Etikettarkiv: 2015

Okt 30 2015

Howl (2015)

Brittryslighet av bästa adelsmärke.
Betygsatt med 5.2 på IMDb.
Som vanligt. (regel nr 1 på nätet; tro ALDRIG på IMDB´s betyg!)

När det vankas olustigheter från öriket kan man nästan alltid lita på att det blir både underhållande, spännande och rätt slafsigt. Inga undantag idag.
Och ni hör ju på titeln vartåt vi ska ta oss i den digra floran av myter!

Sista tåget, eller…kombinerade tåget/tunnebanevagnen… ut från London och Waterloo Station, och tågvärden Joe (Ed Speelers) hade gärna varit hemma i sängen sovandes istället för att med kort varsel få hoppa in på den nattliga turen ut på landsbygden. Sparsamt med passagerare, men här hittas förstås de typiska klyschorna. Och snart måste de alla försöka komma överens.
Mitt ute i spenaten, precis vid STORA SKOGEN, kränger tåget till och stannar. Vad är felet? Trasiga vagnar? Vilt på rälsen?
Eller….? ELLER….???!
En olustiger dans tar sin början för våra ”strandsatta” passagerare och personal. Tekniken strejkar, natten är ödslig och banne mig om det inte stiger en rejäl fullmåne över himlavalvet också! Nämen!

Och så rullar det på.
Klyschig spänning (som fungerar!) varvas med lagom gore av varierande sort. I första hand fokar faktiskt filmen på att skapa en genuin klaustrofobisk spänning i den utsatta tågvagnarna, vilket fungerar alldeles utmärkt då regissören…en Paul Hyett..verkar ha fattat grejen med att, likt Spielberg gjorde en gång i tiden, vänta i det längsta med att visa upp hotet. Istället bara snabba glimtar eller klipp från vad som möjligen lurar i nattmörkret.

goda råd blir dyra…och heta.

Ni behöver självklart icke vara Einsteins för att lägga ihop filmens manus och utveckling, sitt istället och njut av den sirliga och tryckta spänningen som uppstår i de bästa stunderna. Plus den svarta humorn! Ingen brittisk horror-rulle utan den sköna, mörka, humorn i tid och otid!

Vi får ett gäng utsatta, rätt osympatiska passagerare, som plötsligt måste börja lita och samarbeta med varandra. Inget fel på vare sig action eller effekter och min lilla svaghet för britternas variant på rysaraction får rejält med näring! Och dessutom Sean Pertwee (Dog Soldiers!) i ett litet inhopp! Smutt!

Blir slutet kanske lite…knasigt?
Ja, det blir det. Men vad fan…det kan inte dra ned betyget på en annars synnerligen underhållande skrämselrulle!

Okt 23 2015

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Okt 14 2015

Final Girl (2015)

Jäklars vad splittrad jag känner mig efter den här filmen.
Magkänslan säger en sak, upplevelsesinnet ett annat. Förresten, kan man hålla isär de två ”zonerna”?

Abigail Breslin hoppar in i rollen som blonderad hämnerska. Superduperutbildad sedan barnsben av en märklig kuf (Wes Bentley) i konsten att använda våld, trixa med vapen och ta död på folk rent allmänt. Är detta en ny Nikita på ingång? Den unga kvinnan heter Veronica, och ser banne mig nästan ut som just en….Veronica…i sin röda klänning.

I en namnlös småstad pågår hemskheter.
Knasbollar i kostym med fina moves som går hem hos flickorna ägnar sig åt svinaktig hobby i och med att de tar med kvinnorna ut i mörka skogen för att jaga dem som villebråd med tillhörande avlivning. Rena rama grabbligan alltså, välklädda snorungar som behöver sig en läxa. Och, den kommer ju såklart.
Enter Veronica.

Alltså, filmen.
Är det en artsy-fartsy-konstrulle med våldsamma inslag?
Eller en sorts knaspoetisk färgexplosion om förtryck och frigörelse?
ELLER, bara en jävlig skum rulle om hämnd?

