Jun 3 2015

Filmspanartema: Scener ur ett äktenskap!

Spontantänk på dagens tematitel och dina tankar kommer att gå till kanske inte helt positiva ställen, eller hur?
Ack, är vi så präglade i Svedala av Bergmans gamla arv till den Svenssonska gråa berättarkonsten om känslor och trauman?

För visst finns det andra sätt att närma sig dagens tema!
Själv väljer jag ännu en av de otaliga återblickar i filmvärlden som jag är så barnsligt förtjust i att göra, och försöker därmed lite snyggt ”skohorna in” en take på rubriken ovan.

Således, välkommen ombord på nostalgitåget, som denna gång tar oss tillbaka till början på 60-talet minsann…och en litet nedslag hos två individer som skulle komma att bli lika berömda för sina filmer…som ökända för sitt privatliv och sitt äktenskap (vilken faktiskt inkluderade två tillfällen!)

Richard Burton och Elizabeth Taylor.
Idag får de symbolisera Flmr´s approach på scener ur ett äktenskap. Burton och Taylor, bland dåtidens jetset-elit var ju inte bara partyprissar och äkta makar, de valde också under en tid att ofta jobba med varandra i diverse filmer…av varierande klass är nog bäst att tillägga. En slagning i arkiven ger att paret samarbetade vid totalt 11 tillfällen på filmduken, men det är kanske ändå med ett par av 60-talets mer kända produktioner de firade sina största triumfer. Så varför inte hänga med på en liten minitour genom dessa!?

Cleopatra, 1963

Den ”magiska” sagan om Burton och Taylor började 1963 med spektaklet Cleopatra, dåtidens dyraste rulle ever, som dessutom hotade att försätta filmbolaget i konkurs då den misslyckades totalt i biljettkassorna. Men Taylor var förstås magisk i sin karaktäristiska sminkning och guldklänning….Burton som den åtråvärde Markus Antonius. Det sägs att Burton och Taylor träffats vid ett tidigare tillfälle, och att Taylor då tyckte den glade drinkaren från Wales var urbota tråkig och färglös, men nu dök Burton upp första inspelningsdagen med jordens bakfylla och fick Taylor att ta hand om honom under dagen. Man får förmoda att det sade ”klick” där och då. Vilket också ledde till parets första äktenskap som skulle vara mellan 1964 och 1974.

Het Strand, 1965

Ett år efter bröllopet möttes de framför kameran igen, i regissören Vincent Minelli´s Het Strand 1965. En rulle som Burton gjorde allt för att slippa medverka i (oklart varför), men han stod under kontrakt som inte gick att trolla bort. En dussinfilm i sammanhanget, men man får förmoda att paret ändå njöt av varandras sällskap. Rullen tog faktiskt hem en Oscar, men det var för Bästa Originalsång.

Vem är rädd för…., 1966

1966 var det dags för paret Burton/Taylor att kamma hem storvinsten! Som äkta par i filmatiseringen av pjäsen Vem är rädd för Virginia Wolf. Det mörka dramat firade stora triumfer och tog hem 5 Oscars, bl.a. Taylor för bästa kvinnliga huvudroll. Burton var också nominerad men blev lottlös. Trots den tunga storyn och de långt ifrån glada inslagen i filmen, anses detta vara en av parets bästa och mest underhållande rullar de gjort tillsammans.

Så tuktas en argbigga, 1967

Varför inte fortsätta smida på parets förmodade magi tillsammans, tänkte regissören Franco Zeffirelli 1967 när han ville ha dem i huvudrollerna för Shakespeare´s mustiga Så tuktas en argbigga. Filmbolaget drog snabbt öronen åt sig då ju Cleopatra varit en megabesvikelse ekonomiskt, och man inte trodde sådär jättemycket på firma Burton/Taylor när det handlade om historiska spektakel. Zeffirelli stod dock på sig, och tur var väl det! Stor succé igen för paret (även om det sägs att Taylor var hysteriskt nervös mest hela tiden av att vistas runt skådisar som alla förut hade erfarenhet av att spela Shakespeare..Burton inkluderad). Oscarsnomineringarna ramlade in, dock ingen högvinst den här gången. Zeffirelli lär på ålderns höst ha sagt att arbetet med den här filmen var det roligaste han gjort under hela sin karriär.

Början av det nya årtiondet -70 betydde dessvärre att parets status dalade rejält. Makarnas dyra leverne och utgifter hotade också ekonomin och både Taylor och Burton fick ta roller i mindre framgångsrika rullar. Dessutom ville Taylor sluta med film och satsa på familj och barn. Lägg till detta Burtons galna drickande, han var nu mer eller mindre klassad som alkoholist. Skilsmässa -74…bara för att följas av ett återgifte -75!
1976 var dock äktenskapets saga för alltid all, och de gick skilda vägar för gott.

Parets sista arbete tillsammans blev en tv-film med det något ironiska namnet Divorce His – Divorce Hers från 1973.

Summa summarum kan man då konstatera att 60-talet var ett kanonårtionde för äkta paret Burton och Taylor. Naturligtvis gjorde de roller var för sig i andra filmer också, men det är kanske ändå under dessa gemensamma flagg de kommer att bli mest ihågkomna. Lägg till detta deras stormiga kärlekssaga (bl.a. fördömdes deras förhållande i början av 60-talet av Vatikanen (!) då de var gifta på varsitt håll men inte försökte dölja sin affär).

Det gick ju som det ofta brukar gå med kända par i berömmelsen ljus, ganska mycket rakt ned. Kanske rentav de två vid något eller några tillfällen låg och dryftade sina känslor och farhågor likt Liv Ullman och Erland Josephson gjorde i just tv-serien med dagens temanamn..?

Se där, ett par scener ur ett svunnet äktenskap!

Missa nu för allt i världen inte kolla vad övriga bloggess har att skriva om ämnet just idag!

