Etikettarkiv: 2017

Jan 15 2018

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Jan 12 2018

Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

Jan 9 2018

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Dec 22 2017

American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Dec 19 2017

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Dec 15 2017

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Dec 4 2017

Jungle (2017)

Ännu en BOATS:are. Ännu en tripp till den sydamerikanska djungeln (hej Lost City of Z).
Bygger på bok av huvudpersonen själv, israeliske Yossi, som hösten -81 hamnade i rejält trubbel i den gröna spenaten tillsammans med sina backpacker-kompisar. Speciellt Yossi, som plötsligt gjorde en Tom Hanks och blev solokvist i vildmarken. Vilse i pannkakan! Eftersom Yossi nu författat bok om det hele, fattar ni ju att grabben ändå klarade sig. Det är liksom filmens premiss. Tanken är nog att själva strapatsen i djungelhelvetet är det viktigaste här.

In med Daniel Radcliffe i rollen som Yossi. Ännu en ganska udda roll för den gamle glasögonormen från Hogwarth således. Och jag gillar verkligen att Radcliffe ändå kliver ut ur ramarna lite och inte väljer första bästa plast-Hollywood-äventyr som kommer i hans väg. Helt klart är att Radcliffe mer än väl har lyckats ta steget bort att bara bli ihågkommen som en lillgammal barnskådis. Han har framtiden för sig, som det brukar heta.

Bakom kameran Greg McLean, en liten favorit hos mig. Brukar ju annars mest hålla sig till rysligheter, främst i Australien (Wolf Creek, Territory). Känns som ett av McLeans ofta använda signum är Naturen som slår tillbaka på ett eller annat sätt. Då passar ju detta ganska bra in. Ap(!)snygga bilder på djungeln i Bolivia, och jag tror verkligen på att Yossi flöjtar runt där helt solo och håller på att tappa det helt. Var finns vägen till räddningen? Ändå griper inte rullen tag i mig helt och hållet på det sätt jag kanske hade önskat. Kan ju möjligen bero på att man redan på förhand vet att Yossi faktiskt fick komma hem igen. Även om ”resan” dit är själva målet med rullen, skulle jag vilja ha känt..mer. Finalen på rullen är förvisso ändå rätt stark, och för någon sekund går det att känna fladdret i bröstet.

Ok som en stunds upplevelse av hur djungeln ställer till det. Snyggt hantverk av McLean, och Radcliffe äger rullen från ruta ett.
Dock inget du går runt och tänker på någon längre tid.

Dec 1 2017

Kidnap (2017)

Men dra åt skogen vilken rackig filmjävel!

Halle Berry får son kidnappad och förvandlas till Hulk-mamma. Bra kvinna reder sig själv typ.
Om hon bara hade hållit käften. Jag hinner gå bananas både en och tre gånger på hennes satans enerverande tonläge med rösten. Speciellt eftersom kvinnan envisas med att PRATA MED SIG SJÄLV HELA TIDEN! WTF!??!

Näru herr regissör (en) Luis Prieto, det här går jag inte på. Unket berättat, larvigt och töntigt. Finns dessutom så många tillfällen i det kackiga manuset där Berrys mamma Karla skulle kunna ha gjort processen kort med lallarna som kidnappat grabben..men där manuset väljer helt idiotiska lösningar. Och då menar jag sådana som man verkligen inte kan köpa i ett manus…för visst är det så att då och då kan ju vissa grejer ändå få passera. Inte här dock. Det lyser igenom för mycket. Ett bevis på att filmens handling egentligen bara räcker för sisådär 25-30 minuter.
Kontentan? En film som aldrig borde ha tillverkats förstås.

Jäklars vad uselt detta är!

 

Sugen på mer avsky om det här skräpet? Lyssna gärna på SoF #117, där blir vi vansinniga på Berrys skitrulle!

 

 

Nov 28 2017

Atomic Blonde (2017)

Aningens hajpad rulle gör entré på hemmafronten.
Charlize Theron som stenhård brittisk agent i ett 80-talets Berlin som sakta håller på att falla isär. Charlize är på jakt efter en försvunnen (SÅKLART) lista på alla agenter i hemlig tjänst. Man kan ju i sitt stilla sinne undra lite vad det är för dårar som envisas med att sätta ihop agentlistor i film efter film. Hur många rullar har inte haft samma tema…!?

