Etikettarkiv: 2017

Mar 6 2018

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Feb 28 2018

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Feb 27 2018

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Feb 20 2018

The Ritual (2017)

Ännu en Netflixare. Damn, dom menar tydligen allvar med att ge sig in i filmproducentträsket genom att köpa upp produktioner för release i egna kanaler. Fakta; de traditionella ”gammelfilmbolagen” har redan börjat knorra och gnälla över att Netflix håller på att förstöra ”biokulturen” med sina direktsläpp på streamingkanalen istället för att passera en biokassa. Hahaha säger jag, sluta gnäll och se till att vässa med moteld.

Dagens lilla obehaglighet, för det är en sådan, utspelas minsann i Sverige! Yes box, längs den icke helt helt okända Kungsleden i Lappland. Vandrarmeckat för de äventyrliga. Sällan får man dock jubla någon längre stund inombords…filmen är inspelad i Rumänien (!) vars natur uppenbarligen bär vissa likheter med norra Sverige. Tillåt mig tvivla i vissa fall och scener. Men ok, skit i det. Det går att svälja. Till ”Svedala” har nu iaf fyra medelålders engelsmän anlänt. Målet är att vandra ett par dar i naturen, och samtidigt göra det till en hyllning till en tragiskt omkommen vän. Fyra snubbar som uppenbarligen inte trivs sådär jättebra i varandras sällskap. Vad tusan ska de dit och göra? Inga vildmarksfantomer direkt. Såklart kärvar allt ihop när en av dem gör sig illa och naturupplevelsen måste avbrytas i förtid. En bra bit kvar till slutpunkten på kartan, men visst…det går ju alltid att ta en genväg genom den intilliggande skogen. Bra tänkt! Not.

Regissören David Bruckner (VHS) har bra koll på obehagligheter som liksom smyger sig på. Han får mig att tro att det finns otrevliga saker i mörkret. Som att jag faktiskt ÄR där tillsammans med de fyra antihjältarna där mitt ute i spenaten. Som en upphottad, BRA, variant av gamla Blair Witch Project kanske. Det läskiga ligger hela tiden i det du inte får se. Bra jobbat med skuggor, ljud och foto. Finns en oerhört snygg scen mitt bland en massa trädstammar där kameran jobbar upp en kuslig stämning och payoffen blir en effekt som sänder rejält kalla kårar längs ryggen! Manuset hittar möjligen då och då på att försöka ”svåra” till sig lite, speciellt med en av de olycksaliga vandrarna, Luke (Rafe Spall). Blir lite väl överdrivet ibland, men det ersätts snart av desto mer handfasta obehagligheter i skogen. Som alltid i den här typen av filmer är första hälften bäst. Det rullen vinner i början..förloras lite i den rätt galna upplösningen. Kanske slutet skulle ha sett lite annorlunda ut. Överlag dock en rulle som det är lätt att engagera sig i.
Och rysa med på väl valda ställen.

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Feb 12 2018

Good Time (2017)

Dagens rulle benämns officiellt som crime/drama/thriller. Själv hade jag icke gnällt om man dessutom petat in ”svart humor” i den definitionen. En minst sagt brokig rulle detta. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Stackars Connie (Robert Pattinson), kämpar på i en vardag som är långt ifrån lyxlivet. Dessutom måste han hålla koll på sin efterblivne bror Nick (Benny Safdie). Connie har dock en plan, en liten stöt, ett rån, som ska ge bröderna tillräckligt mycket cash för att de ska kunna ta sig från det hårda livet i ett ruffigt New York och ”börja om”. Ha, det vet vi ju hur det brukar gå med sånt.
Såklart att allt skiter sig, Nick åker i häktet och fängelsedom på ökända Rikers Island hotar. Connie behöver få ut sin bror mot borgen. Då behövs cash. Ojoj, he´s in for a long night. För det är precis det som avhandlas i rullen. Den längsta natten som Connie kanske kommer att uppleva i sitt liv. Han kastas in i den ena situationen efter den andra i jakten på pengar, möter folk och fä som kommer att påverka händelseutgången. Jag skrev om svart humor, vilket känns passande när vissa av de ”möten” som Connie ”drabbas” av…blir så pass absurda att det inte går att hålla sig för skratt. Ett sådant där skratt som fastnar lite i halsen.