Maj 14 2015

Flmr vs Filmåret 1997!

Så var det dags för gamla hederliga 1997.
Var detta då möjligen ett mellanår i filmvärlden?
Nej, inte alls vill jag påstå! Här finns gott om små godsaker. Liksom större fläskiga karameller!

Inte minst var det ett bra Hollywood/Blockbuster-år med många blytunga produktioner. Plus en galen fransman, som tog hjälp av just Hollywood för att visualisera en av sina knasiga filmidéer från ungdomen.
Häng med och kolla in!

1997. Bring it on:

***********************

10. The Game

Olycksbådande och ovisst från regissören David Fincher. Jädrar vad man satt som på nålar och undrade vad som i herrans namn pågick! Michael Douglas plågas minst sagt både en och två gånger innan den galna upplösningen! Bygger mycket på överraskningseffekten, när väl katten är ute ur lådan så….., men har du inte sett denna ännu är det bara att gratulera. You´re in for a treat! Mörkt spännande hela tiden!

9. Donnie Brasco

En tät BOATS från maffialeden i New York som håller! Al Pacino gör kanonjobb som losern ”Lefty” och Deppen stilar som FBI-undercover agent med jobbigt uppdrag. Den övriga rollistan är classy och regissör Mike Newell bjuder på gangsterstory som han vore värsta Scorcese.

8. Face/Off

Knäppknas actionunderhållning av då hypade John Woo. Travolta och Cage spelar över så det står härliga till! Galna actionscener varvas med en underskattad Joan Allen som får stå för skådisfinliret här. En härlig actionstänkare är det dock fortfarande! Ännu har ingen gjort filmvåld med finstämda ”over the rainbow” som musikalisk backdrop snyggare.

7. Con Air

Popcornsrulle De Luxe! Jerry Bruckheimer visste såklart vad han gjorde, som vanligt! Full fräs mest hela tiden och Cage sportar ännu en hiskelig frilla! John Cusack oväntat bra i actionsammanhang och John Malkovich är förstås HELT PERFEKT som filmiskt badass! Gillar man action går det inte att bli besviken här!

6. Cop Land

Stallone visade alla som tvivlat på att han kunde spela ”seriösa” roller. Som snuten Freddy i förorten i New Jersey avslöjar han både maffiaconnections och korruptioner. Synd bara att kvarteren bebos av New York-snutar som tycker lantisen Freddy ska hålla sig till att dela ut parkeringsböter. Blytung rollista där förutom Sly även namn som Robert De Niro, Harvey Keitel, Ray Liotta och Peter Berg (yes..regissören) hittas. Thrillerdrama av bästa märke!

5. Starship Troopers

90-talet. Paul Verhoeven´s gyllene årtionde!? Han förnekade sig inte. Här drar han på med rymdkrig, superdupervåld och jätteinsekter! Nästan fascistiska undertoner i berättandet, men en underbar satir förstås! Actionkaramell som tål att ses igen nästan när som helst!

4. Jackie Brown

Jag hävdar fortfarande att detta kan vara Tarantinos bästa rulle ever! Manuset knivskarpt snyggt, dialogen..DIALOGEN..gott folk! QT när han är som bäst! Pam Grier är störtskön i titelrollen och Sam Jackson är (som vanligt) en fullständig jävla dåre! Plus en sinneslö De Niro, jo jag tackar!

3. Det femte elementet

Ojoj..vilken galen film! Den liknar inget annat! Ett frosseri i färger, knäppkomedi och sci-fi-galore! Luc Besson har öga för färg och form, minst sagt! Bruce Willis kämpar på i den knasigaste framtid man skådat på länge. Men jävlars vad underhållande!

2. Titanic

James Cameron slog på trumman med yviga slag….och kom undan med det! En maffig film som innehåller ALLT man vill ha som filmtittare! Hollywood från sin absolut bästa sida! Episkt äventyr.

1. Contact

Jag älskar smart och ”seriös” sci-fi. Jag älskar den här filmen. En av få som fått guldbetyget på denna filmblogg. Jodie Foster får plötsligt kontakt med världsrymden och drar igång en cirkus av händelser, ifrågasättande, filosofiska och teologiska funderingar. På ytan en film, på djupet en helt annan. Mäktig och känsloframkallande. Carl Sagan skrev bokförlagan. Förstås.

Bubblare: L.A. Konfidentiellt, Men in Black, Wag the dog, Absolut makt, Livet från den ljusa sidan, Air Force One

*********

Som vanligt kollar du här in vad övriga delar av the filmbloggers tyckte om det aktuella året!

Maj 6 2015

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?

70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner” från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom även ”Earthquake” och rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak”. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med superduperfartyget ”Titanic” på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

I ”Deep Impact” (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare! Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012”! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

Vi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murriga ”Knowing” också från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.

Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

Mar 17 2015

Flmr vs Filmåret 1985!

1985.
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

9. Falken och Snömannen

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

8. Silver Bullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

7. Ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

6. Trassel i Natten

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

5. Fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

4. Tillbaka till framtiden

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

3. The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.

2. Kairos röda ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

1. Silverado

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu?

På natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

Sista NATTEN med gänget (1973)

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

Trassel i NATTEN (1985)

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

Bara en NATT (1995)

Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

The Warriors (1979)

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

SkräckNATTEN (1985)

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

Jan 7 2015

Filmspanarna: Utmana din filmsmak – igen!

Precis!
Dags igen för en av de roligaste temavändorna jag varit med på inom Filmspanarna. Förra gången var ju en riktig peach och jag tror alla inblandade då kan intyga om idéns galet roliga take! Och i vissa fall fick den kanske också upp ögonen för sådant man inte trodde om sig själv.

