Maj 16 2014

Tidsresenärens hustru (2009)

Stackars Henry alltså.
En defekt i genuppsättningen i hans kropp gör att han ständigt kastas framåt och bakåt i tiden. Bara sådär. Inte kan han styra det själv heller, inte vart han ska eller hur länge han kommer att stanna. Som att hans kropp håller på att spela honom spratt mest hela tiden. Inte nog med det, varje gång lämnas hans kläder kvar på stället han varit och en spritt språngande Henry får hela tiden börja med att jaga kläder där han för tillfället landat.

Visst låter det nästan som en komedi? Nu är det alls icke någon sådan. Storyn bygger på uppmärksammad kärleksroman (!) med samma namn, och här är det regissören Robert Schwentke (Red) som sätter bilder till händelserna. Det visar sig nämligen att Henry (Eric Bana) ständigt återkommer till en och samma plats, där en ung flicka på en äng väntar. Åren går och flickan blir större för varje besök Henry gör. SÅKLART är det ju meningen att de ska få varandra i ”modern” tid, när flickan Clare (Rachel McAdams) vuxit till sig.

Men hur lever man med en tjomme som stup i kvarten liksom bara försvinner? Hur kan man t.ex. boka in en middag med vänner och lita på att det kommer gälla? Bestämma ett biobesök? Träffa varandra på stan på en fika efter jobbet? Ja ni fattar ju. Först kärlek och tjo och tjim. Snart lite frustration från Clare som plötsligt inser att hon inte på långa vägar kan lita på att Henry alltid ska finnas där för henne fysiskt. Henrys resor fram och tillbaka fortsätter under tiden, ibland inte utan komiska inslag, men vissa resor i framtiden kanske man å andra sidan inte vill uppleva… t.ex. de som berättar om förestående dödsfall och liknande. Dessutom vill Clare ha barn, hur ska det gå? Och vill det sig riktigt krångligt kan man dessutom få möta olika upplagor av sin partner…

är det Henry…eller Henry..?

En minst sagt udda story om kärlek och besvärligheter. Vad jag fattat är romanen en ganska tjock pjäs och dessutom rönt framgångsrika försäljningssiffror. Och hey, jag är ju inte den som tackar nej till en udda och kanske lite småmysig historia om kärlek…många av de allra bästa filmer som finns handlar om kärlek! Tänk på det. Här blandas just love med den något aviga ingrediensen fantasi mitt i allt drama. Är det månne en sci-fi-historia också? Nej, det kan jag inte tycka. Schwentke tycks mest intresserad av att berätta om besvärligheterna och dramatiken mellan Henry och Clare. Inte så mycket VARFÖR han har denna defekt i kroppen? Även om Henry vid ett tillfälle söker hjälp hos en forskare (Stephen Tobolowsky) som först inte tror på hans story, snuddas bara pliktskyldigt vid de eventuella vetenskapliga frågorna. Och kanske är det just det som gör att storyn tappar fart lite allteftersom? Inte så att det är dåligt på nåt sätt, nej både Bana och McAdams har bra kemi mellan sig och känns trovärdiga som lovers. Det är nog mer att det liksom bara lullar på lite oengagerande en stund…innan de känsliga delarna med den kommande framtiden berörs. Och varför har Henry fram till nu, plötsligt under filmen verkar han fatta DEN fördelen, aldrig sett till att utnyttja ”hoppen” till framtiden för egen vinning lite!? Ni vet…kolla vilka lotterinummer som vann och så…hrm.

Från märklig inledning, till mysterium, till kärlek, till drama. Varje rulle av vikt med stor dos kärlek i, måste också innehålla det obligatoriska ledsamma. Här kommer det i olika varianter, och så pass börjar man återigen foka lite mot slutet för att få se hur det hela ska sluta. Dock blir det aldrig, som filmspanaren Henke brukar säga, ”dammigt” i rummet när jag glor på filmen. Så pass nära kommer jag aldrig storyn eller dess huvudpersoner.

