbröstad hunk till någon att verkligen räkna med i rollistan. Inte många som klarar det steget. Och det känns som det bara liksom hänt sådär. Utan förvarning. Nog för att jag alltid gillat den till synes glade gamängen i all sin ytlighet. Men plötsligt bevisar han också att han kan bära en hel film på egen hand, att han klarar av att gå från solstänkta romcom-bagateller till tunga indieproduktioner. Vad väntar härnäst?

Till skillnad mot 12 Years a Slave är dagens film en rulle som berör ORDENTLIGT, på ett eller annat sätt. Som får mig att fundera på filmen långt efter att eftertexterna rullat klart. Viktigt att poängtera också: det blir ingen snyfthistoria om gayvärlden, det är ingen sentimental berättelse om missförstådda människor i en värld som föraktar dem. Inga försök av manuset att fiska billiga poänger. Vad det känns som är istället ett drama om en mans kamp för nåt som för oss är så logiskt, naturligt och vettigt idag. Men inte i en tid när okunnighet, girighet (?) och rädsla fick bestämma spelreglerna.
Och, kanske om en snubbes egna inre resa på kuppen också.

Det är dessutom en BOATS. Igen!
Har Hollywood och dess omgivning hittat en ny vinkling att satsa helhjärtat på? Lockar plötsligt verkligheten mer än någonsin i filmfabrikens korridorer? Kanske.
Kanske man också måste akta sig för att överexponera genren för mycket.

Hur som haver, här är det den ganska otrevlige Ron Woodroof (Matt McC.) som lever sitt ohälsosamma liv med att hänga på rodeos, snorta kokain. idka vadslagning och bekymmerslös sex med villiga kvinnor till höger vänster i ett Dallas 1985. En hård livsstil helt enkelt. Som straffar sig ordentligt när han av en slump hamnar på sjukan och plötsligt diagnostiseras med HIV och en dödsdom inom 30 dagar. Helt ofattbart tycker Ron då han ju ”sannerligen inte är bög!!!”

Det har mest handlat om McConaugheys galna viktminskning i rollen som Ron, men ser man bortom det får man istället en skådis som verkligen går all in med sin talang. Det fysiska utseendet blir med ens bara en liten detalj i sammanhanget. Styrkan sitter istället i sättet McConaughey gestaltar den olycksalige Ron. En FENOMENALT bra insats! Jared Leto dyker upp som transsexuella Rayon och matchar McConaughey alldeles UTMÄRKT. Båda utmanar sig själva med rollerna. Inget snack om saken. Letos första filmroll på fem år, och han sätter den klockrent. Både fysiskt och mentalt. Jag känner med dem, för dem. Belöningen i form av gyllene oscarsgubbar kunde inte kännas mer rätt.

Woodroof överlever inte bara 30-dagarsgränsen, han kommer också på en plan på hur man kan lindra de drabbades lidanden, visst från början av egoistiska och möjligen ekonomiska skäl. Problemet är bara att FDA, det amerikanska livsmedelsverket typ, inte alls håller med och försöker motarbeta Ron på alla sätt. Woodroof, fast i sin egen sjukdom, blir plötsligt något av en hjälte för de utsatta han en gång föraktade. Trots att filmen är ganska lång, klockar in på strax under 2 timmar, kan jag då och då sakna mer av samspelet mellan Rayon och Ron. Hur vänskapen fördjupades mellan dem. Lidande i dagens rollista blir kanske också Jennifer Garner som läkaren Eve, vilken sakta börjar förstå att Rons idéer och nya tankar på hur man kan möta sjukdomen kanske inte är så dumma i alla fall. Kanske hamnar fokuset mest på Ron och kampen mot FDA. Inget ont i det, men ibland känns det som att Rons personliga känslor hamnar lite i bakgrunden ju längre filmen håller på. Men visst, även en intressant BOATS måste väl slipas in lite i dramaturgifacket för bästa resultat.