Jakten går via döingar, skummisar, neonfärger och tidstypisk plinkeplonk-synth-musik från en era som framkallar minnen hos mig som glor. Vilket ju är jäkligt schysst förstås. I övrigt försöker sig rullen på att vara lite John le Carré på stereoider…bistra dialoger och svek varvas med stenhård shootoutaction. Bakom rullen finns David Leitch, som ju var med och skapade underhållande John Wick. Här är det plastigt snyggt, men icke lika underhållande. Storyn tar på sig att bli onödigt lång och rörig, och ibland känns Therons scener staplade på varandra i brist på bättre. Theron sitter och röker, Theron går på en gata i Berlin, Theron beställer en drink på en bar, Theron sitter och röker igen. Släng sen in lite kallhamrad action (vilken är jäkligt snygg ska sägas)…och där har du rullen…typ.

Lite för lång, lite för mycket jaha-känsla. Att flirta med den unga manliga testosteronpubliken genom att slänga in en helt omotiverad ”kärlekshistoria” mellan Therons karaktär Lorraine och en mystisk kvinna…känns helt off track. Simpelt och rentav larvigt. Theron gör förstås vad hon kan i det fyrkantiga manuset. James McAvoy får spela knasboll igen. John Goodman får spela CIA-gubbe, Eddie Marsan får spela tjallare. Och sen är det lite skjutglada ryssar också. Som sagt, standardutförande 1A. Bygger på seriealbum, eller ”graphic novel” som det så pretto heter.

Inget att yvas över. Rullen levererar snygga förtexter, snygg musik och snygga bilder på ett Berlin på upphällningen. Det mesta är dock yta utan större djup eller mening. Vilket John Wick också i högsta grad var. Ändå gillar jag den bättre.
Godkänt här för stunden. Men inget att lägga på minnet.

Nov 24 2017

The Book of Henry (2017)

Sena november bjussar på årets kanske märkligaste rulle, sett ur genremix. Så pass att det faktiskt blir problem att ”processa” den i filmsinnet.

Annars har den alla förutsättningar; ensamstående mamma (formidabla Naomi Watts) med två söner (störtsköna Jacob Tremblay och Jaeden Lieberher…Room och It ni vet). Äldre brorsan Henry (Lieberher) är den som har kollen i familjen, medans mamma mest spelar tv-spel och kör runt runt i skramlig Volvo 245:a. Urtypen för ”bohemisk filur” på film? Första halvtimmen är tjoffad med mysfaktorer som gör att jag bara sitter och njuter av den småputtriga vardagen hos familjen i huset. Snyggt fångat av regissören Colin Trevorrow (Jurassic World). Men sen jäklar! Kör han av banan så det ryker och gnisslar! Aj! Oj! Pang! Vad hände?? Fick både han och manuset spunk!??

Dramatik i rullen och plötsligt tar hela storyn en 90-gradare! Alltså sådär för-jävla-galet-turnaround! Oftast är det ju mest uppfriskande i filmer…men här blir det rullens svagaste punkt. Jäklars! Varför behövde det bli så? Det klär inte filmen, som fram till hit sett till att jag både skrattat och känt av dammet i rummet. Plötsligt blir fortsättningen mest en sträcka av störande och irriterande detaljer och en önskan om att rullen ska flippa tillbaka till den första tredjedelen. Vilket såklart icke sker.

Ändå kan jag inte säga att filmen blir ointressant, på något bisarrt sätt vill jag veta var allt ska mynna ut i finalen. Och skådisarna går icke att klaga på. De gör hjärtansvarma insatser alla, vilket får mig att gilla dem ännu lite mer. Dessutom ett par minuter för en av mina favvisar från stand-up-komikervärlden; Sarah Silverman!
En riktig knasresa under drygt 100 minuter som har sina förtjänster i starten och byggandet av vardagsfeelingen. Sen blir det hela havet stormar och jag är inte alls tillfreds med spåret filmen väljer. Trots att ambitionen uppenbarligen är att bli lite…spännande? Ojoj, det hade kunnat bli så mycket mer att räkna in på upplevelsekontot när eftertexterna rullar igång.

Oerhört bra start, mindre bra efter turnarounden.
Godkänt. Men inte mer.

 

I SoF-poddens #116 knorrar vi lite tillsammans över det faktum att filmen hade kunnat vara så mycket mer. Lyssna gärna här!