Nåväl, klart vi måste återvända till konceptet och återanvända upplägget.
Det handlar alltså om att man får sig en film ”tilldelad” av en bloggkamrat. En film som denne bloggkompis tror att man kanske inte skulle ha konsumerat i vanliga fall. Om man själv får bestämma. En sorts utmaning i att ta sig an alster från horisonter där man aldrig skulle kika annars alltså. I mitt SKULLE det ju tex kunna handla om svenska filmer….men se det gör det inte idag! (vilket jag är vansinnigt tacksam för)

Det är den gode Markus borta på Har Du Inte Sett Den? som istället givit mig uppdraget att spana in den gamla svartvita 12 Angry Men från 1957!
HA, tänker jag belåtet och vrider mina händer i dold förnöjsamhet! Här sitter jag med en liten trumf inför uppgiften. Kanske har Markus, liksom en del andra (?), fått för sig att Flmr är en blockbuster-blogg där bara popcornshinkar från Jerry Bruckheimer och godispåsar från Spielberg, Michael Bay och andra bombastiska filmskapare får plats och utrymme!? Fooled, säger jag! Eller har jag möjligen klätt mitt forum i så snygga ulvkläder att man faktiskt inte ser att det finns mycket mer än meets the eye…? Och kanske är det bara ett fåtal av er som känner till att jag i allra högsta grad gillar nostalgi, täta dialogdramer och kammarspelsliknande alster? Som motvikt till popcornen är de ju helt perfekta!

Nu ska dock ingen skugga falla över Markus, snarare skickar jag honom en tacksamhetens tanke för att han fick mig att sitta ned i en och en halv timme och verkligen åter få ta in känslan att spänning och ovisshet och makalös underhållning går att krama ur ett rum där 12 män sitter instängda för att komma fram till ett beslut. Ett beslut som bara kan vara enhälligt om de börjar prata med varandra. Lyssna och respektera.

12 Angry Men, eller 12 Edsvurna Män, sätter rutinerade regissören Sidney Lumet bakom kameran.
I en rättssal sitter en jury. Nu är det deras sak att dra sig tillbaka och komma fram till om en mordanklagad ung man är skyldig till dådet eller inte. Det är sommar, det är hett och kvalmigt, ingen av de 12 männen tycks vilja vara en minut längre i det rum de måste vistas i för att komma fram till sitt beslut. Fallet är ju solklart! Bevisen överväldigande, vittnena säkra på sina saker. Eller?

Filmen var en riktig lågbudgetskapelse, krävde i stort sett bara ett enda rum där alla scener spelades in. Plus 12 skådisar där Henry Fondas stjärna kanske är den som lyser klarast. Fonda var också den som av filmbolaget United Artist ombads göra filmen som producent, förutom att spela en av rollerna. Fonda hoppade på projektet och var den som satsade på att hyra in regissören Lumet, som här därmed begår sin långfilmsdebut som regissör.

Och storyn drar igång i tät spänning direkt! Ingen av de inblandade tycks ha något gemensamt, förutom att de vill ut ur rummet så fort som möjligt. Vi får ganska snabbt på vilka som försöker leda och vilka som hellre sitter tysta och väntar på att bli tilltalade. Lite grand som i vår sociala vardag med andra ord. Det är från början bara Fondas karaktär, möjligen symboliskt klädd i vitt, som tvekar inför frågan. Kanske man skulle gå igenom bevisen en gång till ändå? Stort missnöje från de andra förstås, men sakta börjar förskjutningar inom maktbalansen i rummet att ske.

Hela filmen bygger på dialog, dialog och förmågan hos skådisarna att uttrycka sina känslor….både med ord, blickar och gester. Och…jag gillar sådant! Jag älskar konflikter på små utrymmen. Dialoger som till slut blir så täta att det går att skära i luften med kniv. Allianser i rummet åker fram och tillbaka under historiens gång, sarkasmer och förolämpningar slungas över bordet. Det som från början bara var en formsak börjar sakta tränga in under huden på de olika männen. Och alla gillar det inte.

Minst lika spännande som en ”vanlig” rättegångsfilm! Bevis stöts och blöts. Argument dryftas. Teorier spånas fram och tillbaka. Kort sagt, det blir andlöst spännande och oerhört underhållande. Det svartvita formatet hjälper dessutom märkligt nog till att sätta moodet än mer!

Än mer märkligt kan också det faktum vara att filmen inte alls blev en ekonomisk framgång. Fonda fick inte ens ut all lön han var berättigad till som både skådis och producent. Ändå hävdade han under sin livstid att den här rullen var en av de 3 bästa han någonsin gjort.
Och det är sannerligen ett samspelt gäng man skådar här. Förutom Fonda, dåtida ess som Martin Balsam, Lee J. Coob, E.G. Marshall, Jack Klugman, Jack Warden och Robert Webber..för att nämna några. Det skvallras också om att Lumet lät skådisarna sitta instängda i rummet och dra sina repliker gång på gång…innan han ens började filma. Allt för att de skulle få en känsla för hur verkligen skulle kännas att befinna sig i en sådan situation i verkligheten…och att behöva samsas med varandra verbalt.

De 12 edsvurna männen är såklart en maffig story i all sin svartvita enkelhet, och jag skickar återigen ett lyft på hatten till Markus för att han droppade titeln till mig. Kanske blev det inte riktigt en lika stor utmaning som avsetts, å andra sidan fick jag ju chansen att återmöta en film som jag är nästan säker på att jag sett i yngre dar….då utan att kanske förstå HUR bra den faktiskt är!

12 Angry Men belönas utan tvekan med:

Så kan det gå! Se den på stubben om du inte haft nöjet ännu!
En classy rulle från förr!

Efter dessa lovord inför dagens tema är det nu hög tid att du tar dig vidare och ser vad övriga bloggare har råkat ut under sina utmaningar:

Except Fear/Absurd Cinema
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den? (pod Markus och Erik)
Har du inte sett den? (blogg Carl)
Joel Burman
Jojjenito – om film
Movies-Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Nov 26 2014

Filmspanarna: Tema Orgier!