Tidsresenärens hustru består av en rätt jämn linje längs hela berättelsen. Dock lite saggande i mitten innan den betydligt mer dramatiska sista tredjedelen dyker upp. En stundtals udda (?) ”tankevurpsresa” i tv-soffan med kärlek i konstig samklang med fantasi och mysterium. Förvänta er dock inga effekter att tala om här. Snabbt konsumerat, snabbt arkiverat.
Godkänt för stunden.

Maj 15 2014

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Maj 14 2014

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

Maj 13 2014

TV-Landet: True Detective (2014)

Dags för lite NYA GREPP på filmbloggen.
Här kommer en ny sektion som fokar på…TV-SERIER! Tjohoo!

Är serier på dumburken ”The New Black?”
Kan så vara. Har det någonsin flödat så mycket serier genom kanalerna? Har vi HBO att tacka för utvecklingen? Netflix? Boxar och streamade serier ersätter de vanliga tv-tablåerna?
Troligt, och inte mig emot.

Flmr tutar igång i stor stil och nedan följer tankarna efter att ha skådat en av de tyngsta serierna around just nu. Detta omtalade och hajpade snutdrama från den kväljande varma och obehagliga södern i USA. 8 avsnitt, och sedan upplösningen. Kan det vara nåt?
Vi tar reda på det!

Först en generell genomgång och lite funderingar om serien, SEN blir det GROV spoliervarning då jag tänker gå in på vissa saker i detalj och fundera utifrån detta. Du som alltså INTE sett serien ännu, eller sett den färdigt, bör inte läsa vidare när den stora varningen kommer längre ned! Men fram till dess hänger du väl med?!

*******

Jaha ja.
På ytan en av alla dessa snutserier om ett mord som ska lösas. 1995 hittas en ung kvinna mitt ute i ingenstans på en åker i den amerikanska södern. Till synes ritualmördad och lämnad i en obehaglig pose. Det faller på rutinerade snuten Marty Hart (Woody Harrelson) att ta sig an fallet. Som sidekick får han nykomlingen och inåtvände Rust Cohle (Matthew McConaughey), som hellre förlorar sig i anteckningar och märkliga livsfilosoferingar än kör den traditionella snutstilen. Marty är mer pang på. Vaga spår och nästan inga ingångar till fallets lösning.

Samtidigt som denna mystiska mordutredning försöker famla sig fram kastas vi då och då framåt i tiden och möter Cohle och Hart anno 2012 där de tycks sitta, var för sig, i något sorts förhör om svunna tider. Genom tillbakablickar berättas sakta den obehagliga historien, där vi kan konstatera att Marty och Rust inte har mycket gemensamt, att Marty har fru och barn men inte verkar speciellt lyckligare för det, att Rust lider av ett enormt mörker inom sig och verkar bära på oerhört tunga stenar. De båda männens sätt att vara kommer mer än en gång att ställa till det för dem i det gemensamma jobbet i att hitta en mördare vars budskap man heller inte riktigt blir klok på.

Det finns en enorm tyngd över den här serien. Dels att två så pass stora stjärnor plöjer ned så pass mycket tid i huvudrollerna, men dels också att manusförfattaren och upphovsmannen Nic Pizzolatto serverar en story som skalar av så mycket mer än vad som först syns. Mina tankar går omedelbart till Twin Peaks i sin prime, Chiefs (kommer ni ihåg den!?)…eller varför inte Lost när det var som bäst och mest gåtfullt. Som tittare ser du här också vad som  utspelas…men vad betyder det? Vad ligger under och klämmer? Skaver?
Två andra genidrag är i mina ögon att köra med samma regissör, Cary Fukunaga, i alla avsnitten. Stilen blir densamma genom hela serien och känns sammanhållen. Och så det smarta i att hålla sig till ”bara” 8 avsnitt. Vilket i sin tur gör att det känns som en lång långfilm, jag hinner komma ned så pass djupt i mitt engagemang för karaktärerna, men det blir aldrig utdraget eller och konstgjort….eller tomgång.

