Etikettarkiv: 2014

Okt 15 2014

TV-Landet: 24: Live Another Day (2014)

24_posterJa det var väl kanske bara en tidsfråga innan Jack kom tillbaka. Ändå.

Efter att ha kämpat sig fördärvad genom 8 säsonger av tv-drama blandat med tung action och mer eller mindre otroliga intriger och konspirationer…fick Jack Bauer smyga ut i den stora ovissheten efter sista avsnittet i finalsäsongen. Känslan var att det inte fanns mer att berätta om den lojale och synnerligen okonventionelle patrioten. Som dessutom ”som vanligt” lyckades fortsätta att vara efterlyst, trots att han jobbat för nationens säkerhet. Så kan det gå! Vad skulle hända med den envise ensamvargen?

Drygt 4 år senare kommer här svaret. Om nu konceptet som 24 en gång i tiden ”uppfann”, att låta en serie handlingar utspelas i realtid, kändes rejält utslitet mot slutet…och kom igen…i ärlighetens namn var inte alla avsnitt sådär enormt underhållande utan mer transportsträckor…så vet man lite bättre den här gången. Smarta filmbossar i kostymer hade kanske känt att världen ändå saknade sin Jack. Trots alla ”arvtagare” i serier som Homeland, The Blacklist och allt vad de heter…fanns nog känslan lite där ändå att låta agent Bauer en än gång få komma tillbaka. Men samtidigt gällde det att inte upprepa sig. Den stigen var naturligtvis alltför upptrampad efter 8 säsonger.

241242

Svaret verkade till slut vara lika enkelt som smart. Sätt Jack i en annan yttre miljö, varför inte ett annat land, och korta ned säsongen! Om serier under bra många år verkade leva efter principen med minst 20 avsnitt per säsong….har det skett en mycket trevlig utveckling även på den fronten. Som inte bara gäller dagens objekt. Kortare och snabbare säsonger! Det nya svarta?

Således, när nu Jack plötsligt dyker upp på CIA:s radar igen gör han det i London! Fåordig och bister i blicken. Ett hett byte att fånga, vilket ett par handlingskraftiga agenter snabbt gör. Men, fångar man verkligen Jack Bauer så lätt? Eller har han som vanligt något i kikaren? Och varför?

243244

För en som uppskattat seriekonceptet är det förstås en välkommen comeback Kiefer Sutherland gör som den buttre och sällan leende hårdingen Jack. Samma korta, väsande, tonfall. Samma envishet och samma beslutsamhet. Vid det här laget är det väl ingen, varken motskådis eller tittare som behöver tveka ett uns på att den härjade fd agenten numera är beredd att gå hur långt som helst för att nå sina mål. Vilket han får gott om tid att göra även över de här tolv avsnitten (!) som den här ”säsongen” består av.

På tal om det ja, hur löser man tidsfrågan på en serie som heter 24 och bygger på att timmar på ett dygn läggs på hög? Inga problem, man gör bara ett lagom stort hopp på lämplig plats i handlingen så har man kortat 12 timmar. Dessutom rätt smart då handlingen koncentreras och vässas mer.

246249

Likt förr är det misstro, förrädare och till och med gamla uvar från förr som dyker upp i London. Temat för dagen är ”som vanligt” terrorism blandat med hämnd för gamla synder. Vi återser William Devane, nu som President Heller på statsbesök i den engelska huvudstaden. Heller hamnar i skottgluggen både politiskt och privat och övervakas oroligt av sin dotter Audrey (Kim Raver) (Jacks gamla flamma remember?) Hon som var bortom all hjälp efter fångenskapen hos kineserna. Nu verkar hon ha hämtat sig så pass att hon dessutom gift sig med presidentens stabschef (Tate Donovan). Hur ska det gå nu när Jack störtar in i hennes liv igen? Nya för säsongen är den tuffa kvinnliga CIA-agenten Kate (Yvonne Strahovski) och CIA-stationschefen Navarro (Benjamin Bratt) som plötsligt får mer att handskas med än han trott från början. Plus ett par andra lite oväntade namn som dyker upp i rollistan! Trevligt!

Dessutom: ingen Bauer utan den knasiga men underbara sidekicken Chloe O´Brian (Mary Lynn Rajskub), som manusförfattarna verkligen KLÄMT in i handlingen synnerligen ansträngt den här gången, men vaddå..en Chloe måste vi ju ha såklart! Det enda på minuskontot här är att någon uppenbarligen tittat för mycket på Noomi Rapace eller Rooney Mara…och har fått för sig att en datahackaer av rang faktiskt bara MÅSTE se ut som en gammal punkare. Oerhört tramsigt grepp om du frågar mig. Men så är det. Man kan inte få allt i livet som man vill ha det.