Matt smider planer med Jared

Regissören Jean-Marc Vallée må vara en okänd tjomme fram till nu, men kan nog räkna med lockande anbud i framtiden. Med sin begränsande budget…uppgifter gör gällande om endast en kamera, obefintlig ljussättning och långa tagningar på 10-15 minuter…har regimannen skapat en synnerligen engagerande historia. McConaughey ÄR sin Ron till hundra procent. Han ger allt sin roll, med kroppsspråket och blicken. Den verklige Woodroof avled redan 1992 och fick alltså inte på långa vägar se sig själv på film. Dock hann faktiskt en av dagens manusförfattare, Craig Borten, träffa Woodroof och få honom att berätta sin historia.

Dallas Buyers Club får mig att foka fullständigt på McConaughey, Leto och de andra.
Storyn KÄNNS viktig. Okej okej…det är ju absolut inte första gången ett öde av den här typen visualiseras, men den har nåt medmänskligt, hoppfullt och vettigt över sig. I en tid när myndigheterna plötsligt verkade helt handfallna. Hollywood må ha saltat den en aning, men det gör den å andra sidan inte mindre angelägen i dagens upplysta (?) tillvaro.

Enhanced by Zemanta
Mar 12 2014

Filmspanarna: Överdrifter!

”Spela ut!”
”Överdriv!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Mar 11 2014

återtitten: Enemy Mine (1985)

Märklig och lite udda sci-fi, signerad Wolfgang Petersen.
Regissören togs in för att rädda projektet när storyns utveckling kom på kollisonskurs med originalregissören Richard Loncraine som kickades ut i kylan.

Som en sorts kopia på gamla mustiga Duell i Söderhavet beskrivs här den udda vänskapen som uppstår mellan två jaktpiloter i framtiden, jordmannen Davidge (Dennis Quaid) och ”rymdödlan” Jeriba (Louis Gossett Jr. i tung maskering!) som båda kraschlandar med sina farkoster på en ödslig planet mitt under brinnande rymdkrig i galaxen.

Fiendeskap och osämja blir till slut vänskap när nya faror hotar de båda överlevarna. Lider av tungt passerat bäst-före-datum då effekterna ser rätt pajiga ut, men storyn som sådan är väl inte kattskit egentligen. Inspelad nästan helt i studio i Tyskland, vilket märks då och då….och jag förlåter lite då jag är aningens svag för den sortens ”Star-Trekig” nostalgi. En gång i tiden såg jag den här rullen på bio. Idag känns DET oerhört avlägset.
Inte HELT skabbig dock. En snäll tvåa.

Enhanced by Zemanta
Mar 10 2014

återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta
Mar 7 2014

återtitten: Radio Days (1987)

Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också  för regissören själv.

Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.

I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.

Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.

Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.

bullriga men härliga

Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.

Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.

Mar 6 2014

återtitten: Broadway Danny Rose (1984)

Mötet med Woody Allens Blue Jasmine gav mig plötsligt cravings på mer av den lille filmmakaren, och jag insåg att jag varit borta från honom alldeles för länge.

Möjligen kanske ni redan vet att yours truly alltid varit lite sucker på regissören/berättaren och hans märkliga värld (dock inte i samma liga som den gode bloggkollegan Addepladde. Missa btw inte hans FÖRNÄMLIGA Allen-tema!). Ok, Woodys filmer har nog ändå följt mig genom åren lite stadigt sådär. Tillräckligt länge för att jag har den bestämda åsikten att Allens filmer från epoken sent 70-tal till början av 90-talet var hans bästa år som filmskapare. Kanske var mitten av 80-talet de absolut BÄSTA åren?

Nytt besök in i arkivet för potentiella återtittare slumpade sig såväl att jag av bara farten fick med mig ett par Allen-rullar från just dessa år. Tänk va. Kanske är det till och med ett par av de favoriter jag har på min Allen-topplista? Först ut alltså historien om den hårt prövade talangagenten Broadway Danny Rose (i Woodys tunna och plågade skepnad). Ett gäng halvkända gamla New York-komiker sitter på ett hak i staden som aldrig sover. Tjattret går högt. Nån nämner plötsligt namnet Broadway Danny Rose, nån har ett gäng gamla anekdoter att dela med sig av. Och vips, har rullen sparkat igång.