Stänker Woody och Matt Mc lite extra glans över tillställningen? Visst är det så! Mycket av skriverierna har den här våren handlat om Matt´s förmåga till karaktärsspel, hans hängivna all-in-style för sina roller…vilket ju tex Dallas Buyers Club inte minst bevisade. Frågan är om han inte är bättre här dock!? Rösten! Den raspiga och olycksbådande! Ingen kan som McConaughey sitta rökandes framför en kamera och leverera olycksbådande livsfilosoferingar med sådan lågmäld tyngd och pondus! Som att man som tittare håller andan och väntar på vad tjommen ska säga härnäst. MEN, glöm inte heller Woody. Kanske han kommer bort lite här i boosten runt Matt? Harrelson gör en makalöst bra tolkning av en till synes slabbigt klyschig snut från sydstaterna som har mer eller mindre beklagansvärda egenheter för sig. Eller syn på vardagen. Begåvade Michelle Monaghan har fått jobbet att vara Hart´s hårt prövade fru i åtta avsnitt. Inte ett lätt jobb.

Till seriens stora förtjänster hör att man verkligen satsat på detaljerna. På det visuella i geografin (fotot är makalöst bra!), MUSIKEN, på sättet Marty och Rust åldras genom åren. Hur smart man framställer deras olika personer rent bildmässigt. Det känns verkligen som att man är med de två huvudkaraktärerna genom hela serien. Att man tar dem till sig, vill hänga med dem, försöka förstå Rusty´s mörker, skrika till Marty att han får skärpa till sig när han sätter sig i problem titt som tätt. Just kemin mellan Woody och Matt Mc är MYCKET BRA. Sömlös, i symbios med varandra. Stora och starka ord, javisst. Är de värda alla superlativer? Utan tvekan. Att de båda dessutom kommer från södern i verkliga livet, hjälpte säkert till i tolkningen av de här två poliserna.

Så, vad är det hela då? Ett drama, en thriller? Ockulta obehagligheter? Kanske är det allt.
Mest ändå ett drama som likt en lök innehåller flera lager att skala bort. Det finns ett mordfall, spår som kommer att leda de beprövade poliserna i olika riktningar. Fallet kommer att påverka dem på sätt de kanske inte hade räknat med…och det kommer att få konsekvenser för deras framtida vänskap. Något som manusmannen Pizzolatto VERKLIGEN lyckas få fram i sina hopp fram och tillbaka i tiden.

Verkar det flummigt? Konstigt? Bara en i raden av alla tv-serier som vill sticka ut så mycket som möjligt? Jag  säger NEJ på det. Om du som tittar tillåter dig att följa med in i den här gruvliga storyn, bjuds du på personporträtt som just nu går utanpå det mesta som bjuds i serieväg. True Detective är superduperhajpat…men av en anledning. Det finns belägg för de stora orden…och vartefter belönas man också som tålmodig tittare med förklaringen till den kanske märkliga titeln.
En av tv-världens STORA höjdare just nu!
Rekommenderas varmt.

Tv-Betyget:

 

 

 

 

GALET GROVA SPOILERS NEDAN!!! LÄS INTE VIDARE HÄR OM DU INTE SETT ALLA AVSNITTEN!

****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************

KOM IHÅG ATT DU ÄR VARNAD….

 

 

 

 

…så….

 

 

 

 

 

….hur ska man tolka det man sett??
The Yellow King. Carcosa. I det som man trodde skulle bli en storstilat sanslös obehaglig upplösning…dolde sig istället….självinsikt!?
Att Rust ÄNTLIGEN facade sina inre demoner? Att han vågade släppa ut sin sorg och saknad och frustration över minnena av sitt barn? Att han kunde ge Marty sin sorg, och att  denne i sin tur kunde ta emot den på det bästa av sätt en riktig buddy ska kunna göra?

