Etikettarkiv: 2014

Jan 29 2015

The Signal (2014)

the_signal_posterKonstig början blir bara märkligare, för att sedan bli lite småspännande och oviss ända in i finalen.
Fast man tror sig veta allt.

Se där ja. Denna indie-sci-fi-drama-action-mix börjar annars lite halvt engagerande sådär.
Två datasnubbar (ständigt dessa nördar) är på roadtrip västerut. Flickvän till den ene ska lämnas av på ny bostadsort. Som av en händelse närmar sig trion plötsligt ett ställe där chansen att få tag på en illvillig datahacker, ”Nomad”, som terroriserat dem under en tid….uppenbarar sig. Kanske till och med i det där ödsliga huset mitt ute i öknen någonstans i…Nevada?

Okej, jag sitter till en början och funderar för mig själv vad tusan detta egentligen är.
Allt är ovisst och oklart mest hela tiden. The nörds hittar något, men vad? Medvetslöshet och uppvaknande i konstig miljö. Och där sitter självaste Laurence Fishburne plötsligt i vita skyddskläder och försöker lugna med faderlig röst. Och varför så många oändliga korridorer med märkliga lås på?
Experiment på gång? Och var är ”Nomad”? Eller, vem är ”Nomad”?

Det märkliga är kanske ändå att rullen sakta växer lite ju mer som avslöjas hela tiden.
Låt vara att det mesta stöps i de klyschiga formerna man känner till så väl, men en och annan detalj är ändå av ögonbrynshöjande nivå. Snyggt filmat också för att vara i den lägre budgetklassen. Det blir mysterium, det blir drama och det blir lite action.

The_Signal_pic

normalt sett är det ju polisen som kör med stopptecken….men det här…?

En roadtrip gone akward minst sagt.
Om början är lite trevande och mest konstig…maffar slutet till sig ordentligt och bjuder på ett par coola closing-moments.
Inget du kanske inte sett förut, men banne mig lite uppfriskande i genren ändå.
Jag fann den underhållande.
Och det är väl det man vill åt…eller?

Jan 22 2015

John Wick (2014)

Wick_posterJohn Wick (Keanu Reeves) är en snubbe du inte vill möta.
Står du ändå öga mot öga med denne man har du förmodligen satt din sista potatis och kommer att gå ett våldsamt öde till mötes.

Ändå har Wick en gång i tiden dragit sig ur alla hemskheter han varit inblandad i, som hitman utan fruktan och känd för att alltid genomföra sina blodiga jobb. När älskade hustrun dör i sjukdom återstår bara ett stort tomt hus och minnen. En nyanländ hundvalp tycks göra dagarna lite lättare dock…ända tills ett gäng badasses med svinige Iosef (Alfie Allen…yes Theon Greyjoy från GoT) i spetsen både snor Wick´s ascoola bil och dödar valpen! Gangsterfasoner!

Kanske inget annat att vänta från denne ryske (of course) maffiahuligan. Läget kompliceras också av att fadern Viggo (Michael Nyqvist) är Big Man i gangstervärlden och väl känner till Wicks rykte som samvetslös torped. Mordet på den oskyldiga valpen får det förstås att slå över hos Wick och Hämnaren inom honom vaknar.
Han tänker köra paybacktime crazy style! Rysk maffia eller inte!

Jaha, en stunds messy underhållningsvåld serietidningsaction-style är vad som bjuds. Om man tyckte att Denzel Washington körde hård hämnarstil häromsistens i The Equalizer är det inget mot vad Reeves pysslar med här! Full fart och fullt ös i actiongodisbutiken. Skurkarna dör döden på de mest våldsamma sätt och Wick kliver över lik som om han vore en angel of death. Vilken dåre! Att det är en fd stunt coordinator, Chad Stahelski, som står bakom dagens regi är inte svårt att lista ut. Manuset är kanske på sin höjd två A4-ark, Wicks hund blir dödad, han blir förbannad, the bad guys måste dö! Punkt! Allt krut läggs istället på de digra våldssekvenserna och den ihållande skottlossningen!

wick_pic1

helvete, vad förbannad han är!