Danny Rose alltså. Har inte direkt lycka med att kränga sina ”artister” till hugade spekulanter i New Yorks showbizvärld. Väldigt få tycks vilja se t.ex. en blind xylofonist, en enbent dansare ..eller en kvinna som drar av ett par dängor spelandes på glas…well….tur då att Rose har smörsångaren Lou Canova (Nick Apollo Forte) att luta sig mot. I en tid när New York tycks älska sin Frank Sinatra mer än någonsin kanske det ändå finns hopp att göra Canova till en kändis..? Nu har den lätt omständige och instabile Canova fått ett gig på självaste Waldorf Astoria! Läge för möjlig succé? Canova insisterar dock på att hans älskarinna Tina (Mia Farrow) ska finnas på plats för att uppleva triumfen (givetvis måste hon hållas hemlig för frun!), och det blir alltså för stackars Danny att fixa saken genom att laga sig ut till New Jersey för att hämta upp Tina där hon bor och sedan presentera henne som SIN flickvän under kvällen. En tripp med komplikationer ska det visa sig.

Paret lyckas inom kort hamna i dispyter till höger och vänster samt förolämpa den lokala maffian! Bättre fly än illa fäkta, och färden tillbaka till Manhattan blir minst sagt besvärlig. Här har vi en Allen på riktigt lekhumör. Hela filmen tycks foka på humor och lite hejsanhoppsan. Ytligheter istället för djupsinnigheter. Allen i huvudrollen får gott om utrymme att frossa i UNDERBARA skämt och oneliners! Dialogen känns snärtig och sådär lagom hetsig. Speciellt samspelet mellan Farrow och Allen är härligt hela vägen. Farrow spelar ut som aldrig för och Allen jabbar tillbaka med sitt patenterade kroppsspråk och snabba munläder. Som vanligt missar inte Allen heller en sekund att låta själva New York vara en fräsig backdrop till storyn. Här i svartvitt (igen), men det förstärker å andra sidan bara känslan av den ruffiga men lockande storstaden. Kontrasten ute i Jersey är också härlig och plötsligt inser man att Danny Rose….eller Allen om man så vill…verkligen hör hemma bland skyskraporna och de hårt trafikerade gatorna på Manhattan!

fixarn har koll. eller inte.

Allen tycks inte haft några problem alls med att hoppa mellan genrerna under denna tidsepok i karriären. Kanske var han så pass nöjd med sin tillvaro här att han kunde kosta på sig att leka bort knappa en och en halv timme..? Framgångsrikt värre blev det också, med två Oscarsnomineringar som belöning (för bästa regi och bästa originalmanus…utan vinst dock) Storyn om Danny Rose berättas hela tiden med utgångspunkt från samlingen komiker sittandes på haket i början av filmen, vilket gör just figuren Danny till en sorts myt eller skröna hos de andra. Och samtidigt lite tragikomisk om man vill vara sån. Allen känns helt enkelt underbart bra i sin roll, precis den neurotiske och orolige figur man känner igen från så många andra filmer. Naturligtvis med ett hjärta av guld, vilket han får gott om möjligheter att visa upp här.

Broadway Danny Rose måste givetvis räknas som en av hans allra BÄSTA i karriären. Tillkom under en perfekt period då det mesta han tillverkade tycktes bli mumma. Här är det så trivsamt roligt mest hela tiden att man blir sittandes med ett stort flin över ansiktet i flera timmar efteråt. Gillar du Woody Allens typiska stil är detta naturligtvis ett måste!
Ett guldkorn från guldåren!

Vill du höra mer om denna pärla lyssnar du på avsnitt 4 av filmpodden!
Där snackar jag vitt och brett om VARFÖR detta kan vara en av de bästa Woodyrullar någonsin!

Mar 5 2014

Thor: The Dark World (2013)

Hammertime igen!
Fräsigare filmposter den här gången, men samma stuk på ytligheterna. Nu är det Svartalver (hallå LOTR!) på rymmen. Mystisk energikälla jagas av badassen för ändamålet att knäcka hela universum as we know it (som vanligt alltså), och bara Thor är den som kan save the day.  Loki (Tom Hiddleston) är med igen med sina dräpande repliker (tack för det!), liksom Natalie Portman med tjejkompis. Och Stellan Skarsgård! Anthony Hopkins styr och ställer i ett Asgård som hotas i parti och minut.