Jag har sett finalen två gånger nu och slås av hur smart Nic Pizzolatto egentligen bara använt ramstoryn, mördarjakten, som en detalj för att beskriva de två männens utveckling. Hur de förvandlats i slutänden till de två gubbar som de kanske längtat efter att vara hela tiden. Notera hur Marty bryter ihop i sjuksängen på slutet. Släpper allt för honom också? Har han äntligen fått en inre frid? Rustys breakdown i finalscenen är lite filmmagi av bästa märke. Lägg märke den svarta natthimlen med stjärnorna ovan dem som får mycket plats i bilden. Ger ett skimmer till det Rusty berättar. Symboliken känns härlig.

När man som tittare också kommer ned på samma nivå som Pizzolatto´s manus fattar man grejen. Att ondskan i världen finns överallt hela tiden, att man aldrig kan rensa ur den helt…men att man man alltid kan bli en bättre människa om man vågar fronta sina svagheter, demoner och dela med sig av sin oro.
Eller?
Vad är det Rusty ser i slutet hos dåren Errol? Inbillar han sig? Visar sig det faktiska mörkret för honom eftersom han är så ”mottaglig”? Är det det samlade mörkret av alltings fasa? Bär vi alla på mörker och viss ondska, men många av oss kontrollerar det…? (”take off your mask..!”)

Sista avsnittet blir mer som en transportsträcka fram till de sista minuterna..eller uppgörelsen i de konstiga tunnlarna. Just där och då, när både Mary och Rust smyger sig fram, är svettigt värre! Vad väntar jag mig ska hoppa fram!? En Hannibal i mask!? En besatt Regan i bästa Exorciststil? Man vet ju liksom inte vad som döljer sig. Spåren och signalerna fram till hit skvallrar ju helt klart om att en monstruös mördarsekt i allians med djävulen väntar med full arsenal bakom nästa otäcka hörn.
Eller nåt liknande. Och kanske gör de det någon annanstans? Att läskige Errol bara var toppen av ett isberg. Finns hemskheterna djupt begravda i det murriga södern…och att kanske kommande säsong ska nysta vidare…?

Nu när det gått ett tag sedan finalen inser jag det genialiska i serien. Att vi som tittare (du också?) i vår iver över att inte missa en sekund i jakten på denna/dessa mördare…kanske missade helt eller delvis att det egentligen handlar om Marty Harts och Rust Cohles egen väg till insikt, förlåtelse och förmåga att hitta meningen med sina liv.
Och att Rust aldrig slutade vara en person, en polis, som drevs att ett sorts patos. Även när han stängdes av, slutade som snut, eller flackade runt alla de där åren.
En True Detective.

Håller du med?
Emot?
Kommentera gärna denna monstertext och vilda funderingar, vill du inte avslöja något för dem som ev. inte sett slutet kan du skicka funderingarna via mailen såklart!

Maj 9 2014

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta
Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

 

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Maj 1 2014

Flmr vs ALIM – del 1

Troligen, möjligen, den absolut sista i filmbloggosfären på den HÄR bollen.

Men vadå, nån ska väl vara det också eller hur?
Här således denna lista som ska representera mitt liv i filmtitlar. En lista full av små favoritfilmer som på ett eller annat sätt betytt något i livet. Eller bara varit jävligt bra helt enkelt. Man slås direkt av att det finns ganska många filmer att välja när man börjar grotta ned sig i ämnet.

Nåväl, kanske kan det finnas någon smula av nöje i att studera denna lista på vad eders trogne filmknarkare har för gamla pärlor att höja till skyarna. Jag hoppas ju det iaf.
Eller också har ni bättre saker för er och skiter fullständigt i det.

Hur som haver, vi börjar på ett fint år i mitten av ett ganska oroligt årtionde och jobbar oss i fyra delar framåt genom filmåren.
Häng med en stund vetja!