Och kolla på Keanu dårå!
Länge sedan man liksom såg honom fara runt med sådan intensitet! Kan han möjligen ha tyckt detta var asroligt!? Att knäppa ryska torpeder till höger och vänster! I en rulle där 98 procent av handlingen består av vapen som avfyras, glassplitter, kulor, blod, tung musik (som gör sig otroligt snyggt till de olika actionbitarna!), filmvåld the raw style och synnerligen ansträngd dialog…kanske det är skönt att inte behöva vara så pretto och allvarlig?
John Wick menar dock dödligt allvar med sin agenda. Bossen Viggo vet det och försöker ligga ett steg före genom att lägga ut ett kontrakt på Wick. Något som hitmannen Marcus (Willem Dafoe) lockas av…för att inte nämna den dödligt snygga ”Ms Perkins” (Adrianne Palicki).

I sina bästa stunder påminner dagens våldsamheter om de ytliga snabba actionrullar som producerades på 90-talet, typ The Replacement Killers. Jag har inga problem med den larviga intrigen. Reeves skönt hårdföre hämnare visar ingen nåd whatsoever och ibland vill man bara ha såna snubbar till kvällskaffet! Våldsamma och stenhårda bagateller som blir en joyride för ögat. Det är naturligtvis blaha-blaha rent storymässigt, men ibland blir ju det också små pärlor!
Är det Micke Nyqvist´s förbannelse att hela tiden få spela skurks i Hollywood? Troligen. Men de checkarna är också sköna slantar! Om längtan efter prettodjup och allvar blir för stor får han väl åka hem och ta en roll hos Kay Pollack!

Snabbt, stenhårt och synnerligen våldsamt. Bra skit för stunden.
Sen går vi vidare i vardagen.

Idag kollar även en av vapendragarna i filmträsket, Henke, in Keanus galna våldsfest! Hur många blodiga kulor delar han ut som belöning!?

Jan 19 2015

A Walk Among the Tombstones (2014)

001_WATT_posterGe mig en thriller med Liam Neeson i the lead och jag skall säga dig vilken slags karaktär han är.
Typ.

Den gode Neeson tycks ha mutat in ett område där ingen annan törs in och trampa; den ensamme, den bekymrade, den fåordige…mannen som dras med en besvärlig ryggsäck…men som också alltid har hjärtat och hjärnan på rätt plats. Kan man dessutom hantera en pickadoll som ett ess och slåss som en samvetslös…ja då är man ju helt enkelt The Man.

Till filmens negativa sida kan då läggas att Neeson stolpar runt och spelar i stort sett den gubbe han gjort de sista 10 åren. Den gamle räven som går att lita på när det blåser stormvindar. Till filmens plussida kan man ändå kryssa i att upplägget är ganska lovande på papperet. Neeson är Matt Scudder, snut-turned-inofficiell detektiv. En knarklangare har fått sin fru kidnappad och mördad. Nu vill han veta vem och varför. Knappast ett jobb man lägger ut på den lokala polismakten. Bättre då att vända sig till Scudder, vilken lever närmare gatan och ständigt med kampen om att hitta inre frid. Något han inte lär få här, då hans efterforskningar leder in på värsta mörka stigen.
Men å andra sidan krävs det en snubbe som den fåordige Neeson att styra upp det.

Tombstone_pic2

ol´yeller tar en sista titt på manuskorten

Inget nytt under solen således. Storyn bygger på roman och figur som figurerar i ett antal böcker av författaren Lawrence Block. Blir det fler filmer? Återstår att se. Detta blev ingen hejdlös succé i filmform vad jag förstått. Mer en standardthriller med mörka inslag. En del säger tråkig. Jag hävdar att det finns material att underhållas av här. Kanske man varit för angelägen om att bygga på Scudders medmänskliga sidor (en sidostory där Scudder tar sig an en streetkid är bara för tråkig) så att det går ut över helhetsresultatet?
Själva crimestoryn är annars lite småspännande just i vissa lägen. Neeson vet ju naturligtvis precis hur man spelar en roll som denna. Till och med i sömnen. Han känns stabil. Sparring i rollistan får främst genom Dan Stevens (The Guest) och David Harbour (The Equalizer). Scott Frank heter mannen som bestämt bakom kameran och överfört romanen till filmmanus, och av honom har jag tidigare sett The Lookout (2007) som inte var helt oäven.