Marvel Studios smider vidare på sitt recept och fortsätter att låta sina hjältar rädda världen i standalone-äventyr. Thor (Chris Hemsworth) tar sig an alv-problemet i ett London som CGI-demoleras lite lagom snyggt i finalen.

Första rullen hade sin charm och fräsiga effekter. Här är det samma drag på effekterna, men det känns som att nye regissören Alan Taylor (Game of Thrones) inte har samma tramssköna schwung i berättarstilen som Kenneth Branagh hade, och det nya äventyret tycks ta sig lite för mycket på allvar. Godkänt som popcorn för stunden, men inget som mättar direkt. Dock passar Hemsworth OERHÖRT bra som blond skämtare med superkrafter.
Vad säger Iron Man?

Mar 4 2014

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Mar 3 2014

The Place Beyond the Pines (2012)

En ganska märklig film det här.
Nästan som ett sorts episodiskt drama, vilket tycks byta skepnad tre gånger. Och samtidigt fungera som en enda enhet. Ett manus som sakta slingrar sig längs en väg där både arvsynd (?) och taskigt karma spelar förstafiolen..?

Derek Cianfrance tar bort knytnäven han placerade i magen med sorgsna Blue Valentine, inte för att göra mig gladare, snarare för att hitta ett nytt ömt ställe att plåga känslonerven på. Inte lika naket och hudlöst som förra gången kanske. Men ändå så pass mycket att man liksom inte kan skaka av sig upplevelsen bara sådär. Överhuvudtaget är det svårt att avfärda den här rullen som bara ännu ett average dysterkvistdrama.

För att kickstarta sin story på bästa sätt vänder sig Cianfrance återigen till Ryan Gosling, här blonderad och plottrigt tatuerad ”dödsryttare” på ett ambulerande nöjesfält. Ni vet, såna där tjommar som kör in i en liten bur med sin motorcykel och tycks upphäva tyngdlagen när de kör runt därinne i tokfart (FAKTISKT har jag ett minne av att som pytteliten grabb hänga med min farfar på ett ganska sunkigt nöjesfält här i Sverige och titta på liknande galenskaper..).

Nåväl, en gång i tiden hade motorcykeltjommen, Luke, ett one-night-stand med Romina (Eva Mendes) i den aktuella stan…vilket nu gör att Luke har en son han aldrig sett förut. Luke tycks drabbas av något sorts samvete, slutar med konsterna och slår sig ned i området för att försöka sörja för Romina och sin son. Trots att Romina redan har en annan man i sitt liv. Att vara plötslig pappa och ”vanlig” arbetstagare visar sig dock inte vara det lättaste projekt att ge sig på .
Lockande då dessvärre att ta till brottes bana, typ den gamla beprövade bankrånarbranschen…

….vilket i sin tur så småningom plötsligt för in filmen på nästa spår. Lukes irrfärder i brottsbranschen gör att hans vägar korsas med den unge snuten Avery (Bradley Cooper), en rättrådig snubbe som egentligen vill syssla med juridik och snart upptäcker att korruptionen i stan är obehagligt utbredd. Ödet spelar Avery ett spratt och plötsligt är han the talk of town, vilket kommer bli en jobbig börda att bära…

…och så…ett litet hopp igen, nu i tiden.
Nya personer i handlingen, alla med starka kopplingar till varandra på ena eller andra sättet. Som att storyn tar sig försiktigt vidare genom oklar framtid,  murrigt förflutet och obehagliga minnen. Det blir tunga kors att bära ju längre filmen håller på, ju mer som skalas av.
Låter kryptiskt möjligen. Kanske måste filmen ses för att förstå vad jag menar.

Det är måhända ingen lätt film att bara konsumera rakt upp och ned. Cianfrance drar sin story ett par extra varv runt dramaturgins stötestenar. Kanske upplever en del att det blir aningens pretto och skitnödigt. Själv gillar jag nog regissörens trix att ändå knåpa ihop sin berättelse. Att låta de små detaljerna forma fortsättningen. Att manuset till slut, efter lite olika utflykter, plötsligt sitter ihop som en enhet. Och att mönstret i berättelsen med ens känns naturligt.