1965 – Åskbollen

Först på listan en rejäl Bondrulle! Kanske en av mina personliga favoriter! Connery snitsig, miljöerna skönt 60-talsflashiga! Underhållning hela tiden!
Bubblare: Repulsion, Sound of Music

 

 

1966 – Den gode, den onde, den fule

Den bästa i trilogin om mannen utan namn. Och den längsta. Murrigt hämnar/skattletaräventyr med en fåordig Clint i huvudrollen. Tidstypisk europeisk western med överspel och dramatik. Kanoners.
Bubblare: Den fantastiska resan, Django

 

 

1967 – Mandomsprovet

Den snygg-unge Dustin Hoffman är det bästa med den här rullen. Den inåtvända humorn och det märkliga, för att inte säga för sin tid lite provocerande ämnet. Finalen med en korsviftande Hoffman i kyrkan håller än.
Bubblare: Rebell i bojor, 12 fördömda män

 

 

1968 – 2001 – Ett rymdäventyr

Magnifik filmversion av Kubrick på en lika magnifik bok. Den tunga filosofin samsas med obehaglig stämning, inte minst på grund av datorn HAL. Trots att jag sett den ett flertal gånger har jag nog inte fattat den ännu. En viss storhet i det.
Bubblare: Romeo & Julia, Apornas planet

 

1969 – I hennes majestäts hemliga tjänst

Ännu en Bond. Hos många en svår Bond. Hos mig (och vissa andra kamrater) en av de bästa rullarna i serien. Mörkare och mer in på livet på agenten än vad man dittills hade varit van vid. Många skyller på Lazenby´s taskiga Bond, men det är orättvist.
Bubblare: Butch Cassidy & Sundance Kid, Det vilda gänget

 

1970 – Kellys Hjältar

En av de många storslagna krigsrullar från eran. Diger rollista med (återigen) Clint i huvudrollen som fixaren och listige Kelly. Jakt på guldgömma i nazistockuperade Frankrike står på programmet. Missa inte Donald Sutherland i knasbolle-roll! Kul!
Bubblare: Little Big Man, Airport

 

1971 – Mardrömmen

Clint Eastwood´s regidebut om en radiopratare som förföljs av en kvinna med märkliga vanföreställningar. Clintan drar själv huvudrollen i tät och spännande thriller av äkta 70-talsmått!
Bubblare: French Connection, Dirty Harry

 

 

1972 – Gudfadern

Säg den lista den den här rullen INTE finns med. Men å andra sidan, hur ska man kunna bortse från den här KLASSISKERN!? Fortfarande oerhört bra drama om familjen, oheliga allianser och fadersarv av den kanske mindre smickrande sorten.
Bubblare: Den sista färden, Cabaret

 

 

1973 – Exorcisten

Jag har sett många skräckisar/rysare i mina dar..men ingen har påverkat mig som denna. Och den fortfarande lika obehaglig när man ser om den. En av de få filmer jag känt mig oerhört illa till mods av på väg hem från bion.
Bubblare: Sista natten med gänget, Blåsningen

 

 

1974 – Gudfadern – part II

Det otroliga inträffade; att uppföljaren var MINST LIKA BRA! Storyn tas än längre, Al Pacino står i fokus när han tar över pappas rörelse. Allt har dock ett pris och vägen blir mörk. Ny fullträff från Coppola.
Bubblare: Det våras för Sheriffen, Avlyssningen

 

 

1975 – Hajen

Tidlös klassiker. Unge Spielberg fick in en panghit! Makalöst bra fortfarande. Sommaren jag såg den första gången badade jag nog inte mer.
Bubblare: Gökboet, Monty Python´s galna värld

 

 

1976 – Rocky

En film att älska. Stallone UNDERBAR som grabben från gatan. En stor klassiker.
Bubblare: Taxi driver, Carrie

 

 

1977 – Star Wars

Filmen som skrev om kartan för sci-fi på 70-talet. Jag var helt BESATT och hängde oavbrutet på biografen de veckor rullen visades.
Bubblare: Annie Hall, Närkontakt av 3:e graden

 

 

1978 – Grease

Åh vad jag ville vara Danny Zuko. Vara cool och vinna Olivia Newton John´s hjärta. Både helskön och tafflig story (med ganska murkna värderingar) om kärleken. Som musikal helt underbar.
Bubblare: Halloween, Superman – the Movie

 

 