Gjord av en snubbe som heter Tyler Shields, och enligt uppgift är fotograf till yrket. Och, låt mig säga såhär; det märks.
Shields fyller varenda bildruta med stilistisk och estetiskt innehåll. Färgsätter som om det inte fanns en morgondag, centrerar varje scen som om det vore mitt på en teaterscen, leker med skuggor och ljus till näst intill hysteri. Och så in med lite lagom murrigt filmvåld i allt. De inblandade aktörerna agerar som om de vore som tagna ur en 50-talsrulle (vi får till och med lite tidsenliga sångtunes från en av aktörerna).

Abigail trodde för ett ögonblick att hon provspelade för rollen som en ung Daenerys i GoT!

Hela filmen känns bananas och som att titta på en välfylld färgpalett i handen på en konstnär som inte riktigt vet vad han ska göra. Bara att han vill göra…nåt. Manuset är lika tunt som ett sladdrigt bakplåtspapper, och även om alltid sevärda Breslin jobbar för lönen känns det ganska snart rätt…tråkigt.

Att Shields har öga för visuellt snygga kompositioner råder ingen tvekan om. Han kan sin sak.
Kanske han bara inte borde ha ödslat 90 minuter på att…experimentera?

Det är dock just de ibland rätt snyggt arrangerade scenerna, och Abigail Breslin´s coolhet, som räddar rullen från bottenbetyget.
Men det är på nåder.

Okt 13 2015

Spooks: The Greater Good (2015)

Kommer ni ihåg tv-serien Spooks?
Bastant brittisk tv-spänning. Handlade om MI5-folket och gick 2002-2011. Lysande avsnitt (nästan alla) som behandlade allt från terrorister till ”vanliga”! brottslingar.
Och de agenter i rikets tjänst, spooks, som tvingades leva lite dubbelliv i vardagen.

Här då, 2015, en slags liten återbekanskap med både serien och byråns verksamhet i form av en längre film.
Inte många är dock kvar sedan seriens glansdagar. Den enda som egentligen återvänder i en större roll (okej, ett par till av de gamla ansiktena dyker upp) är sektionens gamla stenhårda chef, Harry Pearce (Peter Firth), som i början av rullen kör en operation helt i diket och måste betala konsekvenserna. Den misstrodde och nu avskedade bossen misstänker dock att allt inte står rätt till ”in house” i samband med att en fängslad och eftersökt terrorist lyckas rymma medelst fritagning på den brittiska motorvägen på väg till transport ut ur landet mot USA där åtal väntar. Ajaj, bossarna i finrummen är arga och får stå där med skammen över att en tung terrorist precis lyckats övermanna det effektiva MI5!

Pearce har sina misstankar, men kan inte operera i mörkret själv.
Här behövs en ny player, en okänd kraft som kan komma in och assistera. Varför inte Kit ”Jon Snow” Harington från Game of Thrones!? Idag med nästan samma hårsvall, men med namnet Will Holloway. En rookie-agent som först behöver lite övertalning (och yes….Wills pappa och Pearce var förstås kompisar). Så, vad har vi nu då? Förrädare i egna leden….och samtidigt ett nytt förestående terrorhot mot London, javisst det hade ju lika gärna kunnat vara en ny säsong av gamla 24!
Istället är det alltså brittiskt stål som gäller . Till syvende och sist som extra långt avsnitt av just gamla Spooks, men gillade man den serien…finns det saker att uppskatta här också.

Firth som den bistre Pearce är naturligtvis gjuten som privatspanare och fast besluten om att rensa ut råttorna ur systemet hos den brittiska agentbyrån. Och så Kit Harington då. Kan han göra nåt annat än att svinga svärd på en ismur? Ja men det funkar nog, han gör inte alls bort sig här som trulig men effektiv rookie i agentbranschen.
Som vanligt i brittiska dramer/thrillers mycket dialog och snabba ryck. Vilket känns helt okej. Bra tempo och upplösningen låter inte vänta på sig. ”Som vanligt” får vi också följa de presumtiva terroristernas hemliga planer vid sidan om Pearce´s jakt på förrädare mot riket. Naturligtvis kommer allas vägar till slut att korsas.

listig veteran med nye adepten…rikets enda hopp?!