248245

Något mer av handlingen går egentligen inte att skriva då man hotar att avslöja vad det hela handlar om. Men som vanligt är det full fart och till seriens stora plus ska också läggas att den inte drar sig för en del luriga turer och ett par rejält oväntade scener.

24: Live Another Day borde väl egentligen bara hetat Säsong 9 rakt upp och ned. Nu vill man möjligen ta ett nytt tag på gamle Jack, och då duger det inte med beprövade titlar. Här måste uppfinnas lite nytt lockande! Jaja, grundstommen är dock densamma och de små justeringarna i formen och de yttre förutsättningarna är bara av godo. Nu är väl frågan om hur Jack tänker sig framtiden? För hur slutar det egentligen här?

 

247

Okt 14 2014

Bad Neighbours (2014)

bad_neighboursÄr den här rullen sin tids variant på Deltagänget?
Kanske inte ändå. Men galna studenter får vi i alla fall. Med det också sagt att jag faktiskt gillade rullen mer än jag trodde på förhand.

Kommer troligen i kombo med att jag också tycker det mesta med Seth Rogen framför en kamera är classy i det där träsket där mer eller mindre bra tillverkade nonsensfilmer bor. Rogen gör mig inte besviken här, får gott om tillfälle att leverera sina klyschiga men njutbara skämt i denna ytliga (visst!!) story om vad som händer när makarna Radner (Rogen och en charmig Rose Byrne) får nya husgrannar på gatan. Inte hade de väntat att det skulle bli en hel jäkla studentförening som tog kåken i besittning! Vilda sammankomster, party hela veckan och skränande oljud! Icke bra för paret Radner som precis blivit småbarnsföräldrar!

Hade den här rullen gjorts i början på 90-talet hade Tom Hanks spelat leaden och fått bekämpa de vilda partajarna med standardkomik och moralvänlig slapstick. Nu är det andra tider och Rogen och Byrne får ta till ganska okonventionella, och REJÄLT mindre rumsrena metoder för att få bukt med festprissarna och studentjävlarna som leds av den leende men listige Zac Efron.

Okej, jag gapskrattar inte HELA tiden…men det är stabilt underhållande och håller man bara Rogen i bild nästan hela tiden kan det inte misslyckas. Hur sunkig storyn än är. Regisserar gör Nicholas Stoller som ju gav oss den underbara Forgetting Sarah Marshall och här vräker han på med lite extra under-bältet-humor. Trevligt!
En klassisk grannfajt i kvarteret med tillhörande utsvävningar!

 

 

Okt 13 2014

Lucy (2014)

LucyposterJävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Lucy1

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Okt 9 2014

The Purge: Anarchy (2014)

Purge anarchyNytt besök i det framtida USA där man under en enda natt får begå vilka brott man vill utan att bli åtalad.

Då förra rullen handlade om en familj som stängde in sig… vill återvändande regissören James DeMonaco nu istället ta historien ut till gatorna, till våldet och till dårarna som får härska en natt på året.
Det går sådär kan jag tycka.

”helvete…återvändsgränd!”

Uppföljare till udda och rätt utstickande storys blir ju sällan speciellt bra när man en gång avslöjat själva konceptet. Här blir det en rätt opersonlig betraktelse om ett gäng oskyldiga stackare som av olika anledningar hamnat ute på stan denna helt tokiga kväll. Alla samlas dock runt den mystiske Sergeant (Frank Grillo) som verkar vara den enda som kan skydda dem från våldsamheterna. Men vem är Sergeant egentligen? Vad har han för sig ute en sådan här natt?

Action och filmvåld saknas såklart inte och automatvapnen får gott om tillfälle att smattra. De utsatta hamnar hela tiden i märkliga situationer och på konstiga platser, vilket väl också lite symboliskt ska berätta om samhället i denna framtid.

Helt okej och murrig stämning i vissa scener där dock helheten svajar lite på grund av att det känns som ett rent beställningsjobb från filmbolaget där man inte brytt sig så mycket om kvalitén på storyn. Om den första filmen var ett ganska intressant inlägg i en samhällsdebatt om våldet…är det här mer raka och ytliga puckar.

Dock ok som just simpel filmvåldsunderhållning den korta stund det varar.

Just idag synar bloggkompisen Filmitch också den här rullen, vad han tyckte kollar du här!