Jag vill inte förpassa den här filmen ner till källaren bara sådär. Den är inte jättebra på något sätt, men har en tillräcklig story som gör att jag sitter kvar och fokuserar på det som sker. Absolut inget man går runt och tänker på i efterhand, men underhållning för stunden blir det dock om man sväljer de värsta Neeson-klyschorna.
Sen ÄR det ju vansinnigt svårt att tycka illa om den gamle skådisen!
Mellanmjölk med ICA-Basic-pepparkakor!

Jan 16 2015

The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?

Jan 15 2015

As Above, So Below (2014)

As_below_posterOch ibland händer det att man blir lite överraskad av den här genren ändå.
John Erick Dowdle har förut tryckt fram alster som Devil och Quarantine. Inga oävna filmer om ni frågar mig. Nu satsar regissören på Paris och katakomberna!

Annars börjar det i rena Indy-stilen i mellanöstern där arkeologen/experten (ja vad är hon egentligen!??!) med det passande namnet Scarlet (Perdita Weeks) flänger runt efter svaret på mystisk historisk gåta. Det handlar om nåt som kallas the Philosopher Stone (nej inte den…), gåtfull och magisk och väl gömd. Ledtrådar nystar sig mot Paris och ned under i katakomberna. Klart man måste ned där och leta! Men hur tar man sig ned ”efter kontorstid”? Lugn, det finns folk till allt och snart smyger ett gäng runt i de trånga utrymmena…med förväntansfulla Scarlet i spetsen. Trots de andras förmaningar om att man bör se sig för ordentligt i denna labyrint under den franska huvudstaden. (och labyrintkänslan kan jag fö intyga då jag själv knallade runt därnere under betydligt mer kontrollerade former en sommar i mitten på 80-talet…och japp..det kändes läskigt då också!)

Trots att  storyn egentligen går i samma gamla beprövade mall 1A för utflykter av den här typen blir det faktiskt aldrig tradigt eller saggigt. Dowdle har bra flow i det som händer och lyckas hela tiden ta filmen vidare. Även fast man ännu en gång hemfaller åt att använda sig av FF-formatet på bilderna. Stör dock inte asmycket och regissören lyckas väl kanske istället gömma stilen i det som sker nere i de trånga tunnlarna.

below_pic1

”in där…? hmm….”

Horror och rysligheter, men ändå inte i det stenhårda facket. Mer mys-pys-rysligt. Räkna med någon liten sedvanlig jumpscare, men annars bedrivs otäcksheterna mer med stämning och den klaustrofobiska känslan som omger sällskapet. Hardcore-fans är nog inte nöjda med finalen.
Själv tyckte jag den var helt okej. Överlag inte alls den B-upplevelse man tror ska komma när filmen börjar.
Otippat.

Jan 14 2015

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

sincity2_posterJag tillhörde verkligen de som charmades fullständigt av förra filmen.
Stilen, upplägget, det visuella, noiren.
Men det var 2005.

Tiderna förändras.
Det som en gång var fräsigt värre blir snart vardagsmat. Vilket i och för sig inte alls behöver betyda att en film i samma spår per automatik blir crap ett par år senare.
Fast då bygger det också på att det ska finnas en mening med en ny film.
Vilket det inte gör här. Överhuvudtaget.

När jag glor på det som sker på detta ytterst ansträngda och konstgjorda sätt….känner jag inget alls.
Jo, en uttråkad känsla. Börjar istället fundera på om jag inte borde ägnat kvällen åt nåt annat. Det hjälper inte att man kallat in duktige Joseph Gordon-Lewitt eller stabile Josh Brolin som komplement till de återkommande Powers Boothe, Jessica Alba och Mickey Rourke, herregud det finns ju inget att berätta här! Effekterna känns redan gamla som gatan och föga imponerande.
Jag fattar verkligen inte varför denna film överhuvudtaget gjordes. Första rullen var ascool när den kom. Här blir bara trött upprepning. Det hjälper inte ens att man slänger in en foxy Eva Green som (naturligtvis) tillbringar största delen av sina filmminutrar naken…
Pliktskyldigt flimrar Bruce Willis förbi ett par sekunder också, som om det skulle hjälpa.

sincity1

på väg till…ingenstans.