Brittiskt thrillerspänning enligt gammalt adelsmärke kanske?

Ingen rulle som kommer att göra något större väsen av sig. Skapelser som 24 och Bourne-franschisen har redan kramat ur nästan allt som finns i den här genren. men tråkigt har jag dock inte här.
Man vet ungefär vad som bjuds från början. Och ibland kan det också kännas lite tryggt.

Okej för stunden.
Det finns betydligt sämre rullar att råka ut för.

Okt 9 2015

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Sep 25 2015

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Sep 9 2015

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

Aug 21 2015

Get Hard (2015)

get_hard_ver14_xxlgNär passar väl en Will Ferrell-drapa bäst om inte på en fredag!

Det gäller att hålla i hatten och ställa in sig på låg, låg, låg…LÅG humor! Men ack så rolig! Men du måste ju vara på det humöret förstås. Och lägga till en Ferrell-like-knapp i ditt sinne, annars funkar det ju icke!

Idag är han den ganska naive superaffärsmannen och miljonären James King som lever i skyddad rikemansbubbla med vräkigt palats och divig fru ( åhh…Alison Brie i superbitchig härlig roll!). James har ingen koll på nåt och plötsligt är han åtalad och dömd för bedrägeri samt hatad av alla. Nu har han 30 dagar på sig att ordna upp sin tillvaro innan 10 års fängelse i San Quentin väntar! Hu!

Tröge James tror att den ärlige och hårt arbetande biltvättaren Darnell (Kevin Hart) är av den stenhårda skolan och naturligtvis måste veta allt om gangsterlivet (eftersom han är svart och ser bister ut)….och erbjuder honom cash för att lära James ett och annat om hur man beter sig i finkan för att bli ett grymt badass och klara livet innanför murarna.
Darnell som kämpar för att försörja fru och barn och starta upp ett företag håller masken och går med på den knasiga dealen.

Japp, det är väl ungefär så mycket man behöver ha i storyväg. Härifrån sedan en totalt vansinnig färd längs den grova humorallén!
Alltså vi snackar verkligen under-bältet-humor, rasistiska skämt, homofobi, plumpheter och annat knas. Men…för fan…det är ju så jäkla roligt att man till vissa scener behöver se till att man inte har munnen full med popcorn eller läskeblask…..ja jävlar!

Ingen kan som Ferrell spela idiot med sådant allvar och deadpan-min som han. Vilken dåre!

ett geni skapar

Ni fattar ju sedan gammalt att jag är diehard-fan på knasbollen Will och därför frias det såklart hellre än fälls i dagens story. Det ska naturligtvis i ärlighetens namn framhållas att allt denne lirare tar sig för inte är av det bästa märket, men här är det raka rör och fulla spjäll direkt. Knäppa detaljer, fräcka detaljer och svinig humor. Så fruktansvärt politiskt inkorrekt så det svider!
My kind of entertainment!

Finns ett gäng obetalbar scener i dagens rulle. Missa inte när Darnell simulerar fängelseupplopp, eller när James ska lära sig the noble art of manshångel på en toalett. Och blinka för fan inte till när rockern John Mayer gör en cameo och dyker upp som sig själv…med tvivelaktig moral! Suveränt av Mayer att bjuda på sig själv några minuter. Och inte banga för humorn!

Har filmen nån moral?
Äsch skit i det! Detta är jönserier av bästa märke!
Mer glädjebetyg än hjärnbetyg.

Tjo!

 

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Aug 11 2015

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

M:I_2015Det är nya tider nu.
Det fanns en tid (känns avlägset) när till exempel en Bond-film var det tuffaste du kunde se på bio, vad gäller effekter, fräsiga tekniska mojänger och hisnande stunts. Filmer som stod ut lite extra sådär.