Jaha ja, vad läser sinnet in i ordet Orgier?
Erkänn, det första som kommer till dig är bilder på nakna kroppar i okänt antal som vältrar sig i nån form av lust…?

Ett laddat ord som sätter sina spår, eller hur?
Och tänk orgier på film…hur lätt är det inte att låta tankarna vandra iväg till den där sektionen av inte-så-rumsrena-historier-ur-moralisk-och-påklädd synpunkt? Att skildra orgier på film, då är man onekligen ute på minerade fält och har givetvis av bara farten lockat till sig en förutbestämd skara åskådare. Bara genom att hinta om orgier-inslaget. Lika bisarrt nyfikna som vi är att glo på skräp som Paradise Hotel på tv och hoppas få se lite naket i mörkret…lika mustigt är det att titta på en rulle som lockar med orgier i någon form. Kom igen, visst steg förväntningarna ett rejält hack när Tom Cruise och Nicole Kidman hamnade på märklig fest i Eyes Wide Shut?

Skulle den filmen ha varit lika lockande och intressant utan DET inslaget? Ja såklart. Nu var det ju ingen jätteorgie i DEN bemärkelsen. Kanske Pasolini´s makabra rulle Salo´ eller Sodoms 120 dagar bättre ska få symbolisera ordet orgie på film när jag tänker efter. För där får vi inte bara den sexuella orgien utan också den gastronomiska och totalt hämningslösa orgien vad gäller ALLA fronter…?

classy antik orgie

För vad betyder ordet Orgie egentligen? Även om vår reptilhjärna direkt i sammanhanget går till det erotiska, behöver det ju faktiskt inte handla om bara sex. Eller? Enligt uppslagsverken står orgie för (något förenklat): ”En orgie är en tillställning där flera personer tillsammans ägnar sig hämningslöst åt något. En vanlig betydelse av begreppet är sexuella handlingar mellan flera personer samtidigt, även kallat gruppsex. Ordet har sitt ursprung i antikens Grekland, där en orgie var en religiös rit som bestod av överflöd av mat, dryck och sex.”
Jaha, där kom ju sexet med i alla fall dårå.

Men vänta, det står också om en tillställning där flera personer ägnar sig hämningslöst åt något!
Måste man vara fler alltså? Om man är 1 person då?
Betyder det att Studio S på det glada 80-talet hade HELT FEL när moralpaniken slog till och de hojtade om VÅLDSORGIER i filmer som The Boogeyman, The Burning, Motorsågsmassakern, The Toolbox Murders, New York Ripper och Alla Helgons Blodiga Natt!? Jag menar, det var ju inte direkt en armé av svagsinta eller listiga dårar som smög runt i mörkret och tog (företrädesvis) lättklädda kvinnor (aha, där kom ändå kanske sexanspelningen…) av daga till höger och vänster.
Det var ju mer en ensam galning som härjade runt.

Men visst lät det bra att kanske svänga sig med ordet. Och det är klart, bunta ihop alla de där gamla raspiga VHS-alstren i samma hög, i samma säck, och du har förstås ett antal utövare som hämningslöst ägnar sig åt mord, blod och elände. Läs det igen: VÅLDSORGIER. Nästan lika laddat som bara ORGIER..eller hur? Ett klassiskt sätt att skapa ett ord med så mycket känslor…fruktan…tabu…och nyfikenhet i. Det är klart man kan ju ändå ge dårarna i de här rullarna att de gjorde det mesta riktigt hämningslöst! Pang på liksom bara!

Och vad säger vi om dagens (moderna?) sätt att svänga sig med ordet, som jag säkert gör själv i många fall när det handlar om effekter i film; ”En CGI-ORGIE i färger och former” som jag t.ex. tyckte om mastodonten Avatar för ett par år sedan. Och visst är väl dagens fräsiga sci-fi- karameller som Elysium, Edge of Tomorrow, Interstellar CGI-ORGIER av olika mått? MEN…utan den där speciella laddningen i ordet som VÅLDSORGIE eller EROTISK ORGIE har. Lite spännande och lite märkligt. Eller hur?

Ordet ORGIE har ändå alltså olika nivåer av innebörd i våra sinnen? En CGI-ORGIE försätter dig kanske i en sorts glad eller lite blasé sinnestämning, medan en VÅLDSORGIE kanske framkallar olust och en ”vanlig” hederlig ORGIE börjar fingra på din nyfikenhet för det lite tabubelagda. Det där tillståndet i sinnet som börjar skvallra om att man tänker på något som inte alltid är förenligt med den typ av moral vi alla (?) känner till i någon form.

Vad har vi på t.ex. ordet HUMOR-ORGIE?
Kan det överhuvudtaget vara med i den här nördiga diskussionsmatchen? Pysslar Adam Sandler med humor-orgier? Seth Rogen? Är Peter Sellers galna Oh Vilket Party en riktig stänkare i SKRATT-ORGIER (se där, en förfining i ämnet måntro…?!) Kan vi kalla RoboCop-rullarna för ACTION-ORGIER? Vad säger John McClane i Die Hard-filmerna? Han var också bara en ensam snubbe, men badassen han slogs mot var minsann flera…som inte drog sig för att göra hämningslösa saker….ockupera en skyskrapa…eller STÄNGA ned en hel flygplats! BADASS-ORGIER? die hard 2 Herregud, en Die Hard-rulle fick ju till och med tilläggsnamnet ”Hämningslöst” (1995) i den svenska titeln! Ha!

