Etikettarkiv: …en bra rulle helt enkelt.

Mar 1 2016

Meek’s Cutoff (2010)

Meeks_poster

Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.

1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.

Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?

Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.

Meek001

tröstlösa dagar…?

Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.

Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.

Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?

Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.

Jan 29 2016

The Revenant (2015)

revenantposter1Har Leo DiCaprio nånsin varit skitigare på film? Tveksamt.
I vinterns kanske mest hajpade rulle släpper han alla hämningar och ägnar sig åt människans mest primära mål; att överleva.

Intensive regissören Alejandro González Iñárritu (Babel och Birdman) slänger ut vår man DiCaprio i den vildaste av alla vildmarker nånstans i norra USA runt år 1820. Pälsjakt är på tapeten och (den verklige förlagan) Hugh Glass (Leo) är en listig frontiersman, en snubbe som är van att röra sig i trakter som dessa. En indianattack, och framför allt en björnattack (bland det snyggaste jag sett i DEN ”genren”), senare är dock läget inte lika ljust.

Men livsviljan blir som bekant alltid lite starkare när man har hämnd i sinnet (?), och snart har vi en slagen men överlevande hjälte som utsätter sig för…tja det mesta som går att komma på. Leo kryper i vildmarken, Leo simmar i iskalla strömmar, Leo äter rå fisk, Leo äter blodig buffellever, Leo jagas av franska banditer (!), Leo kryper in i en häst (!!) osv..osv..
Galet? Tja, nästan osannolikt…men icke desto mindre underhållande och förbannat snyggt gjort.

Iñárritu accepterade inget konstgjort utan körde ut hela sitt crew i den smällkalla vildmarken, bara det värt att höja på ögonbrynet lite extra för. Endast naturligt ljus från de oändliga landskapen dög för konsten, varvid regissörens fotograf Emmanuel Lubezki (just Birdman och faktiskt mästerverket Gravity) säkerligen fick slita för lönen. Rapporter talar om konflikter, gräl och avhopp under inspelningen. Men det är snyggt, jäkligt snyggt faktiskt. Den storslagna vildmarken fångad genom en kameralins som framhäver naturens ödslighet och överhöghet. Här blir människan verkligen liten i sammanhanget! Det är som att Iñárritu verkligen vill få oss att kapitulera inför den ödslighet handlingen befinner sig i…och kör runt kameran ett antal gånger i yviga och maffiga 360-graders panoreringar! Och, inte mig emot. Jag gillart.

maxresdefault

”fy fan..får jag inte guldgubbe efter det här slitet…då jävlar…!!”

Jag gillar också att Leonardo DiCaprio tycks gå all-in med rollen. I brist på dialog blir det till att prata med ögonen och kroppen (den i början synnerligen sargade…men nästan sensationellt läkta när filmen drar sig mot finalen). Är han månne med denna rulle på jakt efter den hett efterlängtade guldgubben?
Det förekommer andra figurer i filmen också, men egentligen är de bara komponenter för att hela tiden driva den hämndlystne Glass vidare i handlingen. Men visst, vi får en übersvinig Tom Hardy som både pratar för jävligt och ser för jävlig ut! En perfekt Hardy-roll och han bevisar återigen att han är en kameleont som klarar vilken roll som helst. En riktigt skrämmande typ faktiskt! Will Poulter gör en lagom nervös yngling som dras in i händelserna, Domhnall Gleeson finns också där som ledare för den olycksaliga expeditionen. Men, det är Leos rulle. Ingen tvekan om det.