Idag i riket Sverige, och i övriga världen, är tokaction och vansinnestempo och mastodontiska scener vardagsmat på film. CGI-datorer jobbar så kretsarna brinner i drömfabriken och manusförfattare tävlar med varandra om vem som kan utsätta en films hjälte för de värsta prövningarna. Helt normalt liksom…anno 2015.

Vad kan man då tycka om dagens blockbusterkaramell? Ett av bidragen till sommaren 2015`s Big Six….(Vilka är de andra..? Fundera på det en stund…)
Tja, det roligaste är nästan att ta del av alla de åsikter runt jordbollen som är missnöjda med att filmen ”inte levererar något nytt och kör på i gamla beprövade spår”. Ehhh, ursäkta?
Det är ju liksom det som är meningen. Jag går till bion, betalar alldeles för dyra pengar (och undviker naturligtvis 3D-helvetet) för att få se en Tom Cruise i toppform hänga på ett plan, fiffla in sig på hemliga ställen, ta på sig latexmask och lura brallan av badass och vara allmänt övermänsklig. Givetvis med en backdrop av snygga miljöer och märkliga konstruktioner. För tusan, allt handlar ju om det!

Årets M:I-rulle är inget undantag. Filmens manus får plats på en kladdig servett från lokala glasshaket i stan (Halvars. Pröva nästa gång du somrar förbi Norrköping!). Ethan Hunt och hans gäng jagar The Syndicate, värsta flåbusarna alive om man ska tro den härdade toppagenten från IMF, en organisation som dessutom nu håller på att synas i sömmarna och läggas på is av myndigheterna. Vilket naturligtvis inte hindrar en handlingens man av Cruise´s kaliber och snart har han även dragit med sig trotjänaren Benji (Simon Pegg) och motvillige hjälparen Brandt (Jeremy Renner) på äventyret.

Hopp, lek och spel…typ…på programmet. Den avancerade versionen där det mesta är lite mer högljutt än normalt. Att sedan Ving Rhames och Alec Baldwin är skohornade in i handlingen stör inte alls. Liksom att normal logik och logistik är satt ur spel. Skit i det.
Regissören Christopher McQuarrie (Jack Reacher) fattar grejen. Vad som förväntas.

Tompa blev lite skraj av den svenska tuffheten

Nytt den här gången; Sverige hoppar in i handlingen! Tjohoo!
Suveränt cool sparringpartner i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Hon äger! Och fajtas som värsta esset!
Vi räknar också in Jens Hultén! Lebemannen med de sköna kommentarerna och den coola blicken! Eller är det karaktären ”Seth Rydell” från Johan Falk-världen som hälsar på som pistolman och benknäckare i tjänst hos skurken!? Ibland blir jag lite osäker. Fast på ett bra sätt. Mera Sverige i Hollywood! Härliga tider!

Det smäller, skjuts och slåss och hallabalooas överlag nästan hela tiden. Det är snyggt visuellt och det är tempo. Du kan tycka vad du vill om Tom Cruise, men mannen har icke gjort en dålig film på evigheter. Han är en pålitlig kassako. Basta.
Dagens kapitel i IMF-sagan är minst lika bra som sin föregångare och du KAN bara inte förvänta dig att det ska finnas ett uns allvar i storysar som denna.

Detta är perfekt saltade sommarpopcorn!

Aug 10 2015

Cirkeln (2015)

cirkelnEftersom jag under sommaren hamnat i ett sorts stim av svenska rullar OCH gillat vad jag sett…kändes det såklart att det här kanske ändå skulle kunna glida med på det där svedala-bananskalet. Damn, jag ville ju verkligen gilla den här filmen dessutom! Snacket och det lilla jag läst om den. Nyfikenheten.