Snart är julen över oss. Inte sällan vänder sig rätt många, massor faktiskt, mot de slitstarka ORGIERNA i JULFILMER!
Hahaha. Va?! Se hur Chevy Chase går all in med katastrofala följder! Låt Arnold Schwarzenegger panikartat försöka hitta julklapp i absolut sista sekunden, njut pinsamhetens bitterljuva smaker när Peter Haber försöker styra upp en svensk Norén-jul ihop med oönskade julfirare. Eller varför inte helylleamerikanen James Stewart som får anledning att kuta längs en snöig huvudgata i svartvitt och skrika ”Merry Christmas!!!” Listan kan göras lång på julens alla hittepå, och ofta blir det på det där sättet som vi normala (nåja) personer kanske aldrig skulle få för oss att göra. Och inte sällan blir det en liten orgie i kärlek, förståelse, förlåtelse och hopp! Som en kladdig julkaka med extra allt på! En JULORGIE!

Well, om vi sansar oss en aning och kikar på fenomenet med orgier så är det väl helt enkelt så att i filmsammanhang ringer själva ordet med olika klanger i olika läger. Vi tycks vara ganska bra på att väva in uttrycket i diverse genrer för att stärka känslan inför något. Att baka in stavelsen i andra ord. Själva ordet orgie blir egentligen bara en katalysator för att symbolisera något som skulle kunna stå för…extra mycket?
Fokusera på själva det ensamma ordet orgie och en laddning i betydelsen infinner sig direkt. Kanske har också spelfilmen, så som vi känner den i traditionell mening, tappat ”rätten” till ordet? Kan man göra en film med en ”orgie” i utan att tankarna direkt går till porrindustrin? Har vi själva smutsat ned betydelsen?

Mitt tips är att vi kommer att fortsätta smyga in orgier i de sammanhang som passar oss bra för stunden. I allehanda olika läger. I olika genrer.
Avmystifierat i många avseenden, men fortfarande ett ensamt ord med rejäl nyfiken laddning.

Kan man dessutom säga att den här snickesnack-nördiga texten är en ORGIE i BOKSTÄVER…?
(som f ö innehöll 1206 ord)

p.s
För den som nu verkligen vill gräva ned sig i uttrycket orgier och vad detta står för i olika sammanhang…rekommenderas såklart en utflykt till valfri mängd av de ovanstående titlar som droppats. Här finns gott om orgier i alla former ju!
DU har säkert också själv koll på andra bra titlar som skulle kunna kvala in på listan.

Vad skriver andra bloggers om idag när det gäller det laddade (?!) ämnet?
Check it out nedan!

Nov 5 2014

Filmspanarna: Konspirationsteorier!

Månadens tema i Filmspanarna måste ju ändå vara rätt perfekt i sammanhanget med film!
Nästan så att det går hand i hand. Vilka möjligheter dagens visuella utveckling och teknik erbjuder i ämnet! Idag är ju gränsen mellan fantasi och verklighet i stort sett utsuddad om man pytsar in lite kraft och fantasi i arbetet med att framställa vad vi ser med våra egna ögon. Och då ligger det ju oerhört nära till hands att föreställa sig hur olika krafter på detta sätt kan ägna sig åt konspiration av allehanda slag. Att föra den stora massan bakom ljuset.
Vad som är sant och inte har vi möjligen egentligen inte sådär jättekoll på idag?
Och vill kanske inte veta?
Inte minst för spänningens skull.

Ta bara det här med månlandningen.
ÅKTE vi verkligen till månen? Kanske är det bara en otroligt avancerad iscensatt hoax? Kanske man upptäckte att det var banne mig omöjligt att utföra det uppdrag som president Kennedy hade lovat i sitt tal början av 60-talet, att sätta en amerikan på månen innan 1970. Kanske man upptäckte på något hemligt krismöte att varken budget eller säkerhet skulle kunna hållas. Att skammen med ett fiasko skulle äventyra de amerikanska västvindarna i det pågående kalla kriget? Hur rädda situationen? Kanske använda det filmiska mediet? En snygg bluff? En avancerad tv-sändning som skulle visa mänsklighetens hittills största bedrift?
En stenhård komplott från myndigheternas sida, en scam av guds nåde, en gigantisk konspiration från den amerikanska staten?

Visst är det kul att tänka att det skulle kunna ha gått till just så?
Kom igen, visst har du någon gång under ditt liv matats med bilder från det historiska ögonblicket? Sett bilder i tidningar, läst om bedriften? Och visst skulle man kunna få för sig att, med dåtidens lite flimriga tv-teknik, det hela skulle kunna vara hopsnickrat i en studio någonstans långt ute i t.ex. Mojaveöknen? Naturligtvis finns en UPPSJÖ av teorier och spekulationer att läsa på nätet! Kanske är det vår tids största konspirationsteori?
Och TÄNK om dåtidens bluffmakare (?) hade haft tillgång till dagens teknik! Tänk om NASA ringt in James Cameron, pytsat upp miljoners och bett regissören tillverka den snyggaste sändning världen skådat? Inte en chans att vi skulle ha genomskådat det!
Så pass otäckt kan man ju leka med film som medium idag. Totalt kollra bort oss.

Nu får vi väl ändå hoppas att man faktiskt åkte till månen 1969.
Som varande rymdnörd och uppväxt på allt vad astronauter, Apolloprogram och NASA hette under 70-talet, VILL jag ju tro att det faktiskt hände…det som hände.
Fast man kan ju aldrig vara säker.

Att Hollywood förr eller senare skulle ge sig in och tassa på området var förstås bara naturligt. Potentialen är ju kanoners för en hugad filmproducent. Och visst poppade det väl upp lite olika galna alster i början 70-talet…men det skulle ändå dröja till 1977 innan en riktigt vass rulle om ämnet rymdbluff såg dagens ljus; Capricorn One!
Nu handlade den rullen om den första bemannade resan till Mars, och vad som hände när NASA plötsligt insåg att man inte hade finanserna för att skicka astronauter till den röda planeten med den säkerhet som krävdes. Lösningen FÖRSTÅS en snygg tv-bluff inför hela världen. Synd bara att bluffen går åt skogen i samma ögonblick som ödet griper in och på en sekund förvandlar NASA till värsta sortens badass!