Nov 22 2017

Brigsby Bear (2017)

Höstens ultimata snällisfilm?
En sån där som gör dig varm i hjärtat…men också med en liten touch av…mörker. Låter det skumt? Ja, kanske. Men låt för tusan inte det hindra dig från att ta del av denna…kufiska..historia.

SNL-manusförfattaren Dave McCary långfilms-regidebuterar på ett manus av filmens huvudrollsinnehavare Kyle Mooney. Mooney är James. En udda typ, en del kanske kallar honom en ”förläst nörd”. Han bor med sina lika udda föräldrar och spenderar mestadelen av sin tid med att glo på barn-tv-showen Brigsby Bear. Man kan säga att James är expert på Brigsby. Så pass att han blir helt förstörd när vetskapen om att serien avbrutits på ett synnerligen abrupt sätt…drabbar honom. James ser bara en lösning. Att själv göra den ultimata filmen om Brigsby! Låter detta knasigt? Låter det diffust? Det är det också. Speciellt när jag inte riktigt kan berätta hela sanningen om rullen här i texten. Då förstörs upplevelsen, typ. Ses alltså bäst ospoilad.

Låt oss ändå konstatera att Kyle Mooney passar perfa som den nördige James. Att storyn berättas med en enormt stor dos av värme. Att visst mörker gör sig påmint. Att Mark Hamill dyker upp och får en roll med repliker. Att Greg Kinnear mycket väl skulle kunna ha spelat just Luke Skywalker som gammal! Det är udda, kul, tokigt, lite rörande, innehåller viss tragik…men också budskapet att det finns plats för alla. På alla sätt.
Trivsamt värre detta. Och kul. Och lite mörkt.

 

Vi gillar filmen ganska mycket i SoF-podden också! Lyssna bara!

Nov 20 2017

Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Nov 17 2017

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Nov 15 2017

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Nov 8 2017

Transformers: The Last Knight (2017)

Ack dessa Transformersrullar. Jag är så splittrad av dem…och inför dem. Gillade ettan tokmycket, tyckte nr 2 var ok, avskydde trean men tjusades av del 4 (även om en del av mig tyckte att det kanske kändes rätt bra med ett stopp där och då). Men..hahahahaha..dollars pratar det enda språk som gäller i filmvärlden, och därför har vi nu del 5 i den galna sagan om gigantiska livsformer som kan förvandla sig till bilar.

”Marky Mark” är tillbaka, inknöad som hjältetyp i manus igen. Anthony Hopkins gör en dag på jobbet som engelsk överklassgubbe med hemligheter, Josh Duhamel dyker upp igen som militärsnubben Lennox, han har ju varit med ett par svängar förut. Laura Haddock får vara kärleksintresse och sidekick åt Wahlberg. Lite nytt och lite gammalt i laguppställningen alltså. Storyn känns dock svårare än på länge, verkligen sådär superansträngt framvärkt för att regifantomen Michael Bay ånyo ska hitta på sätt att demolera byggnader på löpande band. Nu handlar det om kriget mellan Autobots och Deceptions (vilka var vilka nu igen?). Roboten med filmvärldens bästa basröst; Optimus Prime, är försvunnen. Tja, det mesta är knivigt. Svaret tycks ligga bakåt i tiden, om hur de väldiga bestarna först kom till jorden.

Nja, viss underhållning finns såklart att hämta här, effekterna är apsnygga till förbannelse och det ser verkligen ut som Autobots och räliga Deceptions klampar runt bland kåkar och människor på riktigt. På ett sätt kan man kalla rullen solid, eftersom den verkligen bjuder på vad som förväntas. Inga överraskningar här, och CGI-festen går på högvarv. Tyvärr blir det ganska snabbt rätt enahanda och repetitivt (nähä!??!) med alla scener som staplas. Storyn ÄR verkligen i det svagaste laget och man bryr sig liksom inte speciellt mycket om vad som händer. Humorn är traditionellt tacky, och de framvärkta onelinesen sitter där de ska. Wahlberg är där som hjälten Cade..men ändå inte. Svårt att se att han kommer att dyka upp i den här franchisen igen.  Till och med Bay själv har ju annonserat att det här är hans sista regiuppdrag med robotarna.

Inget nytt under solen alls här. Som om man hade väntat sig det då.
Viss underhållning för stunden. I övrigt känns det…väääldigt mättat.