Gosling kollar om han har råd med ännu en gaddning

Skådisarna gör det bra. De tar inte i så de spricker. Gosling behöver liksom inte ens det. Han bara ÄR. Utstrålning, KARISMA. Ray Liotta dyker upp i sedvanlig biroll som störig och opålitlig kuf…vilket möjligen känns lite tröttsamt. Annars är det bra miljöer och rätt mood över hela speltiden. Inte lika känslomässigt dränerande att glo på som Cianfrance´s föregångare, men knappast muntrare eller lättsammare. Samma MÖRKER bakom anrättningen anas även här.

The Place Beyond the Pines kanske handlar om…arv?
Och karma som tycks komma tillbaka och bitas i baken vare sig man vill eller ej. Stabilt tungt drama som kanske inte glänser sådär jättemycket av fart och fläkt. Men den har en intressant eftersmak. Och…det lilla extra som gör den klart sevärd.
Trean är stark.

Enhanced by Zemanta
Feb 28 2014

All Is Lost (2013)

Det sista som överger människan är hoppet.
Ha. Den gamla klyschan. Va. Och när allt hopp håller på att rinna ut…när det VERKLIGEN inte finns några andra vägar, öppningar, att luta sig mot.
Vad gör man då? Egentligen?

Kanske en fråga regissören J.C. Chandor funderat på. Från att ha satt fokus på människor i hårda finanstider i Margin Call, byter han nu helt miljö och stil för att istället utforska den ensamma människans psyke. Speciellt under bistra förutsättningar. Jag har själv alltid tyckt att rymden torde vara den mest skrämmande platsen att befinna sig på om man har otur att hamna i nöd (Gravity om något visualiserade väl just det!). Att guppa runt på ett världshav lite lagom isolerad har aldrig känts lika läskigt. Kanske man får anledning att omvärdera lite nu? Den stora friheten kan med ens bytas mot att vara fångad i en miljö man inte domderar i första taget. Och vaddå, det går väl bra så länge man har en bra båt som gör vad den ska…men ryck bort DEN lilla livlinan och plötsligt är man inte så stursk längre.

Man undrar ju onekligen hur många salta typer som i detta nu faktiskt seglar runt i våra världshav. Bistra, tankfulla, havsälskande män och kvinnor som kanske dras till det stora lugnet..och den stora faran. Ett felsteg i rymden och du är körd. Ett felaktigt beslut, eller ett ödets nyck, mitt i den öde oceanen och liknande öde är att troligen att vänta. Kanske fattar man inte hur STORA världshaven är!? Som att det skulle gå stora, trygga, skepp lite överallt. Bara sådär. Dessutom fattar man nog inte hur mycket skräp och sopor det flyter runt i samma hav.
Som sakta håller på att förstöra detta känsliga element.

Passande nog har nu alltså Chandor totat ihop en story som på ett bisarrt sätt binder ihop dessa två faktorer ovan. Till sin hjälp har han evigt unge (fast han ser herrans sliten ut!) Robert Redford, 78-åringen som är kapten på sin egen skuta. En världsomseglare, en äventyrare, en väderbiten lirare som verkar tillhöra det där tysta släktet. Här har han inte ens ett namn. I rollistan (historiens kortaste?) benämns han som ”our man”. Och visst, det räcker ju så. Här blir det alle man på däck (nåja..) när plötsligt en kringdrivande container mitt ute någonstans i Indiska Oceanen krockar med vår hjältes båt. Ett stort fult hål rivs upp och goda råd är dyra. Fix och trix, och inte är det lätt. Redfords uppfinningsrikedom sätts på prov. Upptäckten att radion blivit dränkt i havsvatten och drar sina sista suckar är ju inte heller bra. Och den där annalkande molnbanken i horisonten bådar inte gott…