GIVETVIS har Flmr ju spanat på den rullen vid ett tidigare tillfälle, den mumsiga recensionen läser du här!
Var rullen rentav en liten blinkning åt de pågående teorierna i ämnet konspirationer, mot världen, och det amerikanska folket i synnerhet?
Ja kanske, liksom en ordentlig känga till just staten då det under 70-talet rådde en otroligt stor misstro mot myndigheterna i USA. Inte minst i spåren efter Vietnamkriget. (som ju också har nämnts som en av anledningarna till att månlandningen var en bluff…alla pengar pumpades istället in i kriget i Sydostasien.)

På senare år, när tekniken erbjudit varje svenne och självutnämnd expert att sitta hemma på kammaren och studera fotografier från månfärderna, har det envist hävdats att otaliga bilder innehåller konstiga vinklar, märkliga skuggor, att ljuset från solen OMÖJLIGEN kan komma från hållet si eller så. Och varför syns inte ditten eller datten!? NASA, som den gamla trogna myndighet man nu är, har förstås försökt komma med bra förklaringar till det mesta av anklagelserna. Men det är inte lätt att avfärda snaskiga rykten och galna teorier när de väl kommit svängning. Dessutom tror jag personligen att en del smarta PR-snubbar på NASA bara sitter och flinar lite förnöjt åt ryktena som inte tycks dö ut. Trots att det gått 45 år sedan första besöket på mångubben skedde.
All uppmärksamhet är ju ändå bra reklam, eller hur?

”blir det bra så här mr Kubrick…?”

Den kanske skönaste kopplingen ändå mellan just månlandningen och film…OCH bäringen på ett filmgeni…har jag sparat till sist och kommer i modern tid, runt 2002, då det sägs att i början på 1968 kontaktade NASA i hemlighet självaste Stanley Kubrick som precis var klar med inspelningen av sin 2001 – A Space Odyssey och nu ville man att Kubrick skulle ”regissera” sändningar för både Apollo 11, 12 och 13. Kubrick sågs som den rätta personen, via sina scener från månen i just 2001, att fixa ett trovärdigt utseende på tv-sändningarna. Galna historier talar dessutom om att CIA var inblandade på ett hörn och hotade både Kubrick och hans assistenter i olika former!
Naturligtvis finns inga bevis för denna påstådda filmbluff, men visst låter det som ett rätt häftigt scenario! Cameron-spåret kanske inte var så tokigt ändå…?

Film och konspirationer!
Visst hör de ihop!

Skynda nu att läsa vad övriga i Spanargänget har att berätta!

MÅSTE vara sant!

Jun 4 2014

Filmspanarna: Det kryper och krälar!

Kryp och kräl.
Där har du ett begrepp som egentligen kan innebära vad som helst. Spontant går ju nu dina tankar till ormar, spindlar, ödlor och annat läskigt skit som kan konsten att skrämma oss på film.
Det där som liksom framkallar våra innersta olustiga känslor. Animalisk skräck när den är som effektivast? Klart jag själv började snurra med tankeverksamheten i dom looparna inför det här temat. Det är ju liksom lite svårt att undvika göra det såklart. Men sen tänkte jag en gång till, och insåg att jag ändå ville gå lite utanför just den boxen.

bort med tassarna…creep!

Så, vad har man mer på uttrycket och begreppet om krypande och krälande?
Helst nåt som satt sina spår i de filmiska upplevelserna såklart.

Så slog det mig plötsligt. Trots att jag sett rätt mycket både bra och värdelös skräck genom åren på temat, mycket goja och gamman, från de mest skiftande genrer…och visst, rätt mycket från avdelningen ”krypande och lurande faror i form av olika dödliga käftar och liknande otrevliga attribut”…är det ytterst sällan något speciellt just där får mig sådär otroligt uppskrämd eller illa till mods.

Nej, istället är det på senare tid en annan obehaglig företeelse som dykt upp och inte sällan sänt en och annan rysning längs ryggraden.
Detta till och med i filmer som i sig inte varit speciellt mycket att jubla över.

Som så mycket annat märkligt kommer ursprunget såklart från Japan. Jag pratar förstås om de räliga KRYPANDE och KRÄLANDE brudarna med långt svart hår, vita nyllen och stirrande blick! För att inte säga vrålstirrande blick! Bara tanken på dem nu när jag skriver dessa ord (mitt på dagen i fullt dagsljus!) får mig att rysa.

Vi har ju alla sett dem sedan slutet på 90-talet, ursprunget från den japanska franchisen Ju-on, senare tagen till Hollywood och marknadsförd som Grudge-skräck.
Och inte sällan i en del fall rätt framgångsrika adaptioner kan jag tillägga.

Myten pratar om spöken av avlidna eller mördade personer, ofta barn eller unga vuxna. Och ofta dröjer sig de rackarna kvar i de aktuella husen som besöks i filmerna.
Märkligt nog tycks det alltid nästan också vara unga kvinnor. Som väl gör sig bäst med det långa svarta håret och de uppspärrade ögonen också då får man väl förmoda. Den japanska myten bygger ju nästan alltid på att förbannelsen till slut drabbar den som verkligen bör bli drabbad. Med andra ord går det inte att lura samvetet och moralen.
Även om japanerna tycks ha en något udda och ganska obehaglig väg till rättvisans timme slår in. Inte minst påfrestande för den som tittar på rysligheterna.

När Hollywood och USA tog över fenomenet tycktes också en variant uppstå. Där man kanske inte kunde lura förbannelsen fullt ut, men ändå blåsa spöket och låta hjältarna på något sätt klara sig…och ändå låta andevärlden få med sig någon sorts triumf hem. Eller inte, minst lika många storys där anden får sista ordet…eller bygger för en cliffhanger. Just DET är ju satans populärt har man lärt sig nu.
Nu kan man som sagt verkligen diskutera innehållet och klassen på många av de här rullarna, jag är sannerligen ingen självutnämnd expert på området och sitter inte inne med några essiga kunskaper i ämnet. Bara det jag sett själv och upplevt.