Ett sorts äventyrsdrama, som när man faktiskt skalar bort alla snygga lager…inte direkt handlar om nånting sensationellt extraordinärt. En man som överlever i vildmarken mot alla odds….och dessutom har gett sig fan på att låta de skyldiga betala. Typ. Filmens yttre förklädnad är således rejält mycket bättre än sitt manus. Men å andra sidan räcker det till en trevlig upplevelse som åskådare. Kan du svälja sådana detaljer som att DiCaprios brutna (?) fot läker snabbt, att han aldrig tycks drabbas av förfrysning trots fler än ett dopp i iskalla vatten, att han lyckas krypa både nedför och uppför eländig bergsterräng, överleva fall från klippor medelst granbroms och avfyra en flintlåspuffra två gånger utan att ladda om (!)…så bjuds det på sevärt raffel av tungt märke. Ända in i kaklet.

Blir rullen belönad? Jag dristar mig till att svara ja på den frågan, och hoppas faktiskt slippa återvända till den här texten i början på mars och revidera den med ett konstaterande om att den gode Leo återigen missade den sockersöta njutningen med att stå där med guldgubben i näven. Heja Leo!

Trean är stark och stabil. Som en överlevare i vildmarken.

Kolla nu också vad andra äventyrstörstande filmspanare tycker om dagens vildmarksraffel;

 

#21I avsnitt nr 21 av filmpodden gottar vi tillsammans med gästen Sofia ned oss lite mer i hur rullen påverkade oss. Lite blandat resultat kan man säga.

 

Okt 30 2015

Howl (2015)

Brittryslighet av bästa adelsmärke.
Betygsatt med 5.2 på IMDb.
Som vanligt. (regel nr 1 på nätet; tro ALDRIG på IMDB´s betyg!)

När det vankas olustigheter från öriket kan man nästan alltid lita på att det blir både underhållande, spännande och rätt slafsigt. Inga undantag idag.
Och ni hör ju på titeln vartåt vi ska ta oss i den digra floran av myter!

Sista tåget, eller…kombinerade tåget/tunnebanevagnen… ut från London och Waterloo Station, och tågvärden Joe (Ed Speelers) hade gärna varit hemma i sängen sovandes istället för att med kort varsel få hoppa in på den nattliga turen ut på landsbygden. Sparsamt med passagerare, men här hittas förstås de typiska klyschorna. Och snart måste de alla försöka komma överens.
Mitt ute i spenaten, precis vid STORA SKOGEN, kränger tåget till och stannar. Vad är felet? Trasiga vagnar? Vilt på rälsen?
Eller….? ELLER….???!
En olustiger dans tar sin början för våra ”strandsatta” passagerare och personal. Tekniken strejkar, natten är ödslig och banne mig om det inte stiger en rejäl fullmåne över himlavalvet också! Nämen!

Och så rullar det på.
Klyschig spänning (som fungerar!) varvas med lagom gore av varierande sort. I första hand fokar faktiskt filmen på att skapa en genuin klaustrofobisk spänning i den utsatta tågvagnarna, vilket fungerar alldeles utmärkt då regissören…en Paul Hyett..verkar ha fattat grejen med att, likt Spielberg gjorde en gång i tiden, vänta i det längsta med att visa upp hotet. Istället bara snabba glimtar eller klipp från vad som möjligen lurar i nattmörkret.

goda råd blir dyra…och heta.

Ni behöver självklart icke vara Einsteins för att lägga ihop filmens manus och utveckling, sitt istället och njut av den sirliga och tryckta spänningen som uppstår i de bästa stunderna. Plus den svarta humorn! Ingen brittisk horror-rulle utan den sköna, mörka, humorn i tid och otid!

Vi får ett gäng utsatta, rätt osympatiska passagerare, som plötsligt måste börja lita och samarbeta med varandra. Inget fel på vare sig action eller effekter och min lilla svaghet för britternas variant på rysaraction får rejält med näring! Och dessutom Sean Pertwee (Dog Soldiers!) i ett litet inhopp! Smutt!

Blir slutet kanske lite…knasigt?
Ja, det blir det. Men vad fan…det kan inte dra ned betyget på en annars synnerligen underhållande skrämselrulle!