Det mest fascinerande med Chandors manus och story är att allt sker utan dialog eller nån som kommenterar varför vissa saker görs. Istället är det Redford med sitt minspel och sitt kroppsspråk som får stå för den ensidiga kommunikationen. Vilket han gör alldeles utmärkt. Ju längre rullen håller på ju mer orolig blir han i sina ögon, den gamle sjöbusen. Man fattar att även han börjar tvivla på situationen. Man inser också för sig själv att ibland behövs inte ord eller förklaringar.
Det krävs kanske en bra skådis dock för att frammana just de känslor som behöver gå hem hos en tittande publik. Redford är precis rätt man i dagens drama, och känns nästan piggare än på länge. Trots det begränsade fysiska utrymmet far han runt och utforskar varje tänkbart alternativ till den prekära situation som uppstår. Mot vädrets makter och oförutsedda händelser har han dock inget att sätta emot. Prövningen är hård. För att inte säga katastrofal. Även den bäste av stabila kommer till en punkt. En gräns.

Robban konstaterar regn till kvällen

Inte lika andlöst flämtande som Gravity, inte lika desperat känsla hos mig som tittar. Mer en sakta smygande ond aning att Redford är på väg mot något som inte kommer att sluta väl. I rymden var paniken konstant från filmruta ett. Här är det mer molande och lite oklart vilken väg det hela ska ta. Även om man har sina dystra aningar. Ett formidabelt enmansjobb av den gamle skådisen, som mycket väl kanske borde ha resulterat i en nominering till guldgubbe.
Nu fick filmen nöja sig med en nominering i den ganska osexiga klassen Best Sound Editing.

All Is Lost engagerar mig fullt ut som åskådare. Man känner med Redfords tarvliga situation, och det är synnerligen oklart hur det hela kommer att avlöpa. Chandor ger inte sken någon gång av att av låta manuset visa vilken väg han tänker ta. Realistiskt? Ja, det får man väl säga ändå. Det hopplösa läget och Redfords envisa vilja att lita på hoppet in i det längsta gör att filmen håller mig i ett grepp ända till eftertexterna. Dramatiskt och suggestivt om viljan att överleva.

Enhanced by Zemanta
Feb 27 2014

Blue Jasmine (2013)

Woody Allen har landat hemma i staterna igen efter sina filmiska utflykter till Europa.
Men inte utan att han väljer att stanna till i det ”europeiska” San Francisco.
Är hans älskade NY ett minne blott nu?

Ånej, här får staden som aldrig sover vara med på ett par hörn igen, främst i tillbakablickar. En sorts inramning till historien för dagen. Vilken inbegriper Jasmine French (Cate Blanchett), en gång den perfekta värdinnan på Park Avenue. Tillsammans med sin man Hal (Alec Baldwin) tillhörde hon dom som räknades. Dom som badade i lyx och hade alldeles för mycket tid för yoga, shopping, eftermiddagsdrinkar, The Hamptons-strandkåkar…och annan kontemplation. Tuffare tider dock sedan Hal avslöjats som skurk och bedragare och gripits av lagens långa arm. CHOCKEN för världsfrånvända Jasmine som tvingas gå från lyxen till svennelivet på två röda.

Nu försöker hon börja om och lagar sig därför mot San Francisco där frånskilda systern Ginger (Sally Hawkins) bor i pyttelägenhet med två kids varannan vecka. Jasmine ska ju bara bo där ett tag medans hon kommer på fötter igen. Tjenare.
Återigen träffar den gode Allen så rätt i åskådarsinnet med sina betraktelser. Ibland är de mer roliga än djupa. Ibland mer dramatiska än fröjdfulla. Här är det lite från alla burkar. Jasmines totala hjälplöshet i det som vi vanliga dödliga kallar vardagen blir ibland sådär skämmigt underhållande att titta på. Men lika kvickt byter Allen spår och med ens väller mörkret in över storyn, och då sitter man plötsligt där och känner sig inte lika uppsluppen länge. Taffligheter hos huvudpersonen varvas med ren tragik. Ibland nästan lite olikt Allen att gå SÅ långt i bedrövelserna..?

Korsklippningen mellan Jasmines tidigare liv och den vardag hon tvingas deala med är jäkligt snygg. Inte bara ett förklarande grepp vad gäller detaljerna (vissa mer katastrofala än andra), utan också en snygg förstärkare rent visuellt för att symbolisera skillnaden mellan livsstilen. Att använda San Francisco som motpol till gamla stiliga New York…uttänkt av Allen det också? Som för att förstärka motpolerna?