Och visst kryper och krälar de här demoniska brudarna och barnen nåt alldeles förskräckligt!
Ofta snygga och effektiva scener, inte sällan trappor med på ett hörn, där de luriga varelserna sakta och med det där karaktäristiska ryckiga sättet rör sig ned eller upp mot något stackars offer. Och så den där blicken! Hu! Den som kan skicka läbbiga signaler om tusen nålars obehaglighet till mig som tittar. Lägg till allt detta det långa svarta håret, det vitsminkade ansiktet och de där otroligt otäcka ögonen som skulle vinna vilken staringcontest som helst!

före sin tid?

Jag lovar, de här ovanstående oroliga andarna slår vilka glupska och rovgiriga ormar/spindlar/krokosar/ödlor som helst.
I min värld av läbbigheter och fruktan.
Kan de långhåriga varelserna till och med utmana självaste besatta Regan i den magnifika Exorcisten? Hm, kanske. Vissa likheter på obehaglighetsskalan finns helt klart.

SÅ, vad har vi på kartan när det gäller de här creepy brudarna som tycks gilla att hänga i trappor då?
Tja, kanske några av de här exemplen kan passa som representanter och möjliga tips för den hugade när det gäller dagens något lite annorlunda tolkning av temarubriken:

långt till leendet för ring-tjejen

Intressant att notera är ju också att när Hollywood-stålars skulle omsättas och egna versioner framställas i Drömfabriken, tog luriga producenter helt enkelt upp plånboken och ”köpte” över regissören och mannen bakom den japanska originalfranchisen, Takashi Shimizu, som återigen fick visualisera dessa hiskeliga historier.
Förutom Gore Verbinski minsann…som fick ”äran” att göra en (faktiskt) lyckad remake med den obehagliga ”The Ring”.

Slutligen måste ju också tilläggas att inte ens inne hos denna filmblogg har man fått vara ifred från de läskiga demonerna.
Minnesgoda kanske kommer ihåg att en av de där läbbiga brudarna minsann dök upp i en av Flmrs tävlingar under hösten 2013…dessbättre var det dock bara söta Fru Flmr som hade iklätt sig smink, peruk och en stirrande blick i en trappa. Men faktiskt icke desto mindre skrämmande vid första anblicken.
Allt för konsten!

är…är…det du älskling…??

****

Jahapp! Vad har nu mina kära bloggkamrater runtom i filmbloggsträsket att förtälja om dagens ämne?
Som vanligt skyndar du dig dit och läser med full fart!

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Mar 26 2014

Flmr funderar: Betyg på Film

Idag sampostar jag och Fiffi funderingar på något som ständigt känns aktuellt; det här med FILMBETYG!
Vad ÄR ett filmbetyg? Hur mycket är det värt? Hur ska man tolka ett betyg på en film…egentligen? Speciellt när man som tittare kanske har en helt annan skala på sina egna bedömningar..?

Det är inte lätt alltså.
Som engagerad konsument av film kommer man ständigt i kontakt med sättet att bedöma film. Hur en film sätter sina spår, hur den ses i form av underhållningsvärde och investerad tid. Hur bedömer DU en film? Vad är viktigast? Som medlem i ett bloggcommunity, där merparten av de hängivna ”kollegorna” ägnar sig åt att både skriva om filmer och sätta ett sorts betyg på dem, känns det ofrånkomligt att det ibland blir vissa skillnader i betygstecknen..trots att vi kanske ändå är ganska lika i omdömena! Skapar det förvirring? Kan göra.
Vid det här laget kanske så många av oss som skriver och läser hos varandra ändå har en sorts hum om hur vi fungerar som betygsättare.

För vad är ett betyg egentligen?
Hur mycket kan det…SKA det…vara värt i ett omdöme? En sorts symbolisk handling för att oerhört kortfattat visualisera vad man tyckte? Ok, ganska enkelt, en etta i betyg talar ju rätt tydligt om vad skribenten tyckte om rullen. Likaså en femma. Inga problem där. Men hur förhåller man sig till de där tvåorna, treorna och fyrorna..? (om vi nu ska börja med det ganska traditionella ”skolsättet” att värdera en film.) Vad betyder till exempel betyget två för just DIG? I MIN bok är en tvåa en film som är godkänd, den gör vad den är ämnad för att göra. Innehåller vissa svagheter, visst, men i stort en film som man ändå fann visst nöje i. Kanske inget man ser om igen. Eller ens vill rekommendera till någon annan. En film som jag sätter betyget tre på är helt enkelt en film som är BRA. Bara sådär. Underhållande, berörande, trivsam. En film helt enligt de eventuella förväntningarna. Brister kan finnas, visst, men inte i sådan storlek att jag stör mig på det alls. En film man liksom bara ser, tycker om och gärna kan tipsa vidare om. Ingen rulle jag lägger så värst mycket tid på efteråt att grunna vidare på (för då blir det ju en fyra!?)
Och det är just här, i gränslandet mellan TVÅ och TRE jag upplever att de största skillnaderna finns hos oss filmgalningar när vi ska sätta våra betyg. Inrutad i MIN skala läser jag ju naturligtvis den eventuella tvåan hos DIG som ett OK betyg…fast texten säger plötsligt nåt annat då du kanske dissar filmen nästan rakt upp och ned eftersom det hos dig är ett underkänt betyg.
Ofta blir just det här exemplet tydligt när vi jämför filmer vi alla sett.

Och ibland kan till och med texter påminna om varandra, och ändå har de fått olika tecken i betyget!