Men. Crash and burn.
Jävla skit. Fan vilken pajig film! Blev sådär trött irriterad typ 123 gånger under rullens alldeles för långa speltid. Varför stängde du inte av då din idiot, tänker du då? Vafalls!? Stänga av en rulle!??! Det gör man inte som sann filmdåre. Har man tagit fan i båten får man ju ro till andra sidan. Oavsett om det är kul eller inte. Och, hur skulle man annars kunna stå för sin sågning om man inte vet VAD det är man ska såga.

Populära boken som blev film. Tonårsbrudar igen. Jaha. Suck.
Och kolla, vi räknar in de klyschiga typerna direkt; slampan, gotbruden, den tysta, den mobbade, hon som mobbar. Meeh! TRÅKIIIGT. Brudarna får vips häxkrafter en natt när fullmånen vräker sig över bygden och skämskudden kommer fram när en av tjejerna gör en Linda Blair, börjar sväva och kraxa med fyllehes röst. Jag håller på att sätta kaffet i halsen när de ofrivilliga skrattattackerna drabbar mig. Men vad fan! Är detta en parodi på Buffy eller nåt annat trams!?

Vidare får vi en kvinnlig stram rektor som i en av filmens mest skämmiga och ofrivilligt komiska scener meddelar att hon minsann är häxa och dessutom medlem i Rådet. Ohhh..Rådet!!! Vilka de är och vad exakt de gör är lite oklart. En profetia talar om att en utvald ny häxa ska läras upp för att bekämpa den allestädes närvarande ondskan som nu hotar att poppa upp i den påhittade hålan Engelsfors. Jahapp. Märkligt nog tycks nu 6 st häxbrudar sett dagens ljus. Hur detta kan komma sig reflekteras aldrig över. Istället måste nu tjejerna tillsammans studera ”Mönstrens Bok” förkunnar överhäxan. Tur att det fanns fler än en bok att slänga fram bara sådär…och så sitter de där en stund och glor på konstiga tecken i boken. Håhåjaja.

Cirkeln 01

pyjamasparty i Bergslagen

Nämen vad fan helt enkelt. Vad ÄR detta!?!
Filmen drar raka vägen ned i närmsta dyngdike med sina stolpiga repliker och krystade handling. Som vanligt, återigen i en svensk rulle, handlar det om att karaktärerna inte lyckas få dialogen att flyta mellan sig. Istället blir det ”först säger jag det här, sen säger du det där…och du väntar in på att få säga det där”. Illa. Må vara att värsta Dramaten-svenskan är bortslipad, men vad hjälper det när det liknar amatörteater på kidsen?

Dessutom, alla..ALLA…tröttsamma klyschor står som spön i backen…från mammas nya osympatiska kille…till tjejen som kommer från det trashiga och sunkiga lantishemmet. Varför undrar jag? Jo, naturligtvis för att varenda tjej (och kanske nån kille såklart) som läst boken ska kunna känna igen sig och sympatisera med karaktärerna. Filmens manus är skitnödigt medpräntat av Sara Bergmark Elfgren som ju också var med skrev boken. Ok, jag är sannerligen inte i målgruppen…men är lik förbannat berättigad till en filmisk åsikt, så det så. Bergmark Elfgren kan knappast ”beskyllas” för att hon brutit ny mark med sin berättelse. Alla hörn kapade och genvägar tagna. Ett sammelsurium av allt som finns i den vattniga YA-genren. Med tillhörande effekter som förvisso är klanderfria….MEN…kom igen….svart rök. En konstig ö från en insomnad tv-serie ringde just och ville ha den tillbaka. Fantasilöst.
Jag köper en grej; Running up that hill med Kate Bush, det var visuellt snyggt.

Dessutom tror filmens regissör Levan Akin att det tuffaste man kan göra för att framhäva en karaktärs tankfulla uttryck är att svepa in med låååånga closeups till dramatisk musik. Alltså, det gödslas med detta i parti och minut! Jag lovar! Att sedan varenda jäkla karaktär tar i så både överspelet och underspelet vibrerar av ångest…tja…jag är tyvärr inte förvånad. Den enda karaktären som sticker ut lite på den vettiga skalan försvinner tyvärr ganska snabbt. Typiskt.

Likt en stissig Jakob Eklund väser jag ”men vad fan…!” kanske 34 gånger under filmen och känner irritationen pysa och fräsa. Och kom igen nu..144 minuter! Är ni inte kloka!?! Rullen skulle ju naturligtvis ha kapats till runt 80-90 minuter.
Eller ännu bättre, inte gjorts alls.

Det är skäms- och skrattkuddevarning som aldrig förr!
Pajigt. Risigt. Undvik.

Aug 6 2015

Ant-Man (2015)

Ant Man_posterMen titta vad kul det här blev då!
Vi vet ju redan att Marvel (nästan alltid) borgar för säker underhållning i superhjälte-action-träsket. Oftast medelst bombastiska scener, over-the-top-visuella fräckheter och ett sprutande förråd av oneliners. Det är liksom grejen. Men vad händer om man tar ned allt ett snäpp? Jo, det blir ju kalasbra ändå!

Jag går tillbaka i minnet och recapar allt jag läste om dagens rulle under våren. Det var banne mig inte en överdriven tro på filmen; ”Varför göra film om en myrgubbe?” ”Tänker Marvel slarva ut en produkt bara för att de kan?” Vem bestämde att Paul Rudd skulle vara hjälten!? Han är ju komedisnubbe!”
Typ så.

Well, right back at ya!
Den här är ju jäklar i min låda en av sommarens stora favoriter! Var hittade Marvel-producenten Kevin Feige den synska förmågan att förutse att det här skulle bli en jädrans rolig och underhållande tillställning!? Filmen var länge ett skötebarn hos erkänt duktige regissören Edgar Wright, men det sket sig i samarbetet och Wright lämnade produktionen. In med Peyton Reed, vars enda meriter jag kan komma på är Yes Man och Bring it On. Nåja, det behöver ju inte bli sämre för det. Eller?
Nä, det blir ju inte det!

Full fart med en glimt i ögat som jag har stora problem att värja mig emot. Som att jag skulle vilja det då!?
Dagens superhjälterulle må spela i det mindre formatet och inte alls vara så stor (hahaha!) som sina bastanta kusiner i Marvel-stallet..men det är fasen minst lika bra! Inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) får ingen ordning på livet…då är det lätt att återfalla i brottets bana efter avtjänat fängelsestraff. Men den här gången blir allt lite annorlunda när han ”råkar” bryta sig in hos snillet och rättvisans man Hank Plym (Michael Douglas), en gång i tiden original Ant-Man! Dags för Lang att axla den (lilla) manteln tycker den ärrade veteranen. Lite lagom handy sådär då dåren och badasset Darren Cross (Corey Stoll) står i begrepp att både sno Hanks idéer och sälja hemligheter vidare till betalande makter. Ajaj.
Ska Lang hoppa i dräkten? Ska han lära sig tala med myror? Ska han ställa upp för rättvisan och dessutom bli en bra pappa på köpet? Kommer han att charma brallorna av Hanks dotter Hope (Evangeline Lilly)?

am4

funnyman Rudd strax i Marvels tjänst!

Vad Reed framför allt lyckas med är den perfekta balansen mellan humor och action. Trots att det mesta är både snitslad och krattad bana fram till finalen, finns ingen risk att bli uttråkad. Rudd passar som motvillig hjälte och får till och med trycka in ett par oneliners på passande ställen. Det är inga överjordiska effekter, mer en sorts blinkning till….gamla tiders sci-fi kanske?
Dessutom är det sådär lagom fånigt underhållande hela tiden. Mycket tack vare Langs trogna medhjälpare med sidekicken Michael Peña i spetsen.

Marvel goes summer-leisure-style!
Eller nåt.

Stor underhållning i det mindre formatet! (sorry, kunde inte låta bli)

Jul 27 2015

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Jul 22 2015

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

Jul 16 2015

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!