Bedrövelsen och självömkan känner till en början inga gränser hos Jasmine, men likt förbannat föresätter hon sig att försöka bearbeta situationen. Att skaffa sig ett jobb, ett alldeles VANLIGT JOBB, står på agendan. Svårt nog för en ordinär tjomme, och för en kvinna som inte ens är van att fixa kaffe själv kan det rentav nästan bli traumatiserande. Återigen lite putslustig Allen-humor, som jag gillar. De små detaljerna och de små kommentarerna i dialogen.
Jasmine har naturligtvis åsikter om det mesta, inte minst systern Gingers sätt att leva. Och hennes val av män. Upplagt för strida verbala bataljer som bygger på oerhört bra samspel mellan Blanchett och Hawkins. Man kan reta ihjäl sig på Jasmine, men samtidigt är det något med henne som gör att man känner för henne.

NATURLIGTVIS är det här Cate Blanchetts film. Hon äger varje scen hon är med i. Har hon någonsin spelat så bra!? De fenomenala växlingarna mellan den sönderhackade stoiska stoltheten och det mörka fallet ned i sammanbrottets avgrunder. Speciellt scenerna med en totalt avsminkad, utlämnad Blanchett framför kameran stannar kvar i minnet. Allen törs plötsligt ta ett steg längre in i tragedin som tycks ligga strax bakom den absurda humorn som man gillar med hans filmer. Känns också som att det bygger lite på att Blanchett är beredd att ta det steget. Att dyka ned i tillkortakommandet fullt ut. Och så plötsligt strålar hon fenomenalt i scenerna från livet i lyx. Jag är imponerad. Men det är jag ju alltid av henne.

Cate försöker lära sig hänga i nya stadsdelar

Jasmines irrfärder in i San Francisco-vardagen ställer till det också för systern Ginger. Hon som vant sig vid de små smulorna i livet. Den taffliga vardagen. Plötsligt får hon anledning att omvärdera sitt liv…samtidigt som hon hela tiden har Jasmine att klandra för att hon hamnat just där hon är. Kan systrarna överhuvudtaget finna någon sorts frid mellan sig?

Som vanligt i Woodys filmer blir det extra smörsmak på rollistan. Som att han alltid lyckas få sina skådisar till att lägga sig på en liten högre nivå. Förutom Blanchett och Hawkins bjuds det på finlir av Peter Sarsgaard som sober flirt till Blanchett, Bobby Cannavale som Gingers nye svennebanan-pojkvän och Louis C.K. i miniroll som flirtig partysnubbe. Bäst av alla biroller är förstås dock Alec Baldwin som är så naturlig i sitt agerande att det känns som han spelar sig själv bara. Taskigt sagt kanske, men han får väl ta det som en komplimang. Att dessutom gamle Andrew Dice Clay (kommer ni ihåg sköna The Adventures of Ford Fairlane från -90!?) dyker upp som bitter ex-man till Ginger är också lite bonus. Finns det inte nåt att gnälla på dårå? Tja, finalen känns kanske lite…otillfredsställande och rumphuggen. Eller också är det helt perfekt.

Blue Jasmine är Woody Allen tillbaka i det tunga facket. I dubbel bemärkelse den här gången då han också sportar en sida av sitt manusskrivande som kanske inte alltid tar överhanden. Tragiken och det hänsynslöst tröstlösa mörkret i kombo med den lätt besvärliga humorn..gör rullen till en mycket sevärd historia hos mig. Men allt står och faller också lite med fenomenala Cate.
Bittert lysande underhållning.

Enhanced by Zemanta
Feb 26 2014

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta
Feb 25 2014

Sweetwater (2013)

Lite återbesök i western-land igen. Tiden går alltså. Känns ju plötsligt som det inte alls var länge sedan mitt westerntema rullade för fullt. Hade dagens film varit aktuell då hade den naturligtvis ingått i ”utbudet”.