Som om Robert Rodriguez och Frank Miller trott att det liksom går att koka samma serietidningsaktiga episod-soppa på en spik igen.
Den gubben gick inte.
Effekter, effekter och mer effekter….men ingen mening med filmen.
Inte uselt, men inte bra.
Bara….trist.

 

Jan 3 2015

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.

Dec 23 2014

Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.

Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

Dec 22 2014

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

Dec 22 2014

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

Dec 18 2014

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Dec 12 2014

Recension: Debug (2014)

debug_posterOkej, här får vi sex datahackers. Typ.
Det är sci-fi-framtid och de är i någon sorts fängsligt förvar. Som en slags samhällstjänst (?) skickas de upp i rymden till ett gammalt fraktskepp. Uppdraget för dagen är att ”avprogrammera” skeppets datasystem och radera allt innehåll. Synd bara att nån glömde berätta att den ondskefulla filmdatorn ”HAL:s” avlägsna och lika obehagliga släkting styr över skeppets artificiella värld. Jepp.

Kanadensisk lågbudget-sci-fi. Det är klassiskt upplägg från början. Ett antal personer på begränsad yta mot en motståndare som har både ett och två trix att ta till. Låt okända skådisar springa i samma korridorer fram och tillbaka, tryck in ett par ändå rätt schyssta CGI:sekvenser, kasta fram lite lagom goriga inslag och toppa det hela med hawaiianen Jason Momoa i liten men viktig roll. Samma enklare känsla över produktionen som i nyss skådade Astronaut: the last push…fast den hade kanske ändå något mer som bet sig fast i SIN enkelhet och begränsning.
Här är det rätt mycket same-same som man är van vid från Hollywoods bakgator…fast för mindre bucks.

Varken bra eller jättedålig film. Ska vi säga en tvåa då?
Lite blaha och jaha..fast med ett par snygga effekter. Intetsägande utan att vara usel.
Eller också kanske man inte skulle ha druckit den där extra ölen på fredagskvällen efter jobbveckan som plötsligt gjorde sinnet såååå trött…?

Dec 9 2014

recension: Late Phases (2014)

LP_Posters11x17.inddVad sägs om att ta lite paus från julstöket och slänga in en varulvsrulle mitt i decemberyran!?

2014, Varulvens år??! Ja, man kan nästan tro´t. I år har det rullat förbi ett antal alster med vår hårige vän i förarsätet. Jag klagar inte! Favvomonstret som han är!

Här en story som mer än en gång drar tankarna tillbaka till den gamla charmpärlan Silver Bullet på 80-talet. Samma upplägg, samma olycksbådande stämning inför filmens final.

Skönt värre idag är dock att vi slipper lillgamla kids eller spåniga lättklädda teens som kutar runt hysterisk innan de blir gorefest för allas vårt vilddjur. Här är det istället krigsveteranen Ambrose (en mycket karismatisk Nick Damici) som på ålderns höst skeppas in i eget hus i ett typisk retirement community utanför en liten stad. Här på randen till skogen är det tänkt att gubben ska leva lugna livet på ålderns höst. Lätt grinige Ambrose känner dock ingen större glädje över att sonen Will (Ethan Embry) styrt upp det som han gjort. Att vår hjälte dessutom är blind gör ju inte saken bättre.

Snart får han annat att tänka på då våldsamma saker händer redan första natten. En stackars senior citizen faller offer för en ”vilddjursattack”. Som det heter. Och det har hänt fler gånger får Ambrose reda på. Typ en gång i månaden.
Yeah right.

late4

här hjälper inte ens Gevalia bjudkaffe!

Ibland är det lite skönt att vila ögonen på en rulle som inte gör så mycket väsen av sig, men ändå växer ut till en liten underhållande god karamell. Ingen smällkaramell på nåt vis. Mer behagligt sött i gommen för stunden. Regissören, en Adrián García Bogliano, spiller ingen onödig tid utan drar igång våldsamheterna direkt…för att sedan lugna ned sig lite innan den obligatoriska finalen. Bra upplägg just här, då muttergubben Ambrose får gott om tid att briljera i filmens mittparti. Innan den blodiga finalen. För en sådan kommer ju såklart. Lagom ologisk och lite lökig. Fast på det charmiga sättet. Jag känner direkt vibbar med den mycket trevliga Dog Soldiers för ett antal år sedan.