Sep 30 2015

The Last Castle (2001)

Dags för lite revirpinkande i fängelsemiljö igen.
Den här rackarn är riktigt underhållande, om än förutsägbar som en MacFeast-meny hos Gyllene Bågarna.

Nitiske och otrevlige överste Winter (salig James Gandolfini) basar över ett militärfängelse med tvivelaktiga regler och bestämmelser. När dömde krigshjälten och dekorerade f.d. generalen Irwin (Robert Redford) anländer till finkan som ofrivillig gäst för ett par år framåt ser Winters sin chans att smöra och visa vilken ordentlig och plikttrogen överste han är i armén. Som dessutom beundrar Irwin. Vår man generalen ser dock blixtsnabbt vilken typ WInters egentligen är…och skräder inte orden. Sällan har väl en uppblåst ballong pyst ihop snabbare!

Inte vad fängelsebossen ville höra förstås, och en chockad Winters fattar direkt agg mot den gamle räven Irwin som sakta men säkert vinner de övriga medfångarnas tilltro. Vilket retar Winters till vansinne. Upplagt för riktig dogfight….där förstås den gamle generalen rätt enkelt framstår som den vettige och sunde av dem. Knasöversten Winters är bara…dum!

Klyschigt manus javisst, men såklart en rejäl holmgång av viljornas kamp innanför murarna. Robban Redford gjuter mod i mannarna som tillbringar sina dagar inlåsta. Han stärker moralen helt enkelt. Och det gillas ju INTE av The Man Gandolfini! Hur skulle det se ut..om den stenhårde chefen på bygget inte längre var fruktad!?
Dessutom börjar Irwin alltmer gräva fram de missförhållanden som råder i fängelset…och en sorts showdown närmar sig alltmer.

Det här är inte första gången jag ser rullen…men det är trots det inga som helst problem att engagera sig och hoppa in i berättelsen. Den blir till och med lite småspännande när det drar ihop sig! Räkna såklart också in sedvanligt känslosmöriga och smetiga scener. Vaddå, det hör ju till i filmer som dessa. Regissören Rod Lurie (The Contender) är ingen nybörjare och vet hur en slipsten ska dras.

otrevlige bossen på bygget kör rena maffiametoderna för att knäcka hårdingen Redford

Redford är lugnet själv. En rättvis och slug rackare som kan se stenhård ut när  det behövs. Gandolfini är som klippt och skuren i rollen som filmens bad guy. Vilken dåre! Men likväl en snubbe man bör frukta. I övriga casten hittar vi dessutom en ung Mark Ruffalo, , en lika ung Clifton Collins Jr. (som fö ser ut som en tonårig Robban Downey Jr!), en stabil Delroy Lindo och faktiskt tre minuter av Robin Wright i en snabb (uncredited) scen!

Stabilt fängelsedrama som håller ända in i finalen. Visst, här finns inget som överraskar…men fängelserullar SKA ju vara konstruerade på ett speciellt sätt. Så är det bara.
Gott mos!

Sep 17 2015

Before I Go to Sleep (2014)

Måndag hela veckan möter Nicole Kidman.
Sort of.

Christine (Kidman) vaknar varje morgon och har inte en susning om vart hon är, i vilken säng hon ligger..och vem mannen bredvid henne är. Som ju är Ben (Colin Firth), vilken tålmodigt och för typ 843:e gången förklarar för Christine att han är hennes man och att hon var med om en bilolycka för 10 år sedan, vilken skadade hennes hjärna så illa att hon varje natt tappar minnet fullständigt. Allt hon lärt sig, och sett, under föregående dag, är borta i samma ögonblick hon vaknar upp till en ny dag (man undrar ju lite vad som händer om hon stannar uppe en hel natt).