 

 

 

 

Okt 8 2014

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

Okt 3 2014

Cold in July (2014)

Topp! Här bjuds man på allas vår Dexter, Michael C. Hall, i porrmusche-light, kortärmad skjorta och begynnande hockeyfrilla. Året är 1989 i Texas och allt ser precis ut som det gjorde typ…eh..1989. Kan det bli bättre?!

Ja det kan det, då räven och nedslimmade Sam Shepard dyker upp i filmen. För att inte tala om när självaste Don Johnson kliver in i rullen utrustad med det mustiga namnet Jim Bob. JIM BOB!!

Hall är maken och pappan som bara ville skydda sitt 80-talshem mot en nattlig påhälsning av inkräktare i filmens början. Snabbt och föga välkommet drar istället en spiral av helt oväntade och mindre lustiga turer igång, inget är plötsligt som det verkar och de tre männen får med ens oroande (?) mycket med varandra att göra.
Filmen går blixtsnabbt från yxigt drama till en sorts noir med mörka toner och olycksbådande stämning. Storyn kommer smygande från en roman och i händerna på regissören Jim Mickle (Stake Land) blir det helt enkelt en asbra film. Jag menar det verkligen. Murriga miljöer, tidsenligt soundtrack, fåordiga snubbar och gubbar som låter ögonen tala istället för orden.
Detta är Texas-style när det känns som mest mörkast och gritty.

Största plusset är att det hela tiden känns som att filmen suger in dig i den där olycksbådande stämningen. Och ibland till och med helt oväntat avlossar en sorts comic relief i väl valda lägen. Troligen dock inte för att få oss som tittar att börja gapskratta…utan mer kanske för att…ja inte vet jag…andas lite en stund?
Nedtonat men effektfullt agerande av alla inblandade. Hatten av för det!

Blogg-Fiffi förutspår att Cold in July kommer att vara med på mångas årslistor när 2014 ska summeras. Jag kan bara hålla med och är du inte helt apatisk, allergisk eller har dyngaversion inför dystergöks-thrillers med vassa vändningar kommer du att göra detsamma.
Som sagt, en asbra film! Årets Prisoners?

Sep 29 2014

The Prince (2014)

Jason Patric. Kommer ni ihåg honom? Slog en gång igenom i den gamla 80-talsdängan The Lost Boys. Och sen gjorde han väl ett rätt bra inhopp i Narc vill jag minnas. Och sen var han ju också leading man i supderduperfloppen Speed 2. Say no more. Som straff för det har det väl inte varit så mycket mer att skriva på A-kontot för denne skådis känns det som.

En stabil tillvaro i B-filmsträsket således. Idag är han därför Paul, bilverkstadsägare, pappa till studerande dotter och…taa-daa….”pensionerad” torped från undre världen! Johorå serru. Förvånad….inte?
Tänkte väl det.

När studentdottern inte hör av sig, och en okänd tjomme svarar i hennes telefon börjar vår man känna obehaget komma krypande. Här luktar oroligheter och mygel och osanningar lång väg. Återstår bara att ge sig ut på vägarna och börja snoka efter ledtrådar. Han hookar snart upp med kvinnlig kompis till dottern och färden styrs mot New Orleans. Som av en händelse Pauls gamla hoods i den kriminella karriären. Och att spåren leder vidare in i droghandelns mörka vrår oroar Paul ännu lite mer. Tur då att han inte helt hjälplös och rådvill i branschen.

En otroligt keffare, stabbigare och uslare variant på allt vad en hårding som Liam Neeeson haft för sig som hämnande pappa.
Det är vad som bjuds här baske mig. Lågbudgetstilen värker igenom i varenda filmruta och man undrar för ett ögonblick VARFÖR i hela friden man skådar ett verk som detta. Men det kunde man ju inte veta innan. Eller, jo kanske typ 10 minuter in i rullen. Men det är som vanligt i filmälskarbranschen; man måste dyka ned i träsket då och då för att uppskatta pärlorna man hittar andra gånger.

Patric känns både trött och obekväm i rullen. Han kan OMÖJLIGT ha trott att det här skulle vara en biljett tillbaka till de större rollerna igen. Glöm det säger jag. Av nån märklig anledning har filmmakarna också lyckats få med både Bruce Willis och min favvo John Cusack på resan. Man får hoppas att DE två tog furstligt betalt för att ställa upp. De tillför nada i rullen och de syns framför kameran i kanske totalt 15 minuter av rullens totala 93 minuter. Om man lägger ihop deras insats.

Ibland avskyr man bara de här direkt-till-DVD-filmerna.

Sep 26 2014

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Sep 25 2014

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.

Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Sep 22 2014

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.

 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.

 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.

 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Aug 5 2014

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.