Som den westernälskare man nu är går det såklart inte att låta den här rullen passera förbi obemärkt. Idag hålls det kort…och koncist. Racka puckar och knappast något lullull eller tjabbiga detours. Som att läsa en serietidning…sort of. Kanske är det också så bröderna Logan och Noah Miller hade tänkt sig det hela i sitt nedplitade manus. Logan är den av dem som betrotts med regipinnen och han kör på med en hämnarhistoria av ganska klassiskt snitt. Mot en snygg backdrop av ökenlandskap och solnedgångar på prärien.

Sent 1800-tal i snustorra New Mexico. Hur ex-prostituerade Sarah (January Jones) och hennes man Miguel (Eduardo Noriega) hade tänkt sig att bruka den dammiga jorden går ju en annan citysvenne förbi, men där trälar de på iaf. Livet vore också bra mycket bättre om de inte hade fanatikern och religionstomten Prophet Josiah (Jason Isaacs) som närmsta granne. En dåre som utropat sig själv till Guds ställis i trakten. På sedvanligt manér predikas det i starka ord, lydiga henchemen håller ställningarna och tuktade kvinnor vet sin plats. Naturligtvis fördömer Josiah synd i alla former men det hindrar honom inte att avverka kvinnsen i sängen med rena löpande-bandet-metoden.

Att utmana denne galning är såklart inte dagens bästa val, men när Miguel gör det går det synnerligen illa. Han mördas kallblodigt av Josiah (kom igen..det är ingen spolier…hela filmens setup BYGGER ju på det!) och när Sarah får reda på katastrofen går hon bananas på sitt eget handgripliga sätt. In på banan från vänster också med den märklige ”mobile” sheriffen  Jackson (Ed Harris) som har sina randiga skäl att vistas i området. Också han upptäcker ganska snart vad Josiah är för lallare.

Ja, svårare än så är alltså inte dagens upplägg. När väl konflikterna är etablerade är det bara att ge sig på problemlösningen. Sarah tror verkligen inte på den gamla devisen att förlåta eller vända andra kinden till. Här jävlar ska stämmas i bäcken! The hard way! Predikant eller ej!

Vad jag gillar med den här historien är helt klart tempot, storyn segar aldrig till sig. Klippningen är kanske lite otraditionell i vissa lägen för att vara en western . Men det stör ju absolut inte. Ed Harris gör en mycket märklig kuf till sheriff. Ibland känns han ditstoppad för att fylla ut tiden, ibland gör han den mest oväntade sak. Och kom igen, allt som retar upp en dåre som Josiah måste ju bara bli underhållande. Jason Isaacs spelar kanske dagens roligaste roll? Att vara en elak jävel, och dessutom se riktigt illvillig ut, måste ju vara hur kul som helst. Josiah blir en sån där karaktär man omedelbart hatar när han kommer i bild. Vår hjältinna Sarah kör mer med de tysta känslorna. Uttrycken i hennes ögon skvallrar dock om vad hon känner och vad som är på gång. January Jones gör henne till en effektiv ..men kanske lite endimensionell hämnerska.
Å andra sidan bygger hela storyn på att det är paybacktime, så vem är jag att klaga.

det sista du lär se om du är ett badass

När allt obligatoriskt har avhandlats är det alltså business as usual. Det är ryckvis våldsamt och effektfullt blodigt, som det anstår en hämnarwestern….och Sarah drar sig inte för att skjuta mot kreti och pleti. Alla som står i förbund med Josiah är plötsligt lovligt byte.
Inte utan att filmen i sina bästa stunder faktiskt påminner om de otaliga 70-talare i genren som var sådär lagom stilistiskt våldsamma och spelade på känslor och krut mer än på realism. Till och med lite svart humor trycks in i handlingen, inte minst tack vare den udda sheriffen Jackson.

Sweetwater, aka Sweet Vengeance, är snyggt gjord, matar på i fint tempo och är precis så våldsam som en serietidningsstylad historia kräver. Tillför inget nytt i genren, men det behövs ju å andra sidan inte. Bara att en ny western ser dagens ljus är trevligt värre. Här kan man inte annat än luta sig tillbaka och njuta av hämnar-Sarah i lila finklänning…och hennes blodiga payback!
Smutt!

Hobby-cowboyen filmitch har också skådat hämndens timme, tyckte vi lika..?

Enhanced by Zemanta
Feb 24 2014

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta
Feb 20 2014

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.