Stor chock för våran Christine, som behöver lappar i hemmet för att fatta vad som är vad och VAR grejer finns. Jobbigt läge för Ben, som dock tar det som en äkta brittisk stoisk man, biter ihop och åker till jobbet.
Nu skulle ju detta kunna vara en otroligt stentrist historia, som upprepade sig varje dag utan några nya färska komplikationer…därför, tjopp, ett samtal till vår protagonist från en mystisk Dr Nasch (Mark Strong) som ber henne gå till en specifik garderob och där hittas minsann en gömd kamera. Jahaja! Mysteriet tätnar!

Kiddan får för sig att ta en selfie mitt i all mystik!

Härifrån blir det nu lika mycket vi som tittar och Christine som börjar gräva i denna märkliga tillvaro. Thrillerdrama betyder ju att när man väl klarat av att väva in dramat, är det dags att thrilla till det! Det är mystiskt, det är en och annan detalj som Christine plötsligt får span på (men hur ska hon komma ihåg det!?) och…det är på det hela taget rätt underhållande.

Precis som en del andra filmer i genren handlar det ju givetvis om cat-in-the-box-effekten. När väl katten är ute i det fria, är filmen förbrukad. Men, den kastar sig inte på locket för att släppa ut kissen i första taget, vilket rullen, och kanske regissören Rowan Joffe (japp, farsan heter Roland) ska tackas för. Och naturligtvis Nicole! Ni kan säga vad ni vill om hennes svala iskyla, men här passar det banne mig perfa. Hon ÄR verkligen Christine med skräckslagen och genomrädd blick nästan hela tiden. Firth är självklart stabil som en stenstod, och får dessutom återförenas med Mark Strong igen (de körde ju ihop i Kingsman remember…?)

Stabil spänning. Bra mystik. Vissa detaljer kan man som garvad filmkonsument läsa flera minuter i förväg, andra kommer lite mer överraskande.
Bra så!

Sep 8 2015

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.

Jun 29 2015

Chappie (2015)

001_chappieNämen det är ändå nåt visst med Neill Blomkamp och hans filmer.

Jag tjusas av mixen mellan samhällskritik och fräsig teknikaction.
Elysium var förstås den ultimata versionen av Hollywoodstuk på ironin, medans District 9 var mer avskalad och kanske ännu mer träffsäker i sitt samhällsåskådande.
Nu väljer Blomkamp att gå tillbaka till det ”mindre” (?) formatet, efter utflykten till rymdstationen….och jag gillart.

”Som vanligt” är det en nära framtid och buset på Johannesburgs gator i Sydafrika är besvärande jobbigt. Svaret på problemet är att använda beväpnade robotpoliser, maskiner som lyder order och gör precis som de ska. Och som inte behöver vila eller äta. De kan till och med resonera om det skulle behövas. Bra klipp dessutom för Stora Teknikföretaget som tagit fram dessa ”hjälpmedel”. Bossen på bygget, Sigourney Weaver minsann (!), gnuggar händer och ser förtjänsten ramla in. Samtidigt knorrar den militäriske ingenjören Moore (Hugh Jackman), han har ju tagit fram en helt annan sorts robot, en som bygger på villkorslöst  och stenhårt våld (”buset ska man inte prata med….bara slå tillbaka!”)

Allt frid och fröjd…ända tills en av polisrobotarna stjäls av en hängiven designer (Dev Patel) och programmeras om. Plötsligt har maskinen fått…känslor!? Lägg till detta ett märkligt kriminellt gäng som tycks bli ”Chappies” nya ”familj”, med tillhörande bakvänd moral som nu bankas in i den nyfikne roboten. Hur ska det gå?

Det är en ganska udda story, löjligt simpel egentligen, men Blomkamp gör den intressant med sin något ovanliga vinkling på lag och rätt och vikten av att vara på ”rätt” sida i denna framtid. Naturligtvis gör regissören inte avkall på coola actionscener med den udda protagonisten i fokus. Bakom CGI-skapelsen döljer sig såklart Sharlto Copley både kroppsligen och i rösten när det handlar om en Blomkamp-rulle. Är det ny firma Scorsece-De Niro vi ser här?