1979 – Alien

Snackisen på min skola detta år. Alla ville se den, alla skulle se den. Förutom att det var sci-fi var det spännande och LÄSKIGT också. Ridley Scott visste hur man kokade ihop allt till en mustig soppa. Stort underhållningsvärde även i dessa dar.
Bubblare: Apocalypse now, The Warriors [EDIT 2017: Här ska istället läsas Apocalypse på första plats och Alien på som bubblare. Omdömet har förändrats sedan 2013…]

****

Se där ja, där har du första delen i ALIM-listan. Troligen inga större överraskningar i din filmvärld käre läsare. Snart kommer nästa del…om det ganska glada 80-talet. Vilka luriga titlar kan dölja sig där tro…?

to be continued…

Apr 30 2014

återtitten: First Blood (1982)

En återtittare som ger ordentlig valuta för den investerade tiden!

Visade att även tidiga 80-talare kunde vara både dramatiska och stinna på action UTAN att det blev pajigt. Sylvester Stallone UTMÄRKT i rollen som Rambo, krigsveteranen från Vietnam som bara ville vara ifred.

Lägg märke till hur den först återhållsamme och bekymmerstyngde huvudpersonen liksom bara tappar det HELT när han utsätts för hot av taskiga polismän, och intar nåt sorts tunnelseende. Visst lider man med Sly och önskar att burduse sheriffen Teasle kunde ha tagit det lite lugnare med grabben från början, men STABILE räven Brian Dennehy gör såklart ett kanonjobb som lagens långa arm. Den ende som kanske är lite väl överdramatisk är Richard Crenna som den bistre översten Trautman, men det står man ut med utan att det stör.

Rutinerade Ted Kotcheff fick till en förbaskat bra film som innehåller både drama och tät spänning. Oerhört bra miljöer. Känns nästan tidlös trots sin ålder. Kopiorna haglade såklart ut från diverse murriga filmstudios efter framgången med den här rullen, men ingen har någonsin nått upp i samma klass. Synd bara att man drev figuren ned i fördärvets träsk med rejält kassa och spekulativa uppföljare. Det här är den enda i filmserien som känns seriös och värd att ta på allvar.
Fast boken som filmen snott sin story från var bättre och djupare, och nog skulle man vilja ha sett det slutet i stället!

Apr 29 2014

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

Apr 28 2014

återtitten: Arizona Junior (1987)

Bröderna Cohen´s blott andra film, men VILKEN ride!
Helt hysterisk berättat om den oförbätterlige återfallsförbrytaren H.I. McDunnough (Nicolas Cage) som gifter sig med polisen Edwina (Holly Hunter).

När fertilitetsproblem konstateras mellan paret och adoption är uteslutet på grund av H.I´s mindre smickrande bakgrund, återstår bara att stjäla ett barn! Full fart i varenda filmruta och brödernas egenskrivna manus flippar ofta ur åt alla möjliga håll…vilket inte gör något alls då det är så satans underhållande hela vägen in i mål.
Cage i en kanonroll för en gångs skull, och teorin om att han var som bäst i början av sin karriär får här ytterligare vatten på sin kvarn. Hans skönt släpiga voiceover är den lilla fina bonusen som verkligen höjer filmens underhållningsvärde. Har Holly Hunter någonsin varit roligare? Tveksamt! (kulspruterösten och dialekten! Love it!)

Vad är det här då egentligen? Skojarkomedi, tragikomiskt drama..eller galen actiondårskap? Fan vet, men roligt värre blir det. Släng in en dos ung John Goodman, en William Forsyhte som ser ut som en förväxt smurf och en MC-dåre i Randall ”Tex” Cobb…och soppan är klar. Vissa scener hysteriskt underhållande, andra tramsiga, vissa nästan lite allvarliga. Vad vill Cohen´s säga? Inte aning, men förbannat bra film blev det.
Lika störtrolig gapflabbig som när jag såg den sist!

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Apr 25 2014

2x Out-of-Towners (1970/1991)

I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

 

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.

Enhanced by Zemanta