Ambrose må vara blind as a bat, men han tänker inte ta skit från någon.
Inte ens en rälig varulv som använder gamlingarnas community som sin egen privata snackbar. Naturligtvis får vi också gott om tid att sitta och klura på vem i trakten som möjligen kan vara en ulv i fårakläder. Och minsann dyker inte gamle Tom Noonan upp som prälle, Lance Guest som märklig granne och ytterligare en hoper andra senior citizens med varierande charm. Bra flow i filmen, perfekt uppbyggd i berättandet, skapar skön feeling inför finalen. Man KAN ha åsikter om vissa ostiga effekter, men överlag känns de helt okej. Bäst är ju såklart Nick Damici som Ambrose med sin kärva charm och sin beslutsamhet (f ö samme Damici som skrev manuset till den lysande Cold in July!)

Den här gillade jag. Trevlig rulle!
Lågbudget med feeling.

Dec 3 2014

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

Nov 25 2014

Dracula Untold (2014)

Dracula_posterJag läste en intervju för inte så länge sedan med en av filmbolaget Universal´s höjdare.
Hon konstaterade att det en gång så stolta ”flaggskeppet” i form av studions alla gamla sköna klassiska filmmonster nu var rejält på efterkälken om man jämför med tex Marvels universum och dess karaktärer.

Lösningen på problemet enligt Universal är nu att göra sina gamla monster mer upphottade och actionbetonade. Och dagens skådade rulle är tydligen den första ut till massorna enligt detta nya koncept.
Hrm…muttrar jag.

Vi bjuds alltså historien om hur ”Vlad Spetsaren” kom att bli den blodtörstige Dracula han är mer känd som. NATURLIGTVIS är Vlad (Luke Evans) från början en god snubbe med snygg fru och lillgammalt (tvi!) gossebarn. Vlad styr sitt rumänska rike med rättvis hand, men hotet från de erövringslystna turkarna hänger över honom. Den bildsköne turkiske Sultanen (Dominic Cooper), som NATURLIGTVIS är gammal polare med Vlad från barndomen, kräver att vår hjälte ska överlämna 1000 barn i turkarnas tjänst som ska läras upp till hänsynslösa soldater att användas i krigen genom Europa. Lyd eller dö är ordern från the turks.

Vlad hittar dock svaret på problemet långt inne i en grotta på ett berg där ondskan bor i form av den stabbige gamle Charles Dance! Ett förbund med mörkrets makter ingås som Vlad möjligen kommer att kunna klara sig ur om han bara sköter sina kort rätt i konflikten mot turkarna. Och i god tid.
Jahapp, det börjar väl ändå inte så illa tänker jag. Lite lagom fantasifullt, sådär så att man ändå kan köpa storyn överlag. Vlad i Evans tappning blir en schysst snubbe som ställs inför svåra val och försöker göra det rätta. Kanske han skulle ha tänkt sig för en eller två gånger innan han hoppade på utmaningen, men vad fasen…kan man en gång för alla ta hand om de taskiga turkiska krigarna..så varför inte…!?

tar han fram schackspelet snart?

Inget fel på det visuella från regissören, en Gary Shore, och tillsammans med den effektfulla musiken blir det lite snyggt ögongodis.
Som vanligt ligger istället problemet, som det ofta gör med filmer av den här sorten, i storyn och manusets utveckling. Från att ha varit lite mystisk och oklar går rullen mer och mer in i det klassiska actionmodet där det ska svingas svärd och fajtas enligt cgi-konstens alla möjligheter. Det där läget där man lätt zonar ut från sitt fokus som åskådare. Inget nytt under den rumänska solen alltså.

Den ”oberättade” historien om vår vän Vlad klarar sig i mål med ett ordinärt ”OK” i betyg. Den är absolut inte dålig som underhållning för stunden, men ganska snart upptäckte iaf jag att det är samma gamla trötta actionstory i grunden.
Om detta är Universals nya hopp i filmvärlden känner jag mig nog lite besviken ändå.