Naturligtvis finns inget fel och rätt här.
Allt beror ju på hur du käre läsare väljer att sätta dina referensramar. Vilka gränser du vill ha. Dessutom lär man sig ju längre åren går hur man ska läsa betyg hos kollegor och vänner. Det kan till och med vara roande. Behöver man då betyg på en rulle? Räcker det inte med att man skriver en text om den där man redogör för sina tankar, gnälliga som goda? Och måste man ha flera tecken att välja mellan? Vad säger ni som använder skalan 1-10? Upplever ni det enkelt att förhålla er mellan betygen 5 och 7 till exempel? 8 och 9? Krävs det mer gränser och referenser att ta hänsyn till om man använder sig av denna skala…än den mer (kanske) sedvanliga 1-5? Naturligtvis är detta ett problem mest när det handlar om betygen 2-4. Ettan och femman är liksom ganska självförklarande. I min bok alltså! Själv har jag ibland problem med att malla in en rulle i den specifika fållan och då krävs det verkligen att jag försöker skriva ner detaljerat VARFÖR filmen ska ha just det där betyget som den faktiskt fick. Sättet JAG jobbar på är att alltid försöka spontansätta en siffra på filmen…och sedan förklara just varför den siffran ska vara betyget. Blir då en betygssiffra ett sorts stödhjul? Ja kanske. En visuell hjälp för skribenten att få fram sina åsikter med mer än bara sina ord. Ibland behövs ju (gubevars) inte så många ord heller. Värt att beakta.

Varför delar jag ut så få femmor dårå?
En helt okej fråga såklart, och det ganska enkla svaret på det är ju att jag nog inte vill slösa med mina toppbetyg. En femma vill jag förära en film som HELT slår undan fötterna på mig. Får mig att VILLKORSLÖST älska upplevelsen och den historia som berättas. Oavsett om det handlar om glädje, sorg eller svindlande äventyr. En femma i betyg SKA vara nästan omöjligt att få. Lite som en utopi. Det där gudomliga som alla vill nå. Sfären där ALLT är perfekt. Där inga BRISTER eller fel finns. Den ultimata upplevelsen. Vilket i praktiken gör att betyget fyra på en film hos Flmr är det närmsta man kommer top notch…för hur många filmer idag kan uppfylla just de tidigare kraven?
Men visst, de FINNS. Och då såklart i min egen referensvärld.
Som kanske inte alls är som DIN.

Som ni märker är det mer frågor än svar i dagens funderingar. Och det är också det som är lite meningen. Att både ni och jag ska få igång tankar om det.
Fundera och kommentera gärna här och hos Fiffi som alltså skriver om samma tankar idag. Berätta om DINA sätt att förhålla dig till dina filmbetyg. Hur tänkte du? Hur TÄNKER du? Mina funderingar när jag skapade min skala hittar du här.

En annan intressant tanke är hur vi tillsammans eventuell kan förändra sättet att sätta betyg på filmerna vi ser. Ska vi rentav enas om en sorts gemensam standard? Ett ”officiellt” FilmspanarBetygssystem? Och hur ska det i så fall se ut? Hur dras gränserna och formerna? Inte helt lätt såklart eftersom vi alla, ÅTERIGEN, har olika sätt att förhålla oss till upplevelser och förväntningar.
Men håll med om att det vore lite kul att fundera i de banorna..!?

Filmbetyg i sig är ett rätt fascinerande fenomen. Går vi som konsumenter i dagens mediebrus alltför ofta FÖR mycket på vad de här olika betygstecknen vill berätta för oss på den sekund det tar att registrera symbolen?
Eller är vi så pass smarta att vi ALLTID kan förhålla oss coola och objektiva? Vad tjänar ett filmbetyg för syfte för dig som läser en recension? Blir man påverkad? Om än omedvetet. Kan man ana mönster i betygssättningarna? Blir vissa filmer och alster alltid satta på ärliga grunder? Finns det filmer som får höga betyg och hyllas bara för att resten av medievärlden tycker så? Ska en Bergman-film per automatik alltid ha höga betyg för att han är ”Bergman”?
Typ.

Ojoj så många utkastade frågor det blev idag! Läs om och begrunda.
Hoppa sedan vidare och läs hos Fiffi!

Fortsätt sedan att se på film och betygssätt för allt vad du är värd…och kommentera gärna i någon form hur dina och andras tankar kan tänkas fara i den här frågan!
En sak är säker, betyg i nån form kommer vi säkerligen alltid att uppleva på det ena eller andra sättet!

Mar 12 2014

Filmspanarna: Överdrifter!

”Spela ut!”
”Överdriv!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

	Tristan och Isolde F… om Tristan & Isolde (200…
	Anonym om Flmr vs Julen: Svensson Svenss…
	Anonym om The end of the road!
	Omtitten: The Killin… om The Killing of a Sacred Deer…
	Dean Graziosi om #sommarklubben: After Hours…
	Lorena M om The end of the road!
	Anthony K om Flmr vs Filmåret 1974!
	FILMÅRET 2017… om Flmr vs Filmåret 2017!
	Pixar: Up (2009) \| J… om Upp (2009)
	10 Bästa film podcas… om The end of the road!

Flmr – Om film och serier. Mest.

"det var inte så jäkla allvarligt hela tiden"

Etikettarkiv: Filmspanarna

Filmspanartema: Scener ur ett äktenskap!

Flmr vs Filmåret 1997!

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

Filmspanarna: Western!

Flmr vs Filmåret 1985!

Filmspanartema: Natten!

Filmspanarna: Utmana din filmsmak – igen!

Filmspanarna: Tema Orgier!

Filmspanarna: Konspirationsteorier!

Filmspanarna: Det kryper och krälar!

Filmspanarna: Hår!

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Flmr funderar: Betyg på Film

Filmspanarna: Överdrifter!

Filmspanarna: Sport!