Chappie

Chappie får lära sig ett och annat om gatans moral

Chappie tar efter vad han ser och hör, precis som ett barn, och det är förstås inte alltid förenat med den moral vi andra har…om man hänger med ett gäng kriminella.
Kanske var District 9 mer samhällskritisk, kanske var Elysium lite snyggare…men Blomkamp kan som ingen blanda den ”smutsiga” råa visuella tonen med tekniska effekter. Lägg till detta en Jackman i kortbrallor och med lättare hockeyfrilla samt utdragen australiensisk dialekt! Överlag tycks just greppet att vara Sydafrika trogen i både bild och i språket hos de övriga inblandade faktiskt höja upp filmen ett snäpp på upplevelsekontot.

Snygga roboteffekter och bra musikaliskt val till scenlösningarna gör rullen till en underhållande och
(o)roande framtidsskröna.

Jun 20 2015

Sommarklubben: A Perfect Getaway (2009)

A_perfect_GetawayNygifta paret Cliff och Cydney firar smekmånaden på Hawaii, där de snart får höra talas om en underbar avlägsen strand som är den perfekta utflykten på den perfekta semestern. Heja.

Längs vandringsleden slår de sällskap med det egendomliga paret Nick och Gina, och får i samma veva oroväckande rapporter om ett seriemördande par som verkar härja på just Hawaii….Hu!

Upplagt för spänning och klurigheter i den här rejält snygga actionstänkaren från regissören till Pitch Black; David Twohy. En tillbakalutad inledning som lovar gott, och det blir faktiskt bara bättre ju längre historien rullar på, med reservation för den obligatoriska ologiken förstås. Härliga miljöer, tacksamma vyer över paradisliknande grönska och gott om finurliga scenlösningar. Tempot är sådär lagom i början för att få mig som tittare lite skönt avslappnad och tro att jag har koll på läget, innan det hela växlar upp och stimmar på i 110.

Listigt berättad med ett manus som faktiskt håller hela vägen (nästan) till den stora klimaxen. Stabila skådisinsatser av sköne Steve Zahn som lite nördige Cliff  och Milla Jovovich som hans nyblivna fru…samt dessutom Timothy Olyphant och Kiele Sanchez . Och banne mig har vi inte, en då ganska okänd, Chris Hemsworth som dyker upp också!

Rullen lyckas med det den är ute efter….att överraska och underhålla.
Är du lite filmnördig kommer du förmodligen att ganska snart börja lukta dig till hur det hela utvecklar sig, men på det hela taget en mycket snygg film med bra driv och förbaskat sköna vyer.

Udda smekmånad i sommarnatten.

 

 

Jun 11 2015

Sommarklubben: Snake Eyes (1998)

Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.

Jun 10 2015

It Follows (2014)

Filmen som det dubbelmoraliska USA borde älska?
Avstå från sex i unga år och slipp problem…..typ!?

Vad har vi här då? Egentligen?
En allegori för att växa upp i ett osäkert samhälle?
Osäkerhet och en framtid som inte är ljusande vår?
Se stadens (Detroit) ödsliga hus och byggnader, se livet som rinner iväg utan att du kan göra något åt det?
Eller…är det bara en fräsig lågbudgetrysare förklädd i listig indie-kostym!?

En märklig film är det dock.
Skrämmande märklig. Obehaglig och enerverande.
Fast på ett bra sätt. Ett läskigt sätt. Ett jäkligt bra sätt.

