Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.
Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.
En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.
Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?
Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?
Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….
en sorts trygghet byts mot en annan
Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.
Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.
American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.
Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?
När en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.
Flmr - Om film och serier. Mest. 