Röster har höjts för att Pattinson borde ha blivit oscarsnominerad för sin roll. Jag hade icke protesterat kan jag säga. Är detta kanske det bästa han gjort? Kanske.
Filmen tycks dessutom ha glidit lite under radarn på den trånga filmhimlen. Synd! Men nu har alla med Netflix chansen att hänga på. Under en viss tid iaf. Stort cred också till bröderna Benny och Josh Safdie som regisserat rullen ihop. Och så då Benny som dessutom tar rollen som Connies svagsinte bror. Han spelar fenomenalt! Nästan som han är trög på riktigt!
Pressat och lite skitigt/ruffigt drama från den ogästvänliga NY-natten. Låt vara att finalen kommer lite väl…snopet och abrupt. Nästan som om idéerna i manuset tog slut. Vilket möjligen drar ned toppbetyget lite. Överlag dock sevärt!

Feb 9 2018

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film

Feb 6 2018

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

Feb 2 2018

What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Jan 31 2018

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.

Jan 29 2018

Borg (2017)

Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?

Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?

Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang

Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta  med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.

 

Jan 26 2018

Molly’s Game (2017)

Molly Bloom. Säger det dig nåt? Spontant?
Inte mig iaf, och kanske är det därför jag kikar på filmen med lite extra nyfikenhet.

Den största anledningen till intresset heter annars Aaron Sorkin. Min husgud när det kommer till film- och tv-seriemanus. Mästerverk som The West Wing och The Newsroom. Eller som manusgubbe till rullar som The Social Network, Moneyball, Steve Jobs. Tunga alster. Johorå. Inte minst Sorkins sätt att bedriva dialoger i 110 knyck, det sk walk and talk-konceptet. Var det han som uppfann det? Kanske? Dessutom ofta med verbala skottsalvor mot dårarna inom den amerikanska konservativa högern, och givetvis med Fox-koncernen i siktet. Lovely!

Här är det dock andra bullar. Sorkin begår regidebut på (såklart) eget manus, och berättar om just Molly (Jessica Chastain), före detta freestyleskidåkare i världsklass. På väg att kvala in till vinter-OS 2002 när skada slår till. Molly byter livsstil, beger sig till Kalifornien, halkar på ett bananskal in i pokerbranschen och är snart ett namn som alla storspelare lärt sig. Molly spelar icke själv, ack nej, istället blir hon ”berömd” för de otaliga pokerträffar hon anordnar på klubbar och hotell runt om i Los Angeles. Och här snackar vi storspelare, skådisar, miljonärer och annat rikt folk. Alla vill ha en plats vid Mollys spelbord. En lönande genre, som så småningom tar henne till New York där verksamheten växlar upp ytterligare ett steg. Så dags har också FBI börjat intressera sig lite. Vad hon gör är inte olagligt i sig…men hur är det med inblandning från andra kriminella element..som typ den ryska maffian? Allt krackelerar såklart i slutänden.

I Sorkins händer och hjärna förvandlas dagens, kanske på papperet lite trista, story till en fräsig uppvisning i konsten att slänga intensiva repliker på varandra utan att tappa farten. Chastain är lysande som Molly, hon ÄR Molly. Idris Elba blir hennes förtrogne, som advokaten Charlie. Elba är alltid solid. En klippa. Hans röst är som en trygg fyr. Varför blir han inte nye Bond?? Låt oss lobba för det! Hear hear! Att göra biopic har sina utmaningar. Sorkin, som bygger sitt manus på Mollys egen bok, kryssar snyggt mellan kapitlen och håller farten uppe till största delen. Vi bjuds på återblickar från unga Mollys liv med en något ansträngd relation till pappan (Kevin Costner). Det går inte att låta bli att sympatisera med Molly. Precis som jag gjorde med Leo i The Wolf on Wall Street, som jag gjorde med Tompa i American Made. Dessa initiativrika lirare som tar chansen..även om de rör sig i lite shady gränstrakter.

Dagens biopic berättar således helt enkelt Mollys uppgång och fall. Och i Sorkins version blir det en alldeles formidabel underhållande stund. Även om filmen kanske är lite för lång. Som att Sorkin inte velat killa sina darlings. Jag njuter förvisso av varje replik som spottas fram, men hade inte gråtit om filmen hade trimmats ned med en 15-20 minuter. Chastain och Elba funkar kanoners ihop, och för Sorkin var det kanske som att starta upp ett självspelande piano och förse det med sin lunta av smattrande repliker….?

Högklassig underhållning. För oss som gillar dialogdriven verbal action vill säga.

 

I SoF-poddens #125 snickesnackar vi lite mer om dagens alster. Kanske jag är lite mer förförd än min kära kollega Fiffi. Lyssna själv!

Jan 19 2018

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Rullen med kanske vinterns märkligaste titel?
Omtalad, omskriven, belönad till höger och vänster. Indiefilmen flyttar in i de stora salongerna?

Martin McDonaghs (In Bruges) blott tredje (känns som han varit med hur länge som helst!) film tar avstamp i sorg och förtvivlan och ilska. En fenomenal Francis McDormand är Mildred som sörjer sin mördade (!) dotter i den lilla staden Ebbing. Polisutredningen har kört fast, inget händer. Förutom att dagarna lunkar på som de alltid gjort. Mildred tar till oanade metoder, hyr ett par gamla billboards och smäller upp provocerande kommentarer, främst riktade till stadens polischef Willoughby (Woody Harrelson). Det blir också början på en serie händelser som gör det här till en rulle man inte skådat på år och dag. Min kära podd- och bloggkollega Fiffi uttryckte det kanske bäst; ”efter introduktionen av rullen tar regissören en elvisp och rör runt i smeten…plötsligt har alla spelregler ändrats!” Precis vad som händer. Vi har ett drama som plötsligt blir svart komedi (i de stunderna påminner det rejält mycket om Coen-humor), sorg, förtvivlan..och så plötsligt lite spänning. På ett närmast magiskt (ja ok, lite magstarkt ord kanske..men ändå) sätt visar McDonagh att vi alla är människor..även de som från början är utpekat skurkiga..och även de som är de goda…när historien startar. Hur mycket kan man leva i sin egen värld, och sorg, innan man tvingas inse att även andra lider av situationen…?

Den som förväntar sig ren komedi, eller rent drama…eller för den delen en thriller…blir kanske lite konfunderad. Rullen spänner över så många olika genrer så jag nästan blir yr i skallen. Turerna och vändningarna är galet oförutsägbara. I alla fall hos mig. Eftersom jag gillar Martin McDonagh kaxiga berättarmix, Frances Mcdormands bitchiga though-as-nails-Mildred, Woodys godmodiga men pressade polis, Sam Rockwells (hans bästa roll??) rasistiske poliskonstapel Dixon…och ja..hela den aura av melankoli, sorg och humor som finns förpackad här…har jag självklart inga problem med att sugas in hela tillställningen. Kanske jag till och med blir lite snopen av slutet…känslan är ju att man vill hänga så mycket det bara går med Mildred och alla de andra i hennes omgivning. Trots de absurda och långt ifrån gemytliga situationer som uppstår.

En mänsklig film. En dramatisk film. En rolig film.
En förbannat bra film. Lätt en av 2017:s allra bästa.

 

I det vintriga #124 av SoF-podden höjer vi rullen ordentligt till skyarna. Lyssna gärna här.

Jan 17 2018

Table 19 (2017)

När är det Anna Kendrick-läge? Svar: det är alltid Anna Kendrick-läge. Så, tjoff in med denna komedi.

Eloise (Kendrick) laddar för att vara maid of honor på sin äldsta väns bröllop. Allt skiter sig när hon blir dumpad av pojkvännen, tillika brudens bror. Tufft läge, ska hon ens gå på bröllopet? När hon väl kommer dit det är hon förpassad till ”bord 19”, stället där man sätter de individer som bjudits in av artighet trots att ingen vill ha dem där. Såklart dröjer det inte länge förrän de alla börjar bonda, givetvis efter de obligatoriska pinsamma ögonblicken och de ansträngda konversationerna. Och vad är det för mystisk snubbe Eloise plötsligt får span på där i festvimlet…?

Absolut inget nytt under solen här. Ett manus av stabil-bröderna Duplass (!) som mixar lite bananskalshumor med mörkare dramatiska vibbar. The losers club går med höga huvuden ut ur det hela så att säga. Kendrick dominerar förstås sina scener, i övrigt hittas namn som Lisa Kudrow, Stephen Merchant (alltid en höjdare!), Craig Robinson och veteranen June Squibb i rollistan.
Fjäderlätt romantik med lagom mörka undertoner. Eller om du så vill; mestadels mystrevligt utan att lämna några större intryck.

Är filmen värd en trea? Antagligen inte.
Får filmen en trea för att Anna Kendrick är med? Troligen.

Jan 16 2018

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.