Jay (Maika Monroe) lever inte direkt på solsidan i det slitna Detroit, nästan på gränsen till white-trash typ. Slitna hus, slitna kvarter, slitna framtidsutsikter.
Tur i kärlek verkar hon kanske ha i alla fall, dejt med snubbe…känslor uppstår…hångel och sex. Men AJ! Plötsligt chocken när det avslöjas att hon precis smittats med…”något” som gör att ett sorts ”väsen” nu börjar följa efter henne! Och det går inte att komma undan. ”Förbannelsen” smittar genom sex (läs in vad ni vill i den symboliken..).
Jay börjar snart se sin förföljare, som kan ta vilken form som helst, på alla möjliga ställen. Det läskiga är att det bara är hon som tycks kunna se varelsen som har siktat in sig på henne!

Ojoj, jag sitter som på nålar och undrar hur fan detta ska sluta!
Regi-och manusmannen David Robert Mitchell lyckas märkligt nog få till en smashit med kombon rysligheter och indiedrama. Förutom Jay har vi hennes kompisar som försöker förstå och hjälpa den panikslagna vännen. Barndomskompisen som är lite hemligt kär i Jay. Hela casten består i huvudsak av tonåringar, och vuxna skymtar bara förbi i perifin. Det går som ni fattar att läsa in det mesta man vill i bilderna och storyn.

Filmen lever högt på sitt mörka melodramatiska yttre och regissören gödslar tacksamt nog inte med jumpscares, även om ett par såklart hittar in i storyn..fast på ett bra sätt. Kusligt!

den myspysliga stunden EFTER sexet blir plötsligt något annorlunda.

MUSIKEN i filmen betyder nästan lika mycket för stämningen som bilderna!
Otroligt bra ljudspår som sätter känslan direkt. Det är ruggigt, det är obehagligt och det är banne mig ovisst mest hela tiden!

Bra skådespelat av Maika Monroe som fångar den alltmer desperata Jay´s  panik. Speciellt när hon konfronteras med sin envisa ”förföljare”.
Enligt uppgift bygger storyn på en återkommande mardröm regissören hade om att vara jagad av en okänd person som rörde sig på ett onaturligt sätt.
Jag påstår att han lyckats ganska perfekt att visualisera detta i den här obehagliga men sevärda historien!

Den fjärde stjärnan går till musiken!

Jun 6 2015

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Jun 1 2015

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?

Maj 26 2015

Coherence (2013)

coherence_posterFyra par träffas över en middag nånstans i en av Los Angeles (?) förorter, samma kväll passerar en komet över himlen.
Och sen…ja sen blir inget sig likt.

Man måste ändå gilla de här ”udda” indierullarna som dyker med jämna mellanrum. Inte så att man hoppar jämfota av lycka..men inte så man suckar och vrider sig i spontan otålighet heller. Mer det ”moodet” att man sitter och glor och försöker få ihop tankarna på vad det egentligen ÄR man kollar på.
Precis en sån film är det här.

Tillverkad med mikrobudget, och där allt bygger på att de inblandade skådisarna klarar av uppgiften att stå i fokus och medelst dialog, känsloyttringar och minspel förmedla huvudparten av det som sker i storyn.
När filmen börjar är Em (Emily Baldoni) på väg till en liten middagsbjudning med vänner. Big news på radio och tv är den komet som är i färd att passera jorden. Kan den möjligen påverka tillvaron i vår hektiska vardag? Vid den muntra och gemytliga middagen vet man att berätta underhållande och makabra skrönor från förr när en annan komet passerade jorden. Så går plötsligt strömmen och mysmiddagen blir än mer mysig med levande ljus. Men vänta, på den nu becksvarta gatan lyser lamporna fortfarande i ett hus längre bort!
Hur kan det komma sig?

coherence_pic

middag med vissa väntande komplikationer

Se där ja. Härifrån blir det märkligheter och en kväll att minnas för det dinerande sällskapet.
Mest hela tiden. Och själv sitter jag och kliar mig i skallen samtidigt som jag har fullt upp med att vara fokuserad.

Regissören och manusnissen James Ward Byrkit satsar på skådisarnas sätt att hantera storyn istället för att vräka på visuellt. Det passar sig riktigt smutt i min bok, och alla gör ett gott jobb i den mörklagda villan. Punchlinen kommer så sakteliga smygande, och den är både rätt charmig och lite fräck.
Och så slutet.

Vilket kanske inte är det svåra slutet. Men väl, det lite förbryllande.
Underhållande hela vägen dock.

Maj 12 2015

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Dec 17 2014

Recension: The Equalizer (2014)

Equalizer_posterAndra gången regissören Antoine Fuqua och Denzel Washington arbetar ihop i filmsammanhang.
Med första rullen, Training Day, skapade Denzel en synnerligen obehaglig typ som man inte kunde känna någon större sympati för.
Här är det lite bättre.

Han är Robert, en snubbe som går till sitt jobb på home-depot-lagret, är hjälpsam mot andra, trevlig när det behövs….men håller sig annars ganska mycket för sig själv, Sömnsvårigheter gör att han spenderar nätterna på ett fik där han sitter och läser. När han inte småpratar med den unga prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz) som också brukar hänga på haket mellan sina träffar med olika kunder. Att hon ”ägs” av den brutala ryska maffian står också ganska snart klart. Speciellt när hon misshandlad hamnar på sjukhus. Något händer med den inåtvände Robert, kanske faderskänslor, och han beslutar sig för att stämma i bäcken mot de brutala gärningsmännen inom maffialeden.

Att Robert bär på ett mörkt förflutet, som innebär galet mästerliga skills i närstrid och konsten att ta folk av daga, står ganska snabbt klart och badassen får snart veta att de väckt en sovande smidig björn.

Länge sen man såg Denzel så här stenhård.
Kanske i Man on Fire? Den här rullen har klart vibbar från den när det gäller den figur Washington porträtterar. Fast å andra sidan är han här en ytterst lågmäld snubbe, med en sorts OCD-diagnos och tillhörande tics. Hans sociala liv är inte mycket att hurra för. Kanske han har mer släktskap med Jean Reno i gamla fina Leon istället?

Jag har alltid gillat Fuqua´s filmer.
De känns oerhört snyggt gjorda, och dagens alster är inget undantag. Boston är skådeplatsen och miljöerna de typiska lite ruffigt charmiga. Så som Boston alltid tycks framställas på film. I grunden en otroligt enkel film. Inte mycket till djup, men Denzel gör ändå sin gubbe lite intressant, lätt att tycka om. Dessutom blir man ju nyfiken på hans förflutna. Små hints droppas allteftersom i storyn, men det är kanske ändå Roberts inställning till att värna om den utsatta individen som känns viktigast. Att stå upp mot felaktigheterna. Fuqua målar med stora penslar i svart och vitt. Manus bygger på tv-serie från 80-talet men är här rejält pimpat för att passa nya tider.
Återigen är det alltså ryska maffian som får stå för det ondskefulla. Tacksamt i Hollywoodproduktioner. Plus den sedvanligt korrupta polisen i Boston. Men det funkar.
Rätt bra också.

gemytligt på fiket

Om dramasekvenserna är lite lökiga i vissa lägen, funkar actiondelen jäkligt mycket bättre. Enmansarmén Denzel Washington har förstås full koll på läget, fast han får lite att bita i när skurksen skickar över psykopaten Teddy (Martin Csokas) till Boston för att ta hand om ”problemet” Robert.
Finalen är en underhållande uppvisning i klassiskt filmvåld med tillhörande soundtrack. Fuqua vet vad han gör för att tillhandahålla snygga bilder. Bra så.

Jag gillar Washington som hårding. Fast han egentligen är en snällis.
Bra underhållning som räcker en stund. Inget du skriver in i böckerna kanske, men den känns stabil och gör jobbet. Om än lite strömlinjeformad.

Kamraterna Fiifi och Henke såg också rullen.
Vad har de att förtälja i